Previously on Åsiktstorped (del 1, del 2, del 3, del 4): Jag är i Sitges och råkar på Arnaud, en av de vackraste killarna jag sett, på hotellet där jag bor. Efter några om och men spenderar vi tre magiska timmar ihop, vilket är allt vi har då han är på väg till Madrid. Jag trodde det var över, men livet hade en epilog att regissera …
Tryck på play för soundtrack till del 5:
Del 5: Al niente (epilog) Scenario: en torsdagsmorgon i juli på etaget med frukostplatsen på ett charmigt litet hotell med 25 rum, beläget vid Medelhavets strand.
Min vana trogen under den här galna veckan gick jag upp några minuter före tio och klev i princip raka vägen ur sängen ner till frukosten. Det enda jag tog mig tid för var att dra på mig shorts, t-shirt och blaska ansiktet med kallt vatten.
När jag sitter och äter frukost ser jag en sömdrucken, vacker figur komma nerför trapporna från rummen. Han stänger grinden bakom sig försiktigt, som om han inte vill väsnas, går ut på uteplatsen och tänder en cigarrett. När han rökt klart går han in. Hans fotsteg gör inga ljud; Han är barfota.
Han går trappan till frukostetaget. Vi ler när våra ögon möts. Han kommer fram till mig, ger mig en kyss och ett lågt ”Good morning”.
Vi äter frukost tillsammans. Han visar samma omtänksamma stråk, samma nyfikna intresse och samma pojkbusiga charm som igår. Vårt samtal är lågmält, det är som om alla hans sinnen är nyvaket känsliga. När vi är mätta går vi ut till uteplatsen, där vi fortsätter vår konversation från frukosten medan han röker ännu en cigarrett. Vi håller varandra i handen och avbryter ibland samtalet för en kyss. Smaken av rök på hans läppar är intensivare. Jag vet inte om det är för att vi är utomlands, eller för att rökningen är som en skönhetsfläck som accentuerar allt det vackra hos honom, men jag bryr mig inte om röksmaken.
”Well, Michael, I’m going back up ..” säger han och gör en ansats att ställa sig upp.
”Dodo?” frågar jag. Igår kväll, när vi suttit på balkongen och han rökt klart sin efter sex-cigarrett, hade han lärt mig att det är vad barn i Frankrike säger när de vill lägga sig och sova.
”No. I wish I could. I have to pack, we’re leaving”
Ännu en kyss och han försvinner upp.
Jag går upp och hämtar min dator, beställer en cortado och sätter mig på uteplatsen. Jag vill minnas den här upplevelsen. Jag vill ta en Polaroidbild av den och bevara den för alltid. Det bästa sättet jag behärskar är att skriva, så jag skriver.
Gatan är full av liv som alltid vid den här tiden på dagen. Turister på väg till stranden, lokalbor på sociala promenader. Jag är mitt inne i en mening när jag känner en hand på min axel. Jag vrider på huvudet i lagom tid för att se Arnaud böja sig ner mot mig. Hans resväska står bakom honom, och hans bror står en bit längre bort. Den här kyssen smakar av sval, fräsch mint.
”Thank you” säger vi nästan i kör. Jag skakar hand med Pascal, och kysser Arnaud en sista gång. Jag tittar efter dem när de går med resväskor i släptåg. De viker runt hörnet på hotellet och försvinner.
Jag sitter kvar och läppjar på min cortado. Datorn ligger i mitt knä, men mina tankar ligger långt ifrån den. De kretsar kring hur vackert livet är när man är öppen för att det kan regissera sig. På hur mycket belöning man kan få om man bara vågar satsa. Jag vet att jag om några dagar kommer att gråta över det här avskedet, men just där, just då, är jag förundrad. Förundrad över hur blek sorgen över att det är över känns, i jämförelse med styrkan i lyckan över att det hände.
Previously on Åsiktstorped (del 1, del 2, del 3): Under resan i Sitges ser jag en snygg främling på mitt hotell. Några om och men senare pratar jag med honom på ett strandparty och vi utbyter rumsnummer och löfte om att ses.
Tryck på play för soundtrack till del 4:
Del 4: Crescendo Scenario: Sitges, en charmig och gaytät badort utanför Barcelona en onsdagmorgon i juli.
[Scen 1: Lobbyn på Hotel Celimar, ett charmigt hotell av äldre snitt med sju rum per våning i tre våningar]
Klockan var efter ett. Jag hade hunnit äta frukost, slänga ett öga på mina sociala nätverk och få en recap av kvällen innan från de andra i gänget. En barfota promenad i två kilometer tack vare ett par borttappade skor och en ofrivillig med-huvudet-före-dykning ner i skummet – som tur var utan skador på annat än stoltheten – var bara två av grejerna, men resten av historierna tillhör någon annan. I min historia började jag känna småpanik. Jag var inte säker på sista siffran i rumsnumret som Arnaud bodde i. I mitt visuella minne hade jag markerat rummet som ”till höger om trappan”, men där låg tre rum. Var det rum 205, 206 eller 207 de bodde i?
Det fanns inte tid att vänta ut det. Dagen därpå skulle Arnaud och Pascal åka vidare till Madrid innan de återvände hem till Paris. Jag fick en idé och frågade i receptionen, och tre minuter senare knackade jag på rum 205.
Jag hörde hur någon rörde sig i rummet, strax därefter öppnade Arnaud. Han såg nyvaken ut när han gnuggade ansiktet med ena handen samtidigt som han klev ut i korridoren och drog igen dörren. Jag såg att Pascal fortfarande låg och sov i rummet. Arnauds röst sprack lite sömndrucket när han leende sa ”Hi Michael”.
”Hey! Sorry. I didn’t mean to wake you. I thought you’d have the ’don’t disturb’ sign if you were sleeping.”
”We don’t have one. Don’t worry. Are you going to the beach?”
”Yeah, I’m on my way just now. I just wanted to ask you out. How about dinner tonight?”
”I’ll check our plans with my brother when he wakes and tell you at the beach, okay?”
”Allright. See you later!”
Jag funderade lite på hur vi skulle hitta varandra på stranden. Gaystranden har hundratals människor under likadana hyrparasoll på likadana hyrbäddar, och det är inte helt lätt att hitta folk där. Det enda jag kunde göra var att lita på att livet skulle fortsätta regissera sig.
[Scen 2: Bassa Rodona, den mest centrala av gaystränderna i Sitges.]
Det var bara någon vecka före semestern som jag senast sa ”Jag har inte tålamod att ligga still och sola. Jag orkar max en kvart och sen måste jag göra något.” Jag kände mig själv sämre än jag trodde, för det här var femte dagen jag låg på en solstol och söp in värmen och havsbruset. Jag var till och med för lat för att läsa, jag hade knappt hunnit hundra sidor i min semesterbok.
En sak jag fortfarande höll på att lära mig var badandet. Det var dags att träna lite på det.
”Jag drar ner och badar en sväng”, sa jag till David och Thomas. Sanden var mycket varm, och jag halvsprang ner till vattnet. Efter att jag doppat mig knackade någon mig på axeln. Jag vände mig om och såg en leende Arnaud i sina röda American Apparel-shorts.
”Hi”
”Hello”
”Are you enjoying yourself?”
”Yeah. I’m still getting used to this.”
Det fanns ett trevande i samtalet, men inte på det där pinsamma sättet. Vi såg på varandra och log. Han flöt runt i vågorna, och vi pratade lite till. Han hade ännu inte hunnit stämma av kvällens planer med sin bror. Vi kom överens om att ses lite senare.
”Where on the beach are you?” frågade han. Jag pekade mot kanten, där vi satt. Han svarade ”We’re in the middle, just by the water”.
[Scen 3: samma strand, senare samma eftermiddag]
De tre isglassarna var så kalla att min vänsterhand brände när jag gick på stranden och sökte efter en skymt av röda shorts och gröna ögon. Jag gick två varv fram och tillbaka längs med vattenlinjen innan jag till slut kapitulerade inför tanken att Arnaud och Pascal gått på lunch. Förmodligen låg de på några av de tomma handdukarna som låg på stranden. Längre bort var det stor uppståndelse. Två ambulanssjukvårdare skyndade förbi mig mot folkmassan som samlats längre bort på stranden. Jag undrade vad som hänt, och tänkte att min närvaro där inte skulle förbättra situationen på något sätt. Jag gick tillbaka till David och Thomas och vi åt upp glassarna jag tänkt ge till Arnaud och Pascal.
[Scen 4: samma strand, ytterligare en stund senare]
Jag togen tur till för att se om jag hittade Arnaud. Den här gången var det bingo. Han och Pascal låg nära vattenlinjen. Det var Pascal som först la märke till mig när jag kom gående mot dem. Han knuffade till Arnaud, som satte sig upp och log när han såg mig. Han flyttade sig lite och tecknade åt mig att sätta mig bredvid honom på hans handduk.
Vi pratade alla tre en stund, innan Pascal försvann ner för att ta ett dopp. Jag och Arnaud låg nära varandra och pratade. ”Me and my brother are going to have dinner tonight, but he’s taking a nap at 7, and then we will have two hours together”. ”It’s perfect,” svarade jag och vilade min hans bara axel. Hans solvarma hud var sträv av saltet från havet. Han la sig lite närmare, och la en hand på mitt ben. Det var elektriskt. Vi pratade inte längre, vi väntade på ögonblicket.
Det infann sig strax.
Han smakade av salt och cigarettrök, men till skillnad från hans saltsträva hud var hans läppar lena, mjuka, följsamma. Vågorna dränkte det mesta av ljudet omkring oss, och vi försvann in i varandra.
När vi kom tillbaka låg Pascal och solade bredvid oss. Bandet mellan de två bröderna var starkt, och det var tydligt att det här var deras tid tillsammans. Jag ville inte inkräkta och sa ”I’ll be back at seven”, kysste Arnaud en sista gång och sprang ner i vattnet för att kyla av mig.
[Scen 4: Mitt hotellrum på Hotel Celimar, 21.40 på onsdagkvällen]
Jag tittade på hans siluett i balkongdörren där han stod och rökte en cigarrett. Han tittade på mig med ett leende och blinkade mot mig. Det var en av sakerna som fascinerade mig: hur han likt kvicksilver kunde växla mellan att vara nyfiken och reflekterande till att vara en retsam liten buspojke. Också sexet hade på en bråkdels sekund växlat från stilla ömhet till hungrig passion och sen tillbaka igen.
Jag hällde upp två glas till från vinflaskan på byrån. Det var fortfarande kallt och fräscht. Vi hade knappt hunnit få i oss det första glaset innan vi inte längre kunde vänta. Den här gången hade saltsmaken från hans hud varit borta, istället fanns där en antydan av sötma. Jag vet inte om det var spontantiteten i allt från första mötet och framåt som gjorde det så perfekt, eller om det var att vi visste att vår tid tillsammans var begränsad. Något gjorde att där fanns en sällsynt intimitet.
”Did you have a nightmare when you were sleeping?” frågade jag och förklarade; När vi legat och sovit hade jag vaknat till av att han oroligt vänt sig och lagt sig på rygg. Han hade inte jämrat sig eller muttrat, men hans andning hade varit snabb och ytlig, som om han sprungit. Jag hade lagt armen om honom och somnat om.
”Oh, sorry” sa han. Jag var osäker på vad han bad om ursäkt för, men istället för att fråga gick jag fram till honom och kysste honom igen.
Klockan 22 hade vi bägge stämt träff på varsitt håll. Han med sin bror, jag med mina vänner. De tre timmar vi fått tillsammans var nästan slut. Vi fyllde de sista minuterna med mer hångel, drack upp det sista vinet och utanför min dörr kysstes vi en sista gång. När vi gick ut i den varma Sitgesnatten tänkte jag att det var udda att där inte fanns någon sorg för at det var över. Där fanns bara en glädje över att det hade hänt. Och en känsla av förväntan och nya möjligheter runt hörnet, för livet skulle alltid fortsätta att regissera sig självt.
Dejtingsaj… förlåt, matchmakersajten (”Vårt psykometriska test gör att vi fungerar som en matchmaker istället för bara en online dejting tjänst.”) gay-parship.se har inte riktigt förstått hur oattraktivt det är att framstå som desperat. Sen i april har jag under fyra tillfällen fått mail från dem med rubriker i stil med ”Det här är sista chansen: din rabatt gäller bara idag”.
Jag gick med av nyfikenhet; Vad är det de erbjuder som jag inte kan hitta på, säg Qruiser, Sylvester eller Dudesnude, förutom det ”psykometriska testet”.
”Vetenskaplig matchmaking”. Det kan liksom inte gå fel. Det vetenskapliga består i att svara på (god dag yxskaft-)frågor som ”Trivs du bättre inom dina egna fyra väggar än i sällskap?” och berätta vilka bildtexter du skulle sätta till bilder som denna:
Vissa frågor har relevans, men det stora misstaget de här testerna gör är att utgå från att människor vet vad de vill ha. Det gör de inte.
Här om sistens blev jag medveten om just det. Jag dejtade en kille som är snygg, smart, har självdistans och humor och ändå var det något som inte kändes helt hundra. När jag väl insåg vad det var, var det ungefär samma aha-upplevelse som när jag ser detaljen på mindfuck-bilder av den här typen.
Hade du frågat mig i våras om fysisk storlek på killen (och då menar jag hela killen, inte kuken) jag dejtar spelar roll hade jag sagt ”nä”. Nu har jag lärt mig att det för mig är viktigt att jag kan bli utmanad (men inte övermannad) intellektuellt och fysiskt i en relation. Go figure.
Ross: Hey. Oh, oh, how’d it go?
Phoebe: Um, not so good. He walked me to the subway and said ’We should do this again!’
all: Ohh. Ouch.
Rachel: What? He said ’we should do it again’, that’s good, right?
Monica: Uh, no. Loosely translated ’We should do this again’ means ’You will never see me naked’.
Rachel: Since when?
Joey: Since always. It’s like dating language. Y’know, like ’It’s not you’ means ’It is you’.
Chandler: Or ’You’re such a nice guy’ means ’I’m gonna be dating leather-wearing alcoholics and complaining about them to you’.
Phoebe: Or, or, y’know, um, ’I think we should see other people’ means ’Ha, ha, I already am’.
Rachel: And everybody knows this?
Joey: Yeah. Cushions the blow.
Jag vet, det här är typ tredje gången jag citerar den här scenen från tredje avsnittet av ”Vänner”. Den är väldigt klarsynt i all sin enkelhet.
Idag är anledningen till citatet att jag lärde mig en ny fras i dejtingspråket:
”Jag vill inte såra dig” betyder, i lösa termer ”Det är inte så mycket att jag bryr mig om huruvida du blir sårad, som att jag helst slipper vara i närheten när det händer”.
Det känns lite pinsamt att ha kommit på det här vid 31 års ålder. Det här är liksom relationsreplikernas motsvarighet till Facebookgrupper av typen ”Sluta lemlästa gulliga små bäbisar”. Det finns ingen vettig människa som vill lemlästa små bäbisar, och det finns ingen vettig människa som vill såra någon man bryr sig om. Det innebär att a) personen bryr sig inte speciellt mycket om dig och/eller b) personen har något att berätta som förmodligen skulle såra dig, men det är alltid enklare att åsamka någon mycket smärta på avstånd än lite smärta mellan fyra ögon.
Korrekt replik på ovanstående konstaterande: ”Vet du, vi lägger ner. Det är inte jag, det är du.”
(Detta sagt utan speciellt mycket bitterhet, däremot desto mer ilska, ledsamhet och besvikelse. Det är de personer jag tror bäst om som också har makten att såra mig mest. Jag trodde väldigt gott om Mr L, och just när vi bestämt oss för att definiera vår relation som ”vänner” avslöjas en Twoface-twist som bäst passat i någon såpopera av typen ”Vänner och fiender”. Dikten har inget att komma med när verkligheten regisserar sig.)
Bilen var inget alternativ när jag skulle ta mig till Castro igår, till restaurangen jag blev så imponerad av när jag var här för två år sedan. Jag mindes en cocktail gjord på soju, hallon och champagne och även om promillegränsen här i Californien är 0.8 (!) så håller jag mig till de svenska reglerna.
Det räckte med att komma till utkanten av Castro för att jag skulle börja se killpar och tjejpar som gick och höll varandra i handen. Regnbågsmärket finns överallt: flaggor, klistermärken, kläder. Om West Hollywood är en tillfällig utpost så är Castro en permanent tillflyktsort.
Tangerine såg ut som det gjort för två år sedan. Det var till och med samma (snygga) servitör (aka Fabiano). Gästerna var en salig blandning av kandelaberbögar, björnar och butchflator. Där var den unga bögen med sin faghag och föräldrarna som åt middag med sin son och hans pojkvän.
Red Devil. Så hette min cocktail, och den här gången fick jag en extra stor eftersom jag kommit ihåg Tangerine. Tyvärr blev det för mycket soju i den, och alkoholsmaken tog över, men i det här fallet var det verkligen tanken som räknades.
Ostronen (i sina originalskal, och inte serveringsskal som jag först trodde) var precis så bra som jag mindes dem. Täcket består bland annat av rostad vitlök, och jag tänkte ”tur att jag inte ska hångla med någon de närmaste dagarna”. Jag skulle däremot ha hållit mig till de mer asiatiska rätterna på menyn, eftersom New York-biffen var väldigt ordinär.
Något annat som var lika bra som jag mindes var servicen. Och den här gången fick jag en bonus.
Jag vet inte om det var drinken, maten, bekräftelsen eller känslan av att höra hemma som gjorde att de fyra kilometerna hem till Chinatown kändes som en enkel match.
Jag vet inte om det Fabiano gjorde var modigt med amerikanska mått mätt. Jag kan inte se det här hända i Sverige, och i min värld förtjänar det ett erkännande. I morse skickade jag ett sms till Fabiano:
Hey Fabiano! This is mr New York steak from yesterday. I was surprised at getting your phone number like that, in Sweden that would never happen. A bold move, and a turn on. Actually, it wasn’t only the cocktail I remembered from my last visit, I did remember you too. I’d love to take a drink! However, I’m dating a good guy back in Sweden, so it’d have to be a platonic kind of date. I’m here for work until the 22nd and have most nights off. Your call. /Mike
Ikväll ska jag gästinstruera på University of California. Det ska bli skönt att få köra Bodypump och Bodycombat!
I morse omkring femsnåret badade min granne i diskhon. Det var i alla fall min fantasi när jag vaknade av att det tjöt i rören bakom kokskåpet. Först trodde jag någons brandlarm gått och tänkte ”det var just typiskt, jag ska ju åka imorrn”. Lyckades inte somna om.
Lika bra. Det var en tidig, och hektisk, dag på jobbet. Från coachande samtal till extrovert välkomnande av gäster till introvert processuppföljning och reflektion. Vid fyratiden kände jag mig zonkad och ingen sömn fanns i sikte. Däremot tvättstuga, packning och tusen småsaker att fixa inför resan. Jag bestämde mig för att pausa världen en stund.
Jag drog ett sms till mr L och frågade om han visste något bra ställe där jag kunde träffa en snygg, brunögd kille med ett charmigt leende. En stund senare kom svaret: Judit & Bertil. Det var bara en dryg timme, men under den timmen lyckades jag totalt koppla bort resfeber, stress och krav. Jag fick en nyårskyss att spela upp i minnet på tolvslaget på nyår, och jag gav en tillbaka. Ingen av oss vet vad det här är, vi är tagna på sängen och det är läskigt och spännande och … pausat. Tajmingen på min resa är perfekt. Sen kastade jag mig tillbaka ut i världen igen.
Hem för att slänga in två tvättmaskiner, till stan för att hämta min kvarglömda klocka hos massören och sen en snabb catch-up slash hej då-fika vid Stureplan. Det blev en lång fika, och taxi hem för att hinna till tvättstugan.
När jag klev in i taxin (en 020) och sa ”Mörbylund, tack” frågade chauffören om jag ville ta det på fast pris.
”Hur mycket?”
”Hmm. 150?”
”Okej, kör på det”
”Du har kontanter och så?”
”Eh, nej. Jag har bara kort.”
”Vill du stanna och fixa det på vägen?”
”Nej tack. Vi kör på taxameter, jag vill betala med kortet”
”Okej”
Jag gissar att chauffören tänkt köra en svartkörning. För varför skulle man annars insistera på kontanter?
När jag gjorde mitt ofrivilliga kontantuttag undrade jag vad jag skulle göra av tjugolappen och femman jag fått. Jag tänkte på kvinnan som tigger på tunnelbanan och tänkte att jag inte sett henne på länge. Jag tänkte skriva något om henne i avslutet, men det kändes så pretentiöst att avsluta inlägget med att jag skulle ge dem till en tiggande kvinna – om jag träffade henne – att jag lät bli.
Jag hade snabbt glömt det hela när jag gick till gymmet för att köra Bodycombat och Bodypump. Att instruera är skönt, det är extremt mycket medveten närvaro. Ju mer det bränner, desto mer fokus på att känna det och känslan av att vägra ge upp till deltagarna. Det behövdes idag, när min kollega Petter hetsade mig till att lasta på extra på rygglåten. Det var ganska darriga ben som bar mig ut från gruppträningssalen.
En snabb-bastu, dusch och ett ombyte senare befann jag mig på Indian Garden på en efter träningen-middag som sakta förvandlades till en dejt. Någonstans på vägen slutade vi visa styrkorna, det som vi kan beundras för. Vi visste redan att de fanns där. Istället gläntade vi försiktigt på dörrarna till det som gör oss värda att tycka om: blåmärkena och ärren efter att ha fallit och rest oss igen. Jag behövde inte ens flytta på mig för att se den nya dimensionen i hans fina, bruna ögon.
De bästa av bra dejter avslutas med en bra kyss. Det här platsade på topp-tio listan. På väg ner i tunnelbanan kändes benen inte alls så skakiga som de borde efter två hårda pass.
När jag kliver på tunnelbanan är hon där. Klädd i en vit, sliten jacka och en kjol som inte ser så varm ut. Men hon ser ut att må bra. Hon stannar till vid sällskapet framför mig. Jag blir glad när de gräver i fickorna och ger hene pengar. Hon fortsätter fram. Jag sitter och pratar i telefon, hon tittar snabbt på mig med en igenkännande blick och fortsätter, vill inte störa. Men jag har redan tjugolappen och femman från konditoriet i handen. Jag lägger ner dem i hennes kopp, och ler tillbaka när hon ler och säger ”Tack, jag uppskattar det verkligen”.
Kanske räknas det här som ”att ha använt sig av kontanter”, vilket betyder att jag är diskad. Det är okej. Även om 10 000:- är rätt mycket pengar, så går det inte att köpa känslan av att ha delat med mig av glädje och hopp. Och en bra kyss efter en bra dejt är en större vinst än pengarna.
Nästa gång ska jag fråga vad hon heter, och hur det kommer sig att hon är där.
Av karaktärerna i ”Sex and the City” har jag alltid identifierat mig mest med Carrie, tätt följd av Samantha.
Egentlingen har jag bara sett sporadiska avsnitt av serien, och jag håller just nu på att skrubba bort denna blinda fläck på min popkulturella allmänbildning. Medan jag kollat på de första avsnitten har jag insett att min identifikation med Samantha (frigjord, avslappnad och pragmatisk) snarare handlar om min rädsla att vara motpolen Charlotte (hämmad, pryd och pretentiös).
En annan sak jag insåg är att vad ”jag önskar att jag vore”, snarare än ”är”: lika rak i min kommunikation i dejting-situationer som karaktärena i ”Sex and the City” (oftast) är.
När jag läste om Kims icke-avslut tänkte jag ”Vilken jävla skitstövel”. Den tanken väckte mitt samvete, som sekunden senare påpekade
– ”Men det där är ju du i de flesta av dina tidigare dejtingsituationer”.
– ”Eh? Jag är väl ingen skitstövel?” tänkte jag tyst, vilket fick mitt samvete att fnysa
– ”Jodå, du är en. Det är din idealbild som inte är det.”
Jag tror att det gäller de flesta av oss. Vi ser oss inte som skitstövlar, men ibland agerar vi som sådana. En person jag känner, vi kan kalla honom Y, är en av de rakaste personer jag vet. ”Skitstövel” finns inte med på listan över ord jag skulle beskriva honom med. Y dejtade en gång en tjej som det funkade hyfsat bra med. Hyfsat, förutom en major deal breaker: hennes underliv luktade … well, inte fitta. I det läget fanns det bara en sak för Y att göra. Slut. När vi pratade om det rådde jag Y att berätta för henne. Hur awkward ögonblicket än är när någon berättar att man har ett illaluktande underliv (eller dålig andedräkt, eller luktar svett, eller har någon annan omedveten brist i fräschheten) så är det i längden något som man vinner på. Y gjorde slut utan att berätta. Jag vet vilka fantasier det väcker när man dejtar någon, har sex och sen blir dumpad utan någon vidare förklaring. I hennes skor hade jag tänkt ”skitstövel”.
Jag upplever att att det är få gånger människor är så otydliga i sin kommunikation som när det kommer till dejting och relationer. Hur många omskrivningar, försköningar och oskrivna regler finns det inte? För att sammanfatta det med en scen från en annan popkulturell företeelse:
Ross: Hey. Oh, oh, how’d it go?
Phoebe: Um, not so good. He walked me to the subway and said ’We should do this again!’
all: Ohh. Ouch.
Rachel: What? He said ’we should do it again’, that’s good, right?
Monica: Uh, no. Loosely translated ’We should do this again’ means ’You will never see me naked’.
Rachel: Since when?
Joey: Since always. It’s like dating language. Y’know, like ’It’s not you’ means ’It is you’.
Chandler: Or ’You’re such a nice guy’ means ’I’m gonna be dating leather-wearing alcoholics and complaining about them to you’.
Phoebe: Or, or, y’know, um, ’I think we should see other people’ means ’Ha, ha, I already am’.
Rachel: And everybody knows this?
Joey: Yeah. Cushions the blow.
För mig har det alltid varit just viljan att inte såra, i kombination med att det är mycket lättare att såra någon på avstånd, by proxy, som gör att jag tidigare har ”cushion the blow”. Som när jag för tre år sedan dejtade en kille som i början hade hela paketet: snygg, charmig, talför. Efter ett tag insåg jag att hans ”men …” var att han inte tog några inititiativ alls. Det var jag som föreslog och bestämde. Jag gjorde slut med något bullshit om att jag ”inte var redo för det här”. (Jag rodnar faktiskt när jag skriver det här).
Det slug mig att en enkel formel för att räkna ut sitt skitstövel-tal är att besvara följande frågor:
1. Hur många dejter, där du under dejten insett att du inte vill träffa personen igen, har du avslutat med något i stil med
a) ”Det här var trevligt, det måste vi göra igen!”
b) ”Det här är var trevligt, men vi ska nog inte ses igen. Du är inte min typ.”
2. Hur många gånger har du dejtat en person under längre tid och avslutat det:
a) genom att låta det rinna ut i sanden/undvika personen/dra till med en klyscha osanning i stil med ”Det är inte du, det är jag”?
b) med att verkligen berätta för personen hur du (inte) känner och varför?
Lägg ihop svaren på 1a och 2a, och dela det nya talet med summan av 1b + 2b.
Mitt skitstövel-tal hamnar nånstans på över 20. Jag kan inte ändra på det som varit, men framöver tänker jag hålla min skitstövel-kvot så låg som möjligt.
Fyra veckor av scones-frukostar, hångel, skratt, allvar, Ben & Jerry’s Half Baked och uteliv. Framtiden fick vänta, verkligheten vände vi ryggen. Vi var där och då.
Det var i det här relationsembryot som mina demoner för första gången mötte sin värsta fiende. Öppen och ärlig dialog kring tankar och känslor fördrev dem till en plats där de inte kunde viska sin förvridna version av sanningen.
Allt var glass och ballonger.
Tills en av oss började sakta ner. Plötsligt förstod vi hur snabbt våra jag öppnat sig för varandra. Verkligheten hann ikapp oss och slet upp ett fult sår i den sköra relationen. Fyllt av tvivel och oro hann såret gro i ett par dagar innan vi trevande kändes vid det.
Ingen av oss visste vad vi skulle göra med det, än mindre vad vi skulle göra åt det. I ett anfall av hjärta över hjärna bestämde vi oss för att pausa. Om vi gav såret en vecka att vänja sig vid verkligheten skulle det kanske börja läka, och låta oss ta fart igen.
Den veckan var vidrig. Mina demoner, vredgade och hungriga, smög sig fram och gödde sig feta på tvivlet och oron. Jag visste att deras närvaro skulle infektera mig. Jag spenderade veckan med att betrakta dem varje vaken stund. Jag kunde inte stoppa dem, men så länge jag såg deras ödeläggelse kunde jag begränsa den.
Ångesten, oron, tvivlet och sorgen gjorde minuterna till eoner, och timmarna till evigheter. Ändå gick veckan på något vis. När jag inte orkade krypa bars jag av mina vänner, och på så sätt kom jag fram till lördagen. Vi det laget visste jag vad såret innebar, och ett uppgivet lugn lade sig över tvivlet, oron och svälte ut demonerna tills de lade sig för att övervintra till nästa gång.
Mind over heart. Vi träffades och öppnade såret. Med tårar och ord tvättade vi bort alla spår efter demonerna. Allt tvivel, all ilska och bitterhet. Ingen var offer, ingen var gärningsman. Med kroppskontakt och kramar lade vi om det som nu endast bestod av ren sorg. Det fanns inga tvivel om att det är slut, men avslutet lämnade ett litet frö i askan. Med rätt tajming har fröet potential att bli ett nytt embryo.
Jag önskar att jag bättre kunde förmedla hur vacker och kärleksfull den sorgliga processen att avsluta, rensa och hjälpa varandra vidare utan att spela offer och gärningsman är. Jag önskar att jag kunde ge en bild av hur vacker han var, där han rödgråten och lite handfallen stod i sin lägenhet med tillgivenhet och sorg i blicken när jag stängde dörren. Men jag får nöja mig med att berätta att jag aldrig gråtit över eller med någon så mycket som över och med honom.
måndag 25 augusti, omkring 22.00
« Hey mr. O. Jag sitter på tunnelbanan på väg hem från Lapplands Täby där jag kört ett sjukt jobbigt pass. Jag blev mer tagen av filmen igår än jag först trodde. Den ligger fortfarande kvar i minnet. Anyhow, jag hoppas att din dag har varit bra. Tredagarsregeln-tredagarsschmegeln, jag ringer imorrn så bestämmer vi en ny dag för dejt tre.
» Tja! Själv ligger jag i badkaret efter att ha kört löpning i kvällskylan. Mys på hög nivå. Filmen var det första jag tänkte på när jag vaknade, jag vill se den igen. Alltså, 3-dagarsregel… jag fattade verkligen inte igår. Jag är värdelös när det kommer till sådana saker, är inte bra på spel och fasader.
« Det är charmigt att du inte vet. Jag berättar imorrn. Nu: lite mat, mycket sömn. Sov gott.
onsdag 27 augusti, omkring 22.00
« Hey mister. Oavsett hur det går med planerna på fredag så tycker jag att du ska boka undan söndag. Då ska ett gäng polare samlas på Anglais för brunch, och du är inbjuden. 12.00 är tiden. Hur har din dag varit?
» Tja, kom hem från jobbet för en liten stund sedan, så det har varit en lång och bra dag. Pratade nyss med syster god, tydligen ska jag laga mat och fixa drinkar på fredag åt dem. Tack för inbjudan! Söndag är eventuellt i farozonen, ska se om jag kan bolla runt lite. Hur mår du, haft en fin dag?
« Det har varit en lång dag här med. Och bra! Jag har fått mycket gjort. Men jävlar vad fort tiden går. Det är redan torsdag imorrn. Och så har jag kört två pass. Helt slut. Hur som helst, kolla om söndag. Och om du har tid att se Barnhemmet imorrn, så är jag ledig efter mitt Bodypump-pass.
» Du ligger i du, det är lite smått imponerande. Fan vad trevligt det hade varit med bio, men imorgon är jag bortlovad till en av bästa vännerna. Hörs om söndag.
(senare samma kväll)
« Nu har jag varvat ner med tevespel, borstat tänderna och ska slagga. Vi hörs om söndag. Sov gott!
» I’m way ahead of you. Sov gott!
torsdag 28 augusti, omkring 16.00
» Yo! Change of plans, vännen ligger hemma med feber och halsont så jag har fått kvällen fri. Frotfarande sugen på bio?
« Såklart jag är. Filmen börjar 21.30 på Sergel. Ska vi ses kvart i nio på fika vid Kungshallen?
» Perfa, ses där och då.
torsdag 28 augusti, 20.52
« Där om tre min!
« (jag har redan biljetterna)
» ingen stress
(senare, samma kväll efter film och promenad hem)
» Vilken klippa du var som stod ut med att jag kramade sönder din hand, hade handsvett och stundtals försökte gömma mig bakom dig. Cred säger jag bara. Nu sova, sov gott!
« Vet du, jag gör om det anytime. Besides, jag kramde sönder dig en hel del jag med. Min hand doftar fortfarande av din duschtvål. Jag missade tunnelbanan med en minut, men det var det värt. Nu: sova inför lång dag imorrn. Frukostdiskussion, grupprocesser, dokumentförfattande och sen kronan på verket: tvättstuga. Jag borde få medalj. Sov gott!
» Dvärgkonventet har sin årliga prisutdelning snart, troligtvis gör du grand slam där. Sov gott puddingen!
