Monica: Hey, Joey, I don’t think that you should leave Chandler alone. I mean it’s only been two days since he broke up with Kathy. Maybe you can go fishing next week?
Joey: Look, there’s nothing I can do for him right now, he’s still in his sweat pants, that’s still Phase One. Y’know? I’ll be back for Phase Two, I would never miss Phase Two.
Monica: What’s Phase Two?
Joey: Gettin’ drunk and going to a strip club.
Rachel: How does going to a strip club help him better?
Ross: Because there are naked ladies there.
Joey: Which helps him get to Phase Three, picturing yourself with other women.
Ross: There are naked ladies there too.
Joey: Yeah.
– Vänner, S04E14, ”The One With Joey’s Dirty Day”
Igår fredags drog jag och ett gäng vänner till Why.not’s fest på Wennergren Center. Det är en rätt magnifik festvåning högst upp i huset, med sån utsikt att jag kunde se mitt hus därifrån. Eller Cedergrenska Tornet i varje fall, och det är inte så långt från där jag bor.
Jag firade mitt lyckade körkortsprojekt. 1 oktober började jag köra på körskola, 26 november hade jag uppkörning i Stockholm för att hinna få körkoret innan min resa till USA. Det var tajt, inte minst med tanke på att ungefär 4 av 10 kuggades på uppkörningen under 2007. Jag kan göra det mesta om jag bara bestämmer mig för det, och nu väntar Californien, Highway 1 och en Chrysler 300. Det är frihet att kunna ta mig dit jag vill och själv styra över färdmedlet.
Jag firade att jag äntligen är tillbaka på ett ställe där jag kan titta på personer och känna attraktion. Det är liksom fas 4 (men utan de nakna damerna). Det är frihet, en värld full av möjligheter.
Där var mycket folk, och där var mycket bekräftelse och flirtar. Där var roliga samtal med sköna människor. Och plötsligt, omkring 01.00, var där mr. O. Det som inte var där, var den huggande ångesten i mellangärdet. Jag gick fram och hälsade, och vi pratade. Jag återvände till den sista och svåraste situationen, och det kändes rätt. Det kändes bra. Det är frihet, eftersom det inte finns något som begränsar mig.
Att stå på 24:e våningen i Wennergren Center och kolla ut över Stockholm med känslan av att världen är precis så vidöppen som utsikten – kvällen kunde inte bli bättre än så. Det sägs att man ska sluta när man ligger på topp, och det var precis vad jag gjorde. Jag åkte hem, med känslan av att vara king of the world. Och den har jag fortfarande.
Ibland kan folk inte ge en det man behöver. Som i mitt fall, med mr. O, där jag inte kunde få ett avslut. Så jag skrev ett eget. Jag skrev det för hand. I kuvertet lade jag ner de tre arken och en CD-skiva med ett soundtrack till brevet, och lade sedan det på lådan.
Tryck på play, och läs.
M,
Den första versionen av det här brevet har jag slängt. Jag skrev det när jag var sårad och inte alls hade insikt i varför. När jag är sårad kommer (uppenbarligen) en elak sida av mig fram. Jag attackerar och använder ofta skuld som vapen för att såra tillbaka. Jag vet att du såg en glimt av den sidan i torsdags. Jag ber om ursäkt för det. Det är inte konstruktivt, och det är inte rättvist. Jag vet att du inte sårat mig medvetet.
Jag hoppas att du hör min röst när du läser det här, och att du hör den när den är som mest avslappnad, tillitsfull och lugn. Det här är inte skrivet i affekt, såvida sorgsenhet och vemod inte räknas dit.
Anledningen till att jag skriver det här brevet till dig är att jag inte tror att du kommer att höra av dig och vilja träffas för att prata. Jag har många fantasier om varför, men egentligen spelar orsaken ingen roll. Att du inte vill är skäl nog. Det här brevet har tre syften. Två är för min egen skull, ett är för din.
För det första behöver jag tvätta rent minnet av dig. Att bli sårad, även om det är oavsiktligt, lägger en hinna av svart över alla andra minnen av dig. Jag vill inte ha det så. Jag vill minnas dig som när du låg i mina armar och vi tittade på ”Hitta Nemo” och jag nästan somnade till rytmen av dina andetag, eller som när vi åt scones-brunch på Wayne’s Coffee tillsammans med Bea och du hade din hand på mitt knä och fick mig att känna mig trygg och värdefull. Du är en av de viktigaste personerna jag träffat i mitt vuxna liv, och jag vill minnas dig när du är på ditt bästa.
För det andra behöver jag göra något som är vansinnigt svårt. Jag behöver tända eld på bron. Jag behöver få till ett avslut så att jag kan gå vidare. Just nu håller jag mig i närheten av den, och det är hoppet att jag – vi – kanske skulle kunna gå tillbaka över den som gör att jag inte kan lämna den. Jag vet att det hoppet är lönlöst, men så är det med hopp: det överlever i ett klimat där allt annat har dött.
För det tredje så vet jag att du aldrig haft som avsikt att såra mig, och att det hände är oavsiktligt och omedvetet. Jag tänker att om jag berättar min sanning så kanske du förstår, och kanske agerar annorlunda nästa gång du är i en liknande situation.
Jag tror att det misstag vi bägge gjorde var att inte avsluta helt. Som vi lämnade det nu upplever jag att vi lät dörren stå lite på glänt. Jag kan bara fantisera om varför du gjorde det. I mitt fall visste jag innerst inne att jag behövde ett avslut, samtidigt som jag inte ville förstå att det verkligen var slut. Det här var något slags mellanväg som kändes bra i början, men i slutet inte ledde någon vart. Inte för mig.
Den lilla springan vi lämnade rymde oändligt med hopp. Hopp om att det fanns en möjlighet att du om ett par månader skulle vara klar med dina beslut och bearbetningar av ditt ex, och att vi då skulle börja om på nytt. Sådan är kärleken, att det räcker med en droppe hopp för att föda ett helt hav.
Den stora anledningen till att jag ville – behövde – träffas och prata var just det hoppet. Jag behövde din hjälp att sätta eld på den bron. Hur svårt det än är att göra det för den som inte känner något för den andre, så är det oändligt mycket lättare än för den som är kär.
Antingen skulle vi stänga dörren, eller så skulle vi prata om vilka premisser den var öppen på. Jag bävade för det första, och hoppades självklart på det sista, men allt var bättre än ovissheten. Det var den som långsamt slet min själ i stycken.
Alla relationer grundar sig i tillit, och tillit är just vad jag har känt – och känner – för dig. Under tiden vi träffades sa du inte så mycket om hur du kände eller vad du tänkte, men för mig har alltid handlingar sagt mer än ord. Dina handlingar var så genuina. Jag kan när som helst nämna tio saker som du förmodligen inte tänkte på, men som fick mig att känna mig omtyckt, utvald och uppskattad. Jag har aldrig tvivlat på dina handlingar, och tvivlar inte ens idag.
Det är därför jag är ledsen att jag drog upp hela grejen med J. Det var en projicering som jag drog fram för att jag inte tänkt igenom saker och inte kunde sätta ord på varför jag kände mig övergiven och sårad. Jag vet att han, förmodligen omedvetet, driver sin egen agenda när han kontaktar mig och berättar att du inte är värd min tillit och mina känslor. Jag var inte ens upprörd när han berättat sin version av historien, för jag visste att din skulle te sig så annorlunda att det inte ens var samma historia. Att jag kände så säger en hel del om hur mycket tillit jag känner till dig. För mig är det tydligt. Och stort. Du har rätt, det som hände är mellan dig och honom. Jag behöver inte veta mer.
Det ironiska är att det är just den tillit jag känner till dig, och den ärlighet du visat i dina handlingar, som sedan sårade mig. Min intuition, magkänsla eller vad man ska kalla det, förstod det långt innan min hjärna kunde peka ut varför. Avsikten här är inte att älta, för jag vet att du inte gjort det medvetet. Det som är gjort är gjort och det enda som finns här är en möjlighet att lära sig något. Det jag önskar att du gjort annorlunda här, är att du varit ärlig i att du inte orkar, kan eller vill träffa mig. När du med kort varsel ställer in ett avtalat möte för att boka om det och sedan ställa in det igen, och boka ett tredje som också det ställs in, får det mig att känna mig oviktig, krävande, tjatig, ledsen och orolig. För mig är den här handlingen tydlig, och jag kommer förmodligen aldrig att få veta varför du plötsligt ändrade dig i fråga om mig. Även här har många fantasier, men inte här spelar det någon större roll. Det viktiga är att du inte känner något för mig. (Det är smärtsamt att se det i skrift, för det är plötsligt så påtagligt och verkligt.)
När jag postar det här brevet sätter jag samtidigt en fackla till bron. Den kommer att börja brinna, och fortsätta tills ingenting återstår. Det enda som kan stoppa bron från att brinna upp är att se dig, att prata med dig. Därför behöver jag be dig att inte höra av dig till mig, varken via telefon eller per brev. Det finns bara ett undantag, och det är om jag skulle ha fel. Om du känner att där finns något som du och jag kanske kan bygga på. Då låter jag bron stå kvar ett tag medan du tänker och bearbetar, så länge vi diskuterar på vilka premisser det sker. Om hoppet är befogat så kan jag – vill jag – leva med det.
Jag tror inte att jag kommer att höra av dig. Jag hoppas på det (gud, vad jag hoppas) men jag förväntar mig inte det. Självklart ska vi hälsa om vi råkar ses ute på stan, men om livet har någon som helst barmhärtighet så kommer vi att träffas lika lite på stan som vi gjort hittills. Jag inser det orimliga i att be dig att inte gå ut, och eftersom det här är mina behov väljer jag att inte gå ut på varken Lino eller G förrän bron bara är aska på flodbotten. Risken att vi stöter ihop är för stor.
Nu återstår ingenting förutom att lägga det här i ett kuvert och posta det. Det är så lätt, och samtidigt känns det som att slita av en del av min själ.
I mitt huvud utspelar sig just nu tusen scener från olika Hollywoodfilmer, där slutet ändå blir lyckligt. Fuck. Jag önskar att livet en enda gång kunde vara just så. Just den här gången.
Jag har länge lovat att blogga om min UGL-upplevelse. Det som är svårt med att beskriva en UGL är att det är lika delar praktisk utbildning i situationsanpassat ledarskap, att se sig själv genom andras ögon och att få en verktygslåda för personlig utveckling.
Jag tänker börja berätta om det sista: verktygslådan. Den jag fick innehöll tre saker: steroider och två speglar.
Steroiderna är för utvecklingen. Hur mycket jag än växte som person under valfri period före min UGL så växer jag numera två-tre gånger snabbare. Processen är inte helt smärtfri, och ibland väldigt läskig men samtidigt mycket befriande och belönande.
Speglarna är till för att kunna dubbelspegla sig i. Istället för att hela tiden se mig själv framifrån kan jag se mig själv från sidan, eller bakifrån. Helt plötsligt kan jag se mitt beteende på ett annat sätt, och se beteenden som jag inte ens varit medveten om att jag har haft.
Jag har alltid undrat varför jag inte haft något längre förhållande under de senaste tio åren. Någonstans har det gnagt i mig att det är något jag gör, men jag har aldrig vågat titta på det. Förrän nu. Det började med en paradoxal känsla: dejtingen med mr. O började kännas jobbig för mig. Här var en person som jag på riktigt gillad; Det borde vara solsken och fågelkvitter överallt. Men solskenet försvann ibland bakom mörka moln av ångest och rädsla. Fågelkvittret skar sig mot molnen.
Känslor föder tankar som i sin tur föder beteenden. Jag tittade på just de mörka känslorna för första gången i mitt liv. Varför kände jag så? Vad exakt var det som kändes jobbigt? Gradvis insåg jag att de bottnade i ett storebrorskomplex och en rädsla för att vara sårbar.
Jag har ända sen fyra-fem års ålder tagit ansvar för andra. Ansvar för min mamma, som var ensamstående med mig och min lillebror, ansvar för min lillebror som var tre år yngre, ansvar för mina systrar när de föddes som sladdbarn. Som storebror har man inte råd att vara sårbar, ledsen, rädd eller någon annan än Den som Löser Alla Problem. Så jag fixade, löste, tröstade, ordnade och tog ansvar. För andra. Min egen sårbarhet trängde jag undan. Längst ner i facket sårbarhet fanns gråt och sorg – det är känslor som jag ytterst sällan fått visa. De personer som sett mig gråta i verkliga livet kan räknas på fingrarna, och det blir flera fingrar över. Faktum var att jag bara hade två känslolägen utåt, två humör som år osårbara: glad och upprörd.
Aha-upplevelse. Jag har aldrig känt mig så utsatt och sårbar som när jag börjar känna något för en annan person, och någonstans längs vägen måste jag antingen visa sårbarheten eller undvika den. Past-Micke har alltid undvikit den.
Jag minns fortfarande vad en kille jag dejtade för tio år sedan berättade, när vi träffades ett halvår efter att det tagit slut. Vi hade varit hemma hos mig, i varsin ände av mitt lilla rum. Trots att vi fysiskt befann oss bara några meter från varandra uppfattade han mig som så långt borta att jag var onåbar. Det var någonstans här han tvivlade på det vettiga i satsa på oss. Omedvetet hade jag låst ut honom, agerat lite arrogant, varit lite frånvarande. Allt för att han skulle avsluta det, så att jag skulle slippa känna mig – visa mig – sårbar.
Aha-upplevelse. Det var så Past-Micke hanterat alla situationer som skulle kunna börja brännas.
Tillbaka till mr. O. Jag pratade kring de här reflektionerna med en kollega (och vän, vill jag påstå) och hon ställde bara en fråga: ”Litar du på honom?”
Svaret var så självklart för mig, där fanns inte ett uns av tvekan.
”Berätta då för honom hur det känns.”
Fram till den kvällen var fallskärmshoppning det läskigaste jag gjort i mitt liv.
Det här var läskigare. Att sitta och stamma, att inte hitta ord och att känna att det jag säger är alldeles för mycket samtidigt som jag inte säger tillräckligt, att ta av mig storebrorsdräkten och stå helt naken framför mr. O var så läskigt att jag skakade.
Det var här tilliten växte. Han kunde hantera situationen, han kunde läsa mig och han kunde lugna mig när jag hade så mycket adrenalin i kroppen att jag skakade. Det här var första steget på en helt ny resa, och jag skulle aldrig kunna vända om igen. Future-Micke kommer att vara sårbar och uppvisa ett helt annat känslospektrum än Past-Micke.
Känslan efter att ha gjort något som är läskigt är alltid frihet.
Fyra veckor av scones-frukostar, hångel, skratt, allvar, Ben & Jerry’s Half Baked och uteliv. Framtiden fick vänta, verkligheten vände vi ryggen. Vi var där och då.
Det var i det här relationsembryot som mina demoner för första gången mötte sin värsta fiende. Öppen och ärlig dialog kring tankar och känslor fördrev dem till en plats där de inte kunde viska sin förvridna version av sanningen.
Allt var glass och ballonger.
Tills en av oss började sakta ner. Plötsligt förstod vi hur snabbt våra jag öppnat sig för varandra. Verkligheten hann ikapp oss och slet upp ett fult sår i den sköra relationen. Fyllt av tvivel och oro hann såret gro i ett par dagar innan vi trevande kändes vid det.
Ingen av oss visste vad vi skulle göra med det, än mindre vad vi skulle göra åt det. I ett anfall av hjärta över hjärna bestämde vi oss för att pausa. Om vi gav såret en vecka att vänja sig vid verkligheten skulle det kanske börja läka, och låta oss ta fart igen.
Den veckan var vidrig. Mina demoner, vredgade och hungriga, smög sig fram och gödde sig feta på tvivlet och oron. Jag visste att deras närvaro skulle infektera mig. Jag spenderade veckan med att betrakta dem varje vaken stund. Jag kunde inte stoppa dem, men så länge jag såg deras ödeläggelse kunde jag begränsa den.
Ångesten, oron, tvivlet och sorgen gjorde minuterna till eoner, och timmarna till evigheter. Ändå gick veckan på något vis. När jag inte orkade krypa bars jag av mina vänner, och på så sätt kom jag fram till lördagen. Vi det laget visste jag vad såret innebar, och ett uppgivet lugn lade sig över tvivlet, oron och svälte ut demonerna tills de lade sig för att övervintra till nästa gång.
Mind over heart. Vi träffades och öppnade såret. Med tårar och ord tvättade vi bort alla spår efter demonerna. Allt tvivel, all ilska och bitterhet. Ingen var offer, ingen var gärningsman. Med kroppskontakt och kramar lade vi om det som nu endast bestod av ren sorg. Det fanns inga tvivel om att det är slut, men avslutet lämnade ett litet frö i askan. Med rätt tajming har fröet potential att bli ett nytt embryo.
Jag önskar att jag bättre kunde förmedla hur vacker och kärleksfull den sorgliga processen att avsluta, rensa och hjälpa varandra vidare utan att spela offer och gärningsman är. Jag önskar att jag kunde ge en bild av hur vacker han var, där han rödgråten och lite handfallen stod i sin lägenhet med tillgivenhet och sorg i blicken när jag stängde dörren. Men jag får nöja mig med att berätta att jag aldrig gråtit över eller med någon så mycket som över och med honom.
måndag 25 augusti, omkring 22.00
« Hey mr. O. Jag sitter på tunnelbanan på väg hem från Lapplands Täby där jag kört ett sjukt jobbigt pass. Jag blev mer tagen av filmen igår än jag först trodde. Den ligger fortfarande kvar i minnet. Anyhow, jag hoppas att din dag har varit bra. Tredagarsregeln-tredagarsschmegeln, jag ringer imorrn så bestämmer vi en ny dag för dejt tre.
» Tja! Själv ligger jag i badkaret efter att ha kört löpning i kvällskylan. Mys på hög nivå. Filmen var det första jag tänkte på när jag vaknade, jag vill se den igen. Alltså, 3-dagarsregel… jag fattade verkligen inte igår. Jag är värdelös när det kommer till sådana saker, är inte bra på spel och fasader.
« Det är charmigt att du inte vet. Jag berättar imorrn. Nu: lite mat, mycket sömn. Sov gott.
onsdag 27 augusti, omkring 22.00
« Hey mister. Oavsett hur det går med planerna på fredag så tycker jag att du ska boka undan söndag. Då ska ett gäng polare samlas på Anglais för brunch, och du är inbjuden. 12.00 är tiden. Hur har din dag varit?
» Tja, kom hem från jobbet för en liten stund sedan, så det har varit en lång och bra dag. Pratade nyss med syster god, tydligen ska jag laga mat och fixa drinkar på fredag åt dem. Tack för inbjudan! Söndag är eventuellt i farozonen, ska se om jag kan bolla runt lite. Hur mår du, haft en fin dag?
« Det har varit en lång dag här med. Och bra! Jag har fått mycket gjort. Men jävlar vad fort tiden går. Det är redan torsdag imorrn. Och så har jag kört två pass. Helt slut. Hur som helst, kolla om söndag. Och om du har tid att se Barnhemmet imorrn, så är jag ledig efter mitt Bodypump-pass.
» Du ligger i du, det är lite smått imponerande. Fan vad trevligt det hade varit med bio, men imorgon är jag bortlovad till en av bästa vännerna. Hörs om söndag.
(senare samma kväll)
« Nu har jag varvat ner med tevespel, borstat tänderna och ska slagga. Vi hörs om söndag. Sov gott!
» I’m way ahead of you. Sov gott!
torsdag 28 augusti, omkring 16.00
» Yo! Change of plans, vännen ligger hemma med feber och halsont så jag har fått kvällen fri. Frotfarande sugen på bio?
« Såklart jag är. Filmen börjar 21.30 på Sergel. Ska vi ses kvart i nio på fika vid Kungshallen?
» Perfa, ses där och då.
torsdag 28 augusti, 20.52
« Där om tre min!
« (jag har redan biljetterna)
» ingen stress
(senare, samma kväll efter film och promenad hem)
» Vilken klippa du var som stod ut med att jag kramade sönder din hand, hade handsvett och stundtals försökte gömma mig bakom dig. Cred säger jag bara. Nu sova, sov gott!
« Vet du, jag gör om det anytime. Besides, jag kramde sönder dig en hel del jag med. Min hand doftar fortfarande av din duschtvål. Jag missade tunnelbanan med en minut, men det var det värt. Nu: sova inför lång dag imorrn. Frukostdiskussion, grupprocesser, dokumentförfattande och sen kronan på verket: tvättstuga. Jag borde få medalj. Sov gott!
» Dvärgkonventet har sin årliga prisutdelning snart, troligtvis gör du grand slam där. Sov gott puddingen!
Det var bra så länge det varade, förutom att det inte var speciellt bra. Jag kan inte förneka att jag fortfarande tycker att du är grymt snygg, men let’s face it: kommunikationen oss emellan har aldrig fungerat speciellt bra. Det är som om jag känner till dig, men jag känner dig inte.
Yta funkar till en viss del, men jag vill ha en hel människa. En som får mig att gå omkring och fånle hela dagen efter att vi här ätit scones-frukost och hånglat. En som ligger och ger ifrån sig små hum av välbehag när vi ligger och snoozar och jag smeker hans rygg med mina fingrar. En som hånglar upp mig på dansgolvet på G så att jag glömmer tid och plats. En som får mig att känna mig sårbar och som jag känner mig trygg att berätta det för.
Det är en sån person jag skulle kunna bli upp över öronen, galet, kick-you-in-the-crotch-and-spit-on-your-neck-fantastic förälskad i, och frankly dear: du är inte han.
Jag är så trött att jag inte riktigt förmår att känna nånting alls. Det har varit en intensiv helg med många upplevelser: Wall-e, hångel, vänner, scones-frukostar, skratt och rätt lite sömn. Toppat med två träningspass blir det en cocktail som kan göra den tappraste hjälte till en slagen sådan.
Under tiden jag smälter helgen kan jag bjuda på hur det hela började:
15 augusti:
» Tja, vill bara säga att jag hittade ditt nr. Är nu på väg till småland så samtalet till dig får vänta. Trevlig helg när det blir dags för det! /M
17 augusti:
« Själv drog jag åt andra hållet. Jag har varit i Östersund och tränat. rätt okej helg. Nästa vecka ska jag ut och bygga team med våra nya studenter. Hoppas att du hade det bra i de djupa, mörka (och spännande – du får berätta om det någon dag) skogarna.
22 augusti, omkring 22.00:
» G ikväll? Om jag nu ska förklara de småländska skogarna för dig.
« Haha. Gärna. Men inte ikväll. Sjukt trött efter en hektisk vecka. Imorgon eller söndag – du väljer tid, jag väljer plats.
» All right! Nu har jag lämnat över ett förslag så jag lämnar över bollen till dig ;-)
23 augusti, omkring 12.00:
« Du menar att jag ska komma med ett förslag? Okej. Imorgon, 12.00, brunch på Sirap. Your call (:
» Fan va trevligt! Lätt, men det kommer säkert vara sjukt mycket folk så vi får vara beredda med en backup-plan
« Ey, vi lyckades spela in bollen i målzonen. Jag fixar så att vi har plats.
» Sweet. 12 imorgon då.
24 augusti, omkring 12.00
» Tja, du får ge mig några minuters respit. Se till att fixa ett bra bord ;-)
« Bordet är fixat. Vid fönstret, på det lugnaste stället inomhus. Hur många minuters respit vill du ha? Och vilken meny vill du ha? Femman?
» Har precis rullat ur sängen så ge mig 5 min. Så länge jag får blåbärspannkakor är jag nöjd. Ses snart.
« Slarver där. Jag beställer två femmor åt oss om fem minuter. Tur att du bor i närheten (:
24 augusti, omkring 23.30
» Tack för riktigt trevligt sällskap idag. Filmen var otroligt bra med en helt sinnnessjukt stark slutscen. Nu ska jag äta leverpastejmackor innan det är dags at krascha i sängen. Sov så gott när det blir dags för det!
« Tack själv. Du imponerade idag. That’s a good thing. Jag är nästan hemma, ska krascha i säng. Jag håller med om filmen. Det kommer att ta ett tag att smälta den. Sov gott!
Där fanns inga baktankar med filmkvällen igår. En incident med städfirman på jobbet hade gjort att jag fått gå upp strax efter fyra och uppleva en soluppgång på jobbet. Framåt kvällen var jag inne i det där behagligt tröttmosiga stadiet där det är skönt att vara uppe bara en stund till.
Att dela tröttmosighet och förkylning och sällskap var alldeles tillräckligt. Det gjorde inget alls att filmen inte var så bra. Det var spännande nog att känna hans andetag där han halvlåg med huvudet mot min bröstkorg.
Det är kanske just för att det var helt oväntat och oplanerat som stunden innan vi kysstes blev så magisk. Längtan och åtra var inte längre bara känslor. De var en fysisk förnimmelse i mina läppar varje gång de närmade sig hans.
Att två och en halv timma, en Ben & Jerry’s Peace of Cake, en massa snack och lika mycket hångel senare åka hem, istället för att sova över, var någonstans i gränsmarkerna kring ”plågsamt”.
Jag åkte på en expressförkylning som bröt ut i söndags. Alla förkylningssymtom, men komprimerade till några dagar. Till exempel kom momentet ”tappa smaken” redan andra dagen istället för fjärde som det normalt gör. Det är liksom sista stadiet i mina förkylningar innan uppstädningsarbetet påbörjas.
När jag ringde mr O. ikväll lät han helt däckad. Han hade känt av det redan igår, vilket fick mig att känna mig aningens skyldig (tre dagars inkubationstid för en bondförkylning ger smittotillfället någon gång under lördagen). Men bara aningens, för där var inget hångel som kunde ha bidragit.
Lite för att lindra mitt samvete, och en hel del för att få träffa honom, stannade jag till och köpte ett förkylnings-kit: Berocca (zink borde vara bättre än C-vitamin när man väl är förkyld), nässpray och Ben & Jerry’s. Jag visste inte om han var en chocolate eller strawberry cheesecake kind of guy, så jag köpte en av varje.
Han blev jätteglad, vilket gjorde mig glad (glädje har som tur är minimal inkubationstid). Det är klart, det hjälper att vi blir glada av att se varandra också. Vi pratade en stund om spindelfobi och julstämning och Skansen. Jag gick därifrån med de lätta, förväntansfulla stegen som kommer av att stå på brinken till ett nytt äventyr.
Hur som helst, jag lärde mig att han är mer av en chocolate kind of guy. Ungefär som jag, alltså.
Jag skulle kunna skriva en massa om killen jag dejtar just nu, men detaljerna får vänta. Det är lite skört så här i början, och jag vill inte överanalysera. Det känns bra, och det är allt som räknas.
Jag kan berätta att vi var på första och andra dejten på samma dag, när vi först brunchade på Sirap och sen promenerade genom Hagaparken till Solna och sen bestämde oss för att höras på kvällen, efter träning och andra sysslor. Samma kväll såg vi ”Into the wild” på Saga, och jag är glad att vi såg den ihop. Det är skönt att ha en varm hand att hålla i när man ser en så gripande film.
En annan sak som har hänt är att poletterna som skramlat runt i huvudet efter min UGL nu börjat trilla ner på riktigt. Det är fortfarande en röra av beteenden, behov och drivkrafter bakom dessa och det skulle kräva en hel roman (eller i alla fall ett helt eget inlägg) för att avhandla – men det börjar klarna. Jag behöver reda ut det lite till för att kunna sätta ord på riktigt på det.
Andra saker som jag lärt mig: att jag är rätt bra på att köra gaffelvagn, att jag är en helt annan ledare idag än för tre år sedan och att Ben & Jerry’s har tråkat till namnen på sin glass. ”Peace of Cake” heter numera ”Strawberry Cheesecake”, ett namn som också återfinns hos konkurrenten Häagen-Dazs. Den senare är godare. Häagen-Dazs har också gett ut en cookie dough-glass, men deras kakdeg smakar som om någon meckat med bilen och inte tvättat händerna innan hen knådade kakdegen.
