Episod 3: Den där cheerleadern börjar spela

« Episod 2: Den där sommarromansen tar slut

Jag har alltid ansett mig själv vara en modig person, och till mångt och mycket har jag oftast agerat modigt. Vare sig det gäller att hoppa ut ur ett flygplan, säga åt någon att sluta röka i tunnelbanan eller ställa mig och föreläsa för 200 personer så har jag sällan tvekat och aldrig bangat. Jag har alltid föredragit att göra och delta framför att titta på och teoretisera.

Det var väldigt smärtsamt att inse att jag i relationer varit antitesen till min självbild: den fega åskådaren.

”När det gäller relationer har du inte bara suttit på läktaren. Du har recenserat andras spel, och du har också varit cheerleadern som mässat ’vad var det jag sa?’ när någon ramlat och slagit sig”. Det är bara ens riktigt nära vänner som säger sånt man egentligen inte vill, men behöver, höra. Irritationen och skammen jag kände över att höra det var ett kvitto på att det stämde. Jag såg hur jag använt logik och rationalisering för att kontrollera, förklara och ursäkta inför mig själv och andra att jag har andra känslor än ilska och glädje.

Foto av Flierfy på Flickr

Jag låtsades vara Spock i Star Trek när jag egentligen är typen som gråter när stråkorkestern börjar spela.

Plötsligt hängde allt ihop: att jag inte gråter inför andra människor, att jag inte berättar för folk som jag älskar att jag faktiskt gör det, att jag har lättare att ha sex med människor jag inte hade emotionella band till.

Oavsett vad som händer mellan mig och Mike så är det här en av de bästa sakerna jag kunde lärt mig vid 34 års ålder: det är inte logiskt, rationellt eller starkt att inte visa eller agera på andra känslor än ilska och glädje. Det är som att alltid gå klädd i svart Filippa K-kostym när man egentligen vill bära en knallröd t-shirt med shorts pga ”vad ska andra tänka”?

Jag har funderat på varför det är så lätt att bejaka mina känslor för Mike. En anledning är för att det inte finns något som helst dömande mellan oss. En annan är att språket skapar en distans, ett slags krockkudde som gör att jag lättare kan hantera. En tredje handlar om var vi varit och var vi befinner oss just nu – det är som om vår bakgrund skapat ojämnheter i oss som den andre fyller ut på precis rätt ställen.

Cheerleadern jag hade motvilligt accepterat att jag gett mig ut på spelplanen, men när jag efter två veckor ändrade min status på Facebook till ”i ett förhållande” freakade han ur.

”Vad är du, ett fjortonårigt emo? Vad ska alla andra tänka? Det här är beyond irrationellt, det är galet!” Som alltid var jag själv min hårdaste domare. Men jag var ute på spelplanen och det kändes alldeles för härligt för att klättra tillbaka upp på läktaren igen. Visst finns det massor av människor som sitter där och recenserar mig. De dömer och väntar på chansen att säga ’vad var det jag sa?’. Det gör mig inget. Antingen sitter de kvar där och tittar på livet istället för att leva det, eller så kommer de förr eller senare ge sig ut och spela – och då kommer de att förstå.

Episod 4: den där långdistans blir till närhet »

11 reaktioner till “Episod 3: Den där cheerleadern börjar spela”

  1. Livet är en roller coaster som man inte kommer levande ifrån, så varför inte göra det bästa och mesta av det. Njut av vad livet har att erbjuda. Även svåra stunder ger erfarenheter, och gör att man kan uppskatta de stunder som gör att man skrattar och mår bra desto mer. Att vara modig och våga spela på planen är ett bra steg när det känns rätt. Att våga stå utanför eller att kliva av om det inte är rätt kan vara lika modigt. Det viktiga är att du mår bra och gör vad som är rätt för dig.

  2. Spännande, intressant och bra!

    Om det står att det finns 7 kommentarer men när man klickar på kommentarslänken kommer bara en  upp, betyder det att du tagit bort 6 av dem? :-/

  3. Av någon anledning importeras kommentarantalet från Facebook, men inte själva kommentarerna. Jag måste kolla på varför. Jag raderar aldrig kommentarer, såvida de inte bryter mot lagen (:

Kommentarer inaktiverade.