För er som liksom jag inte visste om bakgrundsstoryn till ”Sex and the City 2”:
Michael Patrick King och Sarah Jessica Parker såg ”Two girls, one cup” och uppföljaren ”Two girls, one finger” och blev så inspirerade att de valde att göra en hommage till dessa filmer. Arbetstiteln var ”Four girls, one cunt”. Med ”girls” menar de ”effing bimbos” och med ”cunt” menar de ”Carrie”.
Jag hade blivit varnad av både recensenter – en skrev till exempel att ”This is the new torture porn” – och av tittare. Människor som ville bespara andra lidandet av att sitta igenom två och en halv timma smaklösa banaliteter har lagt ut videofilmer på sina reaktioner på när de såg den för första gången. Ta till exempel denna mormors reaktion när hon ser gaybröllopsscenen feat Liza Minelli:
Precis som mormodern i filmen ovan kunde vi inte se hela ”Sex and the City 2”. Vi satt kvar i biografen ungefär tills the effin bimbocunt träffar Aidan. Vid det laget hatade jag henne så mycket att jag förmodligen aldrig kommer att kunna se om teveserien igen. Jag kände en stark lust av att lägga mig i fosterställning i duschen och låta kokhett vatten skålla bort känslan av att vara smutsig ända in i själen (aka våldtäktsduscha). Jag ville bränna alla ägodelar jag hade, aldrig mer shoppa och hädanefter bara dricka en blandning av fulöl och samarin i de mest oglamorösa kärl jag kunde hitta. Det var bara en påfyllning av kulturella upplevelser tidigare på dagen som fick mig att stanna vid våldtäktsduschen.
Så, om du redan sett den: jag beklagar sorgen. Har du inte gjort det, känn dig varnad. Den är inte så dålig att den måste ses därför, den är så dålig att den borde brännas, begravas och samtliga inblandade straffknullas med kaktus i alla hål, utan skydd.
Det jag ogillar med filmen: bristen på personkemi mellan huvudkaraktärerna, Carries intellektualiserande av hennes svaga självkänsla och projiceringen av den på hennes äktenskap, kolonialismen, den uppenbara och smaklösa produktplaceringen med kamerasvep över hela rummet innan man kommer till Mr Big liggandes i soffan, homobröllopet mellan två personer som hatar varandra men råkar vara seriens två enda bögar, hur karaktärerna lämnar sina original-jag till förmån för Kissie-bimbos av värsta sort (exmempel: istället för att ge Samantha en skrapa för att hon försöker lura sin kropp att vara ung med en handfull tabletter varje dag, bejakar Miranda henne och berättar hur hon gör för att hålla sig smal). Det är bara några av sakerna, hade jag sett hela filmen hade jag nog blivit misantrop.
