twitter – Sida 2 – Being Micke Kazarnowicz

Dagens Twitter-tips till Taxi Stockholm (och andra)

Ibland gör företag saker mycket svårare för sig själva – och sina kunder – än nödvändigt.

Idag får Taxi Stockholm vara exempel: de skickade ut en tweet om nyheten att en friåkare som snyltat på deras namn åker på miljonskadestånd.

Taxi Stockholms tweet med länk till DN via Facebook

Länken, som är förkortad med tjänsten Bit.ly, leder till Taxi Stockholms facebook-sida, där de postat länken till DN:s artikel. Facebook-sidan innehåller ingen mer information, inga kommentarer och tillför alltså inget mervärde. Det blir bara ett extra steg för mig som användare att ta mig förbi. Jag blir smått irriterad.

Jag vet inte om det är en önskan om att framstå som väldigt inne på sociala medier, eller om det är okunskap om teknik och/eller användarvänlighet, eller om det är något annat. I en konversation motsvaras det här att någon tipsar om en nyhet i tidningen och säger att den ligger i köket. När jag väl är i köket, finns där en lapp som säger ”Tidningen finns inte här, den finns i hallen”.

Dagens tips är alltså: länka direkt utan att använda mellansteg. Framför allt på Twitter, i kombination med URL-förkortare.

Gränsen mellan tävling och twitter-spam är hårfin

En investering på 1200 dollar har hittills resulterat i över 4400 re-tweets, otaliga originaltweets och (hittills) nästan 23 000 klick. Marknadsföring via sociala medier behöver inte vara dyrt, men riskerar också att tangera gränsen till spam.

Cyber Monday 2009, ett evenemang som ska locka folk att shoppa på nätet måndag 30 november utlyste helt enkelt en tävling. Av alla som skickar en tweet med en länk till tävlingen kommer en person att väljas ut som får en ny Macbook Pro för 1200 USD. Med sex dagar kvar till evenemanget har man alltså fått nästan 23 000 klick på länken, över 4400 re-tweets av originalmeddelandet och fler än 1500 originaltweets det senaste dygnet.

Problemet med kampanjer av denna typ är att de i längden inte håller. De är tänkta att vara virala; de baserar sig på att användare ska sprida budskapet. Men en lyckad viral kampanj har ett värde för mottagaren. (Eller som @petterw citerade på Twitter här om dagen: If I tell my friends about your brand, its not because I like your brand, but rather because I like my friends)

I det här fallet har budskapet inte något större mervärde för användarens nätverk. Användaren gör istället ett litet uttag av det förtroendekapital hen har i det egna sociala nätverket, när hen sprider Cyber Mondays budskap och ökar risken att folk tröttnar och slutar följa henom. Cyber Monday hade lätt kunnat undvika detta genom att göra det till mer av en tävling och mindre av ett lotteri, men å andra sidan har de undvikit fällan att ses som spammare. Den risken sprider de ut på alla användare som sprider deras budskap.

Dagens citat om runkfoder för andra

Citatet i den screenshot som du ser längst ner i det här inlägget är ett resultat av en diskussion om Dirty Diaries (aka feministporren) på Twitter.

@grovtinitiativ räknade ut att om man slog ut kostnaden på alla som betalar skatt blir det 4 öre per person. Jag påpekade att det var lika slösigt som om jag skulle betala för barnomsorg. Det i sin tur ledde till en utjämningsdiskussion där @elingrelsson först lovade att inte nyttja sjukvården på ett halvår för att kompensera sin eventuella konsumtion av Dirty Diaries, och sen erbjöd sin mormors äldreomsorg (alternativt ättestupa) som kompensation.

@grovtinitiativ räknade vidare och sa

@Kazarnowicz du har nog snarare betalt 6 öre och småskattare som jag runt 1 eller 2. Troligen kommer jag runka mer till den också. I win!

Samtidigt som jag skrev mitt svar på det insåg jag att det var sant. Jag får lika lite personlig nytta av Dirty Diaries som jag får av dagis, men jag blir varm av tanken att mina skattepengar gått till runkfoder för andra. Speciellt i dagens bojkotta-hotell-som-har-porrkanaler-klimat.

(Detta inlägg är för övrigt skrivet i WordPress-appen på min iPhone. Det ska bli kul att se om det blir bra.)

Lite salongsfähig homofobi funkar även på Twitter

Ibland blir jag påmind om att homofobi fortfarande anses salongsfähigt av den stora massan.

Idag var det en tweet av @Tyskungen som påminde mig:

Haaaaata Surtfown! Bögar är vad de är! Böööögar!

Reaktionen från hans 300+ followers var två ifrågasättanden:
@Tyskungen Har dom flörtat med dig?
@Tyskungen Men vad nu!? Vad är det för fel på bögar helt plötsligt? (udden av det ifrågasättandet trubbades av när uppföljningstweeten var ”@lordFredruk @Tyskungen Jahaa, ja, ja. Då förstår jag. Tourettes kan ju hända den bästa.”)

Det här handlar inte om @Tyskungen. Hans uttalande säger mer om honom än om något annat. Jag fattar att han använde ”bög” som synonym för ”dum i hela jävla huvudet” och inte i bemärkelsen ”kille som knullar med killar” (och i den förra bemärkelsen kan jag tycka att han är rätt bögig själv). Det här handlar om den passivitet eller ursäktande attityd som homofoba uttalanden ofta möts av i sociala arenor. En passivitet som få skulle acceptera om det handlade om någon annan grupp med svagare ställning i samhället. Folk orkar inte ta fajten, orkar inte framstå som politiskt korrekta utan rycker lite på axlarna och garvar med. Eller ursäktar personen. Det är vad citatet ”det är inte de dumma människorna som är problemet, det är de intelligenta människornas passivitet som är det” handlar om.

Andra bloggares inlägg om @tyskungen, twitter, homofobi, bögar

Twitterkonversation med nördporr

Det är sällan jag önskar att jag vore något annat än bög. Förra gången var när jag upptäckte Agent Provocateur och insåg att jag inte har någon att ge grejerna till, än mindre kan bära upp dem själv.

Sådär två år senare har jag en twitter-konversation (med fina Elin), som skulle gett mig mer runkfoder än nakenbilderna på Jake Gyllenhaal om jag bara haft någon som helst dragning åt det kvinnliga könet:

@elingrelsson: Idyllen bröts bara av en bybo som hejade, pekade på laptopen och min guldbikini och sa ”ja det syns när de har besök från stan”.#lantliv

@kazarnowicz: @elingrelsson guldbikini? det är ju hälften av de straighta star wars-generationskillarnas våta dröm! bara kanelbulleuppsättningen saknas.

@elingrelsson: @kazarnowicz hahaha. jag vet. köpte den enbart för att jag själv är star wars-nörd och har en stående crush på leia sedan tio år tillbaka.

@elingrelsson: @kazarnowicz körde kanelbulleuppsättning när jag hade långt hår också.

Andra bloggares inlägg om homorelaterat, twitter, prinsessan leia, guldbikini, star wars

#followfriday (eller ”Så förolämpar du dina tweeples”)

Låt oss prata Twitter-fenomenet #followfriday, eller #FF som det – helt oironiskt¹ – förkortas.

Det handlar om att skicka ett tweet för att rekommendera twittrare som avsändaren tycker att andra bör följa. Ett klassiskt exempel ur verkligheten (jag låter avsändaren vara anonym, eftersom jag inte är ute efter att peka ut en specifik person):

#FF @Birming @JoakimHager @stroemberg @teliaiphoneblog @jan_guillou @brinkenfeldt @stefanronge @henke @JesperAstrom @Hammarstrand @Tindra66

Här har vi alltså en användare som tycker att jag ska följa 11 olika twitterkonton. Eh, okej?

”Vadå, är det inte skäl nog att jag följer dem, menar du?”
Om jag ska vara elak är avsändaren en självgod jäkel som tror sig ha så pondus/bra smak/karma, att det räcker med att endast nämna vilka twitternick som är intressanta, för att även andra ska börja följa dem. Dagens tips: Vore jag intresserad av att följa dem du följer så skulle jag bara ta en titt på vilka du följer i din Twitterprofil.

Men det är ju en komplimang!
Javisst. Att vara ett av elva upprabblade twitternick i ett innehållslöst meddelande får mig att känna mig lika utvald och speciell som att få ett massutskickat SMS som säger ”God Jul önskar xxx”. Jag har fått bättre komplimanger framsluddrade vid stängningdags på krogen.

Som mottagare säger det mig inte heller något. Meddelandet är innehållslöst och jag har sett ”mejlreklam” för kukförlängning och hårdare orgasmer med mer intressant/fyndigt innehåll än #followfriday-tweetar. Att spamma mig och alla andra av dina followers för att vinna karmapoäng bland folk du följer har en motsatt effekt på din karma hos mig och resten av dina tweeples.

Därmed inte sagt att #followfriday är en dålig sak. Det skulle kunna vara ett bra sätt att tipsa andra om vilka twittrare som är värda att följa genom att ge ett eller två namn med motivation. Så här:

#ff @fredrikw IT-arbetande liberal med cp, självdistans, humor och vasst intellekt. @juliaskott snygg smart svensk-rysk stilsäker skribent

Listor av människor kan vara relevant om man sätter dem i något slags kontext. Till exempel:

#ff smarta och ostraighta: @andwal @claesnyberg @beingblogged @quelconque @oswaldspopcorn @elingrelsson @bernhardtz @francisstrand

Nästa fredag hoppas jag få massor med tips på intressanta människor att följa, och mindre #ff-spam.

¹ FF kan också betyda ”fist fuck” och kan således även användas som en dubbeltydighet. Ex: ”#FF politiker som gråter i talarstolen innan de ger Quisling ett svenskt ansikte: @federley”

Andra bloggares inlägg om twitter, #followfriday, #ff, spam, twitteretikett

Hur twitter lärde mig varför man begår seppuku

När jag duschade efter två träningspass igår började jag i huvudet räkna hur mycket energi jag i genomsnitt fick i mig en vanlig vardag. Det slog mig att jag förmodligen låg på tok för lågt och gjorde en mental anteckning att räkna ut det när jag kom hem. Föga visste jag att det skulle resultera i något som jag hoppas är årets pinsammaste grej, för mycket mer än så här skulle jag inte riktigt palla.

För att förstå historien, behöver du ha lite bakgrund:
När jag uppdaterar mina sociala nätverk (statusen på Facebook, inlägg på Twitter, Bloggy, Brightkite och Jaiku) gör jag det genom en och samma tjänst: ping.fm. På det sättet slipper jag skriva samma sak fem gånger, ping.fm sköter uppdateringen av alla sociala nätverk åt mig. Dessutom har de en mobilsajt, som gör att jag kan sköta uppdateringar när jag är på språng.

På de flesta nätverk har man max 140 tecken på sig för att skriva sitt meddelande. Allt därutöver blir klippt. Det gäller att hålla sig kort, och har man långa adresser kortar man med fördel ner dem med tjänster som Shorl.com, Tinyurl.com eller is.gd. När man har en URL som denna: http://www.uppladdningen.nu/uppladdningenwww/main.nsf/page.items.www/92BDB88ACB662CE7C1257050004CDF59?open (106 tecken) är det skönt att kunna korta ner den till: http://is.gd/hAV2 (17 tecken)

Okej, nu tillbaka till historien:
När jag räknat ut mitt energibehov upptäckte jag att jag låg på 1000-1300 kalorier för lågt per dygn i energiintag. Det var en sån där perfekt grej att uppdatera med, samtidigt som jag tipsar om länken till Uppladdningen, där man kan räkna ut sin energiförbrukning. Sagt och gjort, jag skrev en statusuppdatering och gick vidare till att läsa alla bloggar jag prenumererar på flödet till.

Efter en halvtimma inser jag att det varit en del aktivitet både på Facebook och Twitter, där jag fått kommentarer på min uppdatering. De första var ganska ospecifika, och jag tänkte bara ”Wow, folk gillar verkligen det där med energiförbrukning och kalorier”.

Ända tills jag såg ett Twitter-svar från Anna:

För att citera illern Görans ägare: ”Börjar … ana … oråd”

Jag kollar min uppdatering. Allt ser okej ut. Jag klickar på länken. Det som dök upp var inte ett energiberäkningsformulär. Det var en porrsajt.

Enter blamageguden.

Som tur är kan man radera saker på Facebook och Twitter, och jag tror aldrig att jag raderat något så fort som igår. När jag gick och la mig tänkte jag: ”Tänk om jag gått och lagt mig direkt där och det där hade legat ute hela natten och morgonen istället för 25 minuter? Då hade jag nog behövt begå seppuku, alternativt bli eremit på något ställe där ingen hört talas om mig, Internet eller för den delen teknik nyare än elden.”

Anti-grädden på den här mosiga soppan till historia är att det inte ens var mitt porrsurfande som orsakade det. Inte för att jag inte porrsurfar (det gör jag, and I love it) utan för att jag inte porrsurfat alls de senaste dagarna. Inte för att det spelar någon roll i det stora hela. Jag vet dock en sak: i framtiden när jag kortar adresser, kommer jag alltid att kolla var det jag postar leder innan jag klickar på ”skicka”-knappen.

Andras blogginlägg om twitter, facebook, pinsamheter, sociala nätverk, porrsurfande, seppuku

Privat, personlig eller professionell?

Idag gjorde jag en inventering av min nätvaro och ställde mig återigen frågan om privat vs professionell. Vi kan sammanfatta det så här: ”Hur privat kan man bli på Facebook när man har kunder bland sina Facebook-vänner?”

Det började med bloggar, fortsatte med Facebook och är mer aktuellt någonsin med svensk-explosionen på Twitter. Jag har tagit aktiv ställning i den här frågan för länge sen, så att jag ställde mig frågan idag var mest en statuscheck på om mitt beslut håller. Och det gör det: Idag har jag formaliserat mitt ställningstagande genom att strukturera om lite här på bloggen. Men mer om det i ett annat inlägg.

Så här såg gränsdragningen ut för mig när jag inledde mitt yrkesliv:

Jag blandade sällan mitt arbetsliv med mitt privata dito. De närmaste arbetskamraterna kände till min familjesituation ungefär på nivån ”bekanta”, medan andra professionella kontakter på sin höjd visste var jag bodde.

Med sociala nätverk, bloggar och olika online-communities i olika intressesfärer är det svårt att hålla den åtskillnaden, såvida man inte gör allt under pseudonym eller låser allt sitt innehåll så att bara ens godkända vänner kan se det – och sedan håller ett vattentätt skott mellan vänner och professionella kontakter. Jag tror att det i längden blir ohållbart, dels för att det mesta kommer ut ändå i ett samhälle som blir mer och mer transparent, och dels för att det är en mycket steglös skala mellan vän – bekant – professionell kontakt. Att neka någon som man tycker är en ”professionell kontakt” att vara ens vän på Facebook är faux pas, och enda sättet att undvika situationen är att undvika de sociala nätverken.

(Ett sidospår: Bögar som använder Qruiser har, oftast ofrivilligt, mött den här problematiken för länge sedan. Har man surfat in på en profil och ser en helnaken bild på någon som man annars mest sett i kostym vid kundmöten gäller det att kunna hantera situationen. Och då har vi ändå kvar det något mer pikanta scenariot att sitta och sexchatta med någon, bara för att efter ett tag få en bild och inse att man snackat intima sexdetaljer med någon som jobbar på ett partnerföretag.)

Samtidigt har relationerna även i ”det verkliga arbetslivet” blivit mindre strama; Avståndet mellan ”personligt” och ”professionellt” har minskat betydligt. För personer som använder sig av sociala nätverk som Facebook skulle jag vilja säga att avståndet har försvunnit helt. Ungefär så här:

Mitt beslut kring min nätvaro och mina sociala nätverk kan visualiseras så här:

Att följa mig på Twitter, eller att bli min vän på Facebook är samtidigt ett beslut att ta ett kliv in i området mellan ”professionellt” och ”personligt”. Mina statusuppdateringar kan lika gärna innehålla en personlig detalj, som ett länktips i yrket. Väljer man också att läsa min blogg får man räkna med att man ibland hamnar i området ”privat”. På samma sätt som jag utgår från att personer i min närhet kan hantera svaret till frågor de ställer, räknar jag med att de kan hantera information om mig som privatperson som de aktivt letar upp på min blogg.

Har du funderat på hur din nätvaro påverkar avståndet mellan dina sfärer?

Andra bloggares inlägg om facebook, twitter, sociala nätverk, privatliv, personlig sfär, gränsdragning