Professionellt, personligt, privat – en personlig strategi för sociala medier

För ganska exakt två år sedan skrev jag om gränsdragningen privat, personligt och professionellt. Nu är det dags att uppdatera min strategi, eftersom den gamla i praktiken inte fungerar som det är tänkt längre.

Min tidigare strategi gick i korthet ut på det här:
Jag gjorde uppdelningen ”privat, personligt, professionellt” som ett venn-diagram och placerade sedan de olika delarna av min digitala närvaro på rätt ställe.

Professionellt, personligt och privat i min tappning
Min gamla personliga strategi i 'sociala medier'

Min nya strategi:
Jag har aldrig gillat uppdelningen ”professionellt – personligt”. Det antyder att där finns en binär skala (och än värre, en hierarki) där den ena utesluter den andra. Jag håller inte med. Man kan vara personlig och professionell, man kan vara endera eller ingen. De hänger inte samman. Jag är nästan alltid personlig, utom när jag till exempel handleder processer eller jobbar med varumärkesidentitet för andra varumärken än mitt eget; det är exempel på uppdrag som kräver att jag tar mitt ego ur bilden.

Jag tror inte heller att det finns en binär skala mellan ”professionellt – privat”. Det handlar om en sammanblandning där ”privat” är detsamma som ”intimt”. Vi gör oss själva en otjänst om vi fortsätter göra den sammanblandningen. Jag tror att de flesta professionella relationer blir bättre av en inblick i varandras privata liv. Jag har full förståelse för att du måste gå 15.30 varje dag för att du har barn som ska hämtas på dagis och är ensamstående förälder. Det går att ge andra inblick i ens privata sfär utan att för den skull avslöja intima hemligheter.

Jag tror också att man i många fall kommer undan med att vara intim på nätet så länge man inte pushar ut den informationen utan låter folk gör ett aktivt val att ta del av ens ”intima jag” genom att aktivt hämta hem informationen.

Jag ser e-post, Buzz, Twitter och Facebook som push-kanaler. Bloggen ser jag som en passiv kanal.

På samma sätt som jag alltid är en hel person i allt analogt jag gör, så ska jag vara det även i det digitala livet. På samma sätt som jag väljer vilka sidor av min hela person jag lyfter fram i olika situationer, så ska jag lyfta fram olika sidor av mig själv i olika digitala kanaler. Jag kommer alltså att vara privat på Twitter, men i en begränsad utsträckning. Ungefär på samma sätt som jag kan berätta privata detaljer om mig själv på fikarasten på jobbet, eller slänga käft med min härliga kollega Sören. Jag kommer alltid att vara som mest privat på min blogg, på samma sätt som jag är som mest privatperson i min lägenhet. Facebook kommer att ligga som ett mellanting, som ett café där jag sitter och pratar alla jag känner som kommer in, oavsett om de är vänner från förr, kolleger eller stammisar på mina pass på gymmet. Samtidigt låter jag bli dem som kanske inte har lust att prata med mig just där och då.

De största förändringarna det här innebär för mig är att är att jag väljer att bli mer stringent i det innehåll jag skriver på Twitter och att jag slår ihop mina bloggar till en enda. Det var faktiskt framför allt bloggarna som gjorde min tidigare strategi vinglig och vind; enligt den såg jag denna blogg som något privat och personligt. Det innebar att det skulle vara ett val att komma in och läsa inläggen. Jag skulle inte pusha ut dem. Alltså skaffade jag en professionell blogg, vilket förde in en extra tröskel för mitt skrivande; det blev ännu en blogg att administrera, hålla reda på och uppdatera. Två av tre inlägg jag tänkt skriva i min professionella blogg blev inte av på grund av den tröskeln. Den professionella bloggen löste inte heller problemet helt, eftersom jag även har en roll som gruppträningsinstruktör på World Class som jag bloggar om. Jag började pusha ut vissa inlägg på Twitter/Facebook. (I en parentes kan jag tillägga att inte heller en professionell blogg skulle ha räddat mig från min pinsammaste fadäs hittills i sociala medier.) Skulle jag skaffa en tredje blogg? Fortsätta driva två stycken?

Jag bestämde mig alltså för att slå ihop dem. Numera återfinns allt blogginnehåll jag producerar här, uppdelat på tre huvudkategorier: professionellt, privat och träning. Förstasidan kommer att innehålla samtliga kategorier. Respektive huvudkategori innehåller en hel del underkategorier, och det går att prenumerera på enbart huvudkategorierna.

En annan viktig faktor som jag inte hade uttalat sedan tidigare, och som Daniel Sköld formulerade så väl på Twitter: mitt privata/intima/personliga innehåll låg sedan tidigare ute på nätet, och den som ville hitta det kunde enkelt göra det. Ibland kom de in på min blogg för att jag skrivit något relaterat till sociala medier, och genast framstod jag som icke-stringent: å ena sidan har jag sagt att jag inte ska pusha min blogg då den är ibland är av privat intim karaktär, å andra sidan kommer de hit just genom en sån push.

Nu har jag istället samlat allt under ett tak och bjuder in mina professionella kontakter att besöka mitt arbetsrum i min lägenhet, för att fortsätta liknelsen om bloggen som mitt hem. De har också möjligheten att titta in i andra rum, men jag är tydlig med att det handlar om ett aktivt val att i så fall göra det.

Alla mina bloggläsare kan delas in i tre kategorier:
– de som följer och läser via RSS-läsare som Google Reader (faktum är att Flattr:s RSS-plugin för WordPress gett mig betydligt fler klick än de jag fått via sajten: 779 flattr-klick sedan november)
– de som följer och läser genom att komma till sajten med jämna mellanrum
– de som sporadiskt hittar något enstaka inlägg de velat läsa genom sökning hos Google

På det här sättet kan jag förenkla för de två första kategorierna att komma åt det innehåll de vill ha, medan de sista blir oberörda. Följaktligen har jag också uppdaterat texten ”om bloggen” så den reflekterar just det här.

Jag får också en enda plattform på nätet. Alla inlägg på min före detta professionella blogg, encee.se, har flyttats över hit och med hjälp av en enkel liten plugin som heter ”Simple 301 Redirects” omdirigeras alla inlägg därifrån till rätt inlägg här automatiskt.

Vad tycker du om det här? Hur gör du?

Facebook Places funkar i Sverige (med lite hack)

Facebook Places har länge varit en snackis, och det har i mitt twitterflöde ofta uttryckts besvikelse över att det inte går att köra i Sverige. Men det gör det – så länge du surfar från ett amerikanskt IP-nummer. Jag checkade in i Skrapan för ett tag sedan via just Facebooks egna ”Places”:

Incheckning i Skrapan via Facebook Places
Incheckning i Skrapan via Facebook Places

Jag gjorde det via min iPhone och tjänsten BlackVPN. Så här gör du:

1. Skaffa ett amerikanskt konto hos BlackVPN (eller ett som funkar för alla regioner). Använder du koden UESRDES får du tre månader till priset av en (du betalar då 5€ för 3 månader och jag får 2 veckor extra). Kontot kan också användas för att kolla på t ex Hulu.com och andra tjänster som är spärrade, och samma konto kan användas både på iPhone, iPad och laptop/stationär dator. Det här funkar också från USA till Europa om man till exempel vill köra Spotify (men då så klart med access till europeiska servrar hos BlackVPN). EDIT: som Björn och Fredrik påpekar i kommentarerna kan du göra detsamma gratis via Hot Spot Shield.

2. När du fått mailet med användaruppgifter, följ bara instruktionerna för att konfigurera din iPhone. Inga nya appar behövs.

3. Slå på VPN mot den amerikanska servern, och starta sen Facebook-appen. När du nu väljer ”Places” borde du få upp en lista med ställen satt checka in på, istället för sidan som säger att tjänsten inte är tillgänlig just nu. Checka in, skriv meddelanden och tagga vänner.

Försök att checka in utan VPN igång:

Facebook Places funkar inte
Facebook Places funkar inte

Försök att checka in med VPN igång:

Facebook places funkar
Facebook places funkar

Brasklapp: jag hade Facebook places aktiverat sedan tidigare eftersom jag använt min iPhone i USA. Jag är dock 95% säker på att det här kommer att aktivera Facebook Places även för dig. Om du testar och får det att funka (eller inte) får du gärna kommentera här.

Edit: Det funkar att aktivera Places på det här sättet.

Edit 2: Anders Eriksson har skrivit om just det här redan 9 november och Resumé skriver om det ett par timmar efter mitt inlägg (gissningsvis utifrån det här blogginlägget då tajmingen är sådan, och terminologin i Resumés artikel). Jag vill dock påpeka att jag använder ”hack” som i ”mecka runt” och inte som i ”datorintrång”. Det är definitivt inte ett säkerhetshål.

Edit 3: Resumé säger själva att det är andra källor som ligger till grund för deras artikel. Här ser vi problemet med gammelmedias ovilja att redovisa och länka till blogginlägg de hämtar nyheter från – trovärdigheten i det hade varit högre om de redan från början redovisat de ”andra källorna”.

God Morgon, Urban Deli: varför bloggare inte hör hemma på pressträffar

Här om dagen var jag på pressträff för Urban Delis och God Morgons gemensamma satsning Juicebaren. Jag var inbjuden genom Spot and Tell, en tjänst som för ihop bloggare/twittrare med företag som vill marknadsföra sig.

Jag var där av två anledningar: dels för att jag i egenskap av bloggare är målgrupp för denna typ av tjänst, dels för att jag i mitt jobb på Björn Borg stöter på olika erbjudanden att engagera bloggare. Det blev en intressant upplevelse med insikten att jag aldrig kommer att utsätta bloggare för en pressträff.

meny från Juicebaren

Formatet var klassisk pressträff: folk stod i givakt och hälsade välkommen. Det bjöds på frukost med smoothie och juice, God Morgons varumärkesansvariga berättade lite fakta om juice och God Morgon och hur man tänkt när man skapat Juicebaren. Därefter berättade Jesper Weidlitz, en av personerna bakom Urban Deli, om hur man tänkt när man startat stället. Provsmakning av Juicebarens smoothies följde, alla fick en påse med PR-material och ingredienser till en smoothie. Sedan var det slut. Det hela var över på knappt 45 minuter.

Det här upplägget är säkert perfekt när man bjuder in journalister och skribenter. För mig som bloggare blev det bara krystat och tafatt. Först och främst är ju frågan vad som förväntas av mig: ska jag skriva ett positivt omdöme i bloggen/på Twitter? Förväntas jag vara nyanserad, får jag vara kritisk? Jag kunde absolut skrivit en kort artikel om det i Lokaldelen, men för att jag ska skriva om det på min blogg måste det vara mer upplevelse och jag måste få vara mer aktiv. Det är inte en rolig upplevelse att bara bli matad med information, inte ens om man får en god smoothie och en goodiebag på köpet.

Det är synd. Jag fick ett bra intryck av Juicebaren/Urban Deli (någon sa att de inte har mackor, men det kan inte stämma – man kan väl inte ha en deli som inte serverar mackor? Det är som att ha en grillkiosk som inte serverar hamburgare) och av Jesper. Jag gillar Godmorgons Nypressade juice, som smakar olika beroende på säsong och apelsinsort vilket är en skön kontrast till tråkigt standardiserade produkter som Tropicana.

Så här hade jag gjort om jag varit ansvarig: låtit denna pressfrukost vara just för pressen. Sedan hade jag vikt av en kväll när jag bjudit in 10 bloggare med vänner. Bloggarna hade fått en utmaning: skapa en egen smoothiesmak. Alla skulle få ett grundkit med juice och vaniljyoghurt. Sen hade jag haft ingredier som de fått dela upp mellan sig. Sedan skulle tävlingen vara igång. Alla får en timma på sig att skapa sin smoothiesmak. Vännerna utgör juryn, som utan att veta vem som gjort vilken smoothie avgör vilka som är godast. De tre godaste hade blivit officiella smaker i Juicebaren, självklart döpta efter bloggen eller bloggaren. Alla hade fått en goodiebag med sig hem som tack.

Det hade varit något att skriva om, både för bloggarna och vännerna. Det hade varit en upplevelse. Det hade engagerat och utnyttjat kreativiteten hos bloggarna. Istället för att göra mig till en passiv mottagare skulle de ha gjort mig till en aktiv deltagare.

SJ och de saknade re-tweetsen: när kundtjänst via sociala medier misslyckas dubbelt

I helgen var det Sweden Social Web Camp, en icke-konferens om sociala medier. En av sessionerna handlade om huruvida man har ett ansvar för den dialog man startar som organisation/varumärke i sociala medier. Diskussionen var vansinnigt intressant (tack, Martin för att du initierade den) och konsensus var att ja, det har man.

SJ har lyckats bygga upp en hel del ”street-cred” i sociala medier tack vare sin (lyckade) närvaro på Twitter. De lyckades också rasera en stor del av det för två veckor sedan, både hos mig och hos andra. Då var jag ändå inte på något sätt påverkad av deras misstag, däremot är deras inställning ett tecken på att de trots allt inte förstår.

Svårigheten med att jobba med konversation i det sociala molnet är att man inte bara behöver ha koll på etikett och tonläge, man behöver också ha koll på verktygen och kontinuerligt hänga med i de nya funktionerna som introduceras. Annars kan det gå tokigt, vilket SJ har fått erfara.

Deras kundtjänst har funnits på Twitter i snart ett år. Under den här tiden har de utvecklats. Till exempel lärde de sig ganska snabbt att inte svara med statistik över hur punktliga de är när någon klagade på att tåget var försenat. Det hjälper inte mig att veta att SJ har x procents punktlighet när just mitt tåg är sent, och just då känns ett sånt svar mest som en örfil.

SJ har med jämna mellanrum kört retweet-tävlingar på Twitter. De skriver ett meddelande, och de första som retweetar det vinner. Bland annat kunde man på det sättet vinna en barnbok om tåg. Det fungerade uppenbarligen fint, eftersom man upprepade det här om veckan.

Skärmdump av SJ:s retweet-tävling om Sonicsphere-biljetter

Här börjar SJ:s problem. Twitter, liksom de flesta andra tjänster i det sociala molnet, vidareutvecklas ständigt. Nya funktioner introduceras, och tredjepartsverktyg hänger inte alltid med. SJ använder ett tredjepartsverktyg för att twittra: CoTweet, som underlättar när många personer ska twittra från samma konto.

SJ korade bland annat Peter och Rasmus som vinnare. Både Peter och Rasmus gjorde retweeten manuellt, vilket gör att de och inte @sj_ab står som avsändare. Notera Twitters egen tidsstämpel.

Peter retweetade SJ kl. 11.02
Peter retweetade SJ kl. 11.02

Rasmus retweetade SJ kl. 11.01"

Raz och Jacob var snabbare. De använde Twitters egen retweet-funktion, som bara kräver två klick. Här står också @sj_ab som avsändare. Notera även här tidsstämpeln. Uppdatering: som @filip (om du inte följer honom och är intresserad av användargränssnitt, språk och fyndigheter är han en guldgruva) påpekar är det originaltweetens tidsstämpel som syns nedan. Ordningen kan dock ses i en skärmdump av sökningen på Twitter, som Jacob förtydligat.

Jacob RT:ade SJ 11.00
Jacob RT:ade SJ 11.00
Raz RT:ade SJ 11.00
Raz RT:ade SJ 11.00

Här är det tydligt, till och med Twitter egen tidsstämpel Twitters eget sökgränssnitt visar att Raz och Jacob var snabbare. De vann dock inte, eftersom SJ inte var medvetna att ”RT” idag kan göras på två olika sätt – och att deras verktyg CoTweet inte visar retweets som gjorts på det sätt Raz och Jacob använde.

Här är första misslyckandet.

Andra misslyckandet är värre, eftersom det bygger på det första. SJ skyller fadäsen på tekniken i allmänhet och CoTweet i synnerhet. För alla som jobbar med kundtjänst är det förmodligen skämskuddepinsamt att läsa konversationen som följer mellan Raz och SJ.

Även jag gav mig in, eftersom det för mig var självklart att det var SJ:s egen kompetens som brustit, och inget annat. SJ gav mig samma svar. När jag några dagar senare följde upp och frågade Raz om han hört något om kompensation från SJ fick jag ett DM från SJ:

DM från SJ där de återigen skyller på tekniken
DM från SJ där de återigen skyller på tekniken

De ber om ursäkt för att tekniken strulade. Sedan slutar SJ följa mig, vilket är en intressant markering från deras sida.

Så vad skulle SJ gjort? Får man inte misslyckas i sociala medier? Jodå. Det handlar om hur man hanterar det. SJ hade bara fem biljetter till Sonicsphere, vinnarna var utsedda och man kunde inte gärna ta tillbaka dem. Så här hade jag skött det:

Först hade jag skickat ut en tweet:
”Förlåt. Vi inser att en brist i vår kunskap om twitter gjort att vi korat fel vinnare. Vi ska försöka kompensera er som drabbats.”

Det hade inte varit rättvist att ta biljetterna ifrån de korade vinnarna, lika lite som det är rättvist att skylla på tekniken i det här fallet. Men egentligen handlar det inte om biljetterna. Det handlar om att göra rätt för sig. Därför hade jag skickat ett presentkort på en tågresa till de fyra personer som faktiskt varit snabbast.

Vad säger du? Hur hade du hanterat historien? Tycker du att SJ har gjort rätt?

(Läs även Raz och Jacobs egna inlägg om det här)

Sammanfattning av mitt livs första icke-konferens

I år anordnades andra upplagan av Sweden Social Web Camp, och jag var där för första gången.

Det var också första gången jag var på en icke-konferens (eller ”unconference”, som det kallas på engelska). Det är ett häftigt format, där man istället för inbjudna talare och givna ämnen låter deltagarna skapa konferensen. Om man har något man vill ta upp, en fråga man vill diskutera eller ett problem man vill lösa sätter man helt enkelt upp en session på schemat om det. På SSWC var sessionerna 20 eller 40 minuter. Schemat förändrades under dagen: nya sessioner dök upp som uppföljning på tidigare dito.

Sessionerna spann över många områden: politik, föräldraskap, utbildning, teknik, marknadsföring och PR, samhälle – den gemensamma nämnaren var att sociala medier var ständigt närvarande. Totalt sett är jag mycket nöjd med helgen, och hoppas att det här upprepas nästa år. Syftet med det här inlägget är mest att ge feeback till anordnarna och försöka samla ihop mina tankar.

Saker jag gillade:
Spridningen av ämnen. Sessionerna jag gick på handlade om allt från Facebook till kön/makt till bruksortsmentalitet och hur den påverkar deltagande i sociala medier. Det är lite av en julafton att titta på schemat, eftersom det fylls på först när alla deltagare är på plats.

Det var också häftigt att träffa folk som jag tyckte att jag kände, vars ansikten jag kände igen från avatarer på Twitter, och som för mig var kända som sina twitternick och inte sina AFK-namn, på riktigt. Det finns bekanta jag lärt känna AFK som jag känner sämre än folk jag bara mött digitalt.

Saker jag ogillade:
Campandet. Teknik + camping går inte ihop. När det dessutom finns en massa ovana campare, och det pågår en massa festande runtomkring blir sömnkvaliteten lidande av många skäl. Regnet och fukten gjorde det inte bättre. Jag tror att om man kommit överens om förhållningsregler kring festande/musik/högljuddhet i campingområdet i förväg så hade det blivit mindre frustration för oss som la sig någorlunda tidigt.

Talet under middagen. Det här handlar snarare om mina förväntningar än om talaren (Jerry Silfwer, @doktorspinn). När det utannonseras en hemlig talare under middagen, och någon tar upp tjugo minuter av min tid förväntar jag mig att det är en mycket underhållande talare (som Morris Packer, @morpac, som kan berätta om vad som helst och få det intressant och levande) eller någon som berättar något jag inte känner till, eller något jag inspireras av. I det här fallet var det varkendera. Jerry är en duktig PR-konsult, hans blogg är läsvärd och han är väl värd att följa på twitter, men här blev det bara galet med mina förväntningar.

Sessionerna:
Digital Storytelling med bland annat Gitta (@gitta), Pelle (@pelles) och Martin (@palace) var en bra start på dagen. Jag fick en känsla för formatet, och tiden rann iväg medan Gitta och Martin berättade om hur Veidekke arbetar med storytelling. Här fick vi också prata om utmaningar. Största lärdomen: största utmaningen för de flesta organisationer är att få transparens att på riktigt bli en del av organisationen, vilket krävs om historierna ska vara aktuella och kunder/användare ska ha en chans att påverka historien.

Brukortsmentalitet med Erik (@uppstuds). Här var det framför allt lärorikt att få en genomgång om bruksortsmentaliteten och hur den påverkat det svenska samhället. Slutsatsen jag drog är att det egentligen inte är ”bruksortsmentaliteten” som är ett problem, utan människans inbyggda motstånd mot förändringar. Personer som bor i storstäder tvingas att hantera förändringar i större utsträckning, medan personer som bor på små orter lättare kan ignorera förändringar.

Facebook – en plats för företag? med Niclas (@deeped) och Heidi (@heidiupdate). Största insikten: närvaro på Facebook bör snarare kallas ”närvaro i Facebook-sfären” eftersom det inte nödvändigtvis behöver handla om en Fan Page. Det kan handla om integration med Facebooks API i form av Facebook Connect eller ”rekommendera”-knappar på produkter. En annan sak jag lyfte är att jag gärna skulle se ett forum för folk som hanterar företag, varumärken eller organisationer på Facebook så att man kan diskutera, dela lärdomar och också försöker påverka Facebook i utvecklingen av Fan Pages.

Kön i sociala medier: märks det och spelar det någon roll? med Fredrik (@bisonblog). En välbesökt session som egentligen inte gav några nya insikter, men ändå var intressant. Konsensus i slutändan var hur som helst att kön visst spelar roll i sociala medier. Digitalt är inte frälsningen här.

Facebook för varumärken, organisationer och företag. Den här sessionen höll jag i, som en spin-off på tidigare Facebook-session. Här var det befriande att få dela med sig av både lyckanden och misslyckanden, och lyssna på hur andra jobbar. Det mest givande var att de flesta var med på att träffas en gång i månaden, äta lunch och utbyta erfarenheter. En kallelse till det mötet kommer här på bloggen under veckan (och på twitter, med hashtaggen #fblunch)

Sluta jiddra, börja trolla – har företag något ansvar för dialogen som de initierar med sin närvaro i sociala medier? med Martin (@palace) Kanske den mest intressanta diskussionen. Slutsatsen var att ja, man har ett ansvar i och med sin närvaro – men att jätteföretag av typen Microsoft behöver hitta ett annat sätt att vara närvarande än till exempel mindre webbhotell som utmärkta Binero

Varför hatar du Microsoft? med Niclas (@deeped), Brit (@britstakston) och Mauritz (@macfeast). Här var det en intressant diskussion kring varför Microsoft får så mycket bashing medan Apple kommer undan med det mesta de gör, trots att Apple beter sig som ärkeskitstövlar ibland. Jag tror att Apple håller på att urholka det förtroende de åtnjuter med sina tilltag, och kommer snart bli det nya EvilCorp istället för en cool underdog. Jocke (@jocke) sammanfattade det vi kände ungefär: Microsoft kan inte få samma cred som Apple. De behöver hitta något annat och köra på det.

Annika Lantz: en fallstudie i varumärkesuttag via sociala medier

Gör du en sökning på @annika_lantz på Twitter Search hittar du två typer av tweets: folk som försöker kommunicera med Annika Lantz, och folk som på ett eller annat sätt klagar på att Annika inte svarar. Just nu är de senare i majoritet, och i mitt twitterflöde är trenden tydlig: Annikas varumärke tar stryk av hennes ignorans om sociala medier och hennes ignorerande av sina fans.

En diskussion på Twitter om det här gjorde mig uppmärksam på att Emanuel Karlsten frågat Annika om hennes Twitter- och Bloggynärvaro (eller kanske snarare bristen på närvaro).

om hon skulle engagera sig i twitter så skulle hon slukas helt av det. Och hon var inte beredd att avsätta den tiden. Hon menade då att hon hade två val. Att fortsätta ”missbruka” twitter, eller lägga av helt. Men så insåg hon att det var sex tusen pers som uppenbarligen fann någon slags glädje av hennes tweet och… well, hon fortsatte.

Här säger Annika två saker:
Hon ”gör det” för sina läsare.
Hon ser sociala medier som samma envägsplattform som radio.

Det är klart att man kan använda Twitter som enbart en push-kanal. Det är vad svenska SAS gör. På andra sidan har vi SJ som kör en motsatt strategi. De ger två helt olika effekter. Det handlar således inte om ett objektivt ”rätt” och ”fel” sätt att använda kanalen, utan om konsekvenserna för ens varumärke.

Låt oss titta på Annika Lantz varumärke: det är uppbyggt kring folklighet och mänsklighet. Hennes beskrivning på Bloggy är ”Hårigt cellulitmonster från förorten. Trivs i flätor och sång. Äter gärna ministrar och barn.”, och på Twitter är hennes location satt till ”förorten”.

Det fungerar också att bygga upp den imagen i radio, eftersom radio är ett envägsmedium. Lyssnarna har inga förväntningar på att kunna interagera. Problemet uppstår däremot när Annika tar steget ut i ett tvåvägsmedium. Mänsklighet och folklighet går inte ihop med ”jag pratar, men lyssnar inte när ni svarar”. Alla hängivna Annika Lantz-fans som svarar henne på Bloggy och Twitter får inget svar. Första gången kanske det passerar, men andra, tredje …? När man dessutom ser andra som twittrar kring sin frustration att Annika inte svarar ökar det varumärkesuttaget. Det handlar inte om att Annika Lantz inte följer någon. Det handlar om hennes vägran att svara på tilltal.

Betyder det här att Annika skulle ha valt bort en existens på Twitter/Bloggy? Ja, jag skulle råda henne till att radera sin profil i första hand. Framför allt när andra kändisar som Ebba von Sydow, som tillsammans med Annika är SVT:s officiella melodifestivalstwittrare, svarar på tilltal på Twitter. Folklighet går inte ihop med att inte svara. Men det finns ett alternativ två, som är nästan lika bra: att vara transparent.

Om Annika använt profilinformationen på Bloggy/Twitter för att förklara sin envägskommunikation, och istället för att länka till ”www.dialoggen.se” i sin Twitterprofil, länkat till en sida där hon skriver mer kring sitt val och varför, så hade hon absolut kommit undan med det. Hennes följare hade inte haft förväntningarna på att hon svarar.

För till syvende och sist så handlar det om just förväntningar. När du ger dig in i ett medium som är en tvåvägskanal, öppnar du för förväntningar att du ska svara. Därför är det mycket viktigt att vara extra tydlig med att man inte svarar, och med anledningarna, för att slippa göra varumärkesuttag.

Hur snabbt kan man avfolka en Facebook-grupp?

Uppdaterad Gruppen ”2 kr till jordbävningsoffren på Haiti” är en fejkgrupp, skapad för att jävlas med folk som går med.

Det är inte länge sedan gruppen Control Your Info visade att man inte behöver kunna programmeringskunskaper för att ställa till med saker hos stora aktörer som Facebook. Det kommer alltid att finnas säkerhetsluckor, och som användare kan du bara sätta sin tillit till säkra lösenord som är unika för varje tjänst, och att de tjänster du använder dig av har ett gediget säkerhetstänk i botten.

Men det behövs också en dos kritiskt tänkande.

Dagarna efter katastrofen på Haiti grundades gruppen ”2kr per medlem till jordbävningsoffren i Haiti”.

Facebook-gruppen: 2 kr per medlem till jordbävningsoffren i Haiti
Facebook-gruppen: 2 kr per medlem till jordbävningsoffren i Haiti

Idag klockan 15:00 hade gruppen över 149 000 medlemmar. Just nu (21:49) har den över 180 000. Ingen av dem kan ha reflekterat mycket över gruppens beskrivning:

Vi har precis förhandlat klart med våra sponsorer och kommer för varje medlem som går med skänka 2 kronor. Vi klarar för tillfället att ta med 200 000 medlemmar men kommer förmodligen kunna ta in fler senare !

Enligt avtalet träder sponsorerna fram när donationen är klar.

Det finns flera indicier som pekar på att gruppen är fejkad:
1. Sponsring?
Man sponsrar saker av en anledning: att få synas med sitt namn. Varför skulle de gå miste om chansen att synas under tiden gruppen växer? Om de inte är intresserad av att synas, varför gör de då inte en donation direkt istället för via en Facebook-grupp?

2. Grundaren och hennes vänner
En annan som sett igenom det är Henric på Ingen är perfekt. Han skriver en del om grundaren, som kan vara en verklig person som fått sitt konto hackat och inte är medveten om det, eller en fejkad persona. Vissa av vännerna till henne har fejkade namn. Till exempel finns ingen med namnet ”von Rosenhög” i Sverige. Det finns visserligen många med fejkade namn på Facebook, så det i sig betyder ingenting, men det är en droppe till i bägaren.

Vidare har grundaren 67 vänner. Det är lätt att skaffa sig 67 vänner på Facebook, då många bara bara blir glada över en vänförfrågan (eller kanske skamsna över att de inte känner igen någon de tycker att de borde?) och klickar på ”accept” utan att tänka sig för. De tänker inte att de kan ge fejkpersonligheter av sin trovärdighet, som i sin tur urholkas.

Uppdatering Grundaren är en fejkad användare. Profilbilden föreställer Marika Hjertkvist på Smittskyddsinstitutet.

3. Flashback
Gruppen diskuteras flitigt på Flashback (i forum som rör just fejkgrupper på Facebook). Bland annat verkar det som om det inte går att byta namn och beskrivning på grupper som har så pass många medlemmar (siffran som nämns är 50 000), men man letar efter en annan väg att ställa till lite jävulskap för gruppens medlemmar.

Screenshot på kommentarer från Flashback om Haiti-gruppen
Screenshot på kommentarer från Flashback om Haiti-gruppen
Screenshot på kommentarer från Flashback om Haiti-gruppen
Screenshot på kommentarer från Flashback om Haiti-gruppen
Screenshot på kommentarer från Flashback om Haiti-gruppen
Screenshot på kommentarer från Flashback om Haiti-gruppen

(Länk till originalkommentarer 1, 2 och 3)

4. Nigeria-regeln
Om en deal är för bra för att vara sann, så är den det. I det här fallet finns det två tänkbara orsaker:
1. Gruppen har en sponsor som inte ger pengar direkt utan bara vill samla 200 000 personer i en Facebook-grupp först. Alltså en rik person med megalomani?
2. Det är ett lurendrejeri.
Occhams rakkniv. Den enklaste förklaringen är den mest sannolika.

Tillsammans är det här tillräckligt för att få mig att slå bakut. Personer som ingår i mitt nätverk, och inte är lika tech- eller social meida-savvy som jag kan jag lätt hjälpa genom att meddela dem just det här. Kanske hittar personerna bakom lurendrejeriet inget sätt att jävlas med medlemmarna, men troligare är att de gör det.

Jag tänkte slå två flugor i en smäll: hjälpa dem som gått med i ett uppenbart lurendrejeri (med de bästa av intentioner) samtidigt som jag utbildar dem i fallgroparna i sociala medier, och se hur snabbt man kan tömma en 180 000 medlemmar stark grupp. Hjälp mig genom att kolla gruppens medlemmar – har du vänner som är med där, meddela dem. Använd twitter, Facebook-status och länka dem gärna till det här inlägget. Om du snabbt vill veta ungefär vilka av dina vänner som är med i gruppen, ladda om sidan ett par gånger. Facebook slumpar alltid en eller ett par av dina vänner bland de sex medlemmar som visas med bild och namn på sidan.

Till dig som blivit drabbad: se det här som en nyttig läxa i vikten av källkritik, och att inte ens ditt nätverk kan filtrera bort uppenbara scams. Se till att meddela de personer som du bjudit in och ge dem besked. Lite som en digital version av smittspårning och ”the call of shame”.

Update: det är intressant hur virusartat snabbt det hela utspelar sig. Exakt två timmar sedan jag skrev den här posten har gruppen 190 000 medlemmar. Personer får förfrågningar från sina vänner och klickar ”accept” utan att läsa vad som står, eller reflektera över det.

Katastrofen i Haiti: hur ett missförstånd i sociala medier ökade sms-donationerna med 175 000

Det började med en felaktig uppgift i det finstilta, och ledde till att samtliga svenska mobiloperatörer efterskänker den administrativa avgiften vid sms-gåvor till Haiti. Det innebär cirka 175 000 kronor mer till Röda Korset och Läkare Utan Gränser. Det hela utspelade sig huvudsakligen på Twitter och Facebook.

När vidden av katastrofen blev känd började människor donera pengar till hjälporganisationer. I sociala medier spreds budskapet kring sms-donationer snabbt; det är ett enkelt budskap att sprida (”SMS:a ordet LIV till 72990 så ger du 50 kr till Läkare Utan Gränser”) och det är enkelt att ge.

Läkare Utan Gränser har på sin sida information om hur mycket av de 50 kronorna som ett SMS ger, som kommer dem tillhanda (exemplariskt för övrigt med transparens). Där stod det:

Av 50 kronor går ca 41 kronor till Läkare Utan Gränser genom operatörerna Tele2, Telenor och Telia, ca 33 kronor genom Tre.

Skärmdump av informationen på Läkare Utan Gränsers sida
Skärmdump av informationen på Läkare Utan Gränsers sida

17 kronor av 50 är mer än en tredjedel. Tre framstod inte i positiv dager. Det uppmärksammades av Filip Salomonsson (för övrigt mycket duktig inom användbarhet och kundvård), som skrev det i en uppdatering på Twitter.

Budskapet snappades upp av många, inklusive mig. Jag hjälpte till att sprida det vidare, dels via Twitter där folk, dels på på Facebook.

Erik Hörnfeldt, PR-ansvarig på Tre, var snabb på att reagera på Facebook. Han kollade upp det och det visade sig att Läkare Utan Gränser hade gammal information. Tre tog 5 kronor per sms i administrativ avgift, varken mer eller mindre än övriga mobiloperatörer. Erik bad mig rätta informationen, vilket jag gjorde såväl på min privata blogg som på de kanaler där jag spridit den felaktiga informationen (Facebook och Twitter).

En stund senare kom Tre med information att de retroaktivt efterskänker sin del av den administrativa avgiften för SMS-donationer till Haiti. Briljant sätt att hantera situationen. Jag ringde upp Tele2:s pressjour strax efter att Tre gått ut med sitt pressmeddelande. Tele2 är snabbfotade och berättade att de också slopar avgiften retroaktivt. Telenors och Telias respektive presstjänster kunde inte svara, utan bad att få återkomma. Det dröjde inte längre förrän även Telenor bekräftade att de också efterskänker avgiften retroaktivt. Någon timme senare följde även Telia med, och toppade de andra genom att själva skänka 5 kronor per donations-SMS skickat av deras abonnenter.

Röda Korset hade fram till i morse fått in cirka 28 000 SMS. Läkare Utan Gränser cirka 7000. Det är 35 000 SMS, som tack vare operatörernas efterskänkning ger 175 000 kronor mer än de hade gjort. Det är som började med en felaktig uppgift slutade med mer pengar till Haiti, mycket tack vare sociala medier.

John AiraksinenPsykologifabriken har tagit kontakt med Ericsson IPX, som tillhandahåller betalnumret. De, tillsammans med ytterligare en part, tar ut en avgift i storleksordningen 2-3 kronor per SMS av gåvomottagarna. Än så länge är det oklart om även denna del kommer att efterskänkas.

Dagens Twitter-tips till Taxi Stockholm (och andra)

Ibland gör företag saker mycket svårare för sig själva – och sina kunder – än nödvändigt.

Idag får Taxi Stockholm vara exempel: de skickade ut en tweet om nyheten att en friåkare som snyltat på deras namn åker på miljonskadestånd.

Taxi Stockholms tweet med länk till DN via Facebook
Taxi Stockholms tweet med länk till DN via Facebook

Länken, som är förkortad med tjänsten Bit.ly, leder till Taxi Stockholms facebook-sida, där de postat länken till DN:s artikel. Facebook-sidan innehåller ingen mer information, inga kommentarer och tillför alltså inget mervärde. Det blir bara ett extra steg för mig som användare att ta mig förbi. Jag blir smått irriterad.

Jag vet inte om det är en önskan om att framstå som väldigt inne på sociala medier, eller om det är okunskap om teknik och/eller användarvänlighet, eller om det är något annat. I en konversation motsvaras det här att någon tipsar om en nyhet i tidningen och säger att den ligger i köket. När jag väl är i köket, finns där en lapp som säger ”Tidningen finns inte här, den finns i hallen”.

Dagens tips är alltså: länka direkt utan att använda mellansteg. Framför allt på Twitter, i kombination med URL-förkortare.

Sociala tips med Foursquare

Gowalla har ett övertag när det gäller design, men den sociala interaktionen är än så länge oslagbar i Foursquare. I Gowalla kan du lämna små digitala prylar till andra. I Foursquare kan du lämna tips på vad man ska beställa, eller varför inte toalettkoden till biograftoaletten?

Sociala tips, baserade på geografisk position med hjälp av Foursquare
Sociala tips, baserade på geografisk position med hjälp av Foursquare