Jag trodde jag skulle få se ”Lady in the water” ikväll. Jag trodde jag skulle få se en rätt medioker halvskräckis, men fick istället se en new age-inspirerad saga som är borde vara förbehållen att berättas för barn som heter Månstråle eller Solblomma, av föräldrar som experimenterat för mycket med hallucinogena droger.
Historien är enkel (och här ska du sluta läsa om du inte vill ha spoilers):
Mystisk kvinna bor i ett jordrum under en pool och snattar skinande saker. Sjöjungfru my ass. Pooljungfru med starka drag av skata, snarare. Stammande man jobbar som fastighetsskötare, upptäcker kvinnan och ramlar ner i poolen. Kvinnan räddar fastighetsskötaren, som sedermera upptäcker att hon inte är en människa utan en ”narf”.
M Night Shyamalan gillar uppenbarligen att kolla på Nickelodeon när han röker på. ”Narf!” är nämligen ett uttryck som Pinky i serien ”Pinky & The Brain” använder som kraftuttryck (Kolla ungefär 55 sekunder in i den här filmen så hör du Pinky säga namnet på pooljungfrun) Narf är också slang för att kräkas, eller ett ord som en fjärdeklassare skulle använda. Men vänta, det blir bättre!
Narfen har ett uppdrag, och det är att ”väcka” en budbärare. Tyvärr vet hon inte vem budbäraren är, trots att hon kan se in i framtiden. Narfen jagas också av något som ser ut som en förväxt varg med gräs på ryggen. Gräset är kamouflage, så den ska kunna gömma sig osedd i just gräs. Tur att narfen/pooljungfrun inte dök upp i en betongförort. Gräsvargen heter ”scrunt”.
Scrunt är, enligt Urban Dictionary, ”[A] combination of three words – skanky crusty cunt; used to describe a woman of ill repute” eller ”The dried vag crust left in a pair of two day old panties.” Jag är lite osäker på symboliken här, men uppenbarligen jagas alltså poolskatan pooljungfrun av ett beryktat luder som inte bytt trosor på länge.
Historien vacklar sedan på den apfeta, självlysande linjen mellan finstämd new age-saga och lyteskomik, och ju längre in i filmen vi kommer, desto oftare ramlar den ner i lyteskomikens hårda betonggolv. Tyvärr är skyddsnätet på semester någon annanstans.
Hur som helst, den slutgiltiga, kosmiska orgasmen kommer ihop i ett jättecrescendo komplett med gråtande systrar, ”allt har en mening och alla männisor är sammankopplade” och healing medelst handpåläggning. Sedan kommer en jätteörn och hämtar pooljungfrun, som alltså slutfört sitt uppdrag. Scrunten får storstryk av tre apor med grenar på. Scrunten bröt nämligen mot ”reglerna” när den anföll narfen, eftersom narfen hade fri lejd efter fullbordat uppdrag. Men narfen var nämligen ingen vanlig narf, hon var ”narfmadam” (typ drottning alltså) och scrunten tog risken.
”Aporna med grenar på” döptes när M Night Shyamalan fått the munchies efter en särdeles stark variant av ganja och hamnat på en prettorestaurang med fancy-schmancy efterrätter. ”I want ten of those whatchayoucallem, tartuics. Oh man, great word! I think I shall call the limb-monkeys that!”
Tartuic är mycket onda och sägs ha dödat sina föräldrar under natten de föddes. Rättvisa och regler är dock mycket viktiga för dessa mycket onda varelser, som alltså slår scrunten för att den bryter mot reglerna.
Det roligaste av allt är att den som var påtänkt till rollen som den stammande fastighetsskötaren var … Kevin Costner. Det hade liksom varit pricken över i:t på något sätt.
Det mest tragiska skulle ha kunnat vara att M Night Shyamalan har castat sig själv i rollen som ”budbäraren” (eller ”frälsaren”), men det är ännu mer tragiskt att han trodde att Philip Seymour Hoffman tackade nej till en roll i filmen på grund av ”schemakonflikter”.
Det här är nog en mycket intressant film om man har lite kvalitetsgräs att röka under tiden, men helt nykter gör den här filmen sig bäst osedd. Jag har spelat tevespel med betydligt bättre storyline.
Andra bloggar om: film, populärkultur, filmrecensioner, lady in the water
