Etikett: självmord

Stockholm Pride 2011: Självmordsförsök bland unga och överlevnadsfaktorer

Ullakarin Nyberg och Annelie Svensson
Ullakarin Nyberg, psykiater på S:t Görans Sjukhus och Anneli Svensson, terapeut.

Om du har hittat det här inlägget för att du sökt på ”självmord” på nätet, kom ihåg att det finns hjälp. Anneli har intervjuat tio överlevare av självmordsförsök och de vill alla säga ”Jag är beviset att det finns hopp. Det blir bättre!”

Det här seminariet var det jobbigaste av alla att gå på. Jag satt och kämpade för att inte börja gråta när vissa av historierna berättades under denna session som handlade om självmord och självmordsförsök. Den baserar sig bland annat på intervjuer med 10 överlevare (i Sverige) som Annelie Svensson intervjuat.

Annakarin inledde med att prata om självmord. Det jag tyckte var väldigt bra var när hon sa att vi försöker göra självmord till ett rationellt val när vi pratar om det. Det är det inte. Självmord är resultatet av mental ohälsa. Det begås mer än 1400 självmord per år, trots att vi vet mycket om riskfaktorer: kända sådana är bland andra självmord i ens närhet, tidigare försök och mobbning.

Att söka hjälp för mental ohälsa som depression anses skamligt och många söker aldrig hjälp trots att det är behandlingsbart. Vi pratar inte om självmord av rädsla för att det ska uppmuntra folk, men enligt Annakarin har vi ingen  aning vad utkomsten av att prata om det skulle vara.

Första frågan som kom upp var huruvida självmord är en impulshandling. Annakarin berättade att när man påbörjar själva handlingen är det ofta en impulshandling. Handlingen föregås dock ofta av noggrann planering.

En kille som hoppade från Golden Gate-bron i San Francisco berättar att medan han var på väg till bron gav han sig själv chanser hela tiden: ”om någon tittar på mig så hoppar jag inte”, ”om någon pratar med mig så gör jag det inte”. Ingen av hans chanser föll in och hann hoppade. Han berättar att han ångrade sig hela vägen. Han överlevde turligt nog.

En kvinna som förlorat två söner berättar att hon överlevde tack vare Falcon Crest. Hon ville inte leva, men ville veta vad som hände i serien nästa dag. Så fortsatte det, och en dag var hennes depression över och hon var ute ur farozonen.

Lite siffror som kom upp: Personer som tidigare gjort självmordsförsök löper 40 gånger högre risk att begå självmord i framtiden. Av tjejer som gör minst tre självmordsförsök är 25% homo- eller bisexuella. Bland killar är siffran 11% (de senaste siffrorna gäller Sverige). Det man ska ha i åtanke är att tjejer gör fler försök medan killar begår oftare självmord (2008 begick 1052 män och 415 kvinnor självmord i Sverige). Jag frågade Annakarin om det går att säga något om hur många som överlever och hon sa att det var avhängigt många faktorer, men att cirka 90% av dem som försöker inte dör i självmord.

Skyddande faktorer som ökar chansen att överleva: bli självständig, säkra platser (för hbt-personer t ex separatistiska mötesplatser), vänner/partners, familj och andra vuxna. Internet kan ibland vara en av de säkra plats. Överlevarna berättar att internet till en början var en källa till hur man begår självmord , men också att de hittade en ställen som tipsade om var man kan få hjälp eller gemenskap med andra på olika forum.

Alla tio överlevare pratar om att den enskilt viktigaste personen i närheten var en vän, inte en familjemedlem. Andra vuxna som t ex lärare, grannar och far- och morföräldrar är också viktiga, de får ibland se tecken som andra inte får och de får ofta se dessa tecken tidigare än omgivningen. En mycket viktig faktor för överlevnad är kärleken till/från en eventuell partner.

Alla tio överlevare pratar om vikten av säkerhet och trygghet för HBT-personer på platser där de (måste) vistas, som skolan till exempel.

Något som är gemensamt för alla tio överlevare är att alla berättade för vänner. Anneli kan inte nog poängtera vikten av att man kontaktar någon vuxen som kan hjälpa till om man som vän får höra någon prata om självmord. Det är inte att bryta ett förtroende, det är att rädda ett liv. Man ska alltid ta prat om att begå självmord på allvar. Att formulera det i tal det är ett steg på vägen. Att avfärda pratet som ”drama” kan öka risken.

Bär något lila den 27 oktober för att säga en självklarhet

På senare tid har fem unga amerikanska pojkar begått självmord efter att ha blivit mobbade på grund av sexuell läggning. Det är lätt att avfärda som något som bara händer ”over there” i religiösa bibelbältet, men så sent som 2009 pratade FHI om unga HBT-personers hälsa. Fysiskt mår de bra, psykiskt mår de sämre. Självmordsförsök är 2,5 gånger vanligare bland unga kvinnor som är osäkra på sin sexualitet, och mer än 5 gånger vanligare bland dito unga män.

På onsdag 27 oktober vill jag uppmana alla – och framför allt dig som jobbar med ungdomar – att bära något lila. Det räcker med en näsduk synligt virad om handleden, ett halsband eller en mössa. Det viktiga är att det syns. När jag var ung och inte öppet homosexuell önskade jag ibland att det syntes på alla som var homosexuella på något sätt, så jag kunde veta hur många andra som var som jag. Den önskan slog aldrig in, men det näst bästa hade varit om alla som inte såg homosexualitet som något sjukt, konstigt eller äckligt på något sätt visat det. Om så bara för en dag.

Förhoppningen är att så många ska delta och att det ska bli så uppmärksammat att det syns och hörs över hela Sverige, och inte bara i storstäderna. Till dig som undrar vilken konkret skillnad det kommer göra, rekommenderar jag Elin Grelssons blogginlägg som på ett mycket bra sätt konkretiserar evenemanget. Tack Elin!

Bär något lila den 27 oktober för att säga något självklart
(cred till Kenneth Lanneskog som gjorde logotypen)

Evenemanget på Facebook. Gå gärna med där och tacka ja, och bjud in vänner. Har du inte Facebook, men tänker vara med får du gärna skicka ett mail till mig och berätta det, eller säg det i kommentarfältet nedan.

Här är min – vår – chans att göra det verklighet för ungdomar idag.

Här är en längre bakgrund:

Jag lever i en lyxbubbla. Jag är öppet homosexuell och har förmånen att kunna vara just öppen. Så har det inte alltid varit. När jag var 14 läste jag i min biologibok att många ungdomar upplever ”homosexuella känslor” och att det går över. Som jag då hoppades, väntade, längtade efter att vakna upp och vara normal. Som alla andra. Som tur var hände det inte. Det som skiljer mig nu från mig då är att frågan ”skulle du vilja bli straight?” idag är ungefär densamma som ”skulle du vilja bli lobotomerad?”

En kombination av en massa saker gjorde att jag hittade styrkan att omfamna det som samhället såg som ett freak. En av de enskilt viktigaste personerna här var min mellanstadielärare, Barbro Lundqvist på Storholmsskolan, som var en av mycket få vuxna som nämnde homosexualitet. Hon var också den enda person jag träffat före 17 års ålder som nämnde det i neutrala ordalag.

På senare tid har fem unga amerikanska pojkar utsatts för mobbing, på grund av att de setts som homosexuella, till den grad att de tagit livet av sig. Har du inte sett detta filmklipp, där Joel Burns pratar om dessa undomar och till andra som befinner sig i samma situation, så rekommenderar jag dig att göra det:

En stor del av utanförskapet och mobbningen har sin grund i att den stora massan är tyst. Inte av ondska, eller för att man håller med dem som ogillar homosexuella, utan för att det för de flesta av oss – inklusive mig själv – är så absurt att behöva säga att ”jag har inget mot homosexuella”. Det känns lite som att säga självklarheter som ”jag är mot krig” och ”jag har inget mot svarta”. Men om den självklarheten hjälper en enda person att omfamna sitt inre freak istället för att fundera på om alternativet är självmord, så gör jag det gärna. Det kostar mig ingenting. Jag hoppas att du hakar på.

Evenemanget är inspirerat av R.I.P. ;; In memory of the recent suicides due to gay abuse, wear purple. och av Fredrik Berggrens ”Toppluva mot Sverigedemokraterna”.

Självmord, tabu, media

Jag är imponerad av kvaliteten på kommentarerna till inlägget om mediernas tystnad kring Johanna Sällströms självmord. Jag började skriva svar i kommentarsfältet, men kände att det blev för långt för en kommentar. Så här är istället ett längre inlägg:

Flera personer påpekar att medias tystnad har att göra med smittofaran: skriver man om självmord kommer fler begå det. Jag är nyfiken på vilka erfarenheter detta baseras på, om det är enstaka artiklar i Sverige, eller om det handlar om erfarenheter från andra länder där man är mer öppen med medierapporteringen. Hur som helst så tycker jag inte att det här är ett giltigt argument. Det innebär att filmer, sånger, bilder, böcker och andra typer av berättelser kring självmord inte ska skrivas – eller i varje fall uppmärksammas – och att tystnad är det bästa vapnet. Men uppenbarligen fungerar inte tystnaden, då vi varje år förlorar i runda slängar tre gånger fler personer till självmord än i trafikolyckor. Dessutom bidrar tystnaden till att suicidforskning och -prevention inte får mer resurser, då ingen pratar om ämnet och ingen vet något om det. Det drabbar anhöriga till personer som inte stått ut med smärtan i form av skam, och det drabbar personer som brottas med smärtan i form av en skrattretande dålig vårdapparat.

Jerry påpekar att media i fallet Micke Dubois faktiskt skrev om självmordet, så jag måste ta tillbaka lite av kritiken. Uppenbarligen kan media skriva om det, men det är fortfarande så att det i de allra flesta fall inte talas om självmord. Man hävdar att det är av ”hänsyn till familjen”, men jag köper inte att lidandet blir lindrat av att man skriver ”självmord” mellan raderna. Det ökar snarare lidandet. Genom att skriva det mellan raderna, istället för att skriva det rakt ut (eller inte alls), förmedlar att det här är något skamligt, något man inte bör prata högt om. Jag tror att en av de värsta sakerna man som anhörig stöter på i sorgearbetet är att folk runtomkring inte vet hur de ska bete sig. När den första chocken har lagt sig och man kommer tillbaka till jobbet för att få stabilitet och rutin i vardagen igen blir man snarare påmind och brännmärkt genom att andra inte vet hur de ska bete sig. Det blir än värre när det rör sig om något tabubelagt. När min kompis kom tillbaka till jobbet tystnade folk när hon kom nära. De slutade skratta och skoja som de normalt gjorde. Till slut sa hon åt dem: ”Ni måste lägga av med det här. Det är min syster som dött, det är inte jag. Jag är ledsen, men det betyder inte att ni inte får vara glada.”

En norsk läsare, Fr.Martinsen , påpekar att man i Norge numera skriver om självmord, men skriver inte om tillvägagångssättet för att undvika just copycat-effekten. Jag tror att det här är en viktig faktor: man behöver inte grotta i detaljer kring metoden. Men jag tror att det är viktigt att man benämner självmord för vad det är och eliminerar tabut kring att prata om det. Om man vid varje artikel där självmord nämns la ut en faktaruta med var man får hjälp – och om samhället såg till att vi hade sätt att hjälpa dem som hamnar i en så djup depression – så tror jag inte att man skulle råka ut för copycat-självmord i samma utsträckning.

Ett par kommentatorer, David och Sandra, undrar varför man inte ska vänta på en obduktion. I just det här fallet rådde det, såvitt jag förstått, inga tvivel bland journalisterna, om att det var självmord. Eftersom jag inte ser självmord som något skamligt, och det enda misslyckande jag ser är samhällets, så ser jag inte heller att det är fel att skriva om det när man vet. Däremot håller jag med om att man inte ska spekulera i osäkra fall.

I övrigt skriver Niclas på Deep|Edition bra om Johanna Sällström och om självmord:

De människorna [som säger att ”så gör inte en mamma”] har aldrig mött ångestens mörka hundar. De har inte sett panikens vidriga svettiga ansikte i spegeln. De har aldrig sugits ner i det avgrundssvarta – där inget annat finns än andetagen från demonerna. Jag har varit där. Och då och då står jag på kanten och tittar ner.

Det som gör mig förbannad är samhällets totala passivitet i frågan, och hur mycket myter det finns kring depressioner och självmord. Och att det fortfarande ses som något skamligt i att må så sanslöst dåligt att man, trots att man inte vill dö, inte ser någon annan utväg.

Andra bloggar om: , , , ,

Medietystnaden kring Johanna Sällströms självmord

Johanna Sällström begick självmord.

Det vet varenda reporter som har skrivit om det, men medierna håller tyst om det. Jag är säker på att varenda inblandad tycker att de är finkänsliga och moraliska som, istället för att skriva att ”Johanna Sällström tog livet av sig”, gör omskrivningar som

Hon hittades livlös i sin lägenhet i Malmö sent på tisdagskvällen. Enligt polisen i Malmö finns inga misstankar om brott.

Formuleringen ovan kommer från DN. Liknande formuleringar har såväl SvD som Expressen och Aftonbladet. ((Som jag förstår det plockas vissa blogginlägg som kommenterar artiklarna hos både DN och SvD bort manuellt. Jag sätter en hundring på att det här inlägget inte kommer synas bland länkarna till bloggar som kommenterar artiklarna.))

Missförstå mig rätt. Det är både moraliskt och finkänsligt. Om man tillhör Världen Idag-kristna. I den stora världen är det snarare okänsligt, skenheligt och oetiskt. Är Johanna Sällströms död mindre tragisk beroende på sättet hon dog på? Blir de anhörigas lidande mindre när de också får brottas med skammen kring självmord, som är en följd av tabut? Kommer Johanna Sällströms dotter att sakna sin mamma mindre för att vi tycker att det är skamligt att prata om psykisk ohälsa?

Johanna Sällströms självmord vittnar om ett enda misslyckande. Ett misslyckande hos svensk psykiatri, då Johanna såvitt jag förstått sökt hjälp för den depression hon led av. Medias tystnad kring självmordet bidrar således inte bara till tabut, och därmed skammen för de anhöriga, tystnaden gör också att det inte blir någon debatt kring psykiatrins och sjukvårdens misslyckande.

Tabut kring att tala om självmord bidrar också till att det finns många vanföreställningar kring ämnet. När en nära väns syster gick i behandling efter depression och ett självmordsförsök skrev hon ett häfte med fakta kring självmord och depressioner. En sak som fastnade för alltid var formuleringen ”Jag ville inte dö. Det gjorde bara för ont att leva”. (Behandlingen hjälpte inte, hennes depression blev värre och hon tog livet av sig.)

Tabut kring självmord får större följder än så. Det man inte pratar om finns inte, och det som inte finns behöver inte åtgärdas. Vi vet att folk dör i trafiken, och vi har också en nationell handlingsplan för att minska antalet döda. År 2002 dog omkring 540 personer i trafiken. Samma år tog 1485 personer livet av sig. Trafiksäkerhetsforskning får mer än 70 miljoner kronor per år. Suicidprevention får 2 miljoner ((Källa: SPES, förening för anhöriga och närstående till personer som begått självmord)). Proportioner, någon?

(Uppdatering: många intressanta kommentarer fick mig att utveckla tankarna kring självmord och tabun lite till i ett eget inlägg)

Andra bloggar om: , , , ,