Inlägg av professionell karaktär – Sida 9

Ett problem för mobiloperatören Tre (och de flesta andra organisationer)

En av de aspekter jag mest tycker om med det nya paradigm som ”sociala medier” innebär är att mördande reklam och oärlighet inte längre fungerar lika bra som för 10 år sedan. Så gott som alla har tillgång till de digitala kanalerna, och om företagen har större budgetar och möjlighet att sprida sitt budskap bredare så har privatpersoner en viktigare sak: förtroende hos sina vänner. En rekommendation från vänner är mer värd än det mesta ett företag kan hitta på.

Det gör att man inte längre kan sälja en produkt som är medelmåttig och låtsas som om den är i världsklass.

Mobiloperatören Tre är intressant ur det här perspektivet: jag skulle vilja påstå att deras sätt att använda sin Facebook-sida är bland de bästa jag sett hos svenska företag. Framför allt är det inställningen hos Erik Hörnfeldt: jag har sett honom hantera allt ifrån riktigt ilska, orättvist behandlade kunder till personliga påhopp på ett konstruktivt sätt. Av de mer kända PR-personerna är Erik, tillsammans med Brit Stakston och Niclas Strandh de jag uppfattar som mest kompetenta på ”sociala medier”.

Utifrån min erfarenhet är Tre:s kundtjänst bättre på Facebook än den man når via telefon. Vilket är en tillgång, men också ett problem för organisationen. Tre är dock inte ensamma, alla ”gamla” organisationer står inför utmaningen att integrera och få en föreståelse för ”sociala medier” i hela organisationen istället för hos enstaka individer.

Med det sagt är sociala medier dock ett större problem än tillgång för Tre. Anledningen? Deras produkt är undermålig.

Gör man en sökning på ”tre täckning” hos Google får man, i en grov indelning, två kategorier träffar:
– tidningar/magasin som kör ”täckningstester” och ger Tre (tillsammans med Telia) utmärkt betyg
– foruminlägg och bloggposter från privatpersoner som upplever en dålig täckning med Tre

Jag upplever själv att Tre har undermålig täckning i Stockholmsområdet med såväl iPhone 3GS som iPhone 4. Jag blev nyfiken på det här: är det ett problem med iPhone, eller med Tre? Hur kan de få så höga betyg i tidningars tester? Jag gjorde ett eget empiriskt test. Det testet visar att problemet ligger i kombinationen iPhone/Tre. Det är troligt att även andra märken och modeller av mobiltelefoner har samma problem hos Tre. Kort version av problemet: Tre har inget 2G-nät att falla tillbaka på, vilket alla andra operatörer har, vilket också ger dem en bättre täckning inomhus.

Det här är Tre:s dilemma: de är medvetna om att deras nät är det sämsta valet för storstadsbor med iPhone, ändå väljer de att sälja den med argumentet att ”iPhone 4 är bäst med 3”. Med tanke på den gigantiska efterfrågan iPhone 4 genererade har jag förståelse för beslutet, framför allt i en säljorganisation driven av kvartalsresultat. Kunderna köper och är till en början lyckliga när deras efterlängtade iPhone 4 dyker upp. När nyhetens behag har lagt sig blir de istället missnöjda och sitter då fast i 18- eller 24-månaderskontrakt. Det resulterar i ett sänkt varumärke, badwill och inlägg i forum, bloggar och sociala nätverk om hur dålig täckning Tre har. Det kan inte ens den mest sociala medier-kompetenta kommunikationschef rätta till.

Det här problemet är inte lättlöst. Det är ett strukturproblem i organisationen som nu kommer till ytan: man säljer en sak och marknadsför en annan (brist på självinsikt). Den transparens som sociala medier tvingar fram drar ner byxorna på organisationen. Vi kommer att få se fler exempel på det i framtiden. Inte minst för att det finns många organisationer som behandlar ”sociala medier” med strutsmetoden, eller med en symbolisk ”social media manager”. Mitt bästa tips till organisationer som vill förändra: skicka medarbetare och chefer på någon typ av utbildning. Förändring kräver insikt. Ett tips: Hyper Island anordnar så kallade ”Master Classes” som är en bra början (disclaimer: jag har jobbat på Hyper Island, som projektledare för långtidsutbildningarna och jag har föreläst på några Master Classes).

God Morgon, Urban Deli: varför bloggare inte hör hemma på pressträffar

Här om dagen var jag på pressträff för Urban Delis och God Morgons gemensamma satsning Juicebaren. Jag var inbjuden genom Spot and Tell, en tjänst som för ihop bloggare/twittrare med företag som vill marknadsföra sig.

Jag var där av två anledningar: dels för att jag i egenskap av bloggare är målgrupp för denna typ av tjänst, dels för att jag i mitt jobb på Björn Borg stöter på olika erbjudanden att engagera bloggare. Det blev en intressant upplevelse med insikten att jag aldrig kommer att utsätta bloggare för en pressträff.

Formatet var klassisk pressträff: folk stod i givakt och hälsade välkommen. Det bjöds på frukost med smoothie och juice, God Morgons varumärkesansvariga berättade lite fakta om juice och God Morgon och hur man tänkt när man skapat Juicebaren. Därefter berättade Jesper Weidlitz, en av personerna bakom Urban Deli, om hur man tänkt när man startat stället. Provsmakning av Juicebarens smoothies följde, alla fick en påse med PR-material och ingredienser till en smoothie. Sedan var det slut. Det hela var över på knappt 45 minuter.

Det här upplägget är säkert perfekt när man bjuder in journalister och skribenter. För mig som bloggare blev det bara krystat och tafatt. Först och främst är ju frågan vad som förväntas av mig: ska jag skriva ett positivt omdöme i bloggen/på Twitter? Förväntas jag vara nyanserad, får jag vara kritisk? Jag kunde absolut skrivit en kort artikel om det i Lokaldelen, men för att jag ska skriva om det på min blogg måste det vara mer upplevelse och jag måste få vara mer aktiv. Det är inte en rolig upplevelse att bara bli matad med information, inte ens om man får en god smoothie och en goodiebag på köpet.

Det är synd. Jag fick ett bra intryck av Juicebaren/Urban Deli (någon sa att de inte har mackor, men det kan inte stämma – man kan väl inte ha en deli som inte serverar mackor? Det är som att ha en grillkiosk som inte serverar hamburgare) och av Jesper. Jag gillar Godmorgons Nypressade juice, som smakar olika beroende på säsong och apelsinsort vilket är en skön kontrast till tråkigt standardiserade produkter som Tropicana.

Så här hade jag gjort om jag varit ansvarig: låtit denna pressfrukost vara just för pressen. Sedan hade jag vikt av en kväll när jag bjudit in 10 bloggare med vänner. Bloggarna hade fått en utmaning: skapa en egen smoothiesmak. Alla skulle få ett grundkit med juice och vaniljyoghurt. Sen hade jag haft ingredier som de fått dela upp mellan sig. Sedan skulle tävlingen vara igång. Alla får en timma på sig att skapa sin smoothiesmak. Vännerna utgör juryn, som utan att veta vem som gjort vilken smoothie avgör vilka som är godast. De tre godaste hade blivit officiella smaker i Juicebaren, självklart döpta efter bloggen eller bloggaren. Alla hade fått en goodiebag med sig hem som tack.

Det hade varit något att skriva om, både för bloggarna och vännerna. Det hade varit en upplevelse. Det hade engagerat och utnyttjat kreativiteten hos bloggarna. Istället för att göra mig till en passiv mottagare skulle de ha gjort mig till en aktiv deltagare.

SJ och de saknade re-tweetsen: när kundtjänst via sociala medier misslyckas dubbelt

I helgen var det Sweden Social Web Camp, en icke-konferens om sociala medier. En av sessionerna handlade om huruvida man har ett ansvar för den dialog man startar som organisation/varumärke i sociala medier. Diskussionen var vansinnigt intressant (tack, Martin för att du initierade den) och konsensus var att ja, det har man.

SJ har lyckats bygga upp en hel del ”street-cred” i sociala medier tack vare sin (lyckade) närvaro på Twitter. De lyckades också rasera en stor del av det för två veckor sedan, både hos mig och hos andra. Då var jag ändå inte på något sätt påverkad av deras misstag, däremot är deras inställning ett tecken på att de trots allt inte förstår.

Svårigheten med att jobba med konversation i det sociala molnet är att man inte bara behöver ha koll på etikett och tonläge, man behöver också ha koll på verktygen och kontinuerligt hänga med i de nya funktionerna som introduceras. Annars kan det gå tokigt, vilket SJ har fått erfara.

Deras kundtjänst har funnits på Twitter i snart ett år. Under den här tiden har de utvecklats. Till exempel lärde de sig ganska snabbt att inte svara med statistik över hur punktliga de är när någon klagade på att tåget var försenat. Det hjälper inte mig att veta att SJ har x procents punktlighet när just mitt tåg är sent, och just då känns ett sånt svar mest som en örfil.

SJ har med jämna mellanrum kört retweet-tävlingar på Twitter. De skriver ett meddelande, och de första som retweetar det vinner. Bland annat kunde man på det sättet vinna en barnbok om tåg. Det fungerade uppenbarligen fint, eftersom man upprepade det här om veckan.

Här börjar SJ:s problem. Twitter, liksom de flesta andra tjänster i det sociala molnet, vidareutvecklas ständigt. Nya funktioner introduceras, och tredjepartsverktyg hänger inte alltid med. SJ använder ett tredjepartsverktyg för att twittra: CoTweet, som underlättar när många personer ska twittra från samma konto.

SJ korade bland annat Peter och Rasmus som vinnare. Både Peter och Rasmus gjorde retweeten manuellt, vilket gör att de och inte @sj_ab står som avsändare. Notera Twitters egen tidsstämpel.

Raz och Jacob var snabbare. De använde Twitters egen retweet-funktion, som bara kräver två klick. Här står också @sj_ab som avsändare. ~~Notera även här tidsstämpeln.~~ Uppdatering: som @filip (om du inte följer honom och är intresserad av användargränssnitt, språk och fyndigheter är han en guldgruva) påpekar är det originaltweetens tidsstämpel som syns nedan. Ordningen kan dock ses i en skärmdump av sökningen på Twitter, som Jacob förtydligat.

Här är det tydligt, ~~till och med Twitter egen tidsstämpel~~ Twitters eget sökgränssnitt visar att Raz och Jacob var snabbare. De vann dock inte, eftersom SJ inte var medvetna att ”RT” idag kan göras på två olika sätt – och att deras verktyg CoTweet inte visar retweets som gjorts på det sätt Raz och Jacob använde.

Här är första misslyckandet.

Andra misslyckandet är värre, eftersom det bygger på det första. SJ skyller fadäsen på tekniken i allmänhet och CoTweet i synnerhet. För alla som jobbar med kundtjänst är det förmodligen skämskuddepinsamt att läsa konversationen som följer mellan Raz och SJ.

Även jag gav mig in, eftersom det för mig var självklart att det var SJ:s egen kompetens som brustit, och inget annat. SJ gav mig samma svar. När jag några dagar senare följde upp och frågade Raz om han hört något om kompensation från SJ fick jag ett DM från SJ:

DM från SJ där de återigen skyller på tekniken

De ber om ursäkt för att tekniken strulade. Sedan slutar SJ följa mig, vilket är en intressant markering från deras sida.

Så vad skulle SJ gjort? Får man inte misslyckas i sociala medier? Jodå. Det handlar om hur man hanterar det. SJ hade bara fem biljetter till Sonicsphere, vinnarna var utsedda och man kunde inte gärna ta tillbaka dem. Så här hade jag skött det:

Först hade jag skickat ut en tweet:
”Förlåt. Vi inser att en brist i vår kunskap om twitter gjort att vi korat fel vinnare. Vi ska försöka kompensera er som drabbats.”

Det hade inte varit rättvist att ta biljetterna ifrån de korade vinnarna, lika lite som det är rättvist att skylla på tekniken i det här fallet. Men egentligen handlar det inte om biljetterna. Det handlar om att göra rätt för sig. Därför hade jag skickat ett presentkort på en tågresa till de fyra personer som faktiskt varit snabbast.

Vad säger du? Hur hade du hanterat historien? Tycker du att SJ har gjort rätt?

(Läs även Raz och Jacobs egna inlägg om det här)

Sammanfattning av mitt livs första icke-konferens

I år anordnades andra upplagan av Sweden Social Web Camp, och jag var där för första gången.

Det var också första gången jag var på en icke-konferens (eller ”unconference”, som det kallas på engelska). Det är ett häftigt format, där man istället för inbjudna talare och givna ämnen låter deltagarna skapa konferensen. Om man har något man vill ta upp, en fråga man vill diskutera eller ett problem man vill lösa sätter man helt enkelt upp en session på schemat om det. På SSWC var sessionerna 20 eller 40 minuter. Schemat förändrades under dagen: nya sessioner dök upp som uppföljning på tidigare dito.

Sessionerna spann över många områden: politik, föräldraskap, utbildning, teknik, marknadsföring och PR, samhälle – den gemensamma nämnaren var att sociala medier var ständigt närvarande. Totalt sett är jag mycket nöjd med helgen, och hoppas att det här upprepas nästa år. Syftet med det här inlägget är mest att ge feeback till anordnarna och försöka samla ihop mina tankar.

Saker jag gillade:
Spridningen av ämnen. Sessionerna jag gick på handlade om allt från Facebook till kön/makt till bruksortsmentalitet och hur den påverkar deltagande i sociala medier. Det är lite av en julafton att titta på schemat, eftersom det fylls på först när alla deltagare är på plats.

Det var också häftigt att träffa folk som jag tyckte att jag kände, vars ansikten jag kände igen från avatarer på Twitter, och som för mig var kända som sina twitternick och inte sina AFK-namn, på riktigt. Det finns bekanta jag lärt känna AFK som jag känner sämre än folk jag bara mött digitalt.

Saker jag ogillade:
Campandet. Teknik + camping går inte ihop. När det dessutom finns en massa ovana campare, och det pågår en massa festande runtomkring blir sömnkvaliteten lidande av många skäl. Regnet och fukten gjorde det inte bättre. Jag tror att om man kommit överens om förhållningsregler kring festande/musik/högljuddhet i campingområdet i förväg så hade det blivit mindre frustration för oss som la sig någorlunda tidigt.

Talet under middagen. Det här handlar snarare om mina förväntningar än om talaren (Jerry Silfwer, @doktorspinn). När det utannonseras en hemlig talare under middagen, och någon tar upp tjugo minuter av min tid förväntar jag mig att det är en mycket underhållande talare (som Morris Packer, @morpac, som kan berätta om vad som helst och få det intressant och levande) eller någon som berättar något jag inte känner till, eller något jag inspireras av. I det här fallet var det varkendera. Jerry är en duktig PR-konsult, hans blogg är läsvärd och han är väl värd att följa på twitter, men här blev det bara galet med mina förväntningar.

Sessionerna:
Digital Storytelling med bland annat Gitta (@gitta), Pelle (@pelles) och Martin (@palace) var en bra start på dagen. Jag fick en känsla för formatet, och tiden rann iväg medan Gitta och Martin berättade om hur Veidekke arbetar med storytelling. Här fick vi också prata om utmaningar. Största lärdomen: största utmaningen för de flesta organisationer är att få transparens att på riktigt bli en del av organisationen, vilket krävs om historierna ska vara aktuella och kunder/användare ska ha en chans att påverka historien.

Brukortsmentalitet med Erik (@uppstuds). Här var det framför allt lärorikt att få en genomgång om bruksortsmentaliteten och hur den påverkat det svenska samhället. Slutsatsen jag drog är att det egentligen inte är ”bruksortsmentaliteten” som är ett problem, utan människans inbyggda motstånd mot förändringar. Personer som bor i storstäder tvingas att hantera förändringar i större utsträckning, medan personer som bor på små orter lättare kan ignorera förändringar.

Facebook – en plats för företag? med Niclas (@deeped) och Heidi (@heidiupdate). Största insikten: närvaro på Facebook bör snarare kallas ”närvaro i Facebook-sfären” eftersom det inte nödvändigtvis behöver handla om en Fan Page. Det kan handla om integration med Facebooks API i form av Facebook Connect eller ”rekommendera”-knappar på produkter. En annan sak jag lyfte är att jag gärna skulle se ett forum för folk som hanterar företag, varumärken eller organisationer på Facebook så att man kan diskutera, dela lärdomar och också försöker påverka Facebook i utvecklingen av Fan Pages.

Kön i sociala medier: märks det och spelar det någon roll? med Fredrik (@bisonblog). En välbesökt session som egentligen inte gav några nya insikter, men ändå var intressant. Konsensus i slutändan var hur som helst att kön visst spelar roll i sociala medier. Digitalt är inte frälsningen här.

Facebook för varumärken, organisationer och företag. Den här sessionen höll jag i, som en spin-off på tidigare Facebook-session. Här var det befriande att få dela med sig av både lyckanden och misslyckanden, och lyssna på hur andra jobbar. Det mest givande var att de flesta var med på att träffas en gång i månaden, äta lunch och utbyta erfarenheter. En kallelse till det mötet kommer här på bloggen under veckan (och på twitter, med hashtaggen #fblunch)

Sluta jiddra, börja trolla – har företag något ansvar för dialogen som de initierar med sin närvaro i sociala medier? med Martin (@palace) Kanske den mest intressanta diskussionen. Slutsatsen var att ja, man har ett ansvar i och med sin närvaro – men att jätteföretag av typen Microsoft behöver hitta ett annat sätt att vara närvarande än till exempel mindre webbhotell som utmärkta Binero

Varför hatar du Microsoft? med Niclas (@deeped), Brit (@britstakston) och Mauritz (@macfeast). Här var det en intressant diskussion kring varför Microsoft får så mycket bashing medan Apple kommer undan med det mesta de gör, trots att Apple beter sig som ärkeskitstövlar ibland. Jag tror att Apple håller på att urholka det förtroende de åtnjuter med sina tilltag, och kommer snart bli det nya EvilCorp istället för en cool underdog. Jocke (@jocke) sammanfattade det vi kände ungefär: Microsoft kan inte få samma cred som Apple. De behöver hitta något annat och köra på det.

Så smakar homo (för straighta som vill testa)

För alla straighta som inte tror på devisen att ”du är inte bög bara för att du suger av en kompis” kan nu både smaka och svälja homo utan att riskera mer än en mjölkmustasch och eventuell konstlad smak finns denna produkt från Trutaste:

Tastes like homo - Det måste smaka gott!

Nu har jag bara en fråga: när kommer Ben & Jerry’s med en homo-smak? Med tanke på deras ordlekar i namnet (”Bohemian Raspberry”, ”Cherry Garcia”, ”Yes Pecan!”) så tycker jag att de borde komma med typ … ”Fudge packing sweet meat”.

bruksanvisning till killar för tjejer

Googlepoesi för juli månad. Som vanligt är varje rad en egen, helt oförändrad fras som någon skrivit in i Google för att hitta till min blogg.

bruksanvisning till killar för tjejer

bra saker hitler gjorde
teknikmagasinets dildos
det senaste inom gay porr
världens bästa hitler
hans snopp är för stor
sug på den!

att vara homosexuell i en by
jag är bög men inte fjollig
mina muskulösa armar
ogillar bögar men gillar lesbiska
spanska gay killar som är kåta

dasen står
daska dasen
daska dasen i bordet
daska den i bordet

kåta fastighetsskötare
som inte använder kondom ringer billigare med comviq

Hur det är att vara sambo med en man som är manodepressiv

Hemingway skrev en gång en hel historia med bara sex ord: ”For sale: baby shoes, never worn”. Post Secret tog traditionen vidare genom att skapa ett forum dit folk kan skicka sina hemligheter anonymt på ett vykort, hemligheter som ibland har långa historier bakom sig.

Nu för tiden berättar människor liknande historier genom sökmotorer. Det behövs inte mycket fantasi för att väva historier av fraser som ”hur överlever man skuldkänslorna om man orsakat en annans död?”och ”hur man slår ner en vuxen” (bägge är autentiska fraser som personer sökt på för att hamna på min blogg).

Jag är också fascinerad av tanken över hur jag kan sätta ihop de sökfraser som människor använt för att hitta till min blogg till dikter, som blir ett slags samarbete mellan mig och mina (ovetande) besökare. De är helt anonyma, och lämnar ändå ett märke efter sig som blir en blandning av dem, mig och min blogg.

Jag kallar det googlepoesi (eller sökordspoesi)

Här är googlepoesi för juni 2010. Varje rad är en unik sökfras, helt oförvanskad, som någon använt för att hitta min blogg under juni månad:

hur det är att vara sambo med en man som är manodepressiv

hatar den här världen
jag ville jag vore
mr gay sweden 2007
jag har bestämt mig för att inte bli fet
jag vill ligga
fastbunden i en tandläkarstol
ont utan onani
midsommarstången en penis
i fittan
orgasm restriktion

jan myrdal
bajs-elvis
vill inte ha någon relation just nu
hade sex på bastuklubb
bareback sex
storpack glidmedel

kåt kvinna söker
anton abele
han är dålig på att hångla
lika menlös som en blindtarmsdonation
anna ekelund+aftonbladet

zlatans kuk?
xxxxxxxxxl

Pinsamt, QX

Synopsis av detta inlägg: QX skriver i både papperstidningen och på webben om sin populäraste bloggare. Problemet är att det inte är sant: hans siffror är uppblåsta och det finns minst en blogg bland Qruisers som har dokumenterat fler läsare än Andreas på ”Daska dasen i bordet”. Frågan är om QX bara är inkompetenta och inte förstår ”besök” respektive ”sidvisningar” eller om de medvetet ljugit ihop nyheten för att lyfta sitt eget, annonsdrivna, bloggsystem.

Lång version: QX skriver om ”sin populäraste bloggare” i både papperstidningen och på sin sajt. Bloggen i fråga, ”Daska dasen i bordet”, har enligt QX.se 17 000 läsare på en månad (i papperstidningen står inga siffror, där omnämns bara bloggen som ”den populäraste bloggen på QX”).

Enligt QX har Daska dasen i bordet 17 000 läsare

Det är inte orimligt, det finns bloggare i sverige som har tio- och tjugodubbla antalet läsare. En blogg som lyckas ge sin läsekrets inlägg de finner läsvärda kan med målmedvetenhet komma upp i de siffrorna.

Problemet är att dessa siffror inte stämmer när man jämför med andra tjänster.

Tittar man på Aftonbladets Bloggportalen.se, där ”Daska dasen i bordet” finns registrerad ser man att den ligger någonstans kring 1500 unika besökare (som Bloggportalen definierar som ”unika IP-adresser”) de senaste sju dagarna. En annan blogg som är betydligt mer välläst är Blondaa, som enligt Bloggportalen har mer än det dubbla besökarantalet och har haft det under den senaste veckan.

Bloggportalens topplista över HBTQ-bloggar, tors 22 juli

Även Blondaa är registrerad på i QX bloggsystem. Men där ligger han i princip konstant tvåa:

QX topplista över bloggar torsdag 22 juli 22:56

Tittar man på läsarantalet som följer respektive bloggare i Google Reader (2 för DDIB, 13 för Blondaa) och Bloglovin’ (4 för DDIB, 285 för Blondaa) så pekar även dessa siffror på att Blondaa är betydligt mer läst.

Då slog det mig. Med ”läsare” menar QX ”sidvisningar”. Varje gång du laddar om en sida som är listad i QX bloggsystem räknas besökarantalet upp med 1. QX topplista är inte något annat än en sidräknare. 2010 lanserar QX ett bloggsystem från 2005 med ett statistikverktyg från 1997.

Det i sig är pinsamt. Det tillhör grundskolningen att veta skillnaden mellan ”sidvisning” respektive ”unik besökare”, framför allt för personer som utvecklar åt en webbplats som är reklamdriven. En pikant detalj är att någon jobbar på att blåsa upp siffrorna för ”Daska dasen i bordet” i QX system. Strax efter midnatt den 23 juli hade bloggen strax över 1500 läsare enligt QX. Bloggportalen sa strax över 1650 (notera också Bloggportalen räknar senaste veckan, QX räknar typ senaste dygnet). Nio timmar senare säger Bloggportalen 1950 läsare. 300 fler läsare är en aktningsvärd ökning för en blogg som brukar snitta 1400-1500 per vecka, och onekligen en effekt av att vara pushad i både på webben och i papperstidningen. Vad QX egna system säger? 2930 besök, eller 1400 fler.

Bloggportalen.se:s siffror är mycket svårare att manipulera. Tittar jag på min sajt och jämför besökarantalet som Bloggportalen rapporterar med vad Google Analytics säger stämmer de två hyfsat överens. Det är nu vi kommer till pudelns kärna: Hos Bloggportalen.se kommer knappt Blondaa, som alltså har mer än dubbelt fler läsare än ”Daska dasen i bordet”, upp i 17 000 besökare per månad.

Det finns två förklaringar. Den ena är ”inkompetens”:
QX har litat blint på siffrorna från sitt eget verktyg, som alltså kan manipuleras av en datorliterat femåring. De valde att skriva om den blogg som nästan konstant ligger på toppen och som hela tiden ökar i läsarantal på ett sätt som inte överensstämmer med någon annan mätning. De har tagit antalet sidvisningar och rapporterar det som antal läsare.

Den andra är ”medveten lögn”:
QX är medvetna om att deras system räknar sidvisningar, att det finns andra bloggar registrerade i deras system som har fler läsare, men har valt att manipulera siffrorna så att den ligger på toppen eftersom den ligger i deras eget system. Vinsten är att de kan skriva en nyhet om det och få fler att blogga i deras plattform, som också visar annonser, och därmed öka annonsintäkterna. Frågan är om annonsörerna då betalar för faktiska antalet unika besökare/klick eller om de betalar för exponeringar – i vilket fall de inte får så mycket valuta för pengarna. De kan alltid hävda att de valde den blogg som ligger i deras eget system, men det förklarar inte de höga siffrorna.

För att bevisa min tes så satte jag min blogg på enkel omladdning. På några timmar har jag blivit just QX populäraste blogg utan att ha haft speciellt många fler läsare.

QX topplista över bloggar efter några omladdningar

Uppdatering: att blogga på Qruiser är inte speciellt sökmotorvänligt. Det här inlägget hamnade direkt överst i Googles sökresultat för ”Daska dasen i bordet”. QX utvecklare är inte bara inkompetenta när det gäller statistik, de kan inte sökmotoroptimera heller uppenbarligen. Om du letar efter en bloggplattform rekommenderar jag wordpress.com, Tumblr eller Blogger.

PS. Förlåt för tautologin i rubriken.

Vinnare av veckopass till Pride

I ett tidigare inlägg bad jag om kommentarer på reklam på bloggen. Jag lovade att dela med mig av den förtjänst jag fick för första sponsrade inlägget bland dem som kommenterade.

För att göra det opartiskt använde jag mig av en äkta slumptalsgenerator . En dator kan nämligen inte av sig själv slumpa fram ett nummer, det krävs extern hjälp. Till exempel radioaktivt sönderfall, eller vitt brus. Random.org använder det senare.

Jag gav de fem som kommenterat ett nummer i den ordning de kommenterade. Resultatet:

Vinnaren blev alltså nummer 1: Julia Skott!

Comviq-kunder: korkade, otrogna STD-smitthärdar?

Igår la jag märke till Comviqs reklamskylt om att ”10 av 10 som har sex utan kondom ringer billigare med Comviq”. I morse såg jag att de kör en hel kampanj på det här temat. Budskapet mellan raderna: Comviqs kunder är korkade, otrogna, STD-smitthärdar. Är det Comviqs kundtjänst som fått nog av skäll och kör en payback i annonsformat? Är det en riktig kackig kopia på Diesels ”Get Stupid”-kampanj? Har du någon annan teori?

Full på sjön? Då ringer du billigt med Comviq

Otrogen? Då ringer du billigt med Comviq