Professionellt, personligt, privat – en personlig strategi för sociala medier

För ganska exakt två år sedan skrev jag om gränsdragningen privat, personligt och professionellt. Nu är det dags att uppdatera min strategi, eftersom den gamla i praktiken inte fungerar som det är tänkt längre.

Min tidigare strategi gick i korthet ut på det här:
Jag gjorde uppdelningen ”privat, personligt, professionellt” som ett venn-diagram och placerade sedan de olika delarna av min digitala närvaro på rätt ställe.

Professionellt, personligt och privat i min tappning
Min gamla personliga strategi i 'sociala medier'

Min nya strategi:
Jag har aldrig gillat uppdelningen ”professionellt – personligt”. Det antyder att där finns en binär skala (och än värre, en hierarki) där den ena utesluter den andra. Jag håller inte med. Man kan vara personlig och professionell, man kan vara endera eller ingen. De hänger inte samman. Jag är nästan alltid personlig, utom när jag till exempel handleder processer eller jobbar med varumärkesidentitet för andra varumärken än mitt eget; det är exempel på uppdrag som kräver att jag tar mitt ego ur bilden.

Jag tror inte heller att det finns en binär skala mellan ”professionellt – privat”. Det handlar om en sammanblandning där ”privat” är detsamma som ”intimt”. Vi gör oss själva en otjänst om vi fortsätter göra den sammanblandningen. Jag tror att de flesta professionella relationer blir bättre av en inblick i varandras privata liv. Jag har full förståelse för att du måste gå 15.30 varje dag för att du har barn som ska hämtas på dagis och är ensamstående förälder. Det går att ge andra inblick i ens privata sfär utan att för den skull avslöja intima hemligheter.

Jag tror också att man i många fall kommer undan med att vara intim på nätet så länge man inte pushar ut den informationen utan låter folk gör ett aktivt val att ta del av ens ”intima jag” genom att aktivt hämta hem informationen.

Jag ser e-post, Buzz, Twitter och Facebook som push-kanaler. Bloggen ser jag som en passiv kanal.

På samma sätt som jag alltid är en hel person i allt analogt jag gör, så ska jag vara det även i det digitala livet. På samma sätt som jag väljer vilka sidor av min hela person jag lyfter fram i olika situationer, så ska jag lyfta fram olika sidor av mig själv i olika digitala kanaler. Jag kommer alltså att vara privat på Twitter, men i en begränsad utsträckning. Ungefär på samma sätt som jag kan berätta privata detaljer om mig själv på fikarasten på jobbet, eller slänga käft med min härliga kollega Sören. Jag kommer alltid att vara som mest privat på min blogg, på samma sätt som jag är som mest privatperson i min lägenhet. Facebook kommer att ligga som ett mellanting, som ett café där jag sitter och pratar alla jag känner som kommer in, oavsett om de är vänner från förr, kolleger eller stammisar på mina pass på gymmet. Samtidigt låter jag bli dem som kanske inte har lust att prata med mig just där och då.

De största förändringarna det här innebär för mig är att är att jag väljer att bli mer stringent i det innehåll jag skriver på Twitter och att jag slår ihop mina bloggar till en enda. Det var faktiskt framför allt bloggarna som gjorde min tidigare strategi vinglig och vind; enligt den såg jag denna blogg som något privat och personligt. Det innebar att det skulle vara ett val att komma in och läsa inläggen. Jag skulle inte pusha ut dem. Alltså skaffade jag en professionell blogg, vilket förde in en extra tröskel för mitt skrivande; det blev ännu en blogg att administrera, hålla reda på och uppdatera. Två av tre inlägg jag tänkt skriva i min professionella blogg blev inte av på grund av den tröskeln. Den professionella bloggen löste inte heller problemet helt, eftersom jag även har en roll som gruppträningsinstruktör på World Class som jag bloggar om. Jag började pusha ut vissa inlägg på Twitter/Facebook. (I en parentes kan jag tillägga att inte heller en professionell blogg skulle ha räddat mig från min pinsammaste fadäs hittills i sociala medier.) Skulle jag skaffa en tredje blogg? Fortsätta driva två stycken?

Jag bestämde mig alltså för att slå ihop dem. Numera återfinns allt blogginnehåll jag producerar här, uppdelat på tre huvudkategorier: professionellt, privat och träning. Förstasidan kommer att innehålla samtliga kategorier. Respektive huvudkategori innehåller en hel del underkategorier, och det går att prenumerera på enbart huvudkategorierna.

En annan viktig faktor som jag inte hade uttalat sedan tidigare, och som Daniel Sköld formulerade så väl på Twitter: mitt privata/intima/personliga innehåll låg sedan tidigare ute på nätet, och den som ville hitta det kunde enkelt göra det. Ibland kom de in på min blogg för att jag skrivit något relaterat till sociala medier, och genast framstod jag som icke-stringent: å ena sidan har jag sagt att jag inte ska pusha min blogg då den är ibland är av privat intim karaktär, å andra sidan kommer de hit just genom en sån push.

Nu har jag istället samlat allt under ett tak och bjuder in mina professionella kontakter att besöka mitt arbetsrum i min lägenhet, för att fortsätta liknelsen om bloggen som mitt hem. De har också möjligheten att titta in i andra rum, men jag är tydlig med att det handlar om ett aktivt val att i så fall göra det.

Alla mina bloggläsare kan delas in i tre kategorier:
– de som följer och läser via RSS-läsare som Google Reader (faktum är att Flattr:s RSS-plugin för WordPress gett mig betydligt fler klick än de jag fått via sajten: 779 flattr-klick sedan november)
– de som följer och läser genom att komma till sajten med jämna mellanrum
– de som sporadiskt hittar något enstaka inlägg de velat läsa genom sökning hos Google

På det här sättet kan jag förenkla för de två första kategorierna att komma åt det innehåll de vill ha, medan de sista blir oberörda. Följaktligen har jag också uppdaterat texten ”om bloggen” så den reflekterar just det här.

Jag får också en enda plattform på nätet. Alla inlägg på min före detta professionella blogg, encee.se, har flyttats över hit och med hjälp av en enkel liten plugin som heter ”Simple 301 Redirects” omdirigeras alla inlägg därifrån till rätt inlägg här automatiskt.

Vad tycker du om det här? Hur gör du?

En tioårig kärlekshistoria

Det finns några varumärken jag verkligen gillar. Ben & Jerry’s. Nike. Apple. Google. Levi’s. Det finns många anledningar, inte minst bland dem är att de fyra sistnämnda är med HRC:s lista över bästa arbetsplatserna för HBT-personer. Den förstnämnda stöttade homosexuellas rätt att gifta sig genom att döpa om smaken Chubby Hubby till Hubby Hubby.

Det här handlar om hur min kärlekshistoria med Levi’s började, nämligen med dessa:

Levi's Twisted från 2001
Levi's Twisted från 2001

De fyller tio år i år, mina Levi’s Engineered (eller Twisted, som de också hette när de lanserades). Jag älskar dem än idag, och jag skulle aldrig byta dem mot nya. Jag var precis hos skräddaren och hämtade ut dem efter att ha lagat grenen än en gång (jag ser det som en avgift på grova lår). Jag har lagat dem fem gånger och jag kommer att laga dem fem gånger till om de håller för det. Det lustiga är att min kropp ser annorlunda ut idag. Jag tänker att de måste ha varit betydligt mer baggy när jag köpte dem.

De började tidigt med att jobba med CSR utan att slå sig för bröstet, istället såg de att det skulle betala sig på lång sikt. De uppmuntrar mig som konsument att ta mitt ansvar. De lyckas väldigt bra med ”be honest, do good shit” för att vara ett stort varumärke.

Ungefär samtidigt som jag köpte dem körde Levi’s reklamfilmen ”Odyssey” producerad av Jonathan Glazer. Jag blev förtrollad när jag såg den. Den är än idag en av mina favoriter bland reklamfilmer. Enkelheten och dramatiken fångade mig; den innehåller en kille och en tjej utan att vara heteronormativ. Utan att anspela på sex. Den förmedlar produktens kärna: frihet. Det blir magiskt när reklamen med en snudd på episk ton lovar och produkten sedan levererar.

Petter gör en Dogge. Clarion är clueless. Jag skäms.

Kära Clarion! 2011 kan inte ett designerhotell i Stockholm köra försöka köpa street cred genom en telefonsvararröst. Petter är en söderlattepappa på 36 bast. Han kommer undan med en hel del, som att rappa Lill-Babs låtar i teve (dock att det var September som var stjärnan) men när han försöker prata hardcore kriminell hantverkare från Söder-slang får han bara tönt-cred. Och den smittar av sig på hela ert varumärke.

Varför, Petter? Jag har alltid tyckt att du är rätt cool, lite Robyn-light så där.

Petter
'Petter' - Pia Johanssons i 'På Minuten' karaktär när hon gör kriminella hantverkare från Söder

Det här är vad som möter dig om du ringer Clarion Stockholm:

Det roliga är att Pia Johansson förutsåg det här redan 2009, och i ett avsnitt av ”På Minuten” gjorde hon just karaktären ”Petter som telefonsvararröst åt Clarion”

Facebook Places funkar i Sverige (med lite hack)

Facebook Places har länge varit en snackis, och det har i mitt twitterflöde ofta uttryckts besvikelse över att det inte går att köra i Sverige. Men det gör det – så länge du surfar från ett amerikanskt IP-nummer. Jag checkade in i Skrapan för ett tag sedan via just Facebooks egna ”Places”:

Incheckning i Skrapan via Facebook Places
Incheckning i Skrapan via Facebook Places

Jag gjorde det via min iPhone och tjänsten BlackVPN. Så här gör du:

1. Skaffa ett amerikanskt konto hos BlackVPN (eller ett som funkar för alla regioner). Använder du koden UESRDES får du tre månader till priset av en (du betalar då 5€ för 3 månader och jag får 2 veckor extra). Kontot kan också användas för att kolla på t ex Hulu.com och andra tjänster som är spärrade, och samma konto kan användas både på iPhone, iPad och laptop/stationär dator. Det här funkar också från USA till Europa om man till exempel vill köra Spotify (men då så klart med access till europeiska servrar hos BlackVPN). EDIT: som Björn och Fredrik påpekar i kommentarerna kan du göra detsamma gratis via Hot Spot Shield.

2. När du fått mailet med användaruppgifter, följ bara instruktionerna för att konfigurera din iPhone. Inga nya appar behövs.

3. Slå på VPN mot den amerikanska servern, och starta sen Facebook-appen. När du nu väljer ”Places” borde du få upp en lista med ställen satt checka in på, istället för sidan som säger att tjänsten inte är tillgänlig just nu. Checka in, skriv meddelanden och tagga vänner.

Försök att checka in utan VPN igång:

Facebook Places funkar inte
Facebook Places funkar inte

Försök att checka in med VPN igång:

Facebook places funkar
Facebook places funkar

Brasklapp: jag hade Facebook places aktiverat sedan tidigare eftersom jag använt min iPhone i USA. Jag är dock 95% säker på att det här kommer att aktivera Facebook Places även för dig. Om du testar och får det att funka (eller inte) får du gärna kommentera här.

Edit: Det funkar att aktivera Places på det här sättet.

Edit 2: Anders Eriksson har skrivit om just det här redan 9 november och Resumé skriver om det ett par timmar efter mitt inlägg (gissningsvis utifrån det här blogginlägget då tajmingen är sådan, och terminologin i Resumés artikel). Jag vill dock påpeka att jag använder ”hack” som i ”mecka runt” och inte som i ”datorintrång”. Det är definitivt inte ett säkerhetshål.

Edit 3: Resumé säger själva att det är andra källor som ligger till grund för deras artikel. Här ser vi problemet med gammelmedias ovilja att redovisa och länka till blogginlägg de hämtar nyheter från – trovärdigheten i det hade varit högre om de redan från början redovisat de ”andra källorna”.

Tillbaka till rötterna

När jag började blogga var målet att jag skulle ha ett digitalt arkiv över mitt liv, en dagbok som jag kunde följa tillbaka. Det skulle vara personligt och privat, skrivet främst för min egen skull och samtidigt tillgängligt för de som kan vara intresserade.

Jag har glidit bort från det. Jag ser många små anledningar till det. Facebook och Twitter blir ett utlopp för saker som jag annars kanske skrivit ett blogginlägg om. Min professionella och personliga sfär har glidit ihop. Tiden räcker inte till till alla projekt jag skulle vilja göra, och istället för att tänka ”jag väljer att göra det här, och väljer att inte göra det där alls” så har jag tänkt ”jag väljer att göra det här och gör det där sen”.

Valet står mellan att lägga ner bloggen eller gå tillbaka till rötterna.

STFU - Going back to my roots

Jag väljer det senare. Framöver kommer det att bli fler personliga och privata inlägg. De som kommer till min blogg och läser den får själva ta ansvar för att de kan hantera informationen.

Modebloggarblogg

Modeblogg är 2008. Det nya svarta är modebloggarblogg. Istället för att snacka om det snyggaste modet snackar vi om de snyggaste modebloggarna.

Snyggast av dem alla är Pelayo, Londonbaserad spanjor som går på Central St Martins och är lika snygg som min Sitges-romans Arnaud.

Anledningar att älska honom:

Hans blogg heter ”Kate Loves Me” (och det är så klart Kate Moss som avses) och är jävligt läsvärd.

När han går på ett 70-talsparty klär han sig som en karaktär från ”Milk”

Pelayo på 70-talsfest, utklädd till en karaktär från Milk

Han har klädsmak (och kommer undan med träningsbyxor till skjorta)

Pelayo

I december drar jag till London för att hälsa på Dexo. Jag hoppas att livet regisserar en träff med Pelayo. Förresten, är det bara jag eller liknar han en ung och snyggare Matt Dillon?

Bonde söker mig, hoppas jag?

Den dagen bönderna i ”Bonde söker fru” ser ut som människorna i den här videon så ska jag vara med i programmet. Till och med tjejen är hetare än någon av deltagarna jag sett hittills.

Normalt skulle jag säga att ”bönder som rappar” borde ha en skämskuddefaktor på nivå med ”Andreas Balladali” i Idol 2005, men det här gör mig sugen på mjölk. Är det bara jag som blir förblindad av hur snygga bönderna är i de här videon och därför missar det, eller är den inte alls pinsam?

(Den som förstör min illusion med en länk som avslöjar att det bara är skådisar kommer att tvångsanmälas till nästa svenska omgång av programmet.)

(Tack till David Bengtsson för tips om videon)

Arla sågar Yoggi i reklamkampanj

Utomhusreklamen för Yoggi Fri gör mig förbryllad. Den bygger på tesen att det som inte innehåller tillsatser är bra, därför att det är så naturen funkar. Det innebär att det som innehåller tillsatser är dåligt. Yoggi Fri innehåller inga tillsatser och är alltså bra, vanlig Yoggi däremot …

Yoggi Fri utomhusreklam

Jag blev förvånad när jag i butiken såg att det inte är Yoggi som stöpts om och återlanserats. Det är ett undermärke som säljs parallellt med originalprodukten, kannibaliserar på den och dessutom sågar originalprodukten i sin marknadsföring.

Sen kan vi ta det här med ”naturligt” som marknadsföringsknep … den marknadsförare som använder det argumentet, råkar ut för lunginflammation och dör för att hen inte får antibiotika är utsatt för något slags livets ironi – för antibiotika är väl så ”onaturligt” det kan bli. Och ändå så bra. Det finns massor med saker som inte direkt kommer från naturen som är bra, och det finns massor med saker i naturen som är riktigt jävla skitdåliga. Läs till exempel hur Julia Skotts mamma nästintill blev dödförklarad efter att ha ätit vanlig, naturlig svamp.

Horribel logotyp

Horrible logos är en enkel och skön affärsidé: skapa enkla och fula logotyper till priset av en öl styck (omräknat i dollar blir det $5)

Jag var tvungen att testa: jag pröjsade 10 dollar (för att få en högupplöst version) och förklarade ordleken ”åsiktstorped” och två dagar senare kom den. Hur briljant är den inte? Är det en torped eller är det en kuk? Genom huvudet. Kukihuvet.se.

Ny logo för Åsiktstorped av Horrible Logos