Jag har snart bott i min lägenhet i ett år. Förutom ny säng i sovrummet och takbelysning i detsamma har jag det mesta på plats. Hyllor i badrummet? Check! Det är de där små sakerna som saknats: konstverk, inredning, prydnadsföremål. Jag har länge funderat på vad jag ska fylla mina bokhyllor med för prydnadsföremål. Buddhastatyer? Dalahästar? Pierrotfigurer i porslin? Ingendera är speciellt jag. Jag vill gärna ha något slags relation till det jag har i bokhyllan. Buddhismen är för mig en större bluff än någon annan religion (även om jag gillar delar av zen-filosofin). Dalahästar är visserligen fina men en dalahäst fyller ingen bokhylla. Pierrotfigurer är nästan lika illa som vissa fondväggar i sovrummet.
Egentligen hade jag svaret hela tiden. Jag är popkultur mer än något annat. Filmer, tevespel, reklam, konsumentprodukter. Sedan tidigare hade jag en alienfigur (Alien-quadrilogin ligger definitivt på min topp-10-lista). Denna är inköpt i en leksaksbutik. Alien-figur
I Turkiet köpte jag 2007 två aluminiumflaskor från en begränsad upplaga av Coca-Cola-flaskor. Dessa går att hitta bland annat på eBay De flesta är tomma, vilket för mig är ointressant. De ska så klart ha originalprodukten i sig. Jag har lyckats köpa ytterligare tre stycken, bland annat en av Karl Lagerfeld, som snart borde landa i min brevlåda: Coca-cola-flaskor i aluminium
I New York var jag inne på Kidrobot och köpte en Munny (som jag tänkte köpa kritor till och måla): Munny
För två veckor sedan hittade jag kronan på verket via Julia Skott. En konstnär i USA restaurerar gamla (och nya) Ken-dockor. Bland annat målar hon om deras ögon, ser till att de får ordentliga bröstvårtor och ger dem anatomiskt korrekta underliv. Jag hittade två stycken med böjbara armbågs- och knäleder och numera har jag en ekivok popkulturell installation i min bokhylla. Mattel stämde popgruppen Aqua för ”Barbie girl”. Jag undrar vad de tycker om mina Ken-dockor? (Notera den spännande skuggeffekten från Alien-figuren) När Barbie är borta ...
Jag har bokstavligen inte sett något som innehåller så lite sex och samtidigt är så hett som Jake Gyllenhaal på den här promobilden för ”Love and other drugs”. Jag trodde först att det var ett strumpeband han hade på sig, och det udda var att det gjorde det hela än sexigare. Och det är något jag, som har en fetisch på maskulinitet, aldrig trodde jag skulle säga.
Jag vet att jag gjorde slut med Jake för två år sen, men den här bilden får mig att återigen tänka att ”Micke Kazarnowicz Gyllenhaal” låter jävligt sexigt.
(Uppdatering: som Nick påpekar i en kommentar är den här bilden fejkad. Är något för bra för att vara sant, så är det inte sant. Jag får ta en sån bild på Jake själv.)
När jag började blogga var målet att jag skulle ha ett digitalt arkiv över mitt liv, en dagbok som jag kunde följa tillbaka. Det skulle vara personligt och privat, skrivet främst för min egen skull och samtidigt tillgängligt för de som kan vara intresserade.
Jag har glidit bort från det. Jag ser många små anledningar till det. Facebook och Twitter blir ett utlopp för saker som jag annars kanske skrivit ett blogginlägg om. Min professionella och personliga sfär har glidit ihop. Tiden räcker inte till till alla projekt jag skulle vilja göra, och istället för att tänka ”jag väljer att göra det här, och väljer att inte göra det där alls” så har jag tänkt ”jag väljer att göra det här och gör det där sen”.
Valet står mellan att lägga ner bloggen eller gå tillbaka till rötterna.
Jag väljer det senare. Framöver kommer det att bli fler personliga och privata inlägg. De som kommer till min blogg och läser den får själva ta ansvar för att de kan hantera informationen.
En vanlig kommentar på evenemanget ”lila 27 oktober” är att många – framför allt killar – inte har något att dra på sig. Samtidigt har entusiastiska och härliga deltagare kommit med tips om vad man kan bära och var man kan få tag på lila saker. Några företag har hört av sig och erbjuder rabatter till alla som ska delta.
Här är delar av min outfit nästa onsdag som inspiration:
Andra tips på vad man kan köpa eller göra: Knokkhar en lila klocka som de erbjuder 25% rabatt på om du anger koden LILA när du checkar ut. Istället för 249:- med frakt kostar den då 189:- Du behöver beställa den senast på fredag för att ha den levererad i tid. Jag har beställt en för att matcha resten av min outfit.
Hennes & Mauritz har på herravdelningen flera plagg i lila. Stickad halsduk och mössa, t-shirt och en longsleeve, en fintröja och två olika skjortor bland annat.
MQ har lila slipsar för den som vill bära slips till skjorta.
Leglookhar lila strumpbyxor, och erbjuder 20% rabatt om du anger rabattkoden ”bär något lila”.
Enligt Osannda, en av deltagarna i manifestationen, har kedjan New Yorker haft lila med i sina kollektioner de senaste tre åren. Det finns ett tiotal butiker i Sverige: Malmö, Löddeköpinge, Göteborg, Strömstad, Västerås, Norrköping, Uppsala, Stockholm – (Kista, Väsby, Nacka, Skärholmen)
Glitter har en hel del accessoarer lila. Carlings i Stockholm hade bland annat en stor lila stickad mössa i skyltfönstret i Stockholm. I Stadium såg jag en hel del lila överdelar bland träningskläder för tjejer.
Björn Borg (disclaimer: jag jobbar där) har en lila bygel-BH med matchande trosor.
Vill man inte köpa något nytt kan man färga något man redan har. Helfärgat eller batikmönster. Textilfärg kan köpas bland annat på stormarknader och Herdins, som tillverkar textilfärg har en hel del tips om hur du gör på sin hemsida.
Har du fler tips? Lämna dem gärna i kommentarerna, så kan alla ta del av dem!
Idag kom nyheten att Anton Abele får en riksdagsplats. Det som finns att säga om det sägs bra av Viktor Barth-Kron på SVT Debatt. Det jag kan tillägga är att vissa kör med argumentet ”men har är ju bara 18 år”. Att hävda att jag ska ha lägre förväntningar på Anton bara för att han är 18 är en skymf mot alla 18-åringar som faktiskt är vuxna och smarta. Intelligens hänger inte ihop med ålder.
Nåväl. Jag insåg att Anton har gått (eller går?) på Franska Skolan, och då föll en pusselbit om honom på plats. Här är historien som för alltid kom att färga min syn på Franska Skolan:
Runt år 2000 arbetade jag som skolinformatör för RFSL Stockholm. Jag åkte runt i olika skolor i Stockholms län oftast tillsammans en partner. Tanken var att ungdomarna skulle få träffa en kille och en tjej som inte var straighta och som kunde berätta om det ur ett personligt perspektiv.
Jag fick en bra inblick i skolorna i Stockholm. Jag var på en fordonsteknisk linje i norra delarna, jag var ute på en grundskola i Bålsta. Jag träffade sjätteklassare på söder, och gymnasieelever i Täby. Ett par gånger var jag på ungdomsgårdar och någon gång till och med hos en konfirmationsgrupp. Det pratas ofta om skillnader mellan friskolor och kommunala skolor, eller om skolor i rika områden (Danderyd, Täby) och fattiga (Fittja, Norsborg), och visst fanns det skillnader i lokaler och utrustning. Men frågorna från ungdomarna, nyfikenheten var densamma även om den kläddes i olika ord.
Det handlade alltid först och främst om relationer. Frågorna rörde sånt som de kunde relatera till, som ”Vad sa din mamma när du berättade?” eller ”Vad sa dina kompisar?”. En annan vanlig fråga var ”När visste du att du var homosexuell?”, som för att kunna dra en lättnadens suck om man var förbi åldern där man en dag kunde vakna upp och vara homo. I andra hand var det frågor som var uppe på tapeten i den allmänna debatten som giftemål/partnerskap och framför allt barnadoption.
Sex var egentligen det ämne ungdomarna var mest nyfikna på, framför allt från åttan och uppåt när majoriteten befann sig i puberteten och därmed också börjat upptäcka sin egen sexualitet. Vissa hade börjat kolla på porrfilm, vilket märktes när de ställde frågor om lesbiskt sex. Deras fantasi kring vad man kunde stoppa upp var övergick min, och var på det hela charmig och roande. Vi pratade så klart aldrig ur ett personligt perspektiv här, utan mer om vad man kan och inte kan göra och att olika människor gillar olika saker.
Fittjaskolan
Jag minns speciellt Fittjaskolan, en åttondeklass. Det var andra informationen på dagen, och jag var ganska trött. Klassen var ganska engagerad, förutom en tjej som satt och klottrade i sitt block och såg ut att inte bry sig. Inte på ett frånvarande sätt, utan mer ”jag är för cool för det här”. Jag minns att jag tänkte på tjejen som spelar Vasquez i Aliens.
Efter ett tag började de kretsa som katten kring het gröt. De ville uppenbarligen ställa frågor kring sex, men ingen vågade riktigt. ”Vilka andra frågor har ni?” frågade vi, och det var tyst. Alla skruvade på sig, kollade ner i bänkarna, slängde förstulna blickar på varandra. Frågan hängde i lufen, men ingen vågade. Den coola tjejen bara fortsatte att klottra. Sekunderna gick.
Plötsligt drar coola tjejen en suck, kollar på oss och säger ”Men de vill veta hur ni knullar, fattar ni väl”. Sen fortsätter hon klottra. Alla andra skrattar nervöst och tittar lite förväntansfullt; ”vad tänker ni berätta för hemskheter för oss, hoppas vi?”
Under mina år som skolinformatör blev jag aldrig generad. Visst, frågorna kunde vara väldigt grafiska och målande, men oavsett var vi var så fanns där en respekt och nyfikenhet. Bäst var åttonde- och niondeklassare, som ännu inte fått vuxenvärldens polityr och kunde ställa de flesta frågor. Vuxengrupper kunde dölja sina fördomar för att ”vissa saker kan man ju inte fråga”.
Franska Skolan
En enda gång i min karriär blev jag överraskad och förvånad av en fråga. Det var på Franska Skolan. Det var en gymnasieklass, första ring. De hade förberett frågor tillsammans med lärarna, och den första var:
”Vad har de avantgardistiska konstnärerna betytt för homosexuellas rättigheter?”
”Whenever I’m sad, I just stop being sad and be awesome instead!”
Idag är det International Suit Up Day. Jag har firat den med två outfits och ett soundtrack, och genom att vara helt awesome.
Dagens första outfit bars, Barney till ära, walk of shame-style: bortsupen kavaj, ostruken skjorta uppknäppt med slipsen löst hängande runt halsen (och gympaskor – very Ellen Degeneres). Någon påpekade att Barney Stinson aldrig skulle klä sig så. Det är sant. Men nån som har legat med honom skulle.
Eftersom livet regisserar sig självt, fick jag dagens soundtrack av ett Björn Borg-fan via vår sida på Facebook. ”Seek bromance”, komplett med en video som förmedlar ”bros before hos”
Efter lunch bytte jag till dagens andra outfit. Suit up! (Notera blicken. Jag borde ha kört den i Aftonbladet-artikeln, ”take me to bed or lose me forever” är bättre än ”crazy eyes”).
En fototapet med rätt motiv och på rätt ställe kan vara snyggt. Photowall.se har en massa fototapeter och canvastavlor, vissa rätt schysta. Jag funderar på att beställa en canvastavla av dem för att komplettera min bokhylla. Jag tänker någon av dessa två:
En fototapet i sovrummet kan vara en katastrof. Jag vet inte vad som är läskigare, personer som väljer någon av dessa som tapet för sovrummet, eller ett one night stand som ser den fototapeten och ändå ligger med personen.
Pest eller kolera: du måste ligga med någon som har en av dessa tapeter i sovrummet (och ni får inte ligga nån annanstans än i sovrummet – med lampan på). Vilket av motiven och varför?
(Själv väljer jag fantasy-motivet med kvinnan och gör det hela till ett straffknull för dålig smak)
Det var intressant att bara använda iPhone 4 som kamera i New York. Mer lättillgänglig, och med HDR-funktionen får jag alltid två versioner att välja mellan. Vissa av dessa är HDR-versionen, andra är utan HDR. Hur som helst: mobilkameror börjar bli riktigt bra nu.
Solen och molnen gör en häftig effekt på Emire State Building: det ser nästan ut som om byggnaden skimrar av sig själv.
Jag gillar kontrasten. Gammalt och nytt. Historia och nutid. Sirligt och rakt.
Öde tunnelbanestation. Tunnelbanan i New York är varm och högljudd, men ibland råkar man ut för att vara helt ensam på en station mitt på dagen. Det är en häftig känsla.
En station (jag minns inte vilken) hade en massa små skulpturer i metall. Som denna:
… och denna. Det är rätt lustigt att se dessa små skulpturer som i flera fall handlar om pengar och har en ganska okapitalistisk hållning för att vara New York
Jag gillar brandbilarna i New York. Det finns också något poetiskt i hur de delar in sig: ”Ladder 234, Engine 14”
Denna målning på Lower East Side i närheten av Prince Street var häftig. Kontrasten mellan färgexplosion och grå betong var påtaglig även en riktigt solig dag.
Ytterligare en målning på samma vägg som ovan.
Jag gillar att brandposterna målas och synliggörs istället för att försöka gömmas undan.
Het modell inspirerad av 50-tal i en butik på Prince Street
Jag älskar retrokänslan i den här bilden. Den är tagen utan HDR.
Att strosa i Central Park och läsa dedikationerna på bänkarna är en vacker känsla. Det är dedikationer till nyfödda barn, till avlidna vänner, till älskade partners eller till parken själv.
Utomhusreklamen för Yoggi Fri gör mig förbryllad. Den bygger på tesen att det som inte innehåller tillsatser är bra, därför att det är så naturen funkar. Det innebär att det som innehåller tillsatser är dåligt. Yoggi Fri innehåller inga tillsatser och är alltså bra, vanlig Yoggi däremot …
Jag blev förvånad när jag i butiken såg att det inte är Yoggi som stöpts om och återlanserats. Det är ett undermärke som säljs parallellt med originalprodukten, kannibaliserar på den och dessutom sågar originalprodukten i sin marknadsföring.
Sen kan vi ta det här med ”naturligt” som marknadsföringsknep … den marknadsförare som använder det argumentet, råkar ut för lunginflammation och dör för att hen inte får antibiotika är utsatt för något slags livets ironi – för antibiotika är väl så ”onaturligt” det kan bli. Och ändå så bra. Det finns massor med saker som inte direkt kommer från naturen som är bra, och det finns massor med saker i naturen som är riktigt jävla skitdåliga. Läs till exempel hur Julia Skotts mamma nästintill blev dödförklarad efter att ha ätit vanlig, naturlig svamp.
Ett problem med att ragga/dejta via nätcommunities är att bilder är platta. De visar inte en persons kroppsspråk, röst, de säger inget om vokabulär eller alla de andra små sakerna som gör at en person på en bild kan vara nästan helt och hållet olik den person man sen träffar.
Därför ger jag er en presentation värdig 2010: så klart i videoformat. Den här ligger numera på min profilsida på Qruiser. Vadslagning om vad som händer på raggfronten sker i kommentarerna.
(disclaimer: jag jobbar där) har en lila bygel-BH med matchande trosor.
