i mina skor – Sida 44 – Being Micke Kazarnowicz

London, baby! (Tips för nybörjaren)

Om du som jag är nybörjare på London, men till skillnad från mig inte har någon cool D. som kan guida dig runt, så har jag gjort en lista över saker som på ett eller annat sätt gav mig en upplevelse:

Här är några av höjdpunkterna i trakterna av Notting Hill:

Kitchen and Pantry, ett kaf� som för tankarna till Vänner. Sköna lädersoffor, WiFi, schyst latte och god färskpressad juice. Ett skönt ställe vare sig du vill varva ner eller koppla upp. Ligger på Kensington Park Road, i samma kvarter som ”The Travel Bookstore” från filmen ”Notting Hill”
Electric Cinema. En biograf utöver det vanliga. Suveränt sköna fåtöljer med fotpallar och bar där du kan beställa drinkar och snacks. Mycket civilierad biograf med ljud från filmen inne på toaletterna, så att du kan hänga med i filmen även om du behöver pinka av all champagne.
Art Apart. Galleri med unga brittiska konstnärer. Mycket bra konst och värt att besöka även om man inte planerar att köpa något.
Agent Provocateur. Porriga underkläder av damsnitt och sköna attiraljer som den här piskan med handtag i Swarovski-kristall.
Zucca. Restaurang som är perfekt för en bakfyllebrunch. Hur varmt det än är utomhus är undervåningen behagligt sval. Juicen på apelsin, tranbär och fläder är en återställare i sig, maten är klart godkänd och kaffet mycket gott. Ligger på Westbourne Grove.

I andra delar av London:

Harvey Nichols. Varuhuset som är vad NK vill vara. Börja med expresshissen till matavdelningen, högst upp i huset. Mycket snygg produktlinje med eget varumärke. Allt från peppar till kaffe, marmelad och oliver. Trots ett hyfsat högt pris är det här ett billigare sätt att piffa upp köket än att gå till Poggenpohl-butiken. Slappa en stund i baren innan du passerar resten av varuhuset på vägen ut.
Shanghai Tang-butiken. Asiatisk design med västerländsk touch. Kläder och inredningsdetaljer. Vem bryr sig om att man inte röker cigarrer när humidoren är hjärtskärande vacker? Prisläget är rätt högt: 45 pund för en anteckningsbok, 60 pund för ett sjukt snyggt set om tre doftljus.
Naturhistoriska Museet. Utställningarna tilltalar både barn och vuxna, till skillnad från Naturhistoriska i Stockholm som tilltalar antingen barn eller folk med mycket brinnande intresse för insekter.
Tekniska Museet. IMAX-biografen är en riktigt skön upplevelse. Skiljer sig från IMAX-biografen på Naturhistoriska Riksmuseet i Stockholm: den i Stockholm är kupolformad och får 3d-effekt genom kupolen, den i London är en gigantisk platt duk med 3d-glasögon på publiken. Den platta duken ger en bättre upplevelse än kupolen. Filmen om månlandningarna var bra, och jag gissar att undervattensfilmen är ännu bättre. Stor yta med uställningar som innehåller bilar, raketer, flygplan och allt annat du förväntar dig av ett tekniskt museum. Och tydligen en simulerad jordbävning som jag inte alls är bitter på att jag missade.

Andra bloggar om: london, resor, resetips, shopping, london-tips

London baby! (Spermavalar och raketer)

Jag har sagt det förut: de som gör museiutställningar i Sverige har bara två målgrupper: barn under 12 år och hardcorefantaster i ämnet. Naturhistoriska i Stockholm är ett praktexempel på utställningar som antingen riktar sig till barn eller till folk som får ~~ribba av~~ går igång hårt på insekter och uppstoppade fåglar. Det var det här som gjorde att jag var lite skeptisk till Londons Naturhistoriska Museum. Min skeptism smälte snabbt undan när jag insåg att det här var ett naturhistoriskt museum på allvar. Dinosaurieskelett och lättbegripliga fakta var toppen, men höjdpunkten var den rörliga modellen av en T-rex.

Och så såg vi skelettet av en spermaval. Bara en sån sak.

Tekniska Museet bjöd på allt från raketer och rymdkapslar till flygplan, bilar, motorer och en IMAX-biograf med riktig 3d-upplevelse. Vi hade bara en dryg timma och valde att gå på en film om månlandningarna. Hade jag haft en halvdag så hade jag lätt kunnat bränna den där. Nästa gång …

Andra bloggar om: london, museer, resor, humor

London, baby! (Ab Fab Electric style)

Skillnaden mellan att besöka någon i en stad jämfört med att åka som (clueless) turist, är densamma som skillnaden mellan att köpa en Breitling-kopia istället för ett original. Man får billigt turistsskräp och missar det verkligt fina innehållet. D:s version av London är lätt att älska. Den är häftig, levande, kontrastrik och full av upplevelser på ett sätt som en turistkopia inte kan vara.

Igår tog vi en sväng i Patsy och Edwinas fotspår: vi besökte Harvey Nichols. Här pratar vi seriös shoppingupplevelse. Harvey Nicks grafiska profil för matvaror är allt det där som Hemköps inte är. Kryddor, kakburkar, teförpackningar och bordsunderlägg med Harvey Nicks snygga utformning lyfter även det tristaste kök till Gaggenau-standard light. Jag fick hejda mig för att inte köpa mer än tvålen och kakorna.

Ett annat fynd var Little I, en rosa mintförpackning med en riktig spegel inne i förpackningen. Så fantastiskt bra och snygg att jag kommer fylla på med Ozon-pastiller, om jag så ska peta i dem en och en, när originalet tagit slut.

Efter shoppingen ledde Patsys och Edwinas andar oss till baren på Harvey Nicks. Varuhusets egna rosa champagne var visserligen lockande, men eftersom vi varit ute kvällen innan var vi ansvariga och beställde in rosa alkoholfria drinkar. Man behöver inte sluta vara gay bara för att man är ansvarsfull.

På kvällen bjöd Electric Cinema på en bioupplevelse som saknar motsvarighet i Sverige. Det här är en biograf med riktiga skinnfåtöljer, fotpallar och sidobord. Inne i biografen finns en bar där man kan köpa drinkar, snacks och smårätter innan filmen börjar. Fortfarande vägledda av Patsy och Edwina utrustade vi oss med varsitt glas champagne innan filmen, United 93, satte igång. Filmen i sig var inte alls lika bra som biografen, men det säger mer om biografen än om filmen.

Andra bloggar om: london, biobesök, shopping, upplevelser, resor

London, baby! (Stockholmare är lantisar)

Stockholm är ingen storstad. Stockholmare som tror att Stockholm är en storstad, samtidigt som de skrattar i mjugg åt mindre svenska städer som har ”storebrorskomplex” och gärna vill efterhärma metropolen Stockholm, är riktiga praktlantisar. Jag är en riktig praktlantis.

En storstad har en kritisk massa, tillräckligt stor befolkning så att det kan finnas butiker som säljer porriga damunderkläder och rosa piskor med Swarovski-kristaller i handtaget. En storstad har utrymme för gayklubbar med olika inriktningar: klubbar för fashionistas som lyssnar på pop, klubbar för alternativhobbitar som dansar till electro trash och klubbar för Abercrombie & Fitch-kloner som baröverkroppade rör på fötterna tilll umpa-umpa-umpa. En riktig storstad har utrymme där oliktänkande och annorlunda samexisterar istället för att assmileras och likformas.

Både Trash Palace och Ghetto kändes lika befriande som mitt första besök på Tip Top som knappt utkommen artonåring. Bägge gångerna handlade det om en insikt om att ”det finns andra som jag”, en känsla av tillhörighet, som jag knappast trodde jag kunde uppleva igen. Första gången övergick frihetskänslan som existensen av andra homosexuella gett mig över i en känsla av att bli kvävd och inpressad i en homonorm. Du har lämnat dem, nu måste du bli en av oss.

Igår, tio år senare, kom upplevelsen att jag inte alls behöver bli en av ”oss” för att jag har lämnat ”dem”.

Jag älskar Stockholm. Det är en vacker stad med härliga människor och häftiga upplevelser. Men Stockholm är ingen storstad. Stockholm är ett major lillebrorskomplex till storstad, fast med skärgård.

Andra bloggar om: london, stockholm, reflektioner, homorelaterat

London, baby! (Konst och tunnelbaneragg)

Art Apart är ett måste om du är i London. Samtida brittisk konst, jäkligt bra sådan.

Äh, vem försöker jag lura – jag kan ingenting om konst. Men jag vet att jag hittade fem tavlor jag gillade på studs. Tyvärr finns inga av dem på bild. Vissa av konstnärerna får noll träffar på Google. Jag undrar om jag skulle få ta kort därinne om jag frågade? Det är så synd att de här konstverken går osedda förbi.

Efter en intensiv shoppingtur på Oxfords street, som resulterade i två snygga t-shirts, en skjorta och ett bälte tog jag tunnelbanan hemåt. På tunnelbanan börjar en kille med snygga ögon och ett schyst axelparti utstickandes ur sitt linne småprata med mig. Vi skulle till samma station, Ladbroke Grove, och när vi klivit av och skulle åt olika håll presenterade vi oss och han avslutade med ”You’ve got really beautiful eyes. Really beautiful.”

Jag blev sjukt generad och lyckades prestera ett ljud som skulle kunna tolkas som ”oj, tack, vad generad jag blir” eller ”shit, plötslig magsmärta”. Han avslutade med ”Have a really nice stay in London, Mike” och gick åt sitt håll. Jag vandrade glad, generad och förvirrad hemåt. Och insåg att med vår konversation och mitt sätt att reagera på hans komplimang lätt hade kunnat tolkas som straight, men något social turist. Det är i alla fall så jag hade tolkat någon som betedde sig som mig.

Konstigt att något sånt aldrig hänt mig i Stockholm, men i London händer det första dagen. Sammanträffande, eller är det sån skillnad på Londonbor och Stockholmare? Jag kanske bara är snyggare i London. Eller så florerar någon smittsam ögonsjukdom i London.

Andra bloggar om: flirtar, konst, london

London, baby! (Det är som på film)

Jag har ju egentligen aldrig varit i London på riktigt. Jag har bara sett det på film, ”Notting Hill” till exempel. Det är illavarslande, för verkligheten har en tendens att inte kunna leva upp till filmens bild av sig själv. Los Angeles lyckades inte alls för sex år sedan. Milano föll också rätt platt. Paris gjorde visserligen ett framgångsrikt försök men London … London lyckas hittills fullt ut och mer därtill.

En bidragande orsak är att jag bor på Kensington Park Road, i samma hus som The Travel Bookstore från Notting Hill. En annan är att jag har världens coolaste D. som värd och guide. Just nu är han på jobbet, och jag sitter på ett Vänner-style-café, dricker en latte och skriver av mig de första intrycken innan de drunknar i det myller av upplevelser som jag tror den här helgen blir.

På flyget tänkte jag att det är stor skillnad på brittiska och svenska piloter. ”Good evening, ladies and gentlemen, this is your captain speaking” är en fras som får till och med mig att stänga öronen, trots att jag är långt ifrån en van flygresenär. Men piloten på British Airways-flyget igår pratade på ett personligt sätt, lovade att förmedla resultaten i den pågående fotbollsmatchen och skojade till det lite grann redan under introduktionen. Inte bara det, när vi hade landat och fick vänta en halvtimma innan vi kom till gaten och sen ytterligare tio minuter medan rampen krånglade, då fick han alla att sitta kvar lugnt och stilla genom att på ett lättsamt sätt berätta vad som var fel och hur länge det kunde dröja (”I see now that the engineer is kicking the ramp, we’ll see if that solves the problem. If it doesn’t, we have stairs on their way”)

Senare berättade D. att British Airways har det som policy för piloterna: professionell och personlig. Briljant idé. Jag vet inte hur mycket min flygrädsla lättat på grund av fallskärmshoppningen, men det finns någon flygrädsla kvar så lyckades pilotens personliga sätt få mig att känna mig fullständigt trygg.

Jag missade att det finns ett snabbtåg från Heathrow in till stan à la Arlanda Express och tog tunnelbanan. Det var i och för sig en vinstlott på sitt sätt, för jag fick sällskap av Harry. Föreställ dig Abercrombie&Fitch möter huvudrollsinnehavaren i skön romcom. Lägg till charmig självsäkerhet, en glimten i ögat och en brutal omedvetenhet om sitt utseende. Då har du en bild som i jämförelse med Harry ser ut som en krumryggig neanderthalare. Han hade t-shirt, slitna jeans och kom till och med undan med sexighetsdödaren nummer två: flip-flops (nummer ett är midjeväska).

Redan här började upplevelsen av att ha klivit in i en film: här hade vi en kille som annars bara ses i collegefilmer. Jag pratade min halvkackiga engelska och var mycket medveten om att vi svenskar bara är bra på engelska i jämförelse med befolkningen i isolerade Rumänska bergsbyar. Jag vet att jag har en tendens att prata fortare när jag blir stressad, och försökte hålla ner tempot vilket gjorde min svenska accent ännu värre. En del av mig ville bara rusa av på första bästa station, en annan ville hångla upp honom mot väggen. En mycket schizofren upplevelse som lämnade mig lite darrig, halvförvirrad och fick mig att missa min nästa anslutning. Jag kunde bara tänka två saker: ”Varför tog jag inte ett kort på honom?” och ”Var fan är bögbomben när jag behöver den?”

När jag gått och lagt mig fortsatte de schizofrena känslorna. En del av mig skämdes för att jag låtit D. övertala mig att sova i sängen medan han tog soffan, den andra delen fantiserade om att stöta på Harry under fredagen, vilket leder till en fika på ett skönt café som följs av instant kärlek och sedan kris av typen romcom (”Mike, I have a fiancée back home”. Självklart reder vi ut problemen även om det ett tag ser illa ut och vi bägge vandrar i regniga miljöer och tittar olyckligt på lyckliga förälskade par. Men kärleken vinner och vi lever lyckliga i alla våra dagar. Jag menar, är jag i filmernas version av London så är jag. Nu ska jag undersöka exakt vilken genre av film jag har hamnat i.

Andra bloggar om: film, london, resor, reseskildring

Crouch

Jag tittade upp från min bok när dörrarna i tunnelbanetåget öppnades. Han var så lång att han var tvungen att huka sig för att komma in genom dörrarna. Mitt i gången, där taket var som högst, kunde han precis stå upprätt. När han vände ryggen till mig så såg jag att lagtröjan han hade på sig. Crouch.

Jag undrar om han bar tröjan för att han verkligen gillar Crouch, eller om det var något slags dubbelironi över längd och ett namn som betyder ”huka sig” eller ”ducka”.

Vilka är dina sju Jeopardy-kategorier?

I en av mina favoritböcker, ”Microserfs” av Douglas Coupland, presenteras karaktärerna med vilka sju Jeopardykategorier som skulle vara deras ideala ämnen att tävla i. Jag gillar tanken, eftersom det kräver att man tar steget längre när man presenterar sig. ”Film” räcker inte som kategori, man behöver specificera genre, tidsperiod eller skådespelare. Ju mer specifikt, desto bättre. Jag var tvungen att tänka till en hel del för att komma på mina sju kategorier. Vilka är dina?

Skitig, dystopisk science fiction. Alien-filmerna, Terminator-rullarna, Pitch Black, Running Man, Screamers, Cube 2. Tillsammans med min favoritgenre nummer två, glättiga romcoms (gärna i high school-miljö) speglar de rösterna i mitt huvud: pragmatikern (”Det kommer gå åt helvete med mänskligheten”) och optimisten (”Vi kan ha kul på vägen dit – med rosa fluff!”).
Visste du att … (Även känd som ”Djävla besserwisser”) Kunskap som lämpar sig väl som samtalsöppnare och konversationsunderlag på fester. Som till exempel att människan är den enda primaten som tål skaldjur. Eller att personer som äter bajs luktar illa i munnen i upp till ett dygn efteråt, varför tuggummi är att rekommendera vid såna lekar. Mina kompisar säger att jag kan så konstiga saker, och tja … det är sant.
Livet på gymmet. När man har jobbat på en stor anläggning i en liten kedja får man koll på det mesta som rör gymmiljöer. Nojor och knepiga kroppsideal inkluderade. Jag kan peka ut en z-stång, sätta ihop ett aerobic-pass och stå i receptionen. Samtidigt.
Biosalonger i Stockholm. Salong 9 och 10 på Heron City har den största duken av alla salonger i Stockholm, och de bekvämaste sätena. Ljudet läcker igenom från stora salongen till de mindre, både på Astoria Kungsgatan och Rigoletto. Astorias toaletter är generellt fräschare än SF:s. Varför kan jag sånt här?
Vänner. Framförallt säsong 1-5. Jag har nästan Rainman-liknande egenskaper när det gäller repliker och udda kunskap. Som att Rachels tilltänkte man heter Barry Farber i alla avsnitt utom det första, där han heter Finkle. Eller att siffrorna på Monicas och Chandlers lägenheter är 4 och 5 i första avsnittet, men sedan byts till 19 och 20.
Brödsorter i Mälardalen. Jag har en ortorektikers koll på brödsorter i Mälardalen. Fazer Bröd är det absolut bästa bageriet, med Pågens som god tvåa. Egentligen har jag en ortorektikers koll på de flesta halvfabrikat. En lat ortorektiker, alltså.
Hör något snuskigt. Sarah Silverman är inte den enda som kan vara profan, jag har också en förmåga att höra snusk i det mest söndagsskolevänliga ämnet. En miljöskada från tidigare jobb och roliga kompisar. Eller kanske bara ett symtom på sexbrist.

Din tur.

Uppdatering:
Här hittar du fler bloggares Jeopardy-kategorier
I-landsproblematik
Läget just nu
Pojkfröken

Har jag missat nån? URL me baby!

Bekräftelse

Jag skulle bara ner till tvättstugan för att hämta tvätten från torkskåpet.

Fan vad hissen dröjer, tänker jag tio sekunder efter att jag tryckt på knappen. Den brukar ju komma på studs. Jag kollar in i hisschaktet. Det verkar som om någon lassar in något i ena av hissarna. Den andra befinner sig högt uppe i huset. Endera dagen måste jag ta reda på var trapporna som leder till tvättstugan finns. Jag bor ju bara på första våningen.

När hissen väl kommer står det en kille på tjugo-nånting i hissen med ryggen mot mig. Hissen har öppningar på bägge sidorna, på bottenvåningen går man ut genom dörren på motsatt sida från våningsplanen sett. Det är alltså det hållet han är vänd mot. När jag går in vänder han sig om och vi hejar med en sån där utsökt balans mellan distans och vänlighet som man gör när man träffar en granne man inte känner.

Det första jag tänker när han hejar är ”Shit vad han är snygg”. Helt plötsligt är jag extra glad att jag bytte om från mjukisbrallorna och sunk-tröjan jag hade på mig när jag tvättade.

Sen hände det.

Istället för att ställa sig med ryggen mot mig igen så ställde han sig lite med sidan mot, och kollade in mig utan att verka för uppenbar. Hade jag inte tyckt att han var sjukt snygg och därför kollat in honom samtidigt så hade jag inte märkt det. När jag tog på mig den där röda t-shirten kändes den lite väl tajt över armarna och bröstkorgen, men de där tvivlen smälte under mr X diskreta blickar.

Han gick ut på bottenvåningen, och hade jag varit religiös hade jag bett en stilla bön om att han verkligen bor i huset. För då lär vi synas igen.

Det är intressant det där med bekräftelse. När den kommer från någon jag inte känner, så betyder det mer om den kommer från någon som ser bra ut, än från någon som är utseendehämmad. Ytligt, säger kanske vissa. Mänskligt, säger jag.

David Gahan Maximus Bean, men kalla mig gärna Micke

Jag får fortfarande panik av att höra frasen ”Vet du vem du är lik?” och vill helst svara ”NANANANANANANANANA” samtidigt som jag håller för öronen på bästa femåringsmanér. Det bottnar i att jag upp till ungefär 20 års ålder blev jämförd med Mr Bean. Det är ungefär lika roligt som att ramla ner i ett kar med batterisyra, med den enda skillnaden att eventuella liknelser med Mr Bean skulle försvunnit vid ett fysiskt batterisyra-bad.

Självbilden är ibland bräcklig, och just när jag hade blivit lite kompis med mitt utseende så kommer det en sån här Richterskals-nia och totalt möblerar om landskapet. Jag har varit med om två såna självbildsbävningar: Mr Bean-perioden och dubbelspeglingseffekten. När jag för första gången såg mig själv bakifrån/i profil med hjälp av flera speglar. I en provhytt på H&M. Lysrörsbelysning är en skönhetsmakeover i jämförelse. Don’t do this at home kids, it causes severe emotional trauma.

Om Mr Bean var lågvattenmärket i min vet-du-vem-du-är-lik-period, så är Maximus höjdpunkten.

Igår sa E, en av mina (coolaste) instruktörskollegor att jag var lik han den där snubben Russel-nånting i den där gladiator-filmen. Gissa vem som blev stoltare än en påfågelhane bland nakenhönor? Russel Crowe i rollen som Maximus är en av de grymmaste filmkaraktärerna ever. Empires recension sammanfattar det hela rätt bra:

Russell Crowe was clearly born in a hard month, in a hard year during a freak outbreak of total hardness. The man exudes the physicality of a wild animal. Shifting testosterone like a pre-bloated Brando, he holds the screen with such assuredness and force you simply can’t rip your eyes away from him. When he looks pissed off (as he does for 90 per cent of the time), the movie possesses its own gravitational pull.

Det bästa är att det inte var första gången! Det hände en gång för några år sedan på Patricia, när en kille som jag haft en crush på sa något liknande:
– Har du sett Gladiator?
– Såklart. Bra film!
– Men det är ju du … han, alltså du, ni är så lika! Du är han!
Jag var för upptagen med att bli generad för att svara något sammanhängande, minns jag. Men gissa om det gjorde hela min kväll?

Nu ska jag visserligen erkänna att man kanske inte är så nykter när man är på Patricia. Och jag tror att E egentligen behöver glasögon, eller så var det inte mig utan mina armar han jämförde med Maximus. Jag har rätt schysta gladiatorarmar. Jag kan inte heller se några likheter mellan Mr Bean och Maximus, bortsett från att de är lika många. Slutsats: Mr Bean är människoapa och Maximus är homo sapiens. Jag är den felande länken.

Jag finner lite tröst i att jag de senaste 5-6 åren bara blivit jämförd med Maximus och David Gahan (sångaren i Depeche Mode). Dessutom hade jag som fjorton-femtonåring en grekisk (!) dubbelgångare som jag hörde om från flera olika håll. Fast det kanske bara var Rowan Atkinson som var på besök i stan.