Jag har sålt min blogg

Alltså ”Frisk!”, min friskvårdsblogg. Köpare är Ove Rytters förlag, som bland annat ger ut tidningarna Body och Fitness Magazine.

Jag kommer vara kvar och skriva om instruktörslivet, friskvård, träning och kost ur ett personligt perspektiv, och andra skribenter kommer skriva om alla träningsrelaterade saker.

Vi pratar inte affärer i samma storleksordning som när Bonnier köpte Manolo och Feber-bloggarna, så eventuella frierier får fortsätta ske på enbart på basis av min charm, skönhet, intelligens och ödmjukhet. För mig, för Ove Rytters förlag och för friskvårdsbranschen är det dock en rätt stor grej.

Andra bloggar om: , , ,

Ritsch, ratsch

Det är grymt att vara Bodycombat-instruktör. För det mesta är det grymt kul och grymt givande, andra gånger bara grymt.

Ta igår till exempel: efter uppvärmningen är det dags för första combat-låten. Fyra hopp åt sidan, sen två knän i huvudet på den fiktiva motståndaren, sedan tillbaka till början och blocka två (fiktiva) slag. Upprepa.

Tredje gången låter det ”ritsch, ratsch” när jag knäar motståndaren. Mina nyss så grymma militärbyxor har på två sekunder förvandlats till något slags halvmesyr till byxkjol. Men bara på höger byxben, som just rivits sönder från skrevet ner till under knät. Mina kalsonger syns. Deltagarna ser roade ut. Rodnaden i mitt ansikte har inget med ansträngning att göra.

Jag är tacksam över att jag tidigare lärt mig att man inte ska ha kalsonger med gylf när man leder den här typen av pass, eftersom vissa svällkroppar kroppsdelar kan hoppa ut genom gylfen. Den gången höll mina byxor ihop, turligt nog.

Samtidigt vet jag instruktörer som varit med om mycket värre saker. En instruktör blodade ner en deltagare på ryggen. Med mensblod. En annan skulle visa sitt träningspass på storbild, med deltagarna i fokus. Oturligt nog visade hen en sexakt, med sig själv i fokus. Spruckna byxor är inte så farligt när allt kommer omkring.

Andra bloggar om: , ,

Bodycombat 28

I förmiddags var jag på SATS Zenit för kvartalsutbildningen i nya Bodycombat-programmet. Första intrycket? Sjukt jobbigt.

Uppvärmningen är skön, och som tidigare tvådelad – överkropp och underkropp. Sen börjar nedräkningen. Det blir jobbigt, sen blir det jobbigare, sen blir det lite lättare och sen dör man. Eller så kändes det i alla fall när konditionsdelen var slut. Jumpkicken är tillbaka i låt fyra, matrix style. Låt nummer sex bjuder på en fantastisk chans att putsa upp tekniken i frontkick, backkick och sidekick, samtidigt som lår och rumpa skriker av smärta redan under låt nummer fem. Låt sju, muay thai, är något tamare den här gången jämfört med förra programmet, och det är tur det.

Färre kator, bara magträning under styrkelåten och tai chi i avslutningen gör att det här programmet skiljer sig från det förra på andra sätt än musik och koreografi. Imorrn får jag se hur nya Bodystep-programmet är.

Nya Bodypump-programmet

Är det någon av er som kör Bodypump? Jag håller på att plugga in det nya Bodypump-programmet (nummer 58). Första känslan när jag lyssnade igenom var att igenkänningsfaktorn var sjukt låg: en låt som är hyfsat känd och resten är smått obskyra. När jag nu lyssnat igenom programmet ett par gånger så gillar jag det skarpt. Den som gillar lite rockigare pop kommer få två sköna låtar, och klubbmusik-älskarna har också en del godis att se fram emot. De flesta låtarna växer och blir bättre och bättre, efter ett par genomlyssningar blir framförallt triceps, mage och stretch riktigt bra. Jag antar att det jag vill säga är: förbered dig på att inte känna igen låtarna, och låt dem växa ett par gånger.

Dessutom finns det en helt ny axelövning i det här programmet. Jag har ännu inte testat den med vikter, men den verkar grym! Det här kommer bli ett kul Bodypump-kvartal.

Ordväxling i mitt huvud

18.03. Jag har just kommit innanför dörren från jobbet. Jag ska gå och träna.

– Är du riktigt säker på det? Du är ju lite trött …
– Väskan är packad, bussen går om tio minuter. Du behöver röra på dig. Gå!
– … och så åt du ju lite dåligt mellanmål på eftermiddagen …
– Sluta sjåpa dig, ditt femöresvåp.
– Men du har ju jobbat så hårt på jobbet idag. Gick du inte och la dig lite sent igår? Du kan ju ta en powernap nu och träna lite senare, när du laddat …
– Just det. Ladda på den där bilringen din jävla michelingubbe. Lägg av nu, ta väskan och gå!
– Borde du inte äta något mer först? Sätt dig ner, ät och vila en stund, så kommer du få ut mer av träningen sen. Gymmet har öppet till 22 för tusan.
– GÅ. NU.
– Har du någon mat hemma? Du förtjänar verkligen att ta det lugnt ikväll. Du kan köpa ett paket Ben & Jerrys Cookie Dough och hyra en film. Man behöver faktiskt inte träna för jämnan.
– Hörru ditt lata mufflon: det räcker inte med tre konditionspass i veckan. Du måste styrketräna också. Du kan ju inte låta flera års träning bara rinna ut i sanden!
– När du ändå äter onyttigt så kan du ju köpa en pizza. Det är bättre att synda jättemycket på en gång än att synda lite hela tiden. Ditt nya liv kan börja imorrn. Tänk vad utvilad du ska vara när du varit hemma och pysslat om dig ikväll.
– Minns du när du jobbade inom friskvårdsbranschen? Var det inte just det här du inte fattade, hur man kunde komma hem från jobbet och hitta på ursäkter istället för att åka och träna? Har motivationen ersatts med fettvävnad, kanske? Lev som du lärde, din lilla späckboll.
– Man ska lyssna på kroppen. Och mig! Det är viktigt med vila. Resultaten kommer ju när du vilar, träning bryter ner kroppen. Har du inte liiiiiite ont i halsen om du känner efter riktigt noga? Det är inte bra att träna med en förkylning i kroppen.

Träningsångest ger mig svår personlighetsklyvning, trots (eller kanske på grund av) att jag är utbildad personlig tränare och gruppträningsinstruktör.

Illaluktande träningskläder no more

När jag gick på låg- och mellanstadiet hade jag en riktigt sadistisk tandläkare. Antingen det, eller så var hon scientolog. Fast det kanske bara är psykofarmaka de inte tror på? Hur som helst, att säga att hennes behandlingar gjorde ”ont” är som att säga att 11 september var en ”incident”. Ur ett intellektutellt perspektiv kan jag tycka att det var den renaste formen av smärta jag hittills upplevt, det fanns liksom bara smärta och ingenting annat. Till alla som citerar att ”smärta är bara en högre form av njutning” kan jag säga: säg om det efter att ha hånglat upp en tandläkarborr.

Jag minns fortfarande paniken jag kände vid tanken på att borra utan bedövning. Om det gjorde så ont med bedövning, då skulle jag nog dö på fläcken utan den där sprutan. För hon satte dit en spruta med bedövning, hon bara sket i att vänta på att den skulle börja verka. Resultatet blev att bedövningen satte in ungefär när hon var klar. Men det fick jag inte reda på förrän långt senare, när jag bytte tandläkare.

På samma sätt som den upplevelesen gav mig tandläkarskräck har jag än idag aversioner mot tvättmedelsreklam på grund av den vidrigt käcka tvättmedelsreklamen från 90-talet. Det läskigaste jag kan tänka mig idag är att sitta fastbunden i en tandläkarstol, medan clownen från ”Det” viftar med en tandläkarborr och säger ”Det blir inte bara rent, utan ultra-rent” med dålig läppsynk.

Jag är medveten om att reklamen för Vanish Oxygel är ungefär lika upphetsande som Kinderägg-reklamen, alltså bara snäppet mer upphetsande än scenariot med clownen ovan. Det gör att det smärtar mig att behöva rekommendera just Vanish. För det funkar. Fast det är inte fläckar jag tänker på, utan sunkiga träningskläder.

Nackdelen med materialen i dagens träningskläder är att de inte tål tvätt i hög värme. Det finns massor med fördelar – de kyler effektivare, de torkar snabbare, de håller formen bättre och de väger mindre – men det är alltid lika trist att upptäcka att ett av mina favoritplagg börjar lukta unket så fort jag blir lite varm, trots att jag nyss tvättat det. Sköljmedel är ett stort no-no. Dels förstör det plaggets funktionalitet genom att täppa till kanalerna, dels är det som en raggardusch: det döljer lukten men skiten sitter kvar.

Lukten i träningskläder kommer av bakterier som gror i kanalerna inuti materialet. Bakterierna äter bland annat oljor som finns i svett, och de trivs sjukt bra kring 30 och 40 grader. De verkar inte fungera att dränka dem heller. Det enda som händer av en tvätt i låg temperatur är att de somnar för att vakna under nästa träningspass.

Medan jag fortfarande drev min friskvårdsblogg stötte jag på ett tvättmedel som lanserats i USA, och som fått enormt bra kritik i en krönika i LA Times. Tyvärr finns inte krönikan kvar online längre. Hur som helst, att en tidning är stor är förvisso ingen kvalitetsgaranti – se bara på DN här i Sverige, men att en krönikör vågar ägna en hel krönika åt något som nästan blir produktreklam säger en del. Win, som tvättmedlet heter, finns inte i Sverige – men den aktiva substansen verkar vara densamma som i … just det, Vanish Oxygel. Så jag testar. Och det funkar.

Kläderna blir inte som nya, men den där lite småunkna lukten som tidigare dykt upp så fort jag börjat värma upp är nu nästan helt borta. Inte ens när det droppar från mina kläder efter ett pass känns lukten speciellt mycket. Jag vet inte om det funkar med vilken variant av Vanish Oxygel som helst. Jag använder den som har en tvättboll som man stoppar in i maskinen, och som används tillsammans med det ordinarie tvättmedlet.

Jag tror jag skulle behöva idka seriöst bajssex för att känna mig lika smutsig som nu, när jag gjort tvättmedelsreklam helt gratis.

För övrigt …

… har väldigt många hittat till min blogg på när de sökt på a) korprofil (person som gillar kiss- och bajssex) och b) matsex. Ibland har de sökt på bägge två. Samtidigt. Intressant kombination.