Jag blir lite avundsjuk på både Pojkfröken och Tania som kan gilla, och finna lugn på, kyrkogårdar. Själv får jag grav existensiell ångest av dem. Att gå och titta på en gravsten tillhörande någon som dog för femtio år sedan påminner mig om att jag också ska dö en dag. Jag vet att när jag väl dött kommer jag inte bry mig. Lik är inte kapabla till sådana känslor. Inte tror jag heller på ett liv efter döden hur mycket jag än försöker. Jag tror att man slutar existera, och när jag ser personerna som dog för femtio år sedan så tänker jag på allt de missat. Brokeback Mountain. Ben & Jerrys Cookie Dough. Internet. Douglas Coupland. Tv-spel.
Och sen börjar jag tänka på allt jag kommer att missa när jag har dött.
Det är helt galet egentligen, eftersom jag ju missar massor med saker redan. Men så länge jag existerar har jag möjligheten. Jag vill vara med vid första kontakten med en annan civilisation. Jag vill se hur samhället ser ut om femtio och hundra och tusen år.
Jag är inte rädd för att dö, jag är rädd för att sluta existera.