Det mest givande från det här seminariet var Håvard Övregards inledning där han pratade om hur norska idrottsrörelsen jobbar med inklusion av och attityder mot hbt-personer. En studie gjord i Norge visar att det är svårt att vara öppen hbt-person i sport, framför allt i lagsport. Homosexuella män deltar i lagsporter i lägre utsträckning än genomsnittet, däremot är de i högre grad medlemmar på gym. ”homo” är ett av de vanligaste skällsorden bland norska ungdomar, inte minst inom idrotten. Den typen av homofobi drabbar även straighta, Håvard har pratat med straighta killar som lagt av med fotbollen just för att de fått skällsord som ”bög” och ”fjolla” ropade efter sig.
Attityderna är inte lätta att jobba med. En idrottsutövare som blev intervjuad berättade att man inte gärna går på möten som rör attityder mot hbt-personer av rädsla att själv bli stämplad som bög. Håvard säger att det bästa sättet är att se till att någon går i bräschen. Här är det tränarna som behöver ta sitt ansvar både genom att reagera mot skällsord som ”homo” (utifrån pespektivet ”vad menar du nu?” och inte ”säg inte fula ord!”) och genom att proaktivt jobba med attityder. Många tränare tycker att det är jobbigt och svårt att ta upp frågan och till dem har Håvard ett råd: gör det simpelt. Ta upp på ett möte att det råder nolltolerans mot diskriminering inom laget, vare sig det handlar om ursprung, kön eller sexuell läggning. Tränare som proaktivt säger att det är okej att vara ostraight underlättar komma ut-processen för hbt-personer.
Håvard menar också att du inte kan vara neutral till hbt-frågor som idrottsutövare. Om du inte tar ställning mot dem tillhör du den tysta majoritet som sanktionerar attityderna.
Simon å sin sida berättade att han i idrottssammanhang censurerar sig på ett sätt som han inte gör i andra sammanhang, till exempel i skolan. Han säger också att det inte har att göra med hur många som är öppna. Han förklarar att idrottsrörelsen generellt har en ganska unken kvinnosyn och då har ändå alla träffat kvinnor.
Mattias från Riksidrottsförbundet hade inte mycket att komma med. På frågan om vad Riksidrottsförbundet vet om homofobi och transfobi svarar han att ”vi vet att den finns, men vi vet inte så mycket om den”. Intressant nog säger han senare att Riksidrottsförbundet har en resurs som jobbar med dessa frågor, men att få vet om det. Det sänder dubbla signaler och låter mer som klädsamma svar och en friserad sanning. Det är speciellt allvarligt eftersom regeringen gett Riksidrottsförbundet ansvaret och pengarna att jobba med mångfaldsfrågor. Av de pengar som Riksidrottsförbundet hittills delat ut på mångfaldsprojekt har inga pengar gått till hbt-relaterade frågor. Enda exemplet på något som gjorts som Mattias kan ge är SISU Idrottsutbildarna som gett ut material för värdefrågor, där hbt-frågor är inkluderade. Ingen i panelen är imponerad av det svaret.
Simon kritiserade Mattias och Riksidrottsförbundet för deras flathet i frågan och tyckte att Norges linje var mycket effektivare. Håvard påpekade vikten av att jobba proaktivt och uppmanade Riksidrottsförbundet att låna de norska metoderna.
Något som är intressant är att Mattias svarar ”vi detaljstyr inte var pengarna går” på frågan om varför inte en krona av de 8 miljoner som Riksidrottsförbundet delat ut inom ramen för mångfaldspengarna från regeringen gått till hbt-relaterade frågor. Något min kompis Ulf påpekar är bullshit, eftersom Riksidrottsförbundet detaljstyr en mängd frågor. De skulle till exempel aldrig svara ”vi detaljstyr inte frågan” när det gäller doping.
