Kategori: i mina skor

Vardagsliv, berättelser och anekdoter ur min privata tillvaro

Existenstjyrkogården

Jag blir lite avundsjuk på både Pojkfröken och Tania som kan gilla, och finna lugn på, kyrkogårdar. Själv får jag grav existensiell ångest av dem. Att gå och titta på en gravsten tillhörande någon som dog för femtio år sedan påminner mig om att jag också ska dö en dag. Jag vet att när jag väl dött kommer jag inte bry mig. Lik är inte kapabla till sådana känslor. Inte tror jag heller på ett liv efter döden hur mycket jag än försöker. Jag tror att man slutar existera, och när jag ser personerna som dog för femtio år sedan så tänker jag på allt de missat. Brokeback Mountain. Ben & Jerrys Cookie Dough. Internet. Douglas Coupland. Tv-spel.

Och sen börjar jag tänka på allt jag kommer att missa när jag har dött.

Det är helt galet egentligen, eftersom jag ju missar massor med saker redan. Men så länge jag existerar har jag möjligheten. Jag vill vara med vid första kontakten med en annan civilisation. Jag vill se hur samhället ser ut om femtio och hundra och tusen år.

Jag är inte rädd för att dö, jag är rädd för att sluta existera.

Ordväxling i mitt huvud

18.03. Jag har just kommit innanför dörren från jobbet. Jag ska gå och träna.

– Är du riktigt säker på det? Du är ju lite trött …
– Väskan är packad, bussen går om tio minuter. Du behöver röra på dig. Gå!
– … och så åt du ju lite dåligt mellanmål på eftermiddagen …
– Sluta sjåpa dig, ditt femöresvåp.
– Men du har ju jobbat så hårt på jobbet idag. Gick du inte och la dig lite sent igår? Du kan ju ta en powernap nu och träna lite senare, när du laddat …
– Just det. Ladda på den där bilringen din jävla michelingubbe. Lägg av nu, ta väskan och gå!
– Borde du inte äta något mer först? Sätt dig ner, ät och vila en stund, så kommer du få ut mer av träningen sen. Gymmet har öppet till 22 för tusan.
– GÅ. NU.
– Har du någon mat hemma? Du förtjänar verkligen att ta det lugnt ikväll. Du kan köpa ett paket Ben & Jerrys Cookie Dough och hyra en film. Man behöver faktiskt inte träna för jämnan.
– Hörru ditt lata mufflon: det räcker inte med tre konditionspass i veckan. Du måste styrketräna också. Du kan ju inte låta flera års träning bara rinna ut i sanden!
– När du ändå äter onyttigt så kan du ju köpa en pizza. Det är bättre att synda jättemycket på en gång än att synda lite hela tiden. Ditt nya liv kan börja imorrn. Tänk vad utvilad du ska vara när du varit hemma och pysslat om dig ikväll.
– Minns du när du jobbade inom friskvårdsbranschen? Var det inte just det här du inte fattade, hur man kunde komma hem från jobbet och hitta på ursäkter istället för att åka och träna? Har motivationen ersatts med fettvävnad, kanske? Lev som du lärde, din lilla späckboll.
– Man ska lyssna på kroppen. Och mig! Det är viktigt med vila. Resultaten kommer ju när du vilar, träning bryter ner kroppen. Har du inte liiiiiite ont i halsen om du känner efter riktigt noga? Det är inte bra att träna med en förkylning i kroppen.

Träningsångest ger mig svår personlighetsklyvning, trots (eller kanske på grund av) att jag är utbildad personlig tränare och gruppträningsinstruktör.

Du söker någon annan än du tror

Svenska Dagbladet har en riktigt bra artikel om nätdejtning. Bland annat skriver Ann Lagerström om att den bilden vi tror vi vill ha inte alls är den vi faller för:

Problemet är att vi människor inte kan räkna ut vad vi kommer att tända på. Det har professorerna Sheena Lyengar och Raymond Fisman vid Columbia University visat. De startade helt enkelt en dejtningsklubb och bjöd in ett antal singelstudenter. Innan snabbdejtningen började fick studenterna beskriva vem de ville träffa. Efteråt jämförde forskarna idealen med vad studenterna verkligen blev attraherade av. Inte en siffra rätt. Den som föredrog intelligenta tände på den alldaglige glada. Den som sökte aktiv fritid föll för en filosofistudent. Dessutom hade studenterna nu, bara någon timme senare, korrigerat sina idealbilder så att de stämde med de nya bekantskaperna

Ännu intressantare är avsnittet om forskaren som delar in folk i två kategorier, Perfektionisten och Praktikern:

Perfektionisterna går in för sitt letande, och ger sig inte förrän de hittat ”det bästa”. Praktikerna tittar lite här och där, och bestämmer sig sedan för något som verkar bra. Praktikerna är ganska nöjda med tillvaron. Perfektionisten mår pyton eftersom han inte kan släppa tanken på att han missat något. Det kan finnas något som är bättre.

Det där är ju jag! Perfektionisten! Jag har gradvis blivit mer och mer medveten om det de senaste åren, även om jag inte satt något ord på det förrän idag. Problemet för oss perfektionister är just nätets tillgänglighet. Mister du en så står dig tusen profiler åter, och det är bedrägligt lätt att tro att bakom nästa klick döljer sig herr Rätt. Men klicken blir till timmar och timmarna till veckor, månader, år. Innan man vet ordet av är man sex år äldre och står kvar på samma ställe. Bara ett klick till …

Ett annat problem med nätdejtning är att det blir lite lätt krystat på själva dejten. Anställningsintervju light. Är killen snygg och charmig eller tyst och tråkig är det paniktourettes-läge, men för det mesta blir det ett bollande av standardfrågorna. Det enda som fattas är Meyer-Briggs Personality Indicator och löneanspråk.

Nä. Jag tror det är dags för mig och Robin att på allvar ta tag i planerna för singelklubben. En klubb för singelkillar som vill träffa andra killar under avslappnade former. Alla som bjuds in får ta med sig en eller två singelkompis(ar), så att det finns lite avslappnad relation i det hela. En dag i månaden hittar man på nåt kul, som Fångarna på Kastellet, gocart, paintball eller kajakpaddling. Frågan är bara om Stockholms gayvärld är tillräckligt stor för det?

Just det, du kanske ville läsa hela artikeln i Svenska Dagbladet? Du söker en annan än du tror

Katolsk ångest

När jag var fem år rymde min gigantiska ångestgarderob bara ett monster: domedagen. Dagen när alla skulle samlas inför Gud och delas upp i två grupper: De som syndat minst fick spendera evigheten i himlen. Vingar, moln – the full monty. De som vågat njuta varit onda fick spendera evigheten i helvetet. Komplett med djävlar, eld och evig smärta. Grupperna satt på träbänkar, såna som finns i katolska kyrkor, och framför dem stod Gud och såg bister ut medan han dömde. När jag bett kvällsbönen och gått och lagt mig, såg jag hur jag satt i bänkraderna som får komma in i himlen. Min mamma och min lillebror satt på andra sidan. Jag var uppenbarligen ett kontrollfreak redan i femårsåldern, för att inte nämna min brist på övertygelse om min mammas och tvååriga lillebrors oskuld. Så skjut mig.

En annan gång fick jag en sårskorpa strax ovanför hårfästet på höger sida. Jag pillade lite på den och frågade min mamma vad det var. Hon svarade att det var ett horn som höll på att växa ut för att jag varit så elak. Jag höll helt enkelt på att förvandlas till en liten djävul. Snacka om att det tog skruv. Du har aldrig sett en så snäll och välartad femåring. Hade den där sårskorpan aldrig gradvis försvunnit så hade jag varit den första att kanoniseras medan jag fortfarande levde. Inget ögontjäneri där inte, för Gud såg allt. Allt!

När jag var 22 år gammal var jag i Milano. En dag var vädret riktigt sjukt dåligt, med en depressionsgrå himmel som fick tillvaron att kännas som om försökte den exemplifiera innebörden av ordet ”menlös”. (Rocky och Sandra fattar precis.) Jag och W var ute och gick på stan, och vi var deprimerande småfuktiga. Det var inte så mycket att regndropparna föll ner på oss, som att de hängde i luften och vi gick in i dem. Enkelt uttryckt: det mest deprimerande väder jag kan tänka mig.

En sån här dag passade ett besök i Il Duomo, den stora katedralen i Milano, utmärkt. Känslan av skuld och ångest därinne var så påtaglig att driftiga försäljare kunde produktifierat den och sålt ”ångest på en pinne”. Passande nog stämdes just då orgeln, och tonerna som kom ut lät klagande och sorgsna. Ungefär som valsång. Om valen hade blivit övergiven av sin familj, dumpad av sin partner, hade tarmvred, gallsten och pungen i en rävsax. Jag kan inte klandra orgeln, jag skulle också låta sådär om någon förvarade mig inne i en katolsk katedral i ett par hundra år. När vi gick ut ur Il Duomo hade vädret blivit sämre. Trots det kändes torget utanför Il Duomo som en sommaräng. Till och med arkitekturen i kyrkorna ska främja skuld och ångest.

Inte undra på att jag är som jag är.

Ett fragment av Sex and the City som jag minns väldigt väl är när Miranda dejtar en katolik som måste duscha direkt efter varje sexakt. Skräckslagen tänkte jag ”vad fan? det där är ju jag”. Inte Miranda alltså. Hennes katolska dejt. Det är sådär jag har känt hela livet: skuldkänslor efter sex, oavsett om det var med andra eller för egen maskin. En Luther på axeln är rena rama ormen i paradiset jämfört med en katolsk gud i huvudet.

Men det är inte bara gud. Gud kunde jag stänga ute, men tankarna på att alla döda kunde se vad jag gjorde var ungefär lika upphetsande som Martin Timell. Föreställ dig själv att din mormor (eller Martin Timell) tittar på dig när du onanerar, och försök hålla kvar lusten. Var sen tacksam att du inte är katolik (är du katolik har du mina kondoleanser).

”Religion är opium för folket”, sa Lenin. Om så är fallet så har katolicismens grundare käkat fultjack, för katolicismen är för ångest vad vallmon är för opium.

Astrologi för pragmatiker

Lejonet (23/7 – 23/8) Lejonet har ofta ett storslaget sätt, men uppskattas ändå då han är generös och varmhjärt … Äh. Skitsnack.

Här är sanningen om mig alla lejon:

Lejonet (23/7 – 23/8) Du ser dig själv som en född ledare. Andra ser dig som en idiot. De flesta lejon är bråkmakare. Du är fåfäng och tål inte kritik. Din arrogans är direkt vedervärdig. Lejon är tjuvaktiga slynor och får ut mer av onani än sex.

Men jag är en mångfacetterad person, och inte en stereotyp schablon av ett stjärntecken. Jag har fler sidor. Därför känner jag också igen mig i till exempel väduren:

Väduren (21/3 – 20/4) Du har livlig fantasi och tror ofta du är förföljd av Säpo eller PRO. Du har lite inflytande på dina vänner och folk avskyr dig för att du skryter med den lilla makt du har. Du saknar självförtroende och du är en allmän nolla.

Vilket stjärntecken är du?

Vad fan?

Jag har ju förstått att vårt förhållande har några småsaker vi behöver reda ut, som vår kommunikation till exempel. Jag menar, man kommer bara så långt i ett långdistansförhållande om man inte får svar på mailen man skickar till sin pojkvän. Jag har försökt ta det via telefon, men hans agent vägrar lämna ut telefonnumret, och är väldigt nitisk i sitt förnekande av mitt och Jakes förhållande: han förnekar det även för mig. Så visst, jag och Jake har uppenbara förhållandeproblem, men jag visste inte att vi gått så långt att vi börjat träffa andra. Slynluder!

Sexfaktor 7

Sörentorp var vid en första anblick hållplatsen som gud glömde. Den ligger ingenstans. När man tar buss 178 eller 603 mot Kista så är det Danderyd – ingenting – ingenting – Sörentorp – ingenting – Helenelund. Men efter ett tag fattade jag att det är Stockholms bästa smultronställe. Om man med smultronställe menar kollektivtrafikhållplats med hög sexfaktor.

Visst finns Universitetet, som ju har en hög andel hunkar. Liksom Flemingsberg. Men de har en sexfaktor på kanske 2, vilket betyder att av tio personer som kliver av eller på den hållplatsen är två så snygga att jag man skulle ha sex med dem om tillfälle gavs. Vilket inte är att förakta. Sexfaktorn alltså. De flesta hållplatser har svårt att komma upp i sexfaktor 1.

Svaret på den uppenbara frågan är enkelt: för att enda skälet till att kliva av eller på vid Sörentorp är om man ska stalka polisaspiranter till Polishögskolan. Polishögskolan i Stockholm har 898 studerande, och sisådär fyra av fem är killar. Det är klart att det finns en hel del utseendehämmade polisstuderande, men de blir lite snygga by association. Enda som skulle kunna generera en högre sexfaktor är en station där bara värnpliktiga kliver av och på. Nakna och inoljade. Med Jake Gyllenhaal som sällskap. Naken och inoljad.

Jag vill härmed dementera att jag insåg det här för att jag brukar leka Felix Herngrens rulltrappelek från ”Vuxna Människor” på bussar och tunnelbanor. Rent hypotetiskt så skulle det kunna vara så att jag vid varje hållplats måste ha sex med någon av dem som kliver på färdmedlet. I verkligheten är det ju bara konstiga, omogna och/eller sexuellt frustrerade personer som gör sånt.

Jag var tvungen att söka på nätet för att se om jag skulle vara ensam om att bete mig så, om jag nu gjorde det. Men det finns tydligen personer som är lika knäppa som jag så konstiga att de faktiskt leker så. Spårvagnspåsättning, heter det i Göteborg. Ska vi säga t-baneknull här i Stockholm då?

Jag och Jake Gyllenhaal via Casanova och Italien

Jag är släkt med Casanova. Inte nödvändigvis Giacomo Casanova, men väl italienare med namnet Casanova, som flyttade till norra Europa av skatteskäl. Skattesmitare, alltså, och fyllon med tanke på hur välutvecklade alkoholistgener som gått i arv till dagens ättlingar. Om det finns något som helst släktskap med Giacomo så har jag bara ärvt faiblessen för snygga killar, Giacomo var nämligen inte helt främmande för sex män emellan. Jag ärvde definitivt inte det spännande kärlekslivet: där är jag för Giacomo Casanova vad Satan är för Jesus i amerikansk terminologi. Och det, mina vänner, leder oss in på det starkaste argumentet mot eventuellt släktskap: Giacomo ligger inte och roterar i sin grav. Vilket han skulle gjort om någon av hans ättlingar haft ett kärleksliv lika tragiskt som Kevin Federlines låtskrivartalang.

Casanova var enligt historieskrivningen rätt lång och stilig, det senare påpekades ju även av Fredrik den Store. Det är kanske därför det sägs att italienare är så jäkla snygga, vilket är anledningen till att jag inför min Milanoresa hyste stora förhoppningar om de italienska bögarna; ”Bögar är så snygga” + ”italienare är så snygga” = supersnygga italienska bögar. Det visade sig att den snyggaste killen var en (straight) norsk turist. De italienska bögarna var högst ordinära, och rätt stela. När man dansar i Italien rör man endast fötterna lite sida till sida, med armarna fixerade vid överkroppen och ringmuskeln tajt som hade man ett plockepinnspel i ändtarmen. Nä, faktum är att snyggon per minut-faktorn är betydligt högre på Kungsgatan i Stockholm än på Via Monte Napoleone i Milano. Förmodligen är det kulturellt betingat. Så då skulle min besatthet av mitt intresse för Jake Gyllenhaal vara delvis kulturellt betingat: Jake har nämligen svenskt påbrå.

Undrar om det går att hävda som förmildrande omständighet vid stalker-rättegångar?

En annan Johan

Jag gick igenom hela högstadiet och väntade på att Biologiboken skulle få rätt; Att det här jag kände för killar skulle visa sig vara en fas. En fas som en dag skulle gå över. Det vände på gymnasiet, när jag träffade Johan. Jag var fortfarande rädd för att jag var bög, men jag väntade inte längre på att det skulle gå över. Jag sökte nu efter ett sätt att vara den jag var.

Johan var min första kärlek. Hemlig, såklart, för ingen visste att jag var bög. Vi blev kompisar, och den bitterljuva känslan av att få vara nära men aldrig någonsin få gensvar på samma plan var ibland outhärdlig. Jag har bara skrivit en enda dikt i mitt liv, och den var så klart till honom. Han fick aldrig läsa den.

Han åkte till USA och jag trodde mina känslor skulle svalna, men vi brevväxlade och pratade i telefon och känslorna bestod. Vi pratade om att jag borde komma och hälsa på honom. Jag trodde han menade allvar, för honom var det mest snack. Jag var 16 år och flög till USA. Jag kunde inte avgöra vilket som var större: äventyret i att ensam åka till USA, eller glädjen över att snart få se honom igen. Han var 16 år och krossade mig totalt när han förklarade att han inte hade tid att umgås när jag väl var där. Jag var tillitetgjord och ensam i en liten håla vid namn Youngstown, Ohio. Jag bokade om min biljett hem, och hittade på en ursäkt å hans vägnar. Inte så mycket för att skydda mig från hans svek, för jag var inte dum. Ursäkten var för omvärlden, för jag stod inte ut med skammen att ha varit så kär och dum.

Jag har idag, tolv år senare, fortfarande aldrig riktigt pratat med någon om det här. Sextonåringen sitter fortfarande kvar på motellrummet och tittar på repriser av Pantertanter, medan hans väsen är en herre-på-täppan-lek mellan skammen och känslan av att vara tillintetgjord. Han får fortfande mig att rodna varje gång jag tänker på honom. Jag har aldrig varit speciellt bra på att prata om mina egna intima känslor. Känslor är svaghet. Det är så mycket lättare att raljera och vara elak. Cool. Oberörd.

Någon gång under de här tre åren hittade jag en text på nätet som berörde mig – och fortfarande berör mig – något enormt. Men bra texter är som glädje: de blir bättre när man delar med sig, så, hatten av för den anonyma person som skrev och publicerade detta:


Suck. Jag är så innerligt trött på att vara olyckligt kär för jämnan. Jag bor i en studentkorridor och det har hänt flera ggr nu att jag har kärat ner mig i någon grabb på korridoren. Varför kan jag, mitt förbannade pucko, inte lära mig? Varför kommer jag inte ut och börjar träffa bögar istället?

Det gör verkligen så ont. Allt detta stjälande av de små ögonblicken: att se sin älskade djupt in i hans ögon och aldrig släppa dem med blicken under samtalet, att förlora sig i deras varma färg och känna leendet leka på ens läppar när lyckan sprider sig i kroppen,
att med yttersta svårighet lyckas förstå samtalet; att godmodigt och med kärlek reta honom och sedan, när han låtsas bli arg få njuta av fysisk närhet genom att boxas eller brottas lite; att ge honom ett kilowatt-leende och värmas inombords av hans leende tillbaka; att titta på honom när han inte ser, beundra hans kropp och längta efter en öm kyss av hans fräckt leende läppar. Om inte en kyss, så åtminstone en kram av hans starka armar. Om inte det så åtminstone få krama honom – jag behöver inget gensvar…och det räcker om jag bara får krama honom lite, kanske bara hans ena ben? Men kan jag inte i alla fall få lägga mig runt hans fötter och värma dem åt honom när han behöver? Snälla? Gud?

Det är också jobbigt med den ständiga påminnelsen; att se honom komma ut i korridorsköket varje morgon med ett härligt sömndruckna ögon och rufsigt hår. Se honom gäspa och sträcka på sig som ett behagfullt djur. Eller se honom skratta och vara glad, se hans leende stråla värme. Se honom festa och ha kul. Charmas av hans skämt och fräcka upptåg, förföras av hans pojkaktiga lekfullhet. Eller bara se honom i vardagliga situationer; studera honom när han diskar, älska honom för hans sätt att gå…

Och så skammen, skammen över att utnyttja honom, att utge mig för att vara vän, men i själva verket vilja ha honom på ett sätt han inte har godkänt eller samtyckt till. Att göra honom försvarslös genom att inte berätta. Att utnyttja hans vilja att vara en god vän. ”Kan en man inte vara vän med en bög?”.