Det finns några varumärken jag verkligen gillar. Ben & Jerry’s. Nike. Apple. Google. Levi’s. Det finns många anledningar, inte minst bland dem är att de fyra sistnämnda är med HRC:s lista över bästa arbetsplatserna för HBT-personer. Den förstnämnda stöttade homosexuellas rätt att gifta sig genom att döpa om smaken Chubby Hubby till Hubby Hubby.
Det här handlar om hur min kärlekshistoria med Levi’s började, nämligen med dessa:
De fyller tio år i år, mina Levi’s Engineered (eller Twisted, som de också hette när de lanserades). Jag älskar dem än idag, och jag skulle aldrig byta dem mot nya. Jag var precis hos skräddaren och hämtade ut dem efter att ha lagat grenen än en gång (jag ser det som en avgift på grova lår). Jag har lagat dem fem gånger och jag kommer att laga dem fem gånger till om de håller för det. Det lustiga är att min kropp ser annorlunda ut idag. Jag tänker att de måste ha varit betydligt mer baggy när jag köpte dem.
De började tidigt med att jobba med CSR utan att slå sig för bröstet, istället såg de att det skulle betala sig på lång sikt. De uppmuntrar mig som konsument att ta mitt ansvar. De lyckas väldigt bra med ”be honest, do good shit” för att vara ett stort varumärke.
Ungefär samtidigt som jag köpte dem körde Levi’s reklamfilmen ”Odyssey” producerad av Jonathan Glazer. Jag blev förtrollad när jag såg den. Den är än idag en av mina favoriter bland reklamfilmer. Enkelheten och dramatiken fångade mig; den innehåller en kille och en tjej utan att vara heteronormativ. Utan att anspela på sex. Den förmedlar produktens kärna: frihet. Det blir magiskt när reklamen med en snudd på episk ton lovar och produkten sedan levererar.