Etikett: hångel

It’s complicated

Där fanns inga baktankar med filmkvällen igår. En incident med städfirman på jobbet hade gjort att jag fått gå upp strax efter fyra och uppleva en soluppgång på jobbet. Framåt kvällen var jag inne i det där behagligt tröttmosiga stadiet där det är skönt att vara uppe bara en stund till.

Att dela tröttmosighet och förkylning och sällskap var alldeles tillräckligt. Det gjorde inget alls att filmen inte var så bra. Det var spännande nog att känna hans andetag där han halvlåg med huvudet mot min bröstkorg.

Det är kanske just för att det var helt oväntat och oplanerat som stunden innan vi kysstes blev så magisk. Längtan och åtra var inte längre bara känslor. De var en fysisk förnimmelse i mina läppar varje gång de närmade sig hans.

Att två och en halv timma, en Ben & Jerry’s Peace of Cake, en massa snack och lika mycket hångel senare åka hem, istället för att sova över, var någonstans i gränsmarkerna kring ”plågsamt”.

Andras blogginlägg om , ,

Att hångla irländskt

Gaylivet en lördagkväll i Dublin är mycket bättre än gaylivet en fredagkväll. Antingen det, eller så var jag och David fullare. Vilket nästan är samma sak. Hädanefter ska majoriteten av mina fyllor vara på ren vodka.

Här skulle jag kunna be Dublin om ursäkt för att jag sagt att majoriteten av irländare är fula. Gårdagskvällen bjöd på två snygga äkta irländare – varav ena var sjukt bra på att hångla. Men det finns två orsaker till att jag inte gör det:

Dels håller irländarna själva med att det finns överdrivet många one, two och threebaggers bland dem. Darren, till exempel, som var kvällens första snygging, fattade direkt varför jag sa ”I didn’t think you were” när han svarade ”Yes, I am” på frågan ”Are you Irish?”. Om inte det räcker, titta på det här uppslaget ur GCN (Dublins motsvarighet till QX) där de har mingelbilder från klubbarna:

GCN bilder från Dublins uteliv
Den andra orsaken är att den absolut snyggaste killen vi såg igår, och vi pratar en 9,5 på Jake Gyllenhaal-skalan, visade sig vara fransman.

Darren hade pojkvän, vilket både han och jag garvade åt (”Yeah, sorry ’bout that. You should go out tomorrow night, there are more goodlooking people out on sundays!”) och det såg ut som om jag inte skulle få hångla irländskt. Spy Bar (!) i Dublin, som på lördagkvällarna kör gayklubb (well, om nu bögar och massa straighta tjejer kan kallas för gay) stängde strax innan tre. Precis när vi var på väg ut ser jag en sjukt söt kille. Blonderad, visserligen, men när slingor är teh shit är en okej blondering inte så dålig (jag tror det kallas för smakanpassning).

Din, som han hette visade sig vara irländare, 21, frisör och väldigt bra på att hångla. Jag ska inte recenera hans sex-skills, eftersom fyllesex inte är ett rättvist underlag, men han var lika bra på att hångla på förmiddagen innan han stack.

Jag har så mycket mer att berätta, som alltid efter en helg med David. Men nu är det dags för mig att gå ombord på planet, och medan ni väntar kan ni titta på en av Dublins sötaste äkta irländare:Din, den snyggaste lilla irländaren

PS. Vore jag inte så kär i mitt jobb så skulle jag lätt överväga att flytta till Dublin.

Andras blogginlägg om , , ,

Micke does Dublin

Det finns en första gång för allt. Här i Dublin har jag för första gången upplevt att jag vill hångla, men misslyckas för att alla är så fula.

Det finns en hel del bra grejer med Dublin. De har Starbucks och Wagamama här. Det finns över 800 pubar i staden, som i övrigt är mindre än Stockholm. Det finns enorma parkområden mitt i staden.

Men Dublin skulle kunna ha hus byggda i guld, fontäner med champagne och gratis Ben & Jerry’s hela dan, och inte ens då skulle jag överväga att flytta hit. För att termen ”fuckable” här i Dublin ska bli mer än en teoretisk företeelse (tänk ”näcken” eller ”snömannen”) så måste den utvidgas till ”allt som har har minst två ben, puls och är kroppsvarmt”.

I alla fall när det gäller killarna. Tjejerna överlag ser förvånansvärt bra ut. Hade jag varit straight så hade jag kunnat ligga mig blå utan problem, eftersom utseendekonkurrensen här lämnar walk over genom sin blotta närvaro.

Jag funderar på att starta en biståndsorganisation, typ ”DNA-hjälp från folk till folk – svenskar donerar sperma och ägg för att fylla på snyggkvoten på Irland.”

Ikväll ska vi ut och undersöka det hippaste gaystället för att se om det kanske går att hångla där, utan att vara full på gränsen till alkoholinducerad koma.

Andras blogginlägg om , , , ,

Skäggtest, hångel och hallmarkindex: -1

Gårdagen på Lino var toppen. Skägget är en riktig succé. Lite för mycket alkohol och lite för sent i säng gör att nerverna sitter utanpå kroppen (och här måste jag återigen pusha för det fantastiska uttrycket hallmarkindex). Jag har varit gråtmild hela dagen, vilket resulterade i att jag var snubblande nära att börja grina under maglåten när jag körde Bodypump-passet idag. Mobys ”Extreme Ways” är så melankolisk att jag inte riktigt kan värja mig dagar som denna. Äh, vem försöker jag lura, jag började nästan grina på tre ställen. Och det hade inget med mjölksyran och det faktum att det var första riktiga träningen efter min lungklamydia. Det kommer jag gråta för imorrn.

Jag har försökt ta en paus från FRA-lagen idag, eftersom jag misstänker (och hoppas) att morgondagen kommer att föra med sig en hel del snack om den för min del.

Hur som helst, det blev hångel igår. Men till syvende och sist: hur snygga hånglen (plural!) än var så var de varken Jake eller mr P, så jag drog hem. Ensam. Inget fyllesex för mig, inte ens med mig själv. Det är liksom mycket nötande för lite nöje.

Apropå Jake, här om dagen hade jag en diskussion med Phoebe-Maria om snygga killar. Hon tycker att Jake är ”inget speciellt”. Jag undrar om hon kan säga detsamma efter att ha sett den här bilden, från Esquire? (Kudos till Daniel för tipset):

Andras blogginlägg om , ,

Barhäng & hångel (och telefonernas Jake Gyllenhaal)

Om det funnits något direkt förhållande mellan hur roligt man haft under gårdagskvällen och graden av bakfylla så hade jag varit bakfull ända fram till påska.

Efter att ha dansat in helgen på mitt Bodyjam-pass (fredagar 17.30 måste vara den ultimata tiden att köra Bodyjam på) åkte jag hem och körde hela grooming-kitet. Dusch, peeling, rakolja, rakning, after shave-balm, fuktkräm och, som kronan på verket, min nyinköpta foundationkräm. Who dear? Gay dear? Me dear? Yes dear! Men var inte orolig, det är inte vilken fjollfoundation som helst, självklart är det en foundation ”pour homme”.

Raskt hem till Wille där jag lyckades fläcka ner min splitt nya slips med thaigryta innan vi, en flaska vin och fyra portioner mat senare, stack iväg till Torget. Blomparaden på disken vittnade om att Torget återigen vunnit något av priserna på Sveriges (något mindre) version av GLAAD Media Award QX Gaygala. Ingen skugga över Torget, det är ett fantastiskt vattenhål i den ökentorra ankdamm som gaylivet i Stockholm är, men Torget har ungefär lika mycket motstånd i den här kategorin som Jake Gyllenhaal har från Bert Karlsson och Gollum i kategorin ”Årets hångelvänligaste hunk”.

Vodafone Mercedes McLaren
David, impeccable as always, slöt upp direkt från flyget och gjorde mig till föremålet för det övriga sällskapets avund genom att ge mig mobiltelefonernas Jake Gyllenhaal. Det enda som kan göra den snyggare är om det faktiskt är Jake Gyllenhaal som håller i den, eftersom man kan spegla sig i metallic-finishen. Ölet, som jag använt vodafone_mclaren_open.jpg
för att skölja ner den halva vinflaskan, sköljdes i sin tur ner av vodka cranberry medan vi gick igenom en snabbkurs i raggning baserad på Neil Strauss ”Spelet”. Jag insåg framåt midnatt att en Ramlösa nog var på sin plats, men David och Wille höll inte med och Ramlösan ersattes raskt med mer vodka cranberry.

Tio minuter innan Torget stängde insåg jag att två av mina favoritinstruktörer var där. Oväntat, då straighta par sällan går till gayställen, och så kul att jag glömde bort att gå hem och istället hamnade på Connection. Som tur var hade min Hångla
berusningsgräns nått det stadium som krävs för att få utbyte av den högstadiediscoliknande känslan som konstant råder där. Musiken var väldigt högstadiedisco också, det enda som fattades var ”What is love” med Haddaway och lite hångel. För att råda bot på det senare bjöd jag en snygg kille på Hångla-tuggummi mot löfte att jag fick kräva tillbaka det med ränta sen.

Om någon såg mig smådansa i kön till Connection var det inte på grund av musiken, det var för att jag just då kom på att jag glömt pinka under hela kvällen. Om vattennivån i Mälaren höjdes natten till idag så har det inget med smältande polarisar att göra, det var bara jag som pinkade en flod. Just lättnaden att få pinka hade lätt kunnat bli den största upplevelsen på Connection. Det hade varit enormt tragiskt om den avslutande minnesvärda upplevelsen på en höjdarkväll skulle bli ”att få lätta på trycket”, så framåt tretiden inkasserade jag hånglet med ränta, hämtade jackan, inkasserade mer grovhångel på gatan och tog sen taxi hem. Ensam. Fyllehångel är fantastiskt, fyllesex är det inte.

Andra bloggar om: , , , ,

Stationerna

1989. Födelsedagsfest hos klassens coolaste tjej. Det var föräldrafritt, en enorm upplevelse för oss tolvåringar. Det var fortfarande något år kvar innan vi skulle upptäcka alkohol och cigarretter, friheten bestod i löftet att vi höll på att bli tonåringar. Det var första gången jag såg Dirty Dancing.

Kanske var det det filmen. Eller att det var föräldrafritt. Att vi lekte Ryska Posten kan ha spelat in, och balansgången mellan mellanstadiets trygghet och högstadiets läskiga löfte om ny skola och nya spelregler gjode det definitivt. Det är första gången jag på riktigt blickade in i vuxenvärlden.

Sent på kvällen hade de mindre coola kamraterna droppat av. Klicken som var kvar satt och pratade, när tjejerna började viska. De försvann in i mammans sovrum med strikta order till oss killar att inte komma in. Än.

Efter en stund blev vi inkallade en och en. När det var min tur visste jag inte alls vad jag skulle förvänta mig. Jag gick in rummet, som var mörkt. Konturer av kroppar i sängen, bakom gardinerna, i fåtöljen. Ljuden var tafatta stön som simulerade njutning. Första tjejen tog tag i mig och pressade sina läppar mot mina, tryckte sin kropp mot min. Mekaniskt lekte vi hångel. Efter en stund skickade hon mig vidare till nästa tjej och kallade in en ny kille. Jag minns inte hur många som fanns därinne, eller vilka de var.

Där, i en garderob i en förortslägenhet, tog jag på mitt första tjejbröst. Carina. Henne minns jag. Hon blev under högstadiet mitt alibi, den tjej jag låtsades vara intresserad av för att slippa tänka på vem jag egentligen ville ha. Våra kompisar gjorde idoga försök att tutta ihop oss, och jag var livrädd att de skulle lyckas. Jag var rädd för att jag inte skulle få upp den när det väl kom till kritan, och det skulle avslöja mig för vad jag var.

Jag minns särskilt ett ögonblick när vi var hemma hos henne och kollade på film. Efteråt stack våra cupidovänner, och jag kände pressen att göra något. Vad som helst. Jag satte mig bakom henne, på soffryggen och masserade hennes axlar. Till min förvåning fick jag upp den, och ironiskt nog var det den förvåningen som gjorde att inget mer hände.

Jag minns fortfarande hur varmt och fast hennes bröst kändes där i Jills mammas garderob. Och hur galen hela situationen var. Hur jag inte kunde backa ur. Jag hade blivit utvald till en av de coola, och det var inte en fråga.

Vi kallade det för ”Stationerna” och det var ett populärt inslag under festerna under det tidiga högstadiet.

Uppdrag: Hångel

Jag överlevde tågolyckan baksmällan. Jag mådde oförskämt bra igår kväll, med tanke på hur många tequilashots, gin & tonics och bacardi fizz-drinkar som anfallit mig under natten.

Jag och Wille hade varsitt uppdrag: hångel. Jag lekte matchmaker och upptäckte att man, rent hypotetiskt, kan göra bort sig rejält om man tar fel på person:

Säg att man dricker väldigt mycket kvällen innan och inte riktigt kommer ihåg alla man blivit presenterad för. Säg att man försöker se till att ens kompis sms:ar och träffar det snygga ragget från krogen. Ponera sen att man själv och kompisen står utanför Sidetrack-tältet och kompisen får ett sms från ragget, varpå man snor telefonen och sms:ar tillbaka ”Kom till Sidetrack-tältet, vet jag!”. Sen tvingar man kompisen att stanna kvar där, och vänta in ragget. Tiden går, och rätt som det är så står där någon man känner igen och pratar med en fjärde person. Denna någon är rätt snygg och när han ser en, kommer han direkt fram och sträcker ut handen. Eftersom man tror att det här är kompisens ragg från igår så hälsar man knappt utan pekar på kompisen och säger ”Men det är honom du ska hälsa på”. Det uppstår en pinsamt, tyst ögonblick efter att kompisen och främlingen hälsat på varandra och ingen av dem fattar något. Eller känner igen varandra. Det blir ännu pinsammare när man inser att det här är en kompis till en bekant som man blev presenterad för i parken igår.

Sånt kan bli väldigt jobbigt har jag hört. Tur att jag inte råkade ut för det. Och tur att kompisens ragg dök upp så småningom och det hela blev väldigt lyckat till slut.

Jag lyckades också med mitt Uppdrag: Hångel. Resultat: Hotellfrukost. Göteborgare är sanslöst bra på att hångla. Alla en jag hittills hånglat med.

Förresten, kan någon förklara grejen med Wig Stockholm för mig? Jag inser storheten i till exempel Tollie & Dolores och Diamond Dogs, som bägge har en tanke, ett manus och ett bra genomförande. Jag kan också se poängen med drag kings, om inte annat så är det intressant att se hur de överdriver manlighet på samma sätt som dragqueens överdriver kvinnlighet. Men att mima till Madonna är väl något som bättre passar en 12-åring framför hallspegeln än en 35-åring på stora scen?

Det mesta under Wig Stockholm var ju till och med sämre än öppningsanförandet under schlagerkvällen, där kvinnan som sjöng såg ut som om hon planerat att gå till Playstation-tältet och spela SingStar och halkat upp på stora scen istället.

Andra bloggar om: , ,