De flesta personliga bloggar suger.
Även om personerna kan stava, formulera hyggliga meningar och kan sin interpunktion så kommer deras bloggar aldrig bli mer än en siffra i statistiken över hur många bloggar som finns.
De suger, därför att de som skriver vill bli lästa, men kan inte (eller vill inte, eller vågar inte) synas på riktigt. Dessa bloggar kommer bara bli lästa av vänner, familj och möjligen bekanta; Bara personer som redan har ett (irl-)intresse för bloggaren i fråga kommer uppskatta gråbloggar.
Mats Strandberg säger i en intervju på Bloggportalen.se:
Och så, let’s face it, det finns ju exhibitionism i det här. Det gör det i alla som skriver bloggar. Vi är inte ett spår bättre än de som söker till Paradise Hotel. Inte på den fronten, iallafall.
Förutom att ordvalet ”bättre” är olyckligt, eftersom det förutsätter att exhibitionism är dåligt, så har han rätt. Både dokusåpor och personliga bloggar handlar om exhibitionism, och bägge företeelserna är som att gå på lägenhetsvisning ur betraktarens synvinkel. Visst är det snyggt med homestaging, medvetna val av märkesmattor, doft av kanelbullar och välvalda magasin i tidskriftssamlaren, men det är när mattan har en fläck av tomatsås som inte gått att tvätta ur, när det finns lite smutstvätt i tvättkorgen och när diskmaskinen inte är tömd som man känner att det på riktigt bor någon här. Inte Joe Schmoe-Medelsvensson, utan en person.
(En enkel variant av blogg-staging är att komplettera med ett populärt ämne, som mode. Fler besökare betyder dock inte att den personliga delen i bloggen blir bättre.)
Silverfisken (aka Jonas) gav upphov åt ett mem som utgör en rätt bra skiljelinje mellan ”personliga bloggar med potential” och ”bloggarnas grå massa”: 100-listan. De flesta mem som tidigare cirkulerat är halvt intetsägande, därför att de handlar om anonyma saker. ”4 saker jag har i bilen” eller ”10 slumpade låtar från min iPod” säger i princip noll om människan. I 100-listan däremot, får personen själv skriva 100 punkter som antingen blir en fantastisk presentation av en mänsklig varelse eller en prettoposering som kan appliceras på majoriteten av befolkningen.
En riktigt bra personlig blogg visar upp det fina och det skrynkliga, det välsmorda och det gnissliga, det stereotypa och det udda. Då finns chansen att besökaren kommer tillbaka.
[För att klargöra en sak som jag förstått att folk utläser: jag säger inte att alla ska skriva en 100-lista, 100-listan är bara ett exempel på en konkret sak som utgör en skiljelinje. Läs mer i mitt svar i kommentarerna.]
Andra bloggar om: 100-listor, mem, metabloggande, personliga bloggar
