sociala medier – Being Micke Kazarnowicz

Arla vs Veckans Affärer: handfasta lärdomar om PR och sociala medier

Sociala medier har förändrat många branscher. Inte minst PR, där det idag krävs ett helt annat typ av engagemang och nätverk och en helt ny approach. Mejerijätten Arlas senaste fall är ett praktexempel:

1 september publicerar Veckans Affärer artikeln ”Den köpgalna kon”. Det är en gedigen text som är allt annat än smickrande för Arla.

Arla skrev genast ett svar på detta. Det är en klassisk PR-text undertecknad av ordföranden, koncernchefen och Sverigechefen på Arlas egen sajt.

Innan sociala medier hade sagan varit all här, men den 8 september händer något. Artikeln på Veckans Affärer får nytt liv när den börjar spridas på Twitter. Tittar man på statistiken på en av de mest populära URL-förkortarna, bitly.com så ser man att länken klickas mer en vecka efter publicering, än på publiceringsdatumet.

Bitly-statistik för Veckans Affärers artikel om Arla (klicka på bilden för att komma till statistiksidan)

Arla försöker få spridning på sitt svar. Bland annat twittrar de ut länken till sitt svar till alla som de sett twittra om Veckans Affärers artikel:

[blackbirdpie url=”http://twitter.com/#!/arlasverige/status/114297976356220928″]

Tyvärr går det inte alls lika bra för dem. Tittar vi på statistiken för Arlas egen länk (som även den använder sig av URL-förkortaren bitly.com) ser det ut så här:

Bitly.com-statistik för Arlas svar på Veckans Affärers artikel (klicka på bilden för att komma direkt till statistiksidan)

Arla lyckas nå drygt en tiondel så många som artikeln till Veckans Affärer. Statistiken ser liknande ut även när man tittar på andra verktyg som Sharedcount, som räknar delningar på Facebook, Twitter och LinkedIn bland annat:

Sharedcount.com om Veckans Affärers artikel vs Arlas svar

Tittar vi på Topsy, som gör lite mer analyser är det än mer deprimerande för Arlas räkning: Topsy om Veckans Affärer-artikeln respektive om Arlas svar.

Bortsett från att Arla med stor sannolikhet bryter mot grundregeln i det nya affärsklimatet: ”be honest and do good shit” (antagandet baserar jag på att deras svar är mest luft och rosa fluff) finns ett annat problem:

Arla har inget nätverk och därmed ingen trovärdighet i sociala medier. Att återuppväcka ett hälften avsomnat Twitterkonto för att sprida en PR-text skriven av det gamla gardet är inte att använda sig av sociala medier. Min reaktion i ett annat forum på Arlas svar var:

Arla har ett problem med trovärdigheten. Ett traditionellt svar från en traditionell PR-avdelning kommer generellt ha lägre trovärdighet än en journalistisk text, oavsett vilka sociala medier den första sprids igenom. Arla borde nu underhålla publiken med roliga skämt istället för att skicka ut ett pressmeddelande som på ett långt och omständligt sätt säger ”vi är faktiskt jätteroliga”

Det Arla hade behövt göra är att bygga upp ett nätverk av medlemmar som gillar dem och som är aktiva i sociala medier. Då hade de aldrig själva behövt försvara sig, istället hade dessa personer kunnat göra det. Det är alltid mer trovärdigt när tio andra säger ”Micke är snäll” än om jag själv skriver det. Det här hade varit mest effektivt i det här fallet, eftersom Veckans Affärer är en journalistisk produkt och dessa åtnjuter oftast större förtroende än en PR-avdelning. Tyvärr är det för sent när det händer, du måste börja bygga ditt nätverk långt innan du behöver det.

Det andra alternativet är att agera på det sätt som man anser sig vara. Att säga ”oj, är det det här ni tror om oss?” istället för det offerkoftedoftande ”Veckans Affärer skriver felaktigheter om oss” (framför allt när man inte lyckas bemöta majoriteten av kritiken i artikeln). Det här kostar både i form av pengar och arbetstid, och kräver att beslutsfattare i organisationen förstår vad transparens betyder idag. Kort sagt: agera schyst och låt andra berätta historien om hur schyst du agerar. Genom att bjuda in, vara transparent och agera schyst börjar du också bygga det nätverk du hade behövt.

Rekommenderad läsning om du tyckte att det här var intressant: ”The greatest customer service story ever told”

Facebook fas 2

Jag fick här om dagen en fråga på Twitter:

[blackbirdpie url=”http://twitter.com/#!/mgarbarczyk/statuses/111521950198800384″]

Texten i fråga, skriven av Alexandra Bylund på Solresor, gör mig först lite ställd. Det tar ett tag för mig att få ihop rubriken med resten av texten, för egentligen handlar det ju inte om att lämna Facebook. För mig känns det mest som om Alexandra slår in vidöppna dörrar. Vilka seminarier och ställen hänger Alexandra på när hon upplever att människor pratar på den låga nivån?

Sen börjar jag tänka på hur många byråer jag pratat med som i sina pitchar har med just ”viral spridning”, ungefär som om viralt vore en strategi (det är det inte, det är ett lotteri). Samma byråer har inte koll på varför användare sprider saker, och tror att om något är ”coolt” så sprids det. I själva verket sprider människor material för att de tycker om sina vänner, och för att de vill bli omtyckta. Ditt varumärke råkar bara vara på rätt ställe i rätt tid. Hemligheten är att hela tiden befinna sig på det stället, och dit når man inte genom att tokragga tusentals ”likes” på Facebook som sedan inte interagerar med dig för fem öre.

Jag drar mig också till minnes 7-Elevens och GB:s fullständiga hjärnsläpp till kampanj från förra året, där man gav bort glassar mot att folk spammade sina flöden på Facebook.

Kampanjen beskrivs i hyfsat positiva ordalag på de sajter som nämner resultaten, som Icanyheter och Dagens Media. Att kalla en kampanj där man ger bort gratis glass för ”framgång” för att man lyckades ge bort 5000 glassar på under fyra timmar är som att kalla det för framgång när man ställer ut smör i solen och det smälter. Jag vågar påstå att 7-Eleven inte fick in speciellt många personer i deras butiker som inte redan visste om att 7-Eleven fanns, och jag vågar påstå att merförsäljningen för majoriteten av dessa 5000 walk-ins som kampanjen skapade inte täckte kostnaden för att ta fram kampanjen (jag utgår från att GB gav bort glassarna gratis, för annat vore lika dumt som att svara på Nigeriabrev med sitt kreditkortsnummer) . Om någon fortfarande tvivlar så fundera på det här: idag har 7-Elevens officiella Facebook-sida 1656 likes.

Jag drar mig också till minnes bolaget som ringde upp mig och erbjöd sig att öka antalet ”likes” på Björn Borgs Facebook-sida, allt vi behövde göra var att erbjuda folk rabatt i vår webbshop och investera en summa pengar i annonsering på Facebook. Företaget i fråga gjorde jobbet gratis och tog betalt per konvertering, det vill säga per person som handlade i vår webbshop från erbjudandet. Det fungerar kanske om man säljer kapitalvaror, men till och med då skulle jag ställa mig frågan om man verkligen vill att ens Facebook-närvaro ska präglas av en Groupon-anda: folk följer sidan bara för att få tillgång till rabatter. Då har man till slut rabatterat ut hela varumärket. Det funkar om man är Galne Gunnar, men inte om man befinner sig i något slags premium-segment. Väldigt många byråer anammar samma tankesätt som telefonbolag och gymkedjor: de vill att man lägger pengar och krut på att rekrytera nya kunder/likes och totalignorerar dem man redan har. Det är så uppåt väggarna att jag baxnar.

Jag inser helt enkelt snabbt att jag ibland behöver titta upp ur den bubbla jag befinner mig i, och tackar Alexandra för väckningen. Jag fastnar för hennes formulering

Som när vi, någonstans på webben, läser en dålig recension om en av våra produkter lägger krut på att ta bort produkten ur sortimentet istället för att fundera över hur vi ska stoppa den virala spridningen. Som känner tacksamhet över att äntligen få tillgång till alla kunders åsikter. Som inser att vi nu får ovärdelig hjälp att städa upp och rensa inom vårt företag. Som förstår att vi blir hjälpta att bli ett attraktivt företag.

Det här tycker jag är kärnan i det hela. Jag skulle också vilja tillägga att om du inte gillar ”sociala” i ”sociala medier” så ska du helt enkelt inte vara där (alternativt anställa någon/några som gillar det, och ge dessa personer mandat att genomföra saker – det innebär minst en direktkanal in i ledningsgruppen).

För dig som känner ”jag förstår inte exakt, men vill gärna göra det” kan jag varmt rekommendera en (skräddarsydd) Master Class på Hyper Island för delar av bolaget, eller att de som jobbar med marknadsföring går kursen Interactive Communication på Berghs. (Full disclosure: jag jobbar ofta med Hyper Islands Master Class-koncept och jag är ansvarig för distanskursen Interactive Communication på Berghs)

Nyhetsmorgon i TV4: hbt-ungdomar är nästan som barn med tarmcancer

Nyhetsmorgon i TV4 uppvisade i söndags mellan raderna en attityd gentemot hbt-ungdomar och sociala medier som mest hör hemma i förra millenniet.

EDIT: Lisa Magnusson och Richard påpekar i kommentarer här på bloggen och på Twitter att jämförelsen är indirekt, och att vinkeln därmed blir ohederlig. Jag ser deras poäng, och reviderar inlägget lite. Originalformuleringarna är kvar, överstrukna, för transparensens skull. Det är alltid intressant och bra att få möjlighet att ändra sig, även om det är plågsamt för någon som är katederskadad som jag.

Tilde de Paula och Parisa Amiri var rörande överens: att vara hbt-ungdom är ~~jämförbart~~ indirekt jämförbart med att vara barn med tarmcancer och det är problematiskt när vem som helst får tycka på Twitter och Facebook.

Parisa Amiri och Tilde de Paula jämför hbt-ungdomar med barn med tarmcancer i Nyhetsmorgon

Osmakligheten i att jämföra vilket kön man blir kär i, med en dödlig sjukdom och den tragedi sjukdomen innebär för alla inblandade, är så låg att jag blir förvånad när Tilde de Paula bara nickar och håller med.

Osmakligheten i att jämföra en kampanj som rör självmordsförebyggande i en minoritetsgrupp, med kampanjer för att samla in pengar till forskning kring en dödlig sjukdom, är så låg att jag blir förvånad när Tilde de Paula bara nickar och håller med.

I grund och botten är det här en fråga om kompetens. Eller snarare brist därpå. Att Tilde de Paula inte har koll på sociala medier är i sig inget konstigt. Hennes roll är att sammanfatta och leda. Det är därför man tar in personer med expertkunskaper. Det är inte heller konstigt att Tilde de Paula håller med sin expert.

Problemet är experten: Parisa Amiri. Det förakt hon uppvisar mot den demokratisering av samtalet som sociala medier innebär, är tragiskt. Den liknelse som ligger närmast till hands, är att Nyhetsmorgon skulle ha expertkommentator om riksdagsvalet, som beklagar sig över att ”vem som helst får rösta”.

Amiris värdering av vad som är ”viktigt i sociala medier” baserar sig på om det skrivits om det i traditionella tidningar (om än i digitalt format). Elin Grelssons krönika i Aftonbladet om kritiken mot ”Det Blir Bättre”, som Amiri hänvisar till, är toppen på ett isberg. Att en expert på sociala medier inte ens ids googla ämnet hon bedömt som veckans största snackis är så beklämmande att ”inkompetent” inte räcker. Amiris sätt att sammanfatta Elins krönika kan bara tolkas hon inte läst den, än mindre satt sig in i debatten. Poängen i såväl Elins krönika, SVD:s ledarblogg, Isobel Hadley-Kamptz blogg, Johanna Koljonens krönika i DN, Jon Lax inlägg på Rodeo och den överväldigande majoriteten av kommentarer och blogginlägg som mitt eget blogginlägg (där även Rädda Barnens PR-ansvariga kommenterar och blir bemött) för fram är denna: Rädda Barnen och TV3 gör en bra sak på helt fel sätt. Amiri framställer det som att debatten handlar om ändamålet.

Att Amiri sen inte förstår skillnaden mellan en potentiellt dödlig sjukdom och sexuell läggning är bara pricken över i:et.

Amiris brist på kompetens får henne att dra slutsatser som i sin tur resulterar i att Nyhetsmorgon och Tilde de Paula framstår som unket konservativa. Mitt tips till Nyhetsmorgon: Det finns en uppsjö av tjejer och killar som är riktigt bra på sociala medier och som skulle få Tilde att framstå som påläst och Nyhetsmorgon som ett nyanserat program. Vill ni ha tips ställer jag gärna upp.

Fotnot: den riktiga svenska Det Blir Bättre-kampanjen finns på www.detblirbattre.se. Det Blir Bättre finns även på Facebook och på Twitter

Klippet kan ses nedan. Det är de första tre minuterna som är aktuella. En transkribering finns längre ner.

Transkribering av delen som handlar om ”Det blir bättre”:

Parisa: Det jag har tänkt mest på är ”Det blir bättre”. [förklaring om ”It Gets Better”-kampanjen] … roten till det [=Rädda Barnens/TV3:s version av ”Det blir bättre”] som i Sverige är till för alla barn. Reaktionen mot det är att man tycker att det bara borde varit hbt-ungdomar, att det här att det är till alla barn exkluderar barn i den sektorn liksom

Tilde: Men alltså är inte det lite snålt? Kan man inte liksom … de barn som känner att de behöver stöd …

Parisa: Ja … Nån sa väldigt träffande att det är som att säga att Barncancerfonden exkluderar barn med tarmcancer när de vänder sig mot alla med cancer. Det är liksom inte hållbart …

Tilde: Du har tagit fram en krönika här …

Parisa: Ja, av Elin G:sson, som är en fantastisk skribent, absolut, som lyfter den frågan om att det bara borde varit hbt-ungdomar … och i allmänhet på twitter och facebook om man kollar sina statusfeeds, så har man tyckt att det varit väldigt bra initiativ ändå som lyfter frågan om mobbing som fortfarande finns i skolan. Man minns ju själv när man var liten och gick in på friends-mottagningen och såg fula bilder på kändisar som var töntiga i högstadiet. Men du var kanske cool i högstadiet?

Tilde: näähej, jag var en av de fula känn-igen-disar som du har sett på bild

Parisa: men vem vet, det kanske kommer nåt sånt exempel i ”Det blir bättre” framöver. Det är alltid så här i början av säsongen så dömer man hela programmet på förhand på ett program. Men jag tror att det kan lyfta …

Tilde: Alltså så här är det, om man bara ska dra med den stora penseln istället för den där lilla detaljpenseln: är det någonsin fel att försöka hjälpa människor som upplever att de har det svårt?

Parisa: Nej det är det det inte är. Det här har verkligen varit så här … det här visar verkligen på hur det går till när vem som helst får tycka. Vem som helst är inte Elin G:sson, hon är ju fantastiskt duktig, men jag menar bara när det här lyfter en fråga på twitter så att man glömmer den viktiga frågan.

Tilde: Det här landar vid sidan av lite grann

Parisa: Det är så många som får hjälp tror jag, som känner bättre av det här med det här programmet, att det finns liksom en framtid. Det är klyschigt men det är faktiskt så det är.

Tilde: Man får vara klyschig så länge man är snäll.

Kolla viraliteten på ett blogginlägg med Facebook

Du behöver inte vara en hacker eller kunna kod för att använda Facebooks olika verktyg. Här är ett exempel:

En ny blogg har en bloggpost om en konversation med ett butiksbiträde på Lindex. Det är inte fördelaktigt för Lindex på något plan. Problemet här är så klart inte butiksbiträdes svar, utan Lindex strategi som är helt galen då centilong är ett absolut mått till skillnad från relativa som ”2-3 år” eller ”large”. Hade Lindex varit inne på linjen ”be honest, do good shit” så hade det här inte hänt. Jag är mäkta nyfiken på att se hur de hanterar den här historien som har spritt sig som en löpeld. Och det är det detta inlägg handlar om:

Jag blev nyfiken på hur mycket denna länk spritts. Den har i skrivande stund 79 kommentarer, vilket säger en hel del, men utöver det har jag inte tillgång till någon som helst statistik för bloggen. Det behöver jag inte heller. Genom att kolla ”Recommendations” på Facebook Social Plugins och skriva in bloggens adress får jag se att 1952 personer (!) delat länken på Facebook. Man kan lugnt säga att den blivit viral, och jag kunde ta reda på det utan att veta mer än bloggens adress.

Facebook visar mig hur många gånger en sida delats även om jag inte äger sidan

PS. Du kan också kolla statistiken för länkar kortade med bit.ly (och för alla tjänster som baserar sig på bit.ly som j.mp och min personliga nowi.cz) kan du bara lägga till ett plustecken efter adressen och då komma till statistiksidan.

Exempel: jag har kortat ner adressen till det här inlägget till http://nowi.cz/h0gKmy. Klickar du på den kommer du tillbaka hit. Lägger jag till ett plus, http://nowi.cz/h0gKmy+ så leder ett klick på den istället till statistiksidan för detta inlägg.

Professionellt, personligt, privat – en personlig strategi för sociala medier

För ganska exakt två år sedan skrev jag om gränsdragningen privat, personligt och professionellt. Nu är det dags att uppdatera min strategi, eftersom den gamla i praktiken inte fungerar som det är tänkt längre.

Min tidigare strategi gick i korthet ut på det här:
Jag gjorde uppdelningen ”privat, personligt, professionellt” som ett venn-diagram och placerade sedan de olika delarna av min digitala närvaro på rätt ställe.

Professionellt, personligt och privat i min tappning — Min gamla personliga strategi i 'sociala medier'

Min nya strategi:
Jag har aldrig gillat uppdelningen ”professionellt – personligt”. Det antyder att där finns en binär skala (och än värre, en hierarki) där den ena utesluter den andra. Jag håller inte med. Man kan vara personlig och professionell, man kan vara endera eller ingen. De hänger inte samman. Jag är nästan alltid personlig, utom när jag till exempel handleder processer eller jobbar med varumärkesidentitet för andra varumärken än mitt eget; det är exempel på uppdrag som kräver att jag tar mitt ego ur bilden.

Jag tror inte heller att det finns en binär skala mellan ”professionellt – privat”. Det handlar om en sammanblandning där ”privat” är detsamma som ”intimt”. Vi gör oss själva en otjänst om vi fortsätter göra den sammanblandningen. Jag tror att de flesta professionella relationer blir bättre av en inblick i varandras privata liv. Jag har full förståelse för att du måste gå 15.30 varje dag för att du har barn som ska hämtas på dagis och är ensamstående förälder. Det går att ge andra inblick i ens privata sfär utan att för den skull avslöja intima hemligheter.

Jag tror också att man i många fall kommer undan med att vara intim på nätet så länge man inte pushar ut den informationen utan låter folk gör ett aktivt val att ta del av ens ”intima jag” genom att aktivt hämta hem informationen.

Jag ser e-post, Buzz, Twitter och Facebook som push-kanaler. Bloggen ser jag som en passiv kanal.

På samma sätt som jag alltid är en hel person i allt analogt jag gör, så ska jag vara det även i det digitala livet. På samma sätt som jag väljer vilka sidor av min hela person jag lyfter fram i olika situationer, så ska jag lyfta fram olika sidor av mig själv i olika digitala kanaler. Jag kommer alltså att vara privat på Twitter, men i en begränsad utsträckning. Ungefär på samma sätt som jag kan berätta privata detaljer om mig själv på fikarasten på jobbet, eller slänga käft med min härliga kollega Sören. Jag kommer alltid att vara som mest privat på min blogg, på samma sätt som jag är som mest privatperson i min lägenhet. Facebook kommer att ligga som ett mellanting, som ett café där jag sitter och pratar alla jag känner som kommer in, oavsett om de är vänner från förr, kolleger eller stammisar på mina pass på gymmet. Samtidigt låter jag bli dem som kanske inte har lust att prata med mig just där och då.

De största förändringarna det här innebär för mig är att är att jag väljer att bli mer stringent i det innehåll jag skriver på Twitter och att jag slår ihop mina bloggar till en enda. Det var faktiskt framför allt bloggarna som gjorde min tidigare strategi vinglig och vind; enligt den såg jag denna blogg som något privat och personligt. Det innebar att det skulle vara ett val att komma in och läsa inläggen. Jag skulle inte pusha ut dem. Alltså skaffade jag en professionell blogg, vilket förde in en extra tröskel för mitt skrivande; det blev ännu en blogg att administrera, hålla reda på och uppdatera. Två av tre inlägg jag tänkt skriva i min professionella blogg blev inte av på grund av den tröskeln. Den professionella bloggen löste inte heller problemet helt, eftersom jag även har en roll som gruppträningsinstruktör på World Class som jag bloggar om. Jag började pusha ut vissa inlägg på Twitter/Facebook. (I en parentes kan jag tillägga att inte heller en professionell blogg skulle ha räddat mig från min pinsammaste fadäs hittills i sociala medier.) Skulle jag skaffa en tredje blogg? Fortsätta driva två stycken?

Jag bestämde mig alltså för att slå ihop dem. Numera återfinns allt blogginnehåll jag producerar här, uppdelat på tre huvudkategorier: professionellt, privat och träning. Förstasidan kommer att innehålla samtliga kategorier. Respektive huvudkategori innehåller en hel del underkategorier, och det går att prenumerera på enbart huvudkategorierna.

En annan viktig faktor som jag inte hade uttalat sedan tidigare, och som Daniel Sköld formulerade så väl på Twitter: mitt privata/intima/personliga innehåll låg sedan tidigare ute på nätet, och den som ville hitta det kunde enkelt göra det. Ibland kom de in på min blogg för att jag skrivit något relaterat till sociala medier, och genast framstod jag som icke-stringent: å ena sidan har jag sagt att jag inte ska pusha min blogg då den är ibland är av ~~privat~~ intim karaktär, å andra sidan kommer de hit just genom en sån push.

Nu har jag istället samlat allt under ett tak och bjuder in mina professionella kontakter att besöka mitt arbetsrum i min lägenhet, för att fortsätta liknelsen om bloggen som mitt hem. De har också möjligheten att titta in i andra rum, men jag är tydlig med att det handlar om ett aktivt val att i så fall göra det.

Alla mina bloggläsare kan delas in i tre kategorier:
– de som följer och läser via RSS-läsare som Google Reader (faktum är att Flattr:s RSS-plugin för WordPress gett mig betydligt fler klick än de jag fått via sajten: 779 flattr-klick sedan november)
– de som följer och läser genom att komma till sajten med jämna mellanrum
– de som sporadiskt hittar något enstaka inlägg de velat läsa genom sökning hos Google

På det här sättet kan jag förenkla för de två första kategorierna att komma åt det innehåll de vill ha, medan de sista blir oberörda. Följaktligen har jag också uppdaterat texten ”om bloggen” så den reflekterar just det här.

Jag får också en enda plattform på nätet. Alla inlägg på min före detta professionella blogg, encee.se, har flyttats över hit och med hjälp av en enkel liten plugin som heter ”Simple 301 Redirects” omdirigeras alla inlägg därifrån till rätt inlägg här automatiskt.

Vad tycker du om det här? Hur gör du?

Det sociala molnet, inspirationsföreläsning för marknadsförare

Min andra föreläsning i helgen, ”Det sociala molnet”, var en inspirations- och trendföreläsning för studenterna på marknadsföringskursen på Berghs. Vi pratade ”mobilt” och ”geografisk position” som trender. Intressant är jämförelsen mellan @sj_ab och @SASgroup som bägge har lika många followers, men helt olika strategi. @sasgroup är förloraren, eftersom de dels har en större målgrupp då de twittrar på engelska, och dels har funnits ett halvår längre, vilket är evigheter i Twittermått mätt. Presentationen är tillgänglig under Creative Commons BY-SA:
.

Det Sociala Molnet

View more presentations from kazarnowicz.

#followfriday (eller ”Så förolämpar du dina tweeples”)

Låt oss prata Twitter-fenomenet #followfriday, eller #FF som det – helt oironiskt¹ – förkortas.

Det handlar om att skicka ett tweet för att rekommendera twittrare som avsändaren tycker att andra bör följa. Ett klassiskt exempel ur verkligheten (jag låter avsändaren vara anonym, eftersom jag inte är ute efter att peka ut en specifik person):

#FF @Birming @JoakimHager @stroemberg @teliaiphoneblog @jan_guillou @brinkenfeldt @stefanronge @henke @JesperAstrom @Hammarstrand @Tindra66

Här har vi alltså en användare som tycker att jag ska följa 11 olika twitterkonton. Eh, okej?

”Vadå, är det inte skäl nog att jag följer dem, menar du?”
Om jag ska vara elak är avsändaren en självgod jäkel som tror sig ha så pondus/bra smak/karma, att det räcker med att endast nämna vilka twitternick som är intressanta, för att även andra ska börja följa dem. Dagens tips: Vore jag intresserad av att följa dem du följer så skulle jag bara ta en titt på vilka du följer i din Twitterprofil.

Men det är ju en komplimang!
Javisst. Att vara ett av elva upprabblade twitternick i ett innehållslöst meddelande får mig att känna mig lika utvald och speciell som att få ett massutskickat SMS som säger ”God Jul önskar xxx”. Jag har fått bättre komplimanger framsluddrade vid stängningdags på krogen.

Som mottagare säger det mig inte heller något. Meddelandet är innehållslöst och jag har sett ”mejlreklam” för kukförlängning och hårdare orgasmer med mer intressant/fyndigt innehåll än #followfriday-tweetar. Att spamma mig och alla andra av dina followers för att vinna karmapoäng bland folk du följer har en motsatt effekt på din karma hos mig och resten av dina tweeples.

Därmed inte sagt att #followfriday är en dålig sak. Det skulle kunna vara ett bra sätt att tipsa andra om vilka twittrare som är värda att följa genom att ge ett eller två namn med motivation. Så här:

#ff @fredrikw IT-arbetande liberal med cp, självdistans, humor och vasst intellekt. @juliaskott snygg smart svensk-rysk stilsäker skribent

Listor av människor kan vara relevant om man sätter dem i något slags kontext. Till exempel:

#ff smarta och ostraighta: @andwal @claesnyberg @beingblogged @quelconque @oswaldspopcorn @elingrelsson @bernhardtz @francisstrand

Nästa fredag hoppas jag få massor med tips på intressanta människor att följa, och mindre #ff-spam.

¹ FF kan också betyda ”fist fuck” och kan således även användas som en dubbeltydighet. Ex: ”#FF politiker som gråter i talarstolen innan de ger Quisling ett svenskt ansikte: @federley”

Andra bloggares inlägg om twitter, #followfriday, #ff, spam, twitteretikett