Trygghetskoncentrat

Sen julaftonskväll. Julmaten har för länge sedan ställts undan i väntan på nästa dag. Kvar på vardagsrumsbordet står bara tomma glas, en nötskål och ett par chokladaskar. Ljusen är släckta, bara julstjärnan i fönstret och julgranen lyser upp vardagsrummet. Och så teven, där någon film går på låg volym. Julmatsdästa och julklappsglada halvligger vi i soffan. Andetagen är djupa, regelbundna, pömsiga. Till och med trafiken på vägen utanför har nästan avstannat helt. Stillheten ramas in av de enstaka förbipasserande bussarna, markeras av ljudet när någon sträcker sig för att okynnesäta en av de minst ogoda överblivna bitarna i Alladin-asken.

Efter ytterligare en stund börjar alla gå mot sina sängar. Lillasyster, lillebror, mamma. Jag är trött på ett sånt där behagligt sätt. Jag skulle kunna somna bara jag blinkade lite för länge, men jag håller sömnen på lagom avstånd. Om en stund kommer jag också sova, men först ska jag njuta ett litet tag till av den här bästa stunden på julhelgen.

Första fallskärmshoppet

Be there or be square
Jag minns inte vem som kom på idén att vi skulle ta fallskärmshopparcert, jag eller Malin. Det var i varje fall Malin som anmälde sig först. ”Be there or be □” stod det på vykortet hon skickade när hon anmält sig och betalat anmälningsavgiften. Det var 1995, och det visade sig att jag var □.

Jag har tappat räkningen på hur många kompisar jag pratade med under åren som följde om att hoppa fallskärm. På samma sätt som vissa lever på vad de en gång varit, och berättar historierna från sin storhetstid om och om igen, levde vi på framtida meriter. Det är klart vi skulle hoppa. Nån gång. Som om historierna vore kompisar från förr som vi stött på i storstadsvimlet, avslutade vi alltid mötet med ett löfte vi visste att vi inte skulle hålla.

Jag minns sista gången det hände. Det var våren 2004. Jag satt på Roslagsbanan med en kompis när vi kom in på fallskärmshoppning. Som så många gånger förr var vi bägge helt övertygade om att vi skulle göra det. När vi klev av vid Östra Station sa han ”Vi måste kolla upp det”. Helt plötsligt hörde jag hur han upprepade ett eko av frasen jag själv sagt vid oräkneliga tillfällen. Översatt från diplomatiska betyder frasen ”Det kommer inte att hända”. På bussen hem såg jag mig själv sitta och upprepa samma fras tio år senare, och tio år efter det. Det är just för såna här tillfällen jag satt dit tatueringen på axeln, för att påminna mig om att livet är en engångschans att uppleva så mycket som möjligt.

En onsdagkväll fyra månader senare fick jag skjuts upp till Gryttjom, där Stockholms Fallskärmsklubb hoppar. Redan första kvällen fick jag prova på att packa fallskärmen, något som första gångerna har samma svårighetsgrad som att stoppa in en tresitssoffa i en kondom. Fyra dagar senare befann jag mig i ett flygplan, på väg till min slutdestination: tusen meter ovanför hoppfältet.

Flygplanet hade anpassats för fallskärmshoppning. Där fanns inga stolar, istället satt vi i två rader på golvet med ryggen mot färdriktningen. De riktiga hopparna, de som skulle upp till fyra tusen meter, satt längst in. Vi elever skulle av först, och därför satt vi närmast den genomskinliga plastjalusi som agerade dörr. Medan jag skriver det här väcker minnena en efterklang av skräcken jag kände när hoppmästaren öppnade plastjalusin. Jag får återigen ont i magen när jag i mitt huvud ser honom luta sig ut för att se efter var planet befinner sig. För varje elev som fälldes kände jag skräcken öka, och jag undrade hur rädd jag egentligen kunde bli innan jag kräktes.

När det var min tur vände jag mig om för att låta hoppmästaren ta min pilotskärm. Jag var en tunn säck av skinn till bristningsgränsen fylld med skräck och dödsångest. Och svindel. Trots att jag inuti planet stod på knä medan hoppmästaren tog ut den lilla skärm som sedan skulle dra ut den stora höll jag en hand på dörrkarmen för att inte ramla.

Andas. Jag minns att jag tänkte på andningen, att dra in varje andetag lugnt och sakta och låta det komma hela vägen ner i magen. Jag vet inte om andningen hjälpte något, för min puls skenade upp till nivåer jag annars får anstränga mig hårt för att uppnå. Det är som om jag gick på autopilot när jag ställde mig i dörren och nickade okej mot hoppmästaren. Jag minns att jag fäste blicken på horisonten och väntade på klappen på benet som betydde ”Hoppa!”. I filmen hoppar jag bara någon sekund efter det, i verkligheten kändes det som en halv minut eller mer. Med blicken på horisonten kämpade jag mot paniken som gömde sig bland tankarna på att det är en kilometer ner till marken, och jag litade på att 210 kvadratfot tyg skulle bromsa fallet. Jag försökte fokusera på att dra in och släppa ut luften lugnt och kontrollerat, vilket resulterade i något slags kombination av hyperventilering och profylaxandning. Jag tänkte att det bara krävs mod i en hundradels sekund, bara jag släpper taget så kommer resten sköta sig självt. Jag tänkte på alla felfunktioner på fallskärmen vi har fått se, och på reservdragsproceduren ”Se, ta, se, ta, dra, dra, svanka!” När jag kände klappen på benet tänkte jag återigen på min tatuering och förvånade mig själv genom att släppa taget.

Jag minns ingenting efter att jag hoppat. Stressen blev så hög att hjärnan gick in i undantagstillstånd. Det fanns inget ”sen”, allt som existerade var just exakt nu. Långtidsminnet fyller ingen funktion när hjärnan tror att man ska dö vilket ögonblick som helst.

S€å här står det i min loggbok efter första hoppet:

Svankade lite, men glömde dra dummydrag. Desorienterad efer fallskärmens utveckling, tog 2 min att hitta basen. Missade finalvarv, gick direkt på final. Glömde hålla ihop fötterna, flärade sent och drog i knäna. Men jag gjorde det!

Tre veckor och 47 hopp senare var jag det som i fallskärmshopparkretsar kallas för ”turkey”: en nybliven a-certare.

Andra bloggar om: , ,

Monstret under sängen och andra nojor

Apropå nojor (för det är nog det Mats menar, snarare än fobier):

De flesta av mina nojor går på något sätt ut på att jag skadar mig. Till exempel vassa hörn på möbler, jag tänker alltid att jag ska snubbla och träffa det där vassa hörnet med struphuvudet, tinningen eller ögat. Äh, det var väl inte så farligt, tänker du nu. Men jag mjukstartar bara …

En annan noja handlar om att slicka på kartongpapper. Sånt där brunt, strävt papper som suger upp hela fukten från tungan. Jag hatar att bara dra med fingrarna på sånt. Jag kan få lite samma känsla av att dra lågkvalitetsservetter ur en sån där servettburk de har på lunchrestauranger.

En tredje noja handlar om (håll i dig nu) duschdraperier. Där jag är instruktör har herromklädninsgrummet en duschkabin som är inbyggd som ett hål i väggen. När jag sätter på duschen bildas något slags luftrörelse som suger draperiet inåt, vilket resulterar i att det täcker min högerfot så tårna befinner sig på andra sidan av sagda draperi. Jag får genast tvångstankar att någon står där med en yxa och ska hugga av dem. Det är lite som reglerna för spelet mellan barn och monstret under sängen: allt som är under täcket (eller innanför duschdraperiet) är off limits för monstret, men sticker minsta tå ut är det okej för monstret att ta det (huvudet är för det mesta undantaget, förutom under vissa, specifika omständigheter).

Den absolut värsta nojan jag har handlar om att bli avsugen av någon som får ett epileptiskt anfall. Under ett sånt anfall kan man få kramper i alla muskler, inklusive käkmusklerna. Hej kastrationsångest! Som bonusinformation kan jag meddela att ungefär var tionde person beräknas få ett epileptiskt anfall någon gång under sitt liv.

Din tur. Vilka är dina favoritnojor?

Andra bloggar om: , ,

Kramkort

Jag ångrar bara sånt jag inte gör.

Som igår, till exempel, när jag kommer in på SATS Hötorget för att träna, och lägger märke till en snygging i Nike Pro Vent-linne (ser man bra ut i ett sånt så är man rätt vältränad). Jag är lite halvstressad: byta om, skriva på papper, handla en Red Kick, ta fram vikter till passet … Medan jag börjar byta om kommer snyggingen in, han är klar med sin träning och ska duscha. Han är snygg utan linnet också. Vi hinner utbyta några förstulna blickar innan han försvinner bort mot duschen.

När jag väl bytt om, skrivit på avtalet, lagt fram vikterna och handlat ska jag bara lägga tillbaka plånboken i skåpet. Snyggingen håller vid det här laget på och klär på sig. Medan jag går ut möts våra blickar, inte lika förstulet den här gången, och vi ler bägge två. Det är nu jag skulle ha vänt om, tagit fram ett Kramkort (Ja, jag VET att namnet är så corny att tillverkarna borde straffknullas med kaktus och grovsalt. Men konceptet är smart, och alternativen man kan kryssa i på baksidan år rått okej.) och gett till honom. Vilket jag kommer på först när passet börjat. När det gäller flörtar är jag ungefär lika snabb som jag är med mina repliker: nånstans mellan ”koala på Valium” och ”förlamad snigel”.

Andra bloggar om: , ,

Lycka

Jag är hopplöst efter. Rexxie visste det redan i juni, Dexo har sett honom live och Oswald har pushat hårt för honom. Jag gillade visserligen ”Relax, take it easy” redan första gången, men det är först idag jag upptäckt hur fantastisk ”Grace Kelly” är. Det är såklart Mika vi pratar om. Har du sett ”Bring it on” där Kirsten Dunst dansar vilt på sin säng med cheerleader-pompoms i händerna? Ge mig ”Grace Kelly” på högsta volym, två pompoms och Kirsten ska få se hur man glad-freakar ut till en låt.

Idag fick jag förresten en enkät från ”Lovefilm” (fortfarande ett genomkackigt namn) där ena frågan var:

Vilken av dessa filmstjärnor skulle du helst vilja få oväntat besök av som tomte på julafton?
– Mikael Persbrandt
– Jake Gyllenhaal
<deletia>

Få se nu. Persbrandt. Gyllenhaal. Hmmm. Äter jag hellre själv än ser mina barn svälta? Svårt med alla dessa val i juletider.

Jag har aldrig …

När man är på, säg, inflyttningsfest och tycker att ”Jag har aldrig …” blir för tråkigt kan man testa följande varianter:

”Jag har aldrig, men skulle vilja …” (testa på bondage)
”Jag har, men vill aldrig igen …” (ha halvkasst sympatisex med en amerikan och få gonorré på alla tre ställena)
”Jag skulle aldrig …” (ha blöjsex)

Ett påstående som dök upp:

Jag skulle aldrig kunna tänka mig att byta kön.

Jag frågade om det handlade om könsbyte med hormoner och skalpell, eller om ett trollslag à la Askungen där jag blir världens snyggaste brud. I det första fallet tackar jag nej (jag skulle bli en kvinnlig version av Boris Jeltsin) men i det senare fallet så skulle jag överväga det. Större utbud av killar = mer sex. Jag menar, hur mycket får man inte ligga om man ser ut som hon? Till och med jag skulle ha sex med henne.

Olycklig och straightacting?

Jag har just insett att jag är både olycklig och straightacting. Enligt Stockholm City har personerna som mår bäst följande saker:

  • Ett jobb (check)
  • Lång utbildning (nej)
  • Bra lön (nja, efter min löneförhandling)
  • Inflytande på arbetsplatsen (jodå, till viss del)
  • En trygg och kärleksfull partner (nej, Jake vägrar ju fatta att vi är ihop)
  • Gärna många barn (nej)

Två och en halv av sex. Du ser ju. Jag är så olycklig att före detta pandatjejer riskerar att få återfall och skära sig i handlederna för min skull.

I helgen snackade Dexo, jag och T dessutom om listor på vad som är straightacting, och Dexo har nu listan på sin blogg. Jag tror visserligen att PC bara är straightacting om man är Mac-användare från början, å andra sidan är Mac gay på ett sånt där skönt Carson i Fab5-sätt.

Jag kontrar med:

  • (Öppnad) whiskyflaska hemma – check
  • Byter om till mjukisbrallor när jag kommer hem – check
  • Sportstrumpor (tubsockor^2) – check
  • Dead Rising och strategispel på Xbox360 – check
  • Stephen King-böcker i bokhyllan – check
  • Klättring varannan onsdag – check
  • De tio dyraste föremålen i lägenheten är teknikprylar – check
  • Prenumeration på Larson! och Pondus – check
  • Bara garderobsblommor hemma – check
  • Cykel (oflitigt använd) och inlines (ännu mer oflitigt använda) hemma trots platsbrist – check

Jag medger att det ser illa ut, och då har jag inte tagit upp klassiskt macho saker som licens i personlig träning, fallskärmshopparcertifikat och vandrarkängor i Gore Tex. Dexo konstaterade att jag inte ens blir bra som transa, det enda jag kan transa som är en kraftigt dopad kulstöterska från Bulgarien. Jag har inte ens haft sex på länge. Jag skulle kunna vara den sämsta bögen ever, om det inte vore för att halva min filmkollektion består av filmer som ”Mean Girls”, ”Mounlin Rouge” och ”Snygg, sexig, singel”, för att det enda som pryder mina väggar är en almanacka med halvnakna killar, för att jag faktiskt har en autograf av Anna Book (utskriven nån gång -89 eller -90) och för att jag faktiskt hade Madonnas ”Immaculate Collection” på LP-skiva redan som tonåring.

I ett försök att kompensera fyllde jag min önskelista med nattkräm från Dr Brandt, halva ZIRHs hudvårdsserie och en fuktkräm från Decleor. Visste jag vilken färg jag ska ha så skulle jag lagt upp smink också. Det värsta är att jag inte kan bestämma mig för om det är gay eller bara Peter Siepen-metrosexuellt med såna saker på sin önskelista.

Andra saker som är svåra att bestämma på metrosexuellt eller gay-skalan är:

  • Att handla på NK Manlig Depå
  • ”Ansiktsbehandling för honom” på spa
  • Modemedvetenhet (Hej King-redaktionen!)

Okej. Nu ska jag övertala Jake om att vi faktiskt är tillsammans och måste skaffa barn, så jag kan bli lycklig.

Lagom ljummet medel

På sista tiden har livet känts lagom. Ljummet. Medel. Jag går runt i något slags bubbla bestående av lika delar av tillfredsställelse och liknöjdhet. Det gör att jag får kramp. Skrivkramp. Umgängeskramp. Tillvarokramp. Jag sover mycket och har svårt att vakna på morgnarna.

Jag har liksom ingenting att berätta, för allt känns så ”Vet du vad so… eller nä, strunt samma” Till och med mitt Hallmarkindex ligger still på en jämn och relativt hög nivå.

Jag går inte runt och känner att allt är tungt och jobbigt. Jag garvar åt saker, till exempel åt Amy Sedaris fantasiska minspel och de underbart egotrippade karaktärerna i serien ”Strangers with candy” (Tack för lånet, Magnus!) som är betydligt mer surrealistisk och absurd än filmen, som i sin tur ju var rolig och bra. Jag uppskattar saker, som till exempel senaste Bond-filmen som fick mig att sitta på helspänn i actionsekvenserna. Bond är snygg för första gången sedan Sean Connery, och han är mörkare och mindre klämkäck än Roger Moore. Hur coola är förresten förtexterna? För att inte tala om Le Parkeur-scenerna i början? (Mer Le Parkeur kan ses i Madonnas video till ”Jump” eller genom att söka efter ”parkeur” på YouTube)

Och så, plötsligt, när jag sitter här och skriver det här inser jag två saker:

Ett: Jag är enormt verbal i min tankeprocess. Jag behöver klä idéer och tankar i ord för att kunna se dem och ta reda på om de är bra eller dåliga. För att hitta nya infallsvinklar. För att komma vidare. Oftast behöver jag göra det med någon jag gillar och har förtroende för, och personen i sin tur behöver mest lyssna. Det visste jag sedan tidigare. Nu inser jag att det funkar nästan lika bra att skriva ner orden.

Två: Det är drivet som saknas. Jävlar, det har tagit 29 år för mig att inse hur målinriktad jag egentligen är. Och hur … inte tomt, men mindre färggrant livet blir när målet väl är uppnått.

I våras blev jag kuggad på en instruktörsutbildning. Jag var för strikt i rörelserna, jag behövde bli mjukare, få mer flow, komma ner utan att bli slapp. Jag slets lite mellan hopp och fötvivlan, kanske var det här inte min grej. Kanske skulle nöja mig med att vara deltagare istället.

Jag gav mig fan på att klara det. Hela hösten har varit ett stort projekt, och vägen dit har varit tuff. Jag fick sluta med vissa saker jag egentligen gillade, jag fick göra saker jag tyckte var mindre roliga och jag fick planera in allt i ett sexdagarsschema som lämnade väldigt lite fritid när det kombinerades med mitt heltidsjobb. Målet var att ta licensen innan årets slut. I början av november fick jag chansen att gå utbildningen en gång till: men var jag redo, två månader innan deadline?

Jag gick utbildningen. Och jag klarade den. Det var just i det ögonblicket som färgerna var som klarast, och kontrasten som skarpast.

Och plötsligt inser jag också varför mitt nuvarande jobb inte ger mig samma kick trots att projektledning borde vara just the thing, framför allt när jag projektlett två succéer på raken: Lojaliteten. Att jobba för ett företag, men vara anställd av ett annat skapar ett identitetslimbo där jag behöver dela min lojalitet mellan två företeelser som inte alltid vill åt samma håll. Ska jag se det som ett brödjobb och skaffa mig fritidsprojekt som tillfredsställer behovet av ett driv?

Nu blev det lite väl mycket ”kära dagbok”. Sorry. Här har du en helt Gris, groda, potato, potato
irrelevant, men rätt söt bild som tröst.

Nästa: Katrineholm

Det känns riktigt civiliserat att det numera finns tillgång till internet på SJ:s X2000-tåg. även om det kostar 109 spänn för en resa på två och en halv timme. Såvida man inte åker första klass, då ingår det. El är dock gratis även i andra klass.

Det känns konstigt att ha något slags guck i håret. De senaste sex åren har Jag har snaggat mig så fort håret blivit tillräckligt långt för att få en tillstymmelse till sängrufs på morgnarna. Nu håller jag på och sparar ut hår för att skaffa något slags frisyr. Jag insåg att jag måste börja med något som håller manen i schack när mina polisonger fick erbjudande om att vara stand-ins för Hugh Jackmans i Wolverine: The Movie. Dessutom har jag … fluffigt hår.

Det kändes hemskt att se sig själv i spegeln klockan halv sex i morse, när jag klev upp för att göra mig i ordning inför dagen. Först trodde jag att jag somnat igen och såg något slags bastardson till Gollum och Wolverine i spegeln, men det var bara jag som var blek, glåmig och finnig. Dålig början när man samma dag ska stå och föreläsa inför 145 personer. Jag gjorde en fet mental anteckning om att köpa något bra puder när jag kollar in nya Grooming-butiken imorrn bitti.

Det känns trist att tredje säsongen av The O.C. tar slut just när jag tyckte att den började närma sig sin forna glans. Vad är förrresten dealen med femmans säsongnumrering? Säsong 6? Hur som helst är det uppenbarligen en del avsnitt kvar i svensk teve, så jag ska inte prata något om slutet. Nu är det dags att börja kolla pä Strangers with Candy (serien alltså) som jag fått låna för länge sen och bara haft liggande på hyllan.

Det känns fantastiskt att stå i en överfull föreläsningssal och prata om normer, kön och sexualitet på ett teoretiskt plan och känna att deltagarna hänger med. Och skrattar på rätt ställe. Även om man själv känner sig blek, glåmig och finnig.