Jake är en liten naken sexis

Igår fick jag från två av varandra oberoende håll tips om nakenbilderna på Jake Gyllenhaal från filmen ”Love and other drugs” (jag höll, Freudianskt nog, först på att skriva ”Love, sex and other drugs”). Den här gången är de äkta till skillnad från förra.

Jag kan konstatera att Jake har mycket fina ben och en söt liten rumpa. Faktum är att jag börjar undra om det inte är jag som nån gång i sömnen googlat ”liten naken sexis” och därmed hamnat på Pojkfrökens blogg, för det är ungefär det jag tänker när jag ser Jakes söta lilla häck. (Tack Gangster för tipset!)

Jake Gyllenhaal naken

Den andra bilden kommer från samma scen, men är lite hetsigare. Snudd på hysterisk, vilket rimmar illa med Jakes sexighet. Varför finns ingen pausknapp i animerade gif:ar?

Mer naken Jake Gyllenhaal

Nu är bara frågan: ska jag vara orolig över att folk tar mitt OCD:ande över Jake på allvar och byta objekt till James Franco, eller ska jag bara vara nöjd med min positionering som den som får illustrera ”Jake Gyllenhaals stalker” i folks huvuden? Och täcker Trygg-Hansas drulleförsäkring lagningen av det sönderdreglade tangentbordet på min Macbook?

Professionellt, personligt, privat – en personlig strategi för sociala medier

För ganska exakt två år sedan skrev jag om gränsdragningen privat, personligt och professionellt. Nu är det dags att uppdatera min strategi, eftersom den gamla i praktiken inte fungerar som det är tänkt längre.

Min tidigare strategi gick i korthet ut på det här:
Jag gjorde uppdelningen ”privat, personligt, professionellt” som ett venn-diagram och placerade sedan de olika delarna av min digitala närvaro på rätt ställe.

Professionellt, personligt och privat i min tappning
Min gamla personliga strategi i 'sociala medier'

Min nya strategi:
Jag har aldrig gillat uppdelningen ”professionellt – personligt”. Det antyder att där finns en binär skala (och än värre, en hierarki) där den ena utesluter den andra. Jag håller inte med. Man kan vara personlig och professionell, man kan vara endera eller ingen. De hänger inte samman. Jag är nästan alltid personlig, utom när jag till exempel handleder processer eller jobbar med varumärkesidentitet för andra varumärken än mitt eget; det är exempel på uppdrag som kräver att jag tar mitt ego ur bilden.

Jag tror inte heller att det finns en binär skala mellan ”professionellt – privat”. Det handlar om en sammanblandning där ”privat” är detsamma som ”intimt”. Vi gör oss själva en otjänst om vi fortsätter göra den sammanblandningen. Jag tror att de flesta professionella relationer blir bättre av en inblick i varandras privata liv. Jag har full förståelse för att du måste gå 15.30 varje dag för att du har barn som ska hämtas på dagis och är ensamstående förälder. Det går att ge andra inblick i ens privata sfär utan att för den skull avslöja intima hemligheter.

Jag tror också att man i många fall kommer undan med att vara intim på nätet så länge man inte pushar ut den informationen utan låter folk gör ett aktivt val att ta del av ens ”intima jag” genom att aktivt hämta hem informationen.

Jag ser e-post, Buzz, Twitter och Facebook som push-kanaler. Bloggen ser jag som en passiv kanal.

På samma sätt som jag alltid är en hel person i allt analogt jag gör, så ska jag vara det även i det digitala livet. På samma sätt som jag väljer vilka sidor av min hela person jag lyfter fram i olika situationer, så ska jag lyfta fram olika sidor av mig själv i olika digitala kanaler. Jag kommer alltså att vara privat på Twitter, men i en begränsad utsträckning. Ungefär på samma sätt som jag kan berätta privata detaljer om mig själv på fikarasten på jobbet, eller slänga käft med min härliga kollega Sören. Jag kommer alltid att vara som mest privat på min blogg, på samma sätt som jag är som mest privatperson i min lägenhet. Facebook kommer att ligga som ett mellanting, som ett café där jag sitter och pratar alla jag känner som kommer in, oavsett om de är vänner från förr, kolleger eller stammisar på mina pass på gymmet. Samtidigt låter jag bli dem som kanske inte har lust att prata med mig just där och då.

De största förändringarna det här innebär för mig är att är att jag väljer att bli mer stringent i det innehåll jag skriver på Twitter och att jag slår ihop mina bloggar till en enda. Det var faktiskt framför allt bloggarna som gjorde min tidigare strategi vinglig och vind; enligt den såg jag denna blogg som något privat och personligt. Det innebar att det skulle vara ett val att komma in och läsa inläggen. Jag skulle inte pusha ut dem. Alltså skaffade jag en professionell blogg, vilket förde in en extra tröskel för mitt skrivande; det blev ännu en blogg att administrera, hålla reda på och uppdatera. Två av tre inlägg jag tänkt skriva i min professionella blogg blev inte av på grund av den tröskeln. Den professionella bloggen löste inte heller problemet helt, eftersom jag även har en roll som gruppträningsinstruktör på World Class som jag bloggar om. Jag började pusha ut vissa inlägg på Twitter/Facebook. (I en parentes kan jag tillägga att inte heller en professionell blogg skulle ha räddat mig från min pinsammaste fadäs hittills i sociala medier.) Skulle jag skaffa en tredje blogg? Fortsätta driva två stycken?

Jag bestämde mig alltså för att slå ihop dem. Numera återfinns allt blogginnehåll jag producerar här, uppdelat på tre huvudkategorier: professionellt, privat och träning. Förstasidan kommer att innehålla samtliga kategorier. Respektive huvudkategori innehåller en hel del underkategorier, och det går att prenumerera på enbart huvudkategorierna.

En annan viktig faktor som jag inte hade uttalat sedan tidigare, och som Daniel Sköld formulerade så väl på Twitter: mitt privata/intima/personliga innehåll låg sedan tidigare ute på nätet, och den som ville hitta det kunde enkelt göra det. Ibland kom de in på min blogg för att jag skrivit något relaterat till sociala medier, och genast framstod jag som icke-stringent: å ena sidan har jag sagt att jag inte ska pusha min blogg då den är ibland är av privat intim karaktär, å andra sidan kommer de hit just genom en sån push.

Nu har jag istället samlat allt under ett tak och bjuder in mina professionella kontakter att besöka mitt arbetsrum i min lägenhet, för att fortsätta liknelsen om bloggen som mitt hem. De har också möjligheten att titta in i andra rum, men jag är tydlig med att det handlar om ett aktivt val att i så fall göra det.

Alla mina bloggläsare kan delas in i tre kategorier:
– de som följer och läser via RSS-läsare som Google Reader (faktum är att Flattr:s RSS-plugin för WordPress gett mig betydligt fler klick än de jag fått via sajten: 779 flattr-klick sedan november)
– de som följer och läser genom att komma till sajten med jämna mellanrum
– de som sporadiskt hittar något enstaka inlägg de velat läsa genom sökning hos Google

På det här sättet kan jag förenkla för de två första kategorierna att komma åt det innehåll de vill ha, medan de sista blir oberörda. Följaktligen har jag också uppdaterat texten ”om bloggen” så den reflekterar just det här.

Jag får också en enda plattform på nätet. Alla inlägg på min före detta professionella blogg, encee.se, har flyttats över hit och med hjälp av en enkel liten plugin som heter ”Simple 301 Redirects” omdirigeras alla inlägg därifrån till rätt inlägg här automatiskt.

Vad tycker du om det här? Hur gör du?

Breakfast of champions

Frukostar från hela världen
Frukostar från hela världen

Just nu pågår ett projekt på Facebook där frukostar från hela världen fotograferas och samlas på ett och samma ställe. Jag tror att det kommer att bli en ganska fascinerande samling, när man kan se hur olika frukostar kan se ut på olika ställen.

Här är mitt bidrag, samma frukost jag äter varje morgon.

Breakfast of champions
Breakfast of champions

– Gröt på rågflingor med mjölk, en näve blandade nötter (valnötter och cashewnötter) och två pepparkakor
– Två kokta ägg
– Nypressad apelsin- och jordgubbsjuice från Brämhults
(Pillren är omega-3, en multivitamintablett och en b-vitamintablett, typ Berocca)

Gröten är gjord på rågflingor istället för havregryn. Jag tröttnade på havregrynsgröt och insåg att rågflingor fungerar på exakt samma sätt: tre minuter i mikron och det är klart. Nötterna bidrar med viktigt och nyttigt fett. Pepparkakorna ger en svag sötma och en smak av kardemumma och kanel (tack till Anna Eriksson för tipset). De senare är kanske det bästa tipset jag fått för att snabbt och enkelt ge lite mer smak till gröt som annars kan smaka ungefär som den ser ut. Inget plock med sockerskålar och kryddburkar, ner med pepparkakorna och de löser upp sig nästan direkt.

Den här frukosten är enkel och snabb att tillaga, enkel att modifiera de morgnar jag behöver extra mycket mat (till exempel fredagar efter att jag kört dubbelpass Bodycombat + Bodypump på torsdagskvällar). Ett extra ägg, en dubbel portion gröt och lite mer nötter och frukosten innehåller mycket mer energi utan att jag egentligen behöver göra något annat än min vanliga rutin.

Om jag bara skulle välja med smaken skulle jag äta pannkakor med lönnsirap, äggröra och bacon, men frukosten behöver i min värld inte vara ”god”. De viktigaste kriterierna är att den ska vara ätlig och näringsriktig. Men mer om ”mat vs föda” i ett senare inlägg.

En tioårig kärlekshistoria

Det finns några varumärken jag verkligen gillar. Ben & Jerry’s. Nike. Apple. Google. Levi’s. Det finns många anledningar, inte minst bland dem är att de fyra sistnämnda är med HRC:s lista över bästa arbetsplatserna för HBT-personer. Den förstnämnda stöttade homosexuellas rätt att gifta sig genom att döpa om smaken Chubby Hubby till Hubby Hubby.

Det här handlar om hur min kärlekshistoria med Levi’s började, nämligen med dessa:

Levi's Twisted från 2001
Levi's Twisted från 2001

De fyller tio år i år, mina Levi’s Engineered (eller Twisted, som de också hette när de lanserades). Jag älskar dem än idag, och jag skulle aldrig byta dem mot nya. Jag var precis hos skräddaren och hämtade ut dem efter att ha lagat grenen än en gång (jag ser det som en avgift på grova lår). Jag har lagat dem fem gånger och jag kommer att laga dem fem gånger till om de håller för det. Det lustiga är att min kropp ser annorlunda ut idag. Jag tänker att de måste ha varit betydligt mer baggy när jag köpte dem.

De började tidigt med att jobba med CSR utan att slå sig för bröstet, istället såg de att det skulle betala sig på lång sikt. De uppmuntrar mig som konsument att ta mitt ansvar. De lyckas väldigt bra med ”be honest, do good shit” för att vara ett stort varumärke.

Ungefär samtidigt som jag köpte dem körde Levi’s reklamfilmen ”Odyssey” producerad av Jonathan Glazer. Jag blev förtrollad när jag såg den. Den är än idag en av mina favoriter bland reklamfilmer. Enkelheten och dramatiken fångade mig; den innehåller en kille och en tjej utan att vara heteronormativ. Utan att anspela på sex. Den förmedlar produktens kärna: frihet. Det blir magiskt när reklamen med en snudd på episk ton lovar och produkten sedan levererar.

Sexdockor (NSFW)

Det finns så mycket deras miner säger: ”hej, jag är en galen mördare som kommer stycka dig, ha sex med kvarlevorna och sen äta upp dig”, ”First you give us the continuum transfunctioner, then we give you oral pleasure”, ”whoa, vem är du, var är jag, var är tåget som körde över mig och varför är jag naken?”. Jag är säker att du kan komma på några fler.

Det enda dessa dockors ansiktsuttryck inte säger är ”Hej, ha sex med mig”. Frågan då är, varför står de utställda på Sexmuseet i New York? Jag vet inte. Jag vet att materialet inte var speciellt behagligt (de hade två torsos som man fick röra) och att tjejdockans underliv smulade, vilket gav bisarronivån en extra skjuts.

Udda sexdocka på Sexmuseet i New York
Udda sexdocka av manligt kön på Sexmuseet i New York
Udda sexdocka på Sexmuseet i New York
Udda sexdocka av kvinnligt kön på Sexmuseet i New York

(Jag skulle ändå rekommendera ett besök på Sexmuseet i New York, om inte annat så för ”så gör djur”-avdelningen som är facinerande, bisarr, häftig och intressant på samma gång.

Petter gör en Dogge. Clarion är clueless. Jag skäms.

Kära Clarion! 2011 kan inte ett designerhotell i Stockholm köra försöka köpa street cred genom en telefonsvararröst. Petter är en söderlattepappa på 36 bast. Han kommer undan med en hel del, som att rappa Lill-Babs låtar i teve (dock att det var September som var stjärnan) men när han försöker prata hardcore kriminell hantverkare från Söder-slang får han bara tönt-cred. Och den smittar av sig på hela ert varumärke.

Varför, Petter? Jag har alltid tyckt att du är rätt cool, lite Robyn-light så där.

Petter
'Petter' - Pia Johanssons i 'På Minuten' karaktär när hon gör kriminella hantverkare från Söder

Det här är vad som möter dig om du ringer Clarion Stockholm:

Det roliga är att Pia Johansson förutsåg det här redan 2009, och i ett avsnitt av ”På Minuten” gjorde hon just karaktären ”Petter som telefonsvararröst åt Clarion”

Shoppinglycka i Toronto

När jag var i Toronto gjorde jag några fynd på Queen Street West. Bland annat hittade vi Torontos motsvarighet till Sci fi-bokhandeln i Stockholm, men med ett mycket coolare namn: Silver Snail. Jag tror inte att jag sett ett större utbud av actionfigurer, statyer och repliker någonstans. Allt från obskyr manga till varje tänkbar superhjälte och till och med sentintels (bläckfiskarna) från Matrix.

Bland annat hade de Dr Who:s överrock (this one’s for you Elin)

Dr Whos rock
Den tionde Dr Who:s rock

Jag lyckades dämpa de mest akuta köpimpulserna och det slutade med att jag bara köpte en halv Storm Trooper att sätta i bokhyllan. Nu är den hyllan perfekt (jag kan dock inte bestämma mig för vilket som är mer gay: mina två anatomiskt korrekta Ken-dockor eller aluminiumflaskan designad av Lagerfeld)

Storm Troopern kompletterade min bokhylla
Storm Troopern kompletterade samlingen i min bokhylla

Jag missar sällan chansen att besöka Nikes och Adidas konceptbutiker. I Adidasbutiken fanns en hel del av Star Wars-kollektionen kvar, men det enda som var både coolt och användbart utan att direkt inverka negativt på liggfaktorn var Adidas Jabba the Hut-sneaker. Däremot är det intressant hur både Adidas och Nike leder ligan över mash-ups av varumärken. Först var det sportstjärnor, men Adidas har samarbeten med till exempel Porsche och Vespa. Och här är några exempel på annorlunda skodesign:

Udda skodesign av Adidas
Udda skodesign av Adidas

Dr Martens hade en konceptbutik, och jag är lite imponerad över hur de lyckas produktutveckla utan att tappa för mycket av varken originalet eller punkkänslan. Nu har jag inte riktigt haft koll på Dr Martens sen jag jobbade på Din Sko på 90-talet, men vad sägs om Dr Martens i sammet?

Dr Martens i sammet
Dr Martens i sammet

Andra shoppingfynd var t-shirts. Den finaste jag hittade hade en serie fotografier av Jimmy Dean, men den fanns bara i small och inte ens om jag släckte lampan i provrummet och kisade såg den bra ut på mig. Jag hittade två andra t-shirts som var nästan lika snygga:

T-shirt med dödskalle
T-shirt med dödskalle

Fynd: t-shirt för 10 dollar
Fynd: t-shirt för 10 dollar

Absolut bästa fynden var dock salt- och pepparkaren i form av dödskallar, och kylskåpsmagneterna i form av iPhone-ikoner.

Salt- och pepparkar i form av dödskallar
Salt- och pepparkar

Kylskåpsmagneter i form av iPhone-ikoner
Kylskåpsmagneter i form av iPhone-ikoner

Champagne lychee – en bögisk cocktail

Det är snart nytt år, och jag ska iväg på nyårsmiddag. Till den har jag förberett en lista bestående av

– Årets största personliga kulturupplevelse (Crazy Pictures filmer gav mig hoppet åter för svensk film)
– Detta förändrade världen mest under 2010 (Wikileaks)
– Årets viktigaste händelse i Sverige (Valet, där Socialdemokraterna blev decimerade och Sverigedemokraterna kom in i riksdagen)
– Årets viktigaste personliga händelse för mig 2010 (Jag löste relationsgåtan för min egen del. Påminn mig om att berätta om det!)
– Det här önskar jag mest ska hända 2011 (vi får fredligt sinnat besök av en civilisation från en annan planet)
– Den här personen vill jag helst ligga med 2011 (Jake Gyllenhaal)

Men framför allt har jag förberett den bästa cocktail jag vet som för-fördrink: champagne lychee. Den är champagnefräsch, lite sötsyrlig och alldeles … alldeles underbar.

Du behöver:
Champagne
200-300 gram lycheefrukt per person

600 gram lychee och en halv flaska Veuve Cliquot
600 gram lychee och en halvflaska Gula Änkan

Skala bären och kärna ur dem. Det är lite meckigt och tidskrävande, men ack så värt det! Tänk på att det kan skvätta om bären, så om du har finkläder vill du bära ett förkläde. När de väl är skalade och urkärnade är det dags att mixa dem.

Lycheebären är skalade och urkärnade, redo att mixas
Lycheebären är skalade och urkärnade, redo att mixas

När de är mixade är det dags att sila bort allt fruktkött genom en finmaskig sil. Använd en sked eller liknande för att pressa ut den juice som fruktköttet sugit åt sig. Det som är kvar i silen ska vara torrt fruktkött. Jag hade ungefär 600 gram lycheebär och det gav tillräckligt för tre cocktails, med lite juice över.

600 gram bär gav efter silning tillräckligt med juice för ungefär 2 cocktails
600 gram bär gav efter silning tillräckligt med juice för ungefär 2 cocktails

Blandingen bör vara nånstans 35-50% juice och resten champagne, beroende på hur söt du vill ha cocktailen (jag föredrar mer champagne). Fyll på juicen först, och häll sen försiktigt i champangen. Försiktigt därför att champagnen reagerar med juicen och skummar väldigt mycket. Gör du tvärt om kommer champagnen att rinna över.

Färdig champagne lychee-cocktail
Färdig champagne lychee-cocktail, aka Dexo

Jag har letat på nätet, och ingenstans hittat något annat namn än champagne lychee. Det är för långt, så jag döper den till en Dexo efter min vän som introducerade mig till denna fantastiska cocktail.

Gott nytt år, jag hoppas att det blir för oss bägge vad varje år varit hittills för min del: det mest bögiska året hittills.

Homosexualiteten räddade mig från att #prataomdet

Jag har läst många av berättelserna i #prataomdet under de senaste dagarna. Jag har inte känt igen mig i någon, och först tänkte jag att det berodde på att det mest var tjejer som skrev om heterosexuella erfarenheter. Sen började killar skriva, som Erik Wiklund och Simon. Jag kände fortfarande inte igen mig.

Jag har funderat på vad det beror på, och ser tre fyra anledningar.

1. Jag är homosexuell
Homosexualiteten är indirekt en räddning. Om jag ska generalisera har bögar en annan inställning till sex än heterosexuella. Bland annat i det att bögar har en cruisingkultur. När jag gjorde min sexualdebut vid tretton års ålder var min arena för cruising Gula Sidornas kontaktannonser, tunnelbanan och heta linjen. Sedan flyttades den successivt ut på internet. Fördelen med den typen av tillfälliga sexkontakter är att alla inblandade parter är kåta och vill ha sex. Det största övergrepp jag varit med om när det gäller sex är lustigt nog helt osexuellt. Den dröjde till någon gång i sena tjugoårsåldern innan jag helt tagit livet av den katolikinducerade skammen över sexualakten – oavsett om det var med någon annan eller med mig själv. Det var långt efter att jag insett att det inte finns någon gud.

Bögars cruisingkultur är också relaterad till att bögar i högre utsträckning än straighta skiljer på sex och kärlek (vilket inte innebär att alla bögar gör det, eller att inga straighta gör det). Jag har helt enkelt haft lättare att lära mig att skilja på sex och kärlek, vilket är en annan anledning till att jag varit skonad från kränkningar. Något som händer med en kk eller under ett one night stand och inte upplevs som en kränkning hade förmodligen kunnat upplevas som det i en traditionell monogam relation där kärlek, trygghet och tillit är inblandade i högre utsträckning. Jag vet inte, jag har aldrig varit i en klassisk parrelation.

Jag minns att jag lyssnade på RFSU i början av 2000-talet, när de berättade om slutsatserna från attityder hos ungdomar. Killar såg sex som ett medel för att komma varandra närmare, tjejer som det som ett tecken på att man var nära. Jag tror att vi någonstans här, i den kulturella1 präglingen att killen som ligger runt är en viril bock, hittar svaret på varför bögar har en cruisingkultur. Jag är dock inte lika säker på huruvida det är cruisingkulturen som ger upphov till att bögar i allmänhet lättare skiljer på sex och kärlek, eller om det är den kulturella präglingen som tränar killar att göra skillnad på sex och kärlek och därmed ger upphov till en cruisingkultur bland bögar (där bägge parterna per definition är killar).

Hur som helst: jag tror att en stor del av frånvaron av kränkningar eller övergrepp ligger i frivilligheten som omgärdar mina one night stands och kk-relationer.

2. Jag är upplevelsedriven
Jag har haft många fler partners än genomsnittspersonen (sexualvaneundersökningen 1996 visar att kvinnor i snitt haft 4,6 sexpartners och män 7,1 dito). Statistiskt sett borde jag ha råkat ut för, alternativt begått fler övergrepp än genomsnittspersonen. Och visst har jag haft dåligt sex. Eller sympatisex, där jag ställde upp för att jag tyckte synd om killen. Visst har jag när jag var mer oerfaren gjort saker som jag upptäckt inte var min grej, dels för att jag ville testa och utforska, dels på grund av att jag inte sa nej på grund av bristande självkänsla. Ingetdera är i min värld en kräkning. En kränkning för mig är om någon skulle gjort något mot min vilja, till exempel börjat ha sex med mig när jag sover fast jag gjort klart att jag inte ville i vaket tillstånd, eller vägrat sluta om jag sagt nej. Att jag ställt upp på saker jag kanske inte velat göra har varit en del av mitt utforskande av livet i allmänhet och sex i synnerhet, och jag ser det inte som värre än att jag ibland ätit saker jag inte gillat eller umgåtts med människor jag hellre sluppit. Kanske har jag gjort saker som andra upplevt som kränkande? I så fall har de en annan definition av kränkning än den jag har, och har aldrig berättat för mig att jag gått över deras gräns.

3. Jag ser mig inte som ett offer. Vore jag straight skulle jag förmodligen vara objektet i #prataomdet
Min syn på manlighet är ett lapptäcke som jag format själv från det jag plockat upp i popkultur och i min omgivning. Jag har aldrig haft någon fadersfigur att mäta mig mot, tävla med eller plocka ner från en piedestal. Jag ser att min manlighet delvis bygger på stolthet: om jag aldrig ser mig själv som ett offer, kan jag heller aldrig vara ett. Jag vet att jag har blivit utsatt för övergrepp, till exempel när min mammas ex-man vid upprepade tillfällen misshandlade mig, men min syn på manlighet gör att det känslomässigt tar emot att ens definiera det som ett övergrepp. Jag är en man, och män blir inte utsatta för övergrepp. Män är inte offer.

Jag tror inte att synen på huruvida man kan vara ett offer eller inte är något man medvetet väljer själv, eller lätt kan rucka på i vuxen ålder. Jag tror att det är resultatet av den programmering som omgivningen gör med oss alla från det ögonblick vi föds. Jag tror också att tjejer i allmänhet är lite annorlunda programmerade; inte i det att de är offer, men att de är potentiella offer. Offerbilden är för mig intimt förknippad med rollen som subjekt och objekt. Killar är subjekt, de är jägarna som tar initiativet och jagar objekten, tjejerna. Ett subjekt tar initativet, ett objekt väntar (sen kan objektet välja mellan flera subjekt, men först efter att de tagit initativet). Ett subjekt kan inte vara offer, men ett objekt kan vara det.

Jag tror att det här, i krocken mellan subjekt och objekt, som upplevelsen av kränkning och övergrepp föds. Subjektets initiativ kränker objektet.

Nu har det här blivit jättelångt, och är delvis en stream of consciousness. Jag hoppas att det bidragit till din tankeprocess.

EDIT: Det blir längre.

4: Jag går inte igång på okåta
Jag insåg att det finns en annan, och kanske än viktigare anledning när jag läste Oscar Sundells redogörelse hur han som homosexuell ser att han hamnat i gråzonen. Jag känner igen mig i delar av historien. Fyllesex. Been there, done that, never doing it again. Jag ser dock inte dåligt fyllesex där jag vaknar och ångrar såväl sex som partnerval som en kränkning eller ett övergrepp åt ena eller andra hållet. Eftersom jag sällan haft bra sex på fyllan slutade jag med det nån gång i slutet av tjugoårsåldern. Jag vet att jag varit med om bägge sidor i fyllesex, där ena parten inte kunnat få upp den/komma. I de flesta fall avslutades det med att vi såg till att få det överstökat för den som kunde få upp den/komma så att det kunde ta slut. Dåligt val att inte säga nej avsluta det, visst, men jag har alltid blivit full av egen vilja och tar därför konsekvenserna av de valen. För egen del ser jag det inte som en kränkning eller ett övergrepp på vilken sida jag än befunnit mig. Jag känner inte igen mig i en annan aspekt: att tjata om sex (vilket jag ser som en potentiell kränkning) Det finns få saker som gör mig så avtänd som att någon inte är kåt och inte vill ha sex. Jag kan inte ens tända på porrfilm där gay for pay-skådisar har sex och fejkar njutningen (tänk ”Broke Straight Boys”). En busslast viagra döljer inte de små nyanserna i ansiktsuttryck och kroppspråk.

1 Jag i allra högsta grad övertygad om att det finns en biologisk prägling om man tittar på den stora massan ”män” vs ”kvinnor”. Men eftersom vi aldrig kommer att kunna separera dem, och därmed ta reda på hur mycket, så är det irrelevant ur alla praktiska perspektiv. Det biologiska kommer alltid att finnas där oavsett, och det vi kan göra är att hålla den kulturella präglingen så neutral som möjligt för att alla ska kunna få välja vem de vill vara.

Tips inför beach 2011 #10: sätt dig i tidsmaskinen

I de 9 föregående tipsen har jag sammanfattat delar av den erfarenhet jag fått i min roll som styrketräningsinstruktör, personlig tränare och gruppträningsinstruktör. Det tionde tipset kommer från när jag började träna för sista gången i mitt liv. Jag har börjat träna många gånger i mitt liv. Den sista gången jag började var 2001. Då hade jag tappat lite av vikten jag samlat på mig av att jobba ”med data” och leva på en diet bestående av kaffe, Jolt, cigarretter och snabbmat.

Jag när jag vägde som mest när jag var 20. Fotot är taget under ett tequila-race, därav den tomma blicken och lite saliga minen. Som tur är finns inga kroppsbilder på mig från den tiden.

Jag minns att tanken som slog mig var hur snabbt ett år passerat när jag tittar på det i backspegeln. Det är lite som att lägga sig på kvällen och vakna morgonen senare, jag vet rent logiskt att tid har passerat men samtidigt känns det som om det gått på ett ögonblick.

Jag tänkte också: ”Vad skönt att stå där, på andra sidan ett år och vara sådär vältränad som man kan bli om man tränar fem gånger i veckan under femtiotvå veckor. Känslan måste ju vara densamma, att det känns som om tiden flugit fram, samtidigt som man fått grymma resultat av träningen.”

Jag skaffade ett gymkort och började träna 5 dagar i veckan (inget jag rekommenderar att du tar efter – med dagens kunskap hade jag hållit mig på 2-3 gånger i veckan och sluppit den stora skaderisk en sån rivstart innebär). Perspektivförändringen, att jag skulle se alla resultaten om ett år bara jag fullföljde varje träningstillfälle, gjorde att varje tillfälle bara var ett steg mot målet. Jag hade inga förväntningar på resultat om en månad, tre månader eller ens ett halvår. Samtidigt visste jag att varje tillfälle var nödvändigt om jag skulle passera mållinjen.

Det var magiskt. Jag kunde släppa allt som hade att göra med resultat för stunden. Jag tyckte inte att styrketräningen var speciellt kul, men motivationen att möta mitt framtida, vältränade jag gjorde att jag tog mig igenom varje pass, varje uppvärmning (fast jag fuskade en hel del med stretchen). Träna tre dagar, vila en, träna tre dagar, vila en. Jag gjorde uppehåll när jag var sjuk, men det var enda gången. Någonstans på vägen inträffade mycket av det jag skrivit om i mina tips: jag fick en identitet som tränande, jag hittade träningsformer som jag verkligen gillar (helt ärligt så tycker jag att styrketräning på egen hand är tråkigt, men ibland ett nödvändigt ont) och jag insåg hur förrädisk vågen var (jag väger idag lika mycket som jag gjorde 1997 när fotot ovan togs).

Det här tipset kanske är det svåraste att applicera i praktiken, men jag ville gärna dela med mig av det eftersom det ledde till att jag idag är i bättre form än jag någonsin varit.