on Instagram: http://instagr.am/p/M6eD3/
Kategori: Inlägg av privat natur
Episod 4: den där långdistans blir till närhet
« Episod 3: Den där cheerleadern börjar spela
”När två pojkar av samma skrot och korn möts, ja då tänds där liksom ett ljus i deras ögon”
Det här favoritcitatet från Astrid Lindgren har alltid funnits långt bak i mitt huvud, och när jag tänker på min historia med Mike kommer det hela tiden upp till ytan. Men det är långt mellan att fatta tycke för varandra till att älska. Framför allt om man dessutom har ett fysiskt avstånd; det är 6651 kilometer och sex timmars skillnad mellan Stockholm och Cleveland.
Det var inte en uttalad strategi till en början, att betrakta avståndet som en vän istället som en fiende, men vi kommunicerade. Text saknar en massa dimensioner, men vi skickade ändå över 150 000 tecken till varandra. Telefonkommunikationen blev lite halt av tidsskillnaden, men vi spenderade ändå över 10 timmar i telefon. Youtube saknar gensvar i realtid, men ändå skickade vi över 9 timmar videomaterial till varandra.
Varje meddelande mellan mig och Mike var ett steg som minskade avståndet. Vi pratade mycket om känslor, rädslor och förväntningar. Och ibland handlade det om lolcats.
jag: [skickar en bild på en lolcat till Mike]
Mike: Lolcats???
jag: Lolcats! I haz very madd lolcat speek skillz!
Mike: Oh good put that on your cv
Mike: If you try to seduce me w lol speak you are going to find yourself up shit crick without a paddle
jag: Would never do that. Sex is not comedy. I mean, sex is fun, just not haha-fun.
(senare)
jag: You really are my skatt. [han hade plockat upp ordet ”skatt” i Danmark, och det hade blivit vårt ord]
Mike: U are mine too
jag: Hey, you speak lolcat too!
Mike: I haz u 4everz
jag: <3
—
Jag funkar inte i långdistansrelationer på lång sikt. Jag misstänkte det redan i början, och varje dag som jag spenderar här i Cleveland får jag kvitton på att det viktiga för mig i en relation är vardagen ihp. Som att åka och handla ingredienser till söndagsmiddagen med vännerna, och sen göra ett långkok för att fixa carnitas (3 kilo fläskkött som kokas i 10 timmar för att bli så mjukt att det smälter i munnen). Eller att vakna upp tillsammans och ligga och dra sig en stund och känna hans varma, mjuka hud mot min några dyrbara minuter innan det är dags att gå upp. Att gå på en baseballmatch tillsammans med vänner och prata om allt från relationer till baseball-regler. Att tvätta våra kläder tillsammans.
Vännerna är så klart viktiga. Jag vet att Mike kommer att gå väl ihop med mina nära vänner, men var lite nervös över hur hans skulle förhålla sig. Det är en omställning att han inte bara kommer ut, utan också presenterar personen som är hans pojkvän inom loppet av några veckor. Jag är glad att de ganska omgående kände sig så bekväma med mig att de kunde driva med min svenska brytning som lyser igenom ibland.
Visst kommer det stunder ibland när jag tänker ”det här kommer aldrig funka” och får panik. Arbetstillstånd i USA är väldigt svårt att få generellt, och en juristutbildning i USA är inte så användbar i Sverige. De här stunderna är korta och sker alltid när jag på egen hand funderar på hur vi egentligen ska göra i framtiden. De första dagarna hade vi en regel om att inte diskutera framtiden utan bara vara med varandra. Det enda som är etablerat är ”somebody’s moving somewhere”.
Stockholm Pride 2011: Porn Star Talk
En sak som är riktigt häftig med Stockholm Pride är bredden på ämnena. Jag hade under veckan varit på seminarier om allt från Riksidrottsförbundets flathet i hbt-frågor till självmord bland (unga) hbt-personer. På fredagsmorgonen var det dags för något helt annat: Porn Star Talk med de tre porrstjärnorna Michael Brandon, Scott Spears och Buck Angel.
Först ut var Michael Brandon, som väl i det här sammanhanget kan kallas mainstream. Han spelar in gayporrfilmer, men säger att han är i ”the adult entertainment industry” eftersom han också jobbar som eskort. Han har också jobbat som regissör av porrfilmer, men föredrar att stå framför kameran. Det bästa han vet är egentligen livesex framför publik. Han är framför allt känd för sin stora kuk. Faktum är att det är en av de första frågorna han får:
– ”how big is your dick?”
-”It’s not a dick, it’s a cock. Calling my cock a dick is offensive”.
Sen fortsätter han att svara på frågan: 10,5 inches eller strax över 26 centimeter. Han har till och med döpt den och gett den en egen persona, ”Monster”. Jag pratade lite med honom senare på kvällen och han berättade att han ofta får förfrågningar riktade till hans kuk och inte till honom (”Can Monster come out and play?”).
Anledningen att han gav sin kuk en egen persona är för att hans egen person blivit synonym med jättekuk. Han tröttnade och återerövrade sin egen person genom att skapa ”Monster”.
Michael Brandon började sin karriär innan HIV-eran och berättar att ”bareback” inte ens fanns som begrepp då, eftersom kondomer i princip aldrig användes i porrfilmer före HIV kom in i bilden. Han berättar också att droger var en naturlig del av porrfilmsscenen, där man serverade alla möjliga droger öppet på porrfilmsinspelningar. Idag är det bannlyst och alla större studios har en strikt policy kring användning av droger. En annan skillnad med modern porrfilm är att scenerna är betydligt kortare. Tack vare modern teknik kan man redigera så mycket i efterhand att man inte behöver lika mycket råmaterial.
En annan sak som Michael pratar om är att Viagra revolutionerat gayporrindustrin. Många skådisar som gör gayporr är straighta (”gay for pay”). Det ställer också krav på hårda drogpolicies, för som Michael säger: ”All the Viagra in the world isn’t going to get a speed cock hard”.
Bästa frågan: ”vad har din kuk lärt dig om livet?” Svar: ”att det inte bara handlar om den”
Andra porrstjärnan ut är Scott Spears, som gör mycket BDSM-porr. De intressanta punkterna från Scott var dels att han ser sina filmer som utbildning: BDSM kräver kunskap, och fel utfört kan det leda till både obehag och skador. När man binder någon måste man t ex se till att knutarna inte är för hårda, och använder man så kallade ”nipple clamps” kan man inte låta dem sitta hur länge som helst.
Scott blev porrstjärna mest av en slump. Han bodde i ett stort hus och fick förfrågan om att låna ut det till en porrfilmsinspelning. Han sa ja, inspelningen började men slutfördes aldrig då bolaget fick ekonomiska problem. Han fick erbjudandet att få bilder tagna på sig, eftersom han var välutrustad och bollen var i rullning. Han har varit porrstjärna sen 1990.
Scott fick tidigt frågan om att raka sig när modet inom porrfilm svängde till hårlöst. Han vägrade och gjorde det istället till sitt trademark, tillsammans med att han (tydligen) låter väldigt mycket när han kommer.
Bästa faktabiten: Scott berättar att fluffers finns på riktigt, eftersom han själv har haft sådana under inspelningar (en fluffer är en person som, oftast medelst oralsex, håller porrfilmsskådisar redo för action)
Buck Angel var den mest efterlängtade porrstjärnan under evenemanget. Han har varit kvinna men lever nu som man, och har valt att behålla sin fitta. ”Shemales”, alltså personer som till allt yttre passerar som kvinnor men som har kuk, är en ganska stor genre när det gäller porr. Det har dock inte funnits några stora stjärnor med manskropp och fitta, och Buck var länge persona non grata hos gayporrfilmsbolagen. Ingen ville arbeta med honom, så han valde att starta sin egen filmstudio. Det gick bra: hans filmer är efterfrågade och han har en stor skara fans. Idag är han så populär att de stora porrstjärnorna vill göra filmer med honom.
En av de första sakerna som avhandlas är att Chers son Chaz Bono vägrar prata med Buck Angel. Chaz är, precis som Buck, FTM (född med kvinnlig könsuppsättning, men upplever sig vara man) och en aktivist för transpersoners rättigheter. Buck tror att det är Chaz medierådgivare som sagt åt Chaz att inte ha kontakt med Buck. Förmodligen beror det till stor del på att Buck inte sticker under stol med att han gör porr och älskar det. Han vägrar till exempel att ställa upp på talk shows och intervjuer som inte låter honom prata om sitt arbete med att göra porr.
Jag upplever Buck som väldigt ärlig och naken i sitt berättande på scen. På frågan om vad han skulle ha gjort om han inte börjat göra porrfilm svarar han ”jag skulle ha varit död”. Han var självmordsbenägen tidigare och porren har hjälpt honom att bli bekväm med den han är. Det var inte enda ingrediensen, men en av de viktiga. När moderatorn frågar ”How does being naked and doing gay porn make you more comfortable in your skin?” svarar Buck ”I didn’t have to be comfortable in my skin, I needed to become comfortable with my vagina”.
Bucks knep för att bemöta folk som skickar hatbrev till honom och kallar honom för ”freak” är att vara överdrivet trevlig och förstående.
När publiken fick ställa frågor ställde Julia en riktigt bra fråga: om gayporrstjärnor någonsin kan korsa över gränsen till mainstreammedia, som Jenna Jameson till exempel gjort. Både Scott och Michael ser att det börjar hända, men jag tror att det mest handlar om saker som har låg prestige även om jag önskar att det vore mer.
När de får frågan om de skulle rekommendera folk att själva börja göra porr svarar alla tre att det beror på om man i sin framtid har planer att göra annat som t ex politik eller att jobba med barn. I så fall ska man inte göra det. Alla tre trivs med sina yrkesval, men ser att de fått konsekvenser i form av vad man sen kan och inte kan göra. Michael råd är ”om du inte är redo för att din mamma kan se dina porrfilmer, gör inte porr”.
Alla tre pratar sig varma för användning av kondom. Scott säger att han spelat in två porrfilmer utan kondom (bareback): en där han själv valde att göra det, en där han blev drogad och inte visste att han gjort det förrän filmen släpptes. I det senare fallet blev producenten arresterad och åtalad.
Totalt sett var det här ett mycket intressant seminarie där humor och allvar blandades. Ingen föll i fällan att prata om ”offer”, vilket annars är vanligt i svenska medielandskapet när det gäller porr och prostitution.
Episod 3: Den där cheerleadern börjar spela
« Episod 2: Den där sommarromansen tar slut
Jag har alltid ansett mig själv vara en modig person, och till mångt och mycket har jag oftast agerat modigt. Vare sig det gäller att hoppa ut ur ett flygplan, säga åt någon att sluta röka i tunnelbanan eller ställa mig och föreläsa för 200 personer så har jag sällan tvekat och aldrig bangat. Jag har alltid föredragit att göra och delta framför att titta på och teoretisera.
Det var väldigt smärtsamt att inse att jag i relationer varit antitesen till min självbild: den fega åskådaren.
”När det gäller relationer har du inte bara suttit på läktaren. Du har recenserat andras spel, och du har också varit cheerleadern som mässat ’vad var det jag sa?’ när någon ramlat och slagit sig”. Det är bara ens riktigt nära vänner som säger sånt man egentligen inte vill, men behöver, höra. Irritationen och skammen jag kände över att höra det var ett kvitto på att det stämde. Jag såg hur jag använt logik och rationalisering för att kontrollera, förklara och ursäkta inför mig själv och andra att jag har andra känslor än ilska och glädje.
Jag låtsades vara Spock i Star Trek när jag egentligen är typen som gråter när stråkorkestern börjar spela.
Plötsligt hängde allt ihop: att jag inte gråter inför andra människor, att jag inte berättar för folk som jag älskar att jag faktiskt gör det, att jag har lättare att ha sex med människor jag inte hade emotionella band till.
Oavsett vad som händer mellan mig och Mike så är det här en av de bästa sakerna jag kunde lärt mig vid 34 års ålder: det är inte logiskt, rationellt eller starkt att inte visa eller agera på andra känslor än ilska och glädje. Det är som att alltid gå klädd i svart Filippa K-kostym när man egentligen vill bära en knallröd t-shirt med shorts pga ”vad ska andra tänka”?
Jag har funderat på varför det är så lätt att bejaka mina känslor för Mike. En anledning är för att det inte finns något som helst dömande mellan oss. En annan är att språket skapar en distans, ett slags krockkudde som gör att jag lättare kan hantera. En tredje handlar om var vi varit och var vi befinner oss just nu – det är som om vår bakgrund skapat ojämnheter i oss som den andre fyller ut på precis rätt ställen.
Cheerleadern jag hade motvilligt accepterat att jag gett mig ut på spelplanen, men när jag efter två veckor ändrade min status på Facebook till ”i ett förhållande” freakade han ur.
”Vad är du, ett fjortonårigt emo? Vad ska alla andra tänka? Det här är beyond irrationellt, det är galet!” Som alltid var jag själv min hårdaste domare. Men jag var ute på spelplanen och det kändes alldeles för härligt för att klättra tillbaka upp på läktaren igen. Visst finns det massor av människor som sitter där och recenserar mig. De dömer och väntar på chansen att säga ’vad var det jag sa?’. Det gör mig inget. Antingen sitter de kvar där och tittar på livet istället för att leva det, eller så kommer de förr eller senare ge sig ut och spela – och då kommer de att förstå.
Episod 2: Den där sommarromansen tar slut
« Episod 1: Den där allt började
Torsdag 4 augusti, utgående meddelande:
Hey Mike! My thoughts exactly. I wish you were here right now. About the onslaught of feelings: Sometimes I guess that we’re… aligned for lack of a better word. Aligned both in feelings and openness. When two people who both are aligned meet, and you add that awesome attraction, both mentally and physically, that’s when the stuff that good stories are made of happens.
—
Torsdag 4 augusti, strax efter 21, på väg till Bögjävlarnas underklädesfest:
Det fanns många likheter mellan min filmliknande sommarromans med Arnaud, men något här var annorlunda. Kanske det faktum att vi fick mer tid tillsammans. Kanske handlade det om att vi sågs på min hemmaplan. Kanske var det en starkare attraktion mellan mig och Mike.
Jag hoppades på en fortsättning, men visste rent rationellt att det första steg som någon av oss måste ta för att det här inte skulle blekna i takt med att sommaren övergick till höst var för stort. Vad skulle vi göra? Han bodde i Cleveland, jag bodde i Stockholm. Det är ju inte så att man bokar en resa över Atlanten för att hälsa på en person man träffat under 35 timmar.
Hur stor var chansen att vi skulle träffas? Han ska egentligen på bröllop i Köpenhamn, men passar på att besöka Stockholm under tre dagar. Jag är på Golden Hits för första gången för att de råkar ha Pride-fest. Han råkar passera och se regnbågsflaggan, vilket får honom att gå in.
Jag bestämmer mig för att vara glad för det vi haft istället för att sörja att det tagit slut.
[blackbirdpie url=”http://twitter.com/#!/kazarnowicz/status/99197735814705152″]
—
Söndag 7 augusti, inkommande meddelande:
”Just told my friends that I met a great guy in sweden. They were happy for me. The wedding was great. I’ve decided that I will be seeing you again, no maybes.”
Han kom ut för sina vänner genom att berätta att han träffat mig? Det var mer än stort. Ibland är det inte längden på mötet som spelar roll, det är intensiteten.
—
Måndag 8 augusti, inkommande meddelande:
”Sitting in the airport and dreading the fact I am traveling so far away from you. In good news I got upgraded to first class.”
—
Onsdag 10 augusti, utgående meddelande:
”I have the tickets. Will be at Cleveland International on the evening of the 1st. I hope you’re not too tired today. Talk to you after you’re done with work!”
Det här var inte längre en sommarromans. Det var mer än så. Den rationella delen av min hjärna skrek förtvivlat att det här var emotionellt och galenskap, men jag brydde mig inte.
Episod 1: Den där allt började
Onsdag 3 augusti, strax efter midnatt på Golden Hits:
”I’m going to kiss you”
”Where?”
”Right here”
Vi hade börjat prata fem minuter tidigare; han hette Mike och var på besök från USA.
Jag hade lagt märke till honom tidigare på kvällen. Han var på väg uppför trappan på Golden Hits när våra blickar möttes. Ett litet leende gav hans läppar en fin krökning. Han såg ut som en ung och snyggare Ed Harris, med en nyfiken blick och ett öppet ansikte. Senare, när han stod i baren några meter från mig såg jag att han också hade väldigt fina händer. Våra blickar möttes igen, vi log bägge två och där någonstans var det klart.
Det var lite som om allt annat blev oviktigt och försvann när vi kysste varandra. Min hjärna stängde av och nästa morgon var jag glatt överraskad av att jag tagit med honom hem. Det var första gången på nästan tio år som jag tagit hem någon på fyllan. Än mer (positivt) överraskande var att min bakfylleångest inte projicerades på honom – tvärt om dämpades den av hans närvaro. Vi åt frukost och spenderade ett par timmar i sängen med prat och hångel.
—
Onsdag 3 augusti, strax efter 19:00 på Tunnelgatan vid Hötorget:
”I’m sorry that I was weird this morning. You kissing me in the subway threw me off. I’m not used to public displays of affection and got uncomfortable”.
—
Torsdag 4 augusti, strax efter 9 i min lägenhet:
”So do your friends and family know about you?”
”No”
Han stod naken i mitt kök och diskade upp efter frukosten. Jag stod och tog in bilden och lät min hjärna friflöda. Det fanns en försiktighet i hur han hanterade porslinet och glasen. Jag lade märke till hur fina ben han hade. Det syntes tydligt på solbrännan att han burit shorts som går halvvägs ner på låret. Jag gick fram till honom, lade armarna om honom och kysste honom i nacken.
—
Torsdag 4 augusti, 10:55 utanför Kulturhuset:
”Brace yourself, there’s going to be a public display of affection. I’m going to kiss you.”
”Okay”
Några sekunder senare:
”So, I guess this is it?”
”It’s not the last time we see each other”
”I hope so”
Det tog inte många sekunder att ställa om hjärnan för dagens första seminarium. Kanske var det lika delar flykt och fokus. Det var inte förrän framåt kvällen, när sömnbristen och tröttheten efter dagens seminarier på Pride Sergel kickade in som jag på riktigt blev ledsen över att han var borta.
Stockholm Pride 2011: Självmordsförsök bland unga och överlevnadsfaktorer
Om du har hittat det här inlägget för att du sökt på ”självmord” på nätet, kom ihåg att det finns hjälp. Anneli har intervjuat tio överlevare av självmordsförsök och de vill alla säga ”Jag är beviset att det finns hopp. Det blir bättre!”
Det här seminariet var det jobbigaste av alla att gå på. Jag satt och kämpade för att inte börja gråta när vissa av historierna berättades under denna session som handlade om självmord och självmordsförsök. Den baserar sig bland annat på intervjuer med 10 överlevare (i Sverige) som Annelie Svensson intervjuat.
Annakarin inledde med att prata om självmord. Det jag tyckte var väldigt bra var när hon sa att vi försöker göra självmord till ett rationellt val när vi pratar om det. Det är det inte. Självmord är resultatet av mental ohälsa. Det begås mer än 1400 självmord per år, trots att vi vet mycket om riskfaktorer: kända sådana är bland andra självmord i ens närhet, tidigare försök och mobbning.
Att söka hjälp för mental ohälsa som depression anses skamligt och många söker aldrig hjälp trots att det är behandlingsbart. Vi pratar inte om självmord av rädsla för att det ska uppmuntra folk, men enligt Annakarin har vi ingen aning vad utkomsten av att prata om det skulle vara.
Första frågan som kom upp var huruvida självmord är en impulshandling. Annakarin berättade att när man påbörjar själva handlingen är det ofta en impulshandling. Handlingen föregås dock ofta av noggrann planering.
En kille som hoppade från Golden Gate-bron i San Francisco berättar att medan han var på väg till bron gav han sig själv chanser hela tiden: ”om någon tittar på mig så hoppar jag inte”, ”om någon pratar med mig så gör jag det inte”. Ingen av hans chanser föll in och hann hoppade. Han berättar att han ångrade sig hela vägen. Han överlevde turligt nog.
En kvinna som förlorat två söner berättar att hon överlevde tack vare Falcon Crest. Hon ville inte leva, men ville veta vad som hände i serien nästa dag. Så fortsatte det, och en dag var hennes depression över och hon var ute ur farozonen.
Lite siffror som kom upp: Personer som tidigare gjort självmordsförsök löper 40 gånger högre risk att begå självmord i framtiden. Av tjejer som gör minst tre självmordsförsök är 25% homo- eller bisexuella. Bland killar är siffran 11% (de senaste siffrorna gäller Sverige). Det man ska ha i åtanke är att tjejer gör fler försök medan killar begår oftare självmord (2008 begick 1052 män och 415 kvinnor självmord i Sverige). Jag frågade Annakarin om det går att säga något om hur många som överlever och hon sa att det var avhängigt många faktorer, men att cirka 90% av dem som försöker inte dör i självmord.
Skyddande faktorer som ökar chansen att överleva: bli självständig, säkra platser (för hbt-personer t ex separatistiska mötesplatser), vänner/partners, familj och andra vuxna. Internet kan ibland vara en av de säkra plats. Överlevarna berättar att internet till en början var en källa till hur man begår självmord , men också att de hittade en ställen som tipsade om var man kan få hjälp eller gemenskap med andra på olika forum.
Alla tio överlevare pratar om att den enskilt viktigaste personen i närheten var en vän, inte en familjemedlem. Andra vuxna som t ex lärare, grannar och far- och morföräldrar är också viktiga, de får ibland se tecken som andra inte får och de får ofta se dessa tecken tidigare än omgivningen. En mycket viktig faktor för överlevnad är kärleken till/från en eventuell partner.
Alla tio överlevare pratar om vikten av säkerhet och trygghet för HBT-personer på platser där de (måste) vistas, som skolan till exempel.
Något som är gemensamt för alla tio överlevare är att alla berättade för vänner. Anneli kan inte nog poängtera vikten av att man kontaktar någon vuxen som kan hjälpa till om man som vän får höra någon prata om självmord. Det är inte att bryta ett förtroende, det är att rädda ett liv. Man ska alltid ta prat om att begå självmord på allvar. Att formulera det i tal det är ett steg på vägen. Att avfärda pratet som ”drama” kan öka risken.
Stockholm Pride 2011: Män som säljer sex till män
Det här var en uppföljare på sessionen om ”Sex mot ersättning bland unga HBTQ-personer”. Den baserar sig på en annan del i samma rapport ”Osynliga Synliga Aktörer”. Anledningen till att denna del handlar om MSM (män som har sex med män) är att arbetet också hade en HIV-preventiv vinkel (HIV-spridning mellan lesbiska är så sällsynt att det är närmast icke-existerande).
Det blir intressant direkt från start. Suzann och Jonas berättar om statliga utredningar kring prostitution och deras syn på sexualitet och kön. I utredningen ”Prostitutionen i Sverige — bakgrund och åtgärder” (SOU 1981:71) skriver man ”SOU1981:71: ”en homosexuell säljare kan uppleva sexuell attraktion gentemot köparen, något som inte förekommer om säljaren är hetero” [notera att det här inte är ett ordagrant citat, det är förkortat då jag bara hade 140 tecken att skriva ner det på]. Samma utredning har uttryckligen sett manlig prostitution som mindre nedbrytande för individen. Det är ganska tydligt att myndighetssynen på MSM-prostitution färgas av synen på bögar/män som promiskuösa: ”knullar man runt kan man lika gärna ta betalt”.
Personer som jobbar med ungdomar ofta ser unga killars sexsäljande som experimenterande/utforskande av sexualitet, i synnerhet om killen är ostraight. När det gäller tjejer som säljer sex ser samma personer det som problematiskt och utnyttjande. Tillsammans vittnar allt detta om en 50-talssyn på könsroller och sex hos stat och myndighet: män vill ha sex, kvinnor tillhandahåller det.
Det ska tilläggas att senaste utredningen kring prostitution, som gjordes 2010, har börjat definiera män som säljer sex som offer, och man har där behållit hela skrivningen kring manlig prostitution men strukit formuleringen om att det skulle vara mindre nedbrytande.
Den undersökning som RFSL gjort tar, till skillnad från tidigare statliga utredningar, inte hänsyn till säljarens och köparens självidentifikation, utan utgår från könet på säljare/köpare. Även FTM och MTF har intervjuats. Det finns dock ingen svensk forskning specifikt på transpersoner som säljer sex. Det man vet är att transpersoner är mest utsatta när det gäller våld i samband med sexförsäljning.
Förväntningar på att sälja sex från många är tillfredsställelse (både sexuell och som bekräftelse). En annan förväntning var pengar, som en resurs för allt från ”symbolisk summa”, lyxkonsumtion och basbehov som hyra. En såg faktumet att någon betalar för sex med honom som berättelse på att han var snygg/sexig/åtråvärd. Att sälja sex sågs av en som ett sätt att få närhet och tillgång till en annan kropp. En njöt av underkastelsen sexsäljande innebär.
Efter mötet berättar många säljare om existentiella tankar och rädsla för att någon ska få reda på det. Rädslan handlar i många fall om rädsla för andras moralisering, inte att man i grund och botten har problem med sitt sexsäljande.
Precis som i studien om unga hbtq-personer visar denna att personer som har problem med gränser vid sexsäljande har det även vid sex utan ersättning.
Män som säljer sex till män hade i medel haft oskyddat analsex med 10 partners senaste året. Snittet för icke sexsäljare är 2.
Stockholm Pride 2011: Sex mot ersättning bland unga HBTQ-personer
Sex mot ersättning, eller prostitution, är ett av tre ämnen som är stigmatiserande att prata om i svensk politik (de andra två är droger och barnpornografi). För det mesta när det pratas om prostitution pratar man om sexarbetare, inte med dem, och alltid utifrån ett perspektiv att de är offer, på ett eller annat sätt skadade så att deras beslut inte är tillförlitliga.
Precis som när det gäller pornografi har hbt-samhället lite granna frikort, dessutom sanktionerat i statliga utredningar, när det gäller prostitution. Men mer om det i nästa sessionssammanfattning.
Mina Gärestad presenterade delar av ”Osynliga Synliga Aktörer”, den som handlar om unga htbq-personer. Mina har bland annat genomfört djupintervjuer med 13 informater som samtliga har erfarenhet av att ha sex mot någon typ av ersättning, och analyserat svaren på en nätbaserad enkät som besvarades av 295 personer.
16% svarade att de fått ersättning för sex. Framför allt är det unga hbtq-personer som säljer sex: medianålder bland respondenterna var 31 år, medianålder bland dem som hade fått ersättning för sex var 24. Vanligast förekommande åldern bland dem som fått ersättning för sex var 19 år.
Internet var den vanligast förekommande arenan för att inleda kontakt med personer som ville ge ersättning för sex. ”Ersättning” används eftersom det inte bara handlar om sex för pengar. Andra former av ersättning är alkhol, droger, kläder och umgänge (i betydelsen mat/husrum eller resor).
Överlag svarade samtliga att beslutet av sälja sex var ett medvetet val. Anledningarna till att sälja sex var många: sexuellt upphetsande, bekräftelse, pengar, få alkohol/droger. Vissa hade vad de klassade som ”dåligt sex” eller sex för att dämpa ångest och tänkte att de lika gärna kunde få betalt för det. Andra tände på tanken att sälja sex. Andra mönster som Mina tyckte sig kunna urskilja var att vissa hade låg självkänsla, och för vissa handlade det om att få rätt fråga vid rätt tillfälle. Det kunde också röra sig om ett skämt (”nästa gång vi ses får du betala för det”) som bemöttes med ett allvarligt svar (”okej”).
Antal gånger man sålt sex var utspritt, från en enstaka gång till upprepade tillfällen. En av respondenterna definierade sig själv som prostituerad (vilket jag tolkar som sexarbetare). När det gäller gränser sa en person att hen gjorde bara sådant som kändes bra och avbröt om det inte skulle göra det. En annan såg köparen som en kund, där man som säljare fick rucka lite på sina gränser. Några berättade att de hade problem med gränssättning när de sålde sex. Dessa personer hade också svårt att sätta gränser vid sex utan ersättning.
När det gäller köparna var de flesta män, men även kvinnor förekom. Det var vanligare att kvinnor köpte sex av kvinnor, enligt Mina.
Sexsäljare mellan 15 och 20 struntar oftast i kondomen vid såväl vaginala som anala samlag. I de fall köparna förhandlade handlade det alltid om högre betalning för att strunta i kondomen, upplevde en av respondenterna. Alla informanter ville ha säkrare sex, och viktiga faktorer för huruvida de har det är självkänsla och förmåga att sätta gränser.
Sammanfattningsvis kan man säga att bilden Mina gav av dem som har sex mot ersättning var nyanserad. Det var inte extremerna ”offret” eller ”lyckliga horan”, och föreläsningen syftade inte till att problematisera själva sexsäljandet/sexköpandet. Istället ville man förmedla den kunskap man fått utifrån undersökningen. Mina själv sa att en enda ram för hur man jobbar med personer som säljer sex är omöjlig att definiera på grund av olikheterna i anledningar och inställning. Alla såg sex som något lustfyllt och positivt överlag.
De behov som informanterna pratade om var testningsmöjligheter med HBT-kompetens och enkel/billig tillgång till kondomer. Respekt utan ifrågasättande, förutfattade meningar eller moralisering är viktigt vid stöd.
Vill du läsa hela undersökningen finns den att ladda hem från RFSLs hemsida
421 bilder från Prideparaden 2011
I lördags fotograferade jag som brukligt Prideparaden. Här är ett urval av fotografier. Vill du se alla 421 foton finns de på Flickr, och alla mina foton får användas gratis så länge du länkar till min blogg och anger mig som fotograf (CC-BY). Alla 421 bilderna kan ses på och laddas ner från mitt Flickr-konto
Spontana intryck:
Jag blir alltid lycklig och börjar alltid gråta av paraden. Det är fullt av kärlek, öppenhet och tillåtande stämning. Frihet. Så borde världen alltid vara.
Jag blev ledsen över nätverket Ofogs tilltag. Paraden ska inte bli den typen av politik där man hoppar på sektioner man inte håller med. Dessutom blir jag irriterad på deras budskap, eftersom svensk militär faktiskt jobbar med fredsbevarande insatser. Lyssna gärna på P3 Dokumentär om svenskarna i Bosnienkriget, och hur svenska militären försvarade och räddade människor. Svensk militär har gjort mycket mer för mänskliga rättigheter enbart i Bosnien än nätverkets Ofog medlemmar någonsin kommer att åstadkomma gemensamt.
Bäst var mångfalden i år. Jag älskar sektionerna Queer Crips och andra funktionshindrade, det visar att gruppen ”HBT” är stor och det synliggjorde minoriteter i en minoritet.
