Michael Kazarnowicz – Sida 6 – Being Micke Kazarnowicz

En lektion i konsten att göra en pudel

Här om dagen fångade mina filter upp en länk som postats flera gånger i mina flöden. Den ledde till Egoinas blogg, där hon publicerat ett sällsynt slarvigt skrivet mail från Charlotte Josefsson, chefredaktör för Spotlife.se (där Isabella ”Blondinbella” Löwengrip är majoritetsägare, enligt Wikipedia)

Mailet, som skickades 3 september eller tidigare, ser ut så här:

Hej Hugo och Paow (kan du infoga henne i mailet då jag inte har hennes mail) vill ni 2 hänga med till alanya den 30:e sept i en vecka. betald semester med mat å dryck. ni kommer få gå på spa, utflykter fest osv. allt kommer filmas och visas på webtv. Ni kommer även anordna ett par fester på club hollywood. Totalt 7 bloggare

petra tungården fick hoppas av på grund av sitt nya jobb och behöver nu en ersättare. sugen?
dom som jag har helt klara är
angelica blick
linda hallberg
sara jönsson från big brother
antagligen alex erwik + pojkvän (kanske byter ut dom mot er två)
+ en negress tjej som jag inte kommer ihåg namnet på nu.
det är först till kvarn. bråttom att hitta en ersättare och förfrågan går ut till ett par till samtidigt.

Med Vänlig Hälsning
Charlotte Josefsson
Chefredaktör spotlife.se & shapemeup.se

Det hela är som ett finn fem fel-pussel för utbildningar i PR. Att adressera till fel person och därmed avslöja att man är desperat, att ha deltagare klara som man kan tänka sig att byta ut mot ”er två”, att kalla en bloggare för ”en negress tjej som jag inte kommer ihåg namnet på nu” – jag vet PR-konsulter som får stressymtom av att bara läsa det här.

Min första tanke var att någon måste vilja Charlotte Josefsson illa. Jag hörde därför av mig till Charlotte med frågan. Svaret kom ganska omgående (med rubriken ”Nej det är inte jag”)

Hej. Det är inte jag som skickat mailet och det vet Egoina om men det väljer hon inte att publicera. Det var en mindre begåvad praktiktant/assistent som skrev mailet och det är olyckligt att jag såg det först efter att det skickades ut. Normalt sett går jag genom mailen innan de går iväg men detta var en alldeles för stressad dag och jag struntade i det vilket var olyckligt. Jag gick ut med ett mail så fort jag sett det och förklarade läget till personerna det hade gått iväg till.

Jag kommer inte kommentera detta på bloggen då jag inte tycker såna här diskussioner hör hemma där. Det räcker med att jag och de berörda vet hur det ligger till. Sen får folk tycka och tänka vad de vill. Dessutom mår min nu mer fd. praktikant dåligt som satan över detta och hon behöver inte hängas ut någon stans.

Här är del två i kursen ”Grundläggande PR”: ”finn fem fel till”. Att låta en assistent skicka ut mail i sitt eget namn, men att inte ta ansvar för det som skickas ut är smått bisarrt. Den långa förklaringen att man normalt läser igenom mailen, att man har sparkat praktikanten och att hävda att det inte spelar någon roll vad folk tycker? Det är ett ytterst märkligt förhållningssätt från någon som ska vara chefredaktör.

Jag hör av mig till Egoina för att höra hur det står till med förklaringen, har det kommit någon sådan? Jodå, det har det. Pikant nog har ursäkten skickats den 5 september enligt Egoina, medan fadäsmailet gick ut senast den 3. Läser man dessutom första mailet igen, specifikt uppmaningen att lägga till Paow, finns det indicier som pekar på att mailet säkert skickats ut av en praktikant men författats av någon som bestämmer över praktikanten. Det gör det hela än mer olyckligt.

Det är en konst att göra en pudel (foto av mbtrama på Flickr)

Hade jag varit Charlotte Josefssons rådgivare hade jag rått till följande: ta på dig allt ansvar helt och fullt. Berätta gärna att det var en praktikant som skickade ut mailet (ifall det nu var det) men att ansvaret är helt och hållet ditt för att du inte briefat personen tillräckligt bra. Skriv själv om det i din egen blogg. Det är okej att göra fel så länge man tar ansvar för det. Den halvljumma pudel som nu görs gör föga för ditt förtroende. Jag skulle också höra av mig till ”negresstjejen”, Alexander Erwik och andra som inte helt fördelaktigt diskuteras i mailet för att be om ursäkt personligen.

Kort sagt: jag skulle hantera situationen på exakt samma sätt som Johan på Honesty hanterade en liknande (men mindre pikant) situation. (se punkt 4 i Marias blogginlägg)

Facebook fas 2

Jag fick här om dagen en fråga på Twitter:

[blackbirdpie url=”http://twitter.com/#!/mgarbarczyk/statuses/111521950198800384″]

Texten i fråga, skriven av Alexandra Bylund på Solresor, gör mig först lite ställd. Det tar ett tag för mig att få ihop rubriken med resten av texten, för egentligen handlar det ju inte om att lämna Facebook. För mig känns det mest som om Alexandra slår in vidöppna dörrar. Vilka seminarier och ställen hänger Alexandra på när hon upplever att människor pratar på den låga nivån?

Sen börjar jag tänka på hur många byråer jag pratat med som i sina pitchar har med just ”viral spridning”, ungefär som om viralt vore en strategi (det är det inte, det är ett lotteri). Samma byråer har inte koll på varför användare sprider saker, och tror att om något är ”coolt” så sprids det. I själva verket sprider människor material för att de tycker om sina vänner, och för att de vill bli omtyckta. Ditt varumärke råkar bara vara på rätt ställe i rätt tid. Hemligheten är att hela tiden befinna sig på det stället, och dit når man inte genom att tokragga tusentals ”likes” på Facebook som sedan inte interagerar med dig för fem öre.

Jag drar mig också till minnes 7-Elevens och GB:s fullständiga hjärnsläpp till kampanj från förra året, där man gav bort glassar mot att folk spammade sina flöden på Facebook.

Kampanjen beskrivs i hyfsat positiva ordalag på de sajter som nämner resultaten, som Icanyheter och Dagens Media. Att kalla en kampanj där man ger bort gratis glass för ”framgång” för att man lyckades ge bort 5000 glassar på under fyra timmar är som att kalla det för framgång när man ställer ut smör i solen och det smälter. Jag vågar påstå att 7-Eleven inte fick in speciellt många personer i deras butiker som inte redan visste om att 7-Eleven fanns, och jag vågar påstå att merförsäljningen för majoriteten av dessa 5000 walk-ins som kampanjen skapade inte täckte kostnaden för att ta fram kampanjen (jag utgår från att GB gav bort glassarna gratis, för annat vore lika dumt som att svara på Nigeriabrev med sitt kreditkortsnummer) . Om någon fortfarande tvivlar så fundera på det här: idag har 7-Elevens officiella Facebook-sida 1656 likes.

Jag drar mig också till minnes bolaget som ringde upp mig och erbjöd sig att öka antalet ”likes” på Björn Borgs Facebook-sida, allt vi behövde göra var att erbjuda folk rabatt i vår webbshop och investera en summa pengar i annonsering på Facebook. Företaget i fråga gjorde jobbet gratis och tog betalt per konvertering, det vill säga per person som handlade i vår webbshop från erbjudandet. Det fungerar kanske om man säljer kapitalvaror, men till och med då skulle jag ställa mig frågan om man verkligen vill att ens Facebook-närvaro ska präglas av en Groupon-anda: folk följer sidan bara för att få tillgång till rabatter. Då har man till slut rabatterat ut hela varumärket. Det funkar om man är Galne Gunnar, men inte om man befinner sig i något slags premium-segment. Väldigt många byråer anammar samma tankesätt som telefonbolag och gymkedjor: de vill att man lägger pengar och krut på att rekrytera nya kunder/likes och totalignorerar dem man redan har. Det är så uppåt väggarna att jag baxnar.

Jag inser helt enkelt snabbt att jag ibland behöver titta upp ur den bubbla jag befinner mig i, och tackar Alexandra för väckningen. Jag fastnar för hennes formulering

Som när vi, någonstans på webben, läser en dålig recension om en av våra produkter lägger krut på att ta bort produkten ur sortimentet istället för att fundera över hur vi ska stoppa den virala spridningen. Som känner tacksamhet över att äntligen få tillgång till alla kunders åsikter. Som inser att vi nu får ovärdelig hjälp att städa upp och rensa inom vårt företag. Som förstår att vi blir hjälpta att bli ett attraktivt företag.

Det här tycker jag är kärnan i det hela. Jag skulle också vilja tillägga att om du inte gillar ”sociala” i ”sociala medier” så ska du helt enkelt inte vara där (alternativt anställa någon/några som gillar det, och ge dessa personer mandat att genomföra saker – det innebär minst en direktkanal in i ledningsgruppen).

För dig som känner ”jag förstår inte exakt, men vill gärna göra det” kan jag varmt rekommendera en (skräddarsydd) Master Class på Hyper Island för delar av bolaget, eller att de som jobbar med marknadsföring går kursen Interactive Communication på Berghs. (Full disclosure: jag jobbar ofta med Hyper Islands Master Class-koncept och jag är ansvarig för distanskursen Interactive Communication på Berghs)

Episod 4: den där långdistans blir till närhet

« Episod 3: Den där cheerleadern börjar spela

”När två pojkar av samma skrot och korn möts, ja då tänds där liksom ett ljus i deras ögon”

Det här favoritcitatet från Astrid Lindgren har alltid funnits långt bak i mitt huvud, och när jag tänker på min historia med Mike kommer det hela tiden upp till ytan. Men det är långt mellan att fatta tycke för varandra till att älska. Framför allt om man dessutom har ett fysiskt avstånd; det är 6651 kilometer och sex timmars skillnad mellan Stockholm och Cleveland.

Det var inte en uttalad strategi till en början, att betrakta avståndet som en vän istället som en fiende, men vi kommunicerade. Text saknar en massa dimensioner, men vi skickade ändå över 150 000 tecken till varandra. Telefonkommunikationen blev lite halt av tidsskillnaden, men vi spenderade ändå över 10 timmar i telefon. Youtube saknar gensvar i realtid, men ändå skickade vi över 9 timmar videomaterial till varandra.

Varje meddelande mellan mig och Mike var ett steg som minskade avståndet. Vi pratade mycket om känslor, rädslor och förväntningar. Och ibland handlade det om lolcats.

jag: [skickar en bild på en lolcat till Mike]

Mike: Lolcats???

jag: Lolcats! I haz very madd lolcat speek skillz!

Mike: Oh good put that on your cv

Mike: If you try to seduce me w lol speak you are going to find yourself up shit crick without a paddle

jag: Would never do that. Sex is not comedy. I mean, sex is fun, just not haha-fun.

(senare)

jag: You really are my skatt. [han hade plockat upp ordet ”skatt” i Danmark, och det hade blivit vårt ord]

Mike: U are mine too

jag: Hey, you speak lolcat too!

Mike: I haz u 4everz

jag: <3

—

Jag funkar inte i långdistansrelationer på lång sikt. Jag misstänkte det redan i början, och varje dag som jag spenderar här i Cleveland får jag kvitton på att det viktiga för mig i en relation är vardagen ihp. Som att åka och handla ingredienser till söndagsmiddagen med vännerna, och sen göra ett långkok för att fixa carnitas (3 kilo fläskkött som kokas i 10 timmar för att bli så mjukt att det smälter i munnen). Eller att vakna upp tillsammans och ligga och dra sig en stund och känna hans varma, mjuka hud mot min några dyrbara minuter innan det är dags att gå upp. Att gå på en baseballmatch tillsammans med vänner och prata om allt från relationer till baseball-regler. Att tvätta våra kläder tillsammans.

Mitt livs första baseball-match, Indians vs Tigers.

Vännerna är så klart viktiga. Jag vet att Mike kommer att gå väl ihop med mina nära vänner, men var lite nervös över hur hans skulle förhålla sig. Det är en omställning att han inte bara kommer ut, utan också presenterar personen som är hans pojkvän inom loppet av några veckor. Jag är glad att de ganska omgående kände sig så bekväma med mig att de kunde driva med min svenska brytning som lyser igenom ibland.

Visst kommer det stunder ibland när jag tänker ”det här kommer aldrig funka” och får panik. Arbetstillstånd i USA är väldigt svårt att få generellt, och en juristutbildning i USA är inte så användbar i Sverige. De här stunderna är korta och sker alltid när jag på egen hand funderar på hur vi egentligen ska göra i framtiden. De första dagarna hade vi en regel om att inte diskutera framtiden utan bara vara med varandra. Det enda som är etablerat är ”somebody’s moving somewhere”.

Stockholm Pride 2011: Porn Star Talk

Scott Spears, Buck Angel och Michael Brandon på Porn Star Talk på Pride Sergel

En sak som är riktigt häftig med Stockholm Pride är bredden på ämnena. Jag hade under veckan varit på seminarier om allt från Riksidrottsförbundets flathet i hbt-frågor till självmord bland (unga) hbt-personer. På fredagsmorgonen var det dags för något helt annat: Porn Star Talk med de tre porrstjärnorna Michael Brandon, Scott Spears och Buck Angel.

Först ut var Michael Brandon, som väl i det här sammanhanget kan kallas mainstream. Han spelar in gayporrfilmer, men säger att han är i ”the adult entertainment industry” eftersom han också jobbar som eskort. Han har också jobbat som regissör av porrfilmer, men föredrar att stå framför kameran. Det bästa han vet är egentligen livesex framför publik. Han är framför allt känd för sin stora kuk. Faktum är att det är en av de första frågorna han får:

– ”how big is your dick?”
-”It’s not a dick, it’s a cock. Calling my cock a dick is offensive”.

Sen fortsätter han att svara på frågan: 10,5 inches eller strax över 26 centimeter. Han har till och med döpt den och gett den en egen persona, ”Monster”. Jag pratade lite med honom senare på kvällen och han berättade att han ofta får förfrågningar riktade till hans kuk och inte till honom (”Can Monster come out and play?”).

Anledningen att han gav sin kuk en egen persona är för att hans egen person blivit synonym med jättekuk. Han tröttnade och återerövrade sin egen person genom att skapa ”Monster”.

Michael Brandon började sin karriär innan HIV-eran och berättar att ”bareback” inte ens fanns som begrepp då, eftersom kondomer i princip aldrig användes i porrfilmer före HIV kom in i bilden. Han berättar också att droger var en naturlig del av porrfilmsscenen, där man serverade alla möjliga droger öppet på porrfilmsinspelningar. Idag är det bannlyst och alla större studios har en strikt policy kring användning av droger. En annan skillnad med modern porrfilm är att scenerna är betydligt kortare. Tack vare modern teknik kan man redigera så mycket i efterhand att man inte behöver lika mycket råmaterial.

En annan sak som Michael pratar om är att Viagra revolutionerat gayporrindustrin. Många skådisar som gör gayporr är straighta (”gay for pay”). Det ställer också krav på hårda drogpolicies, för som Michael säger: ”All the Viagra in the world isn’t going to get a speed cock hard”.

Bästa frågan: ”vad har din kuk lärt dig om livet?” Svar: ”att det inte bara handlar om den”

Andra porrstjärnan ut är Scott Spears, som gör mycket BDSM-porr. De intressanta punkterna från Scott var dels att han ser sina filmer som utbildning: BDSM kräver kunskap, och fel utfört kan det leda till både obehag och skador. När man binder någon måste man t ex se till att knutarna inte är för hårda, och använder man så kallade ”nipple clamps” kan man inte låta dem sitta hur länge som helst.

Scott blev porrstjärna mest av en slump. Han bodde i ett stort hus och fick förfrågan om att låna ut det till en porrfilmsinspelning. Han sa ja, inspelningen började men slutfördes aldrig då bolaget fick ekonomiska problem. Han fick erbjudandet att få bilder tagna på sig, eftersom han var välutrustad och bollen var i rullning. Han har varit porrstjärna sen 1990.

Scott fick tidigt frågan om att raka sig när modet inom porrfilm svängde till hårlöst. Han vägrade och gjorde det istället till sitt trademark, tillsammans med att han (tydligen) låter väldigt mycket när han kommer.

Bästa faktabiten: Scott berättar att fluffers finns på riktigt, eftersom han själv har haft sådana under inspelningar (en fluffer är en person som, oftast medelst oralsex, håller porrfilmsskådisar redo för action)

Buck Angel var den mest efterlängtade porrstjärnan under evenemanget. Han har varit kvinna men lever nu som man, och har valt att behålla sin fitta. ”Shemales”, alltså personer som till allt yttre passerar som kvinnor men som har kuk, är en ganska stor genre när det gäller porr. Det har dock inte funnits några stora stjärnor med manskropp och fitta, och Buck var länge persona non grata hos gayporrfilmsbolagen. Ingen ville arbeta med honom, så han valde att starta sin egen filmstudio. Det gick bra: hans filmer är efterfrågade och han har en stor skara fans. Idag är han så populär att de stora porrstjärnorna vill göra filmer med honom.

En av de första sakerna som avhandlas är att Chers son Chaz Bono vägrar prata med Buck Angel. Chaz är, precis som Buck, FTM (född med kvinnlig könsuppsättning, men upplever sig vara man) och en aktivist för transpersoners rättigheter. Buck tror att det är Chaz medierådgivare som sagt åt Chaz att inte ha kontakt med Buck. Förmodligen beror det till stor del på att Buck inte sticker under stol med att han gör porr och älskar det. Han vägrar till exempel att ställa upp på talk shows och intervjuer som inte låter honom prata om sitt arbete med att göra porr.

Jag upplever Buck som väldigt ärlig och naken i sitt berättande på scen. På frågan om vad han skulle ha gjort om han inte börjat göra porrfilm svarar han ”jag skulle ha varit död”. Han var självmordsbenägen tidigare och porren har hjälpt honom att bli bekväm med den han är. Det var inte enda ingrediensen, men en av de viktiga. När moderatorn frågar ”How does being naked and doing gay porn make you more comfortable in your skin?” svarar Buck ”I didn’t have to be comfortable in my skin, I needed to become comfortable with my vagina”.

Bucks knep för att bemöta folk som skickar hatbrev till honom och kallar honom för ”freak” är att vara överdrivet trevlig och förstående.

När publiken fick ställa frågor ställde Julia en riktigt bra fråga: om gayporrstjärnor någonsin kan korsa över gränsen till mainstreammedia, som Jenna Jameson till exempel gjort. Både Scott och Michael ser att det börjar hända, men jag tror att det mest handlar om saker som har låg prestige även om jag önskar att det vore mer.

När de får frågan om de skulle rekommendera folk att själva börja göra porr svarar alla tre att det beror på om man i sin framtid har planer att göra annat som t ex politik eller att jobba med barn. I så fall ska man inte göra det. Alla tre trivs med sina yrkesval, men ser att de fått konsekvenser i form av vad man sen kan och inte kan göra. Michael råd är ”om du inte är redo för att din mamma kan se dina porrfilmer, gör inte porr”.

Alla tre pratar sig varma för användning av kondom. Scott säger att han spelat in två porrfilmer utan kondom (bareback): en där han själv valde att göra det, en där han blev drogad och inte visste att han gjort det förrän filmen släpptes. I det senare fallet blev producenten arresterad och åtalad.

Totalt sett var det här ett mycket intressant seminarie där humor och allvar blandades. Ingen föll i fällan att prata om ”offer”, vilket annars är vanligt i svenska medielandskapet när det gäller porr och prostitution.

Episod 3: Den där cheerleadern börjar spela

« Episod 2: Den där sommarromansen tar slut

Jag har alltid ansett mig själv vara en modig person, och till mångt och mycket har jag oftast agerat modigt. Vare sig det gäller att hoppa ut ur ett flygplan, säga åt någon att sluta röka i tunnelbanan eller ställa mig och föreläsa för 200 personer så har jag sällan tvekat och aldrig bangat. Jag har alltid föredragit att göra och delta framför att titta på och teoretisera.

Det var väldigt smärtsamt att inse att jag i relationer varit antitesen till min självbild: den fega åskådaren.

”När det gäller relationer har du inte bara suttit på läktaren. Du har recenserat andras spel, och du har också varit cheerleadern som mässat ’vad var det jag sa?’ när någon ramlat och slagit sig”. Det är bara ens riktigt nära vänner som säger sånt man egentligen inte vill, men behöver, höra. Irritationen och skammen jag kände över att höra det var ett kvitto på att det stämde. Jag såg hur jag använt logik och rationalisering för att kontrollera, förklara och ursäkta inför mig själv och andra att jag har andra känslor än ilska och glädje.

Jag låtsades vara Spock i Star Trek när jag egentligen är typen som gråter när stråkorkestern börjar spela.

Plötsligt hängde allt ihop: att jag inte gråter inför andra människor, att jag inte berättar för folk som jag älskar att jag faktiskt gör det, att jag har lättare att ha sex med människor jag inte hade emotionella band till.

Oavsett vad som händer mellan mig och Mike så är det här en av de bästa sakerna jag kunde lärt mig vid 34 års ålder: det är inte logiskt, rationellt eller starkt att inte visa eller agera på andra känslor än ilska och glädje. Det är som att alltid gå klädd i svart Filippa K-kostym när man egentligen vill bära en knallröd t-shirt med shorts pga ”vad ska andra tänka”?

Jag har funderat på varför det är så lätt att bejaka mina känslor för Mike. En anledning är för att det inte finns något som helst dömande mellan oss. En annan är att språket skapar en distans, ett slags krockkudde som gör att jag lättare kan hantera. En tredje handlar om var vi varit och var vi befinner oss just nu – det är som om vår bakgrund skapat ojämnheter i oss som den andre fyller ut på precis rätt ställen.

Cheerleadern jag hade motvilligt accepterat att jag gett mig ut på spelplanen, men när jag efter två veckor ändrade min status på Facebook till ”i ett förhållande” freakade han ur.

”Vad är du, ett fjortonårigt emo? Vad ska alla andra tänka? Det här är beyond irrationellt, det är galet!” Som alltid var jag själv min hårdaste domare. Men jag var ute på spelplanen och det kändes alldeles för härligt för att klättra tillbaka upp på läktaren igen. Visst finns det massor av människor som sitter där och recenserar mig. De dömer och väntar på chansen att säga ’vad var det jag sa?’. Det gör mig inget. Antingen sitter de kvar där och tittar på livet istället för att leva det, eller så kommer de förr eller senare ge sig ut och spela – och då kommer de att förstå.

Episod 4: den där långdistans blir till närhet »

Episod 2: Den där sommarromansen tar slut

« Episod 1: Den där allt började

Torsdag 4 augusti, utgående meddelande:

Hey Mike! My thoughts exactly. I wish you were here right now. About the onslaught of feelings: Sometimes I guess that we’re… aligned for lack of a better word. Aligned both in feelings and openness. When two people who both are aligned meet, and you add that awesome attraction, both mentally and physically, that’s when the stuff that good stories are made of happens.

—

Torsdag 4 augusti, strax efter 21, på väg till Bögjävlarnas underklädesfest:

Det fanns många likheter mellan min filmliknande sommarromans med Arnaud, men något här var annorlunda. Kanske det faktum att vi fick mer tid tillsammans. Kanske handlade det om att vi sågs på min hemmaplan. Kanske var det en starkare attraktion mellan mig och Mike.

Jag hoppades på en fortsättning, men visste rent rationellt att det första steg som någon av oss måste ta för att det här inte skulle blekna i takt med att sommaren övergick till höst var för stort. Vad skulle vi göra? Han bodde i Cleveland, jag bodde i Stockholm. Det är ju inte så att man bokar en resa över Atlanten för att hälsa på en person man träffat under 35 timmar.

Hur stor var chansen att vi skulle träffas? Han ska egentligen på bröllop i Köpenhamn, men passar på att besöka Stockholm under tre dagar. Jag är på Golden Hits för första gången för att de råkar ha Pride-fest. Han råkar passera och se regnbågsflaggan, vilket får honom att gå in.

Jag bestämmer mig för att vara glad för det vi haft istället för att sörja att det tagit slut.

[blackbirdpie url=”http://twitter.com/#!/kazarnowicz/status/99197735814705152″]

—

Söndag 7 augusti, inkommande meddelande:

”Just told my friends that I met a great guy in sweden. They were happy for me. The wedding was great. I’ve decided that I will be seeing you again, no maybes.”

Han kom ut för sina vänner genom att berätta att han träffat mig? Det var mer än stort. Ibland är det inte längden på mötet som spelar roll, det är intensiteten.

—

Måndag 8 augusti, inkommande meddelande:

”Sitting in the airport and dreading the fact I am traveling so far away from you. In good news I got upgraded to first class.”

—

Onsdag 10 augusti, utgående meddelande:

”I have the tickets. Will be at Cleveland International on the evening of the 1st. I hope you’re not too tired today. Talk to you after you’re done with work!”

Det här var inte längre en sommarromans. Det var mer än så. Den rationella delen av min hjärna skrek förtvivlat att det här var emotionellt och galenskap, men jag brydde mig inte.

» Episod 3: Den där cheerleadern börjar spela

Utlottning: En plats på Super Saturday

Det här inlägget riktar sig till dig som gillar gruppträning i allmänhet, och Les Mills-pass (bl a Bodypump, Bodycombat, Bodyjam, Bodybalance) i synnerhet. På lördag 3 september samlas 2000 personer, mestadels instruktörer men även ”vanliga deltagare”, i Globen och får testa de nya releaserna av alla programmen. Många av koreograferna från Nya Zeeland kommer att vara där och instruera. Jag tror att det kommer att bli mäktigt, lite som ”konsert möter gruppträning”.

Jag åker till Cleveland och har en biljett som jag inte kan utnyttja. Den tänker jag ge bort till dig som gärna vill ha den. Gör så här: lämna en kommentar här eller till mig på Twitter och berätta varför du vill gå på Super Saturday. Imorgon bitti kommer jag att välja den motivering jag gillar mest och överföra min biljett på den personen.

UPPDATERING: Jag kunde inte annat än falla för Lars motivering att få spendera tid med sin fru innan han åker tillbaka till Afghanistan. Han fick således min biljett.

Episod 1: Den där allt började

Onsdag 3 augusti, strax efter midnatt på Golden Hits:

”I’m going to kiss you”
”Where?”
”Right here”

Vi hade börjat prata fem minuter tidigare; han hette Mike och var på besök från USA.

Jag hade lagt märke till honom tidigare på kvällen. Han var på väg uppför trappan på Golden Hits när våra blickar möttes. Ett litet leende gav hans läppar en fin krökning. Han såg ut som en ung och snyggare Ed Harris, med en nyfiken blick och ett öppet ansikte. Senare, när han stod i baren några meter från mig såg jag att han också hade väldigt fina händer. Våra blickar möttes igen, vi log bägge två och där någonstans var det klart.

Det var lite som om allt annat blev oviktigt och försvann när vi kysste varandra. Min hjärna stängde av och nästa morgon var jag glatt överraskad av att jag tagit med honom hem. Det var första gången på nästan tio år som jag tagit hem någon på fyllan. Än mer (positivt) överraskande var att min bakfylleångest inte projicerades på honom – tvärt om dämpades den av hans närvaro. Vi åt frukost och spenderade ett par timmar i sängen med prat och hångel.

—

Onsdag 3 augusti, strax efter 19:00 på Tunnelgatan vid Hötorget:

”I’m sorry that I was weird this morning. You kissing me in the subway threw me off. I’m not used to public displays of affection and got uncomfortable”.

—

Torsdag 4 augusti, strax efter 9 i min lägenhet:

”So do your friends and family know about you?”
”No”

Han stod naken i mitt kök och diskade upp efter frukosten. Jag stod och tog in bilden och lät min hjärna friflöda. Det fanns en försiktighet i hur han hanterade porslinet och glasen. Jag lade märke till hur fina ben han hade. Det syntes tydligt på solbrännan att han burit shorts som går halvvägs ner på låret. Jag gick fram till honom, lade armarna om honom och kysste honom i nacken.

—

Torsdag 4 augusti, 10:55 utanför Kulturhuset:

”Brace yourself, there’s going to be a public display of affection. I’m going to kiss you.”
”Okay”

Några sekunder senare:
”So, I guess this is it?”
”It’s not the last time we see each other”
”I hope so”

Det tog inte många sekunder att ställa om hjärnan för dagens första seminarium. Kanske var det lika delar flykt och fokus. Det var inte förrän framåt kvällen, när sömnbristen och tröttheten efter dagens seminarier på Pride Sergel kickade in som jag på riktigt blev ledsen över att han var borta.

Episod 2: Slutet på sommarromansen »

Facebook klustrar innehåll relaterat till ämne

Facebook har sedan tidigare visat när flera vänner delat med sig av samma länk. Det som är nytt för mig här är att när flera vänner postar om samma ämne, i det här fallet Steve Jobs, så klustrar Facebook nu ihop det. Spännande utveckling. Det är lite som ”trending topics” på Twitter, fast i det här fallet i mitt nyhetsflöde.

Facebook klustrar innehåll per ämne — Facebook hittar en gemensam nämnare i en massa olika länkar och berättar för mig att Steve Jobs just nu är en snackis.

Stockholm Pride 2011: Självmordsförsök bland unga och överlevnadsfaktorer

Ullakarin Nyberg och Annelie Svensson — Ullakarin Nyberg, psykiater på S:t Görans Sjukhus och Anneli Svensson, terapeut.

Om du har hittat det här inlägget för att du sökt på ”självmord” på nätet, kom ihåg att det finns hjälp. Anneli har intervjuat tio överlevare av självmordsförsök och de vill alla säga ”Jag är beviset att det finns hopp. Det blir bättre!”

Det här seminariet var det jobbigaste av alla att gå på. Jag satt och kämpade för att inte börja gråta när vissa av historierna berättades under denna session som handlade om självmord och självmordsförsök. Den baserar sig bland annat på intervjuer med 10 överlevare (i Sverige) som Annelie Svensson intervjuat.

Annakarin inledde med att prata om självmord. Det jag tyckte var väldigt bra var när hon sa att vi försöker göra självmord till ett rationellt val när vi pratar om det. Det är det inte. Självmord är resultatet av mental ohälsa. Det begås mer än 1400 självmord per år, trots att vi vet mycket om riskfaktorer: kända sådana är bland andra självmord i ens närhet, tidigare försök och mobbning.

Att söka hjälp för mental ohälsa som depression anses skamligt och många söker aldrig hjälp trots att det är behandlingsbart. Vi pratar inte om självmord av rädsla för att det ska uppmuntra folk, men enligt Annakarin har vi ingen aning vad utkomsten av att prata om det skulle vara.

Första frågan som kom upp var huruvida självmord är en impulshandling. Annakarin berättade att när man påbörjar själva handlingen är det ofta en impulshandling. Handlingen föregås dock ofta av noggrann planering.

En kille som hoppade från Golden Gate-bron i San Francisco berättar att medan han var på väg till bron gav han sig själv chanser hela tiden: ”om någon tittar på mig så hoppar jag inte”, ”om någon pratar med mig så gör jag det inte”. Ingen av hans chanser föll in och hann hoppade. Han berättar att han ångrade sig hela vägen. Han överlevde turligt nog.

En kvinna som förlorat två söner berättar att hon överlevde tack vare Falcon Crest. Hon ville inte leva, men ville veta vad som hände i serien nästa dag. Så fortsatte det, och en dag var hennes depression över och hon var ute ur farozonen.

Lite siffror som kom upp: Personer som tidigare gjort självmordsförsök löper 40 gånger högre risk att begå självmord i framtiden. Av tjejer som gör minst tre självmordsförsök är 25% homo- eller bisexuella. Bland killar är siffran 11% (de senaste siffrorna gäller Sverige). Det man ska ha i åtanke är att tjejer gör fler försök medan killar begår oftare självmord (2008 begick 1052 män och 415 kvinnor självmord i Sverige). Jag frågade Annakarin om det går att säga något om hur många som överlever och hon sa att det var avhängigt många faktorer, men att cirka 90% av dem som försöker inte dör i självmord.

Skyddande faktorer som ökar chansen att överleva: bli självständig, säkra platser (för hbt-personer t ex separatistiska mötesplatser), vänner/partners, familj och andra vuxna. Internet kan ibland vara en av de säkra plats. Överlevarna berättar att internet till en början var en källa till hur man begår självmord , men också att de hittade en ställen som tipsade om var man kan få hjälp eller gemenskap med andra på olika forum.

Alla tio överlevare pratar om att den enskilt viktigaste personen i närheten var en vän, inte en familjemedlem. Andra vuxna som t ex lärare, grannar och far- och morföräldrar är också viktiga, de får ibland se tecken som andra inte får och de får ofta se dessa tecken tidigare än omgivningen. En mycket viktig faktor för överlevnad är kärleken till/från en eventuell partner.

Alla tio överlevare pratar om vikten av säkerhet och trygghet för HBT-personer på platser där de (måste) vistas, som skolan till exempel.

Något som är gemensamt för alla tio överlevare är att alla berättade för vänner. Anneli kan inte nog poängtera vikten av att man kontaktar någon vuxen som kan hjälpa till om man som vän får höra någon prata om självmord. Det är inte att bryta ett förtroende, det är att rädda ett liv. Man ska alltid ta prat om att begå självmord på allvar. Att formulera det i tal det är ett steg på vägen. Att avfärda pratet som ”drama” kan öka risken.