It’s a free ride when you’ve already paid

Rachel: Wow, he’s cute, Pheebs! But I thought you just started dating that Kindergarten teacher.

Phoebe: Oh, Jason? Yeah, uh-huh, we’re seeing each other tonight.

Rachel: What-Pheebs?! Two dates in one day? That’s so unlike you.

Phoebe: I know, I know! I’m like playing the field. Y’know? Like, juggling two guys, I’m sowing my wild oats. Y’know? Y’know, this kind’ve like y’know oat-sowin’, field-playin’ juggler.

Joey: So Pheebs, do they know about each other?

Phoebe: Does a dog’s lips move when he reads? Okay, no they don’t.

– Friends, S03E23, ”The one with Ross’ thing”

Previously on Åsiktstorped:
I juni träffade jag mr P. Det var mitt under sommmarlov och semestrar, så dejt nummer två dröjde ett tag, åtta veckor för att vara exakt. Andra dejten följdes av en tredje, fjärde och femte. Och det är ungefär där denna historia tar vid …

En av grejerna jag gillar mest med mr P är hur bra han är på att kommunicera utan att prata. Det är häftigt att få en person man dejtar att känna sig bekräftad och omtyckt utan att blanda in ord, sex eller ens lite hångel.

Femte dejten hölls ett par dagar innan terminsstarten, och sammanföll poetiskt nog med första riktiga höstkylan. Det var ungefär här som och mitt och mr P:s dejtande gick ner i en dvala. Det handlade inte alls om ointresse, utan om tid. Att plugga till läkare samtidigt som man har två (framgångsrika) karriärer parallellt lämnar inte mycket tid till annat. Som sömn, nöjen och dejtande. Men hur man än vrider och vänder på det är ”jag har inte tid” bara ett annat sätt att säga ”Jag prioriterar inte det”.

Det var moment 22. Vi hade träffats för lite för att det skulle kännas tillräckligt viktigt. Jag förstår prioriteringen, det är få saker som skulle få komma i vägen för mitt instruerande. Jake Gyllenhaal inkluderad.

Enter mr C.

Mr C är fan-FUCKING-tastisk. Bokstavligt talat. Vi träffades för ett one night stand, men istället för wham, bam, thank you mister blev det sex tre gånger första dygnet. Det var inte bara sexet som var bra, jag kunde också sova tillsammans med honom. På min intimitetsskala är pillow talk betydligt mer intimt än sex, och sova bredvid någon är bara några steg från ”flytta ihop”. Helgen efter sågs vi igen, och helgen efter det, och … ja, du fattar.

På det stora hela var det en angenäm resa. Någonstans dejtade jag mr P, om än sporadiskt. Samtidigt hade jag funnit något oväntat i mr C. Jag visste att jag var på väg mot en punkt där jag skulle bli tvungen att välja, men istället för att oroa mig för det som komma skulle följde jag mitt manifest och njöt av utsikten.

Redan under vår andra dejt hade mr P berätat om sitt utlandsgig under hösten. Då låg det långt fram i tiden, och sex veckor kändes som överkomligt. Men sex veckor blev tre månader, och det är mycket som måste fixas inför en så lång resa. Det gick inte att planera träffarna, allt fick skötas ad hoc. Till sist var det bara att inse, hur vi än vände och vred på situationen var resterande startsträckan för kort för att planet skulle kunna lyfta.

Så jag typ gjorde slut med mr. P. Jag berättade att jag gillade honom, förstod situationen och att han får höra av sig i januari när han kommer hem igen. Om han har plats i sitt liv för mer än det semi-dejtande och de sporadiska träffar vi haft hittills, vill säga.

Ett par timmar senare hade jag en konversation med mr C, som mynnade ut i att mr C gjorde slut med mig av samma anledning: att han inte tror att jag har plats för honom i mitt liv just nu.

Om jag varit en av dem som trodde på ödet, så hade jag sagt att ödet har humor.

Andra bloggar om: , ,

Fem saker jag gjort under mitt blogguppehåll

Upptäckt världens bästa teveserie: Torchwood. Ingredienserna i denna fantastiska BBC-produktion är
– en bunt sjukt charmiga geeks
– lite Men in Black
– en handfull Arkiv X
– ett uns Alice i Underlandet
– en del brittiskt relationsdrama
– massor med glimt i ögat
Boxen med säsong ett (släpps i november) är definitivt årets julklapp till alla sci fi-geeks. Serien gick på TV4+ i Sverige, såvitt jag förstår, vilket är synd. Heroes är ett högbudgetpekoral i jämförelse (och då gillar jag Heroes)

Funderat över vad jag egentligen ska jobba med när jag blir stor. Det enda jag är säker på är att det inte är samma sak som jag gör idag. Jag är en serviceminded filmälskare, en filmälskande pedagog, en pedagogisk tevespelare, en tevespelande gruppträningsinstruktör, en instruerande brättare. Några idéer på vad jag ska göra av det?

Våndats över fantasyböcker. ”Harry Potter”, där jag äntligen läst ut bok sex och sju och där fröken Rowling på ett snyggt sätt syr ihop hela historien ända sedan bok ett, har lämnat ett vakuum efter sig. Inte minst sen filmerna blivit sämre och sämre för varje del. ”Wheel of Time”, där författaren Robert Jordan har mage att gå och dö mitt i skrivandet av bok 12. Som kanske, eller kanske inte skulle varit den sista boken i serien.

Sett Stardust två gånger. Charmig pastisch på sagor i allmänhet, med fyndet Charlie Cox som skulle kunna charma underbyxorna av alla utom de mest frigida. Dessutom första gången jag ser Robert De Niro i en roll där jag gillar honom.

Varit i München på Oktoberfest. Det var en … intressant betraktelse av ett fenomen som för mig är den starkaste nära-helvetet-upplevelsen jag hittills haft.

Än du då, vad har du gjort?

(Insert avgrundsvrål here)

Chokladterapi från Ben & Jerry’s
När jag var i San Francisco förra året åt jag något som var för munnen vad Jake Gyllenhaal är för ögat. När mitt smakcentrum i hjärnan slutat slå glädjevolter tänkte jag ’tur att den här smaken inte finns varken på burk, eller i Sverige’. Well, nu tänker jag ’hej fetma!’

Normalstörd?

Rachel: Hey Chandler. Monica just broke my seashell lamp.

Chandler: Neat. I’m gonna die alone.

Rachel: Ok, you win.

Monica: Chandler, you’re not gonna die alone.

Chandler: Janice was my safety net, okay? And now I have to get a snake.

Phoebe: Uh-huh. Why is that?

Chandler: If I’m gonna be an old, lonely man, I’m gonna need a thing, you know, a hook, like that guy on the subway who eats his own face. So I figure I’ll be Crazy Man with a Snake, y’know. Crazy Snake Man. And I’ll get more snakes, call them my babies! Kids won’t walk past my place, they will run. ”Run away from Crazy Snake Man,” they’ll shout!

– Friends, S02E03, ”The One Where Heckler Dies”

Ett av mina favoritord är ”normalstörd”. Det används för att beteckna alla som inte har en annan typ av störning i hjärnan eller utvecklingen. Jag gillar det för att det är som en stor, blinkande neonskylt som pekar på en norm.

Ibland undrar jag om jag är normalstörd, som vanligtvis antar. När jag var yngre var jag snudd på övertygad om att det gick att få en typ av omen från universum, eller om det var ödet. Eller gud. Något slags högre makt i varje fall. Det gick till så att när jag verkligen ville att något skulle inträffa kunde jag satsa just den händelsen i ett vad; ”Om jag hinner till den där skylten innan nästa bil passerar …” eller ”Om jag kan ta mig hela vägen över torget utan att trampa på en enda skarv …”. Om jag vann, så skulle händelsen inträffa. Förlorade jag gick möjligheten att händelsen någonsin skulle inträffa, förlorad för all framtid. Det var den grejen och A-brunnarna.

Det där med A-brunnarna var nog ganska vanligt för många i min generation. Man fick aldrig gå på en A-brunn, för det innebar riktig jävla otur. Ibland hörde jag att det skulle ge tur att gå på K-brunnar, men det trodde jag bara på när jag hade trampat på en A-brun. Då kunde jag leta efter en K-brunn i förhoppningen att den skulle ta ut A-brunnen. Sådär höll vi på i Vårberg på nittiotalet. Very Fucking Åmål.

Det som inte är så Fucking Åmål är att jag fortfarande vid 30 års ålder blir lite orolig varje gång jag kliver på ett brunnslock med ett ”A” på. Det är inte som när jag var tonåring och knuffade till mina kompisar som höll på att trampa på en A-brunn, men när jag går ensam undviker jag A-brunnar utan att tänka på det. När jag blir medveten om det trampar jag bestämt på A-brunnen och tänker ”Äh, vidskepelse”, men någonstans innerst inne känner jag ett styng av oro. Tänk om …?

Igår satt jag på tunnelbanan på väg hem och bläddrade lite håglöst i Svenska Dagbladet. Min blick fastnade på ”Nian”, längst bak i kulturdelen. Ur nio, till synes slumpmässigt utvalda, bokstäver ska man skapa så många ord man kan. Minst fyra bokstäver i varje ord, bara fetstilsord ur SAOL, en given bokstav måste ingå i varje ord. Hur många ord man ska hitta för att få godkänt brukar ange svårighetsgraden. Igår räckte det med sju ord för ett G. Svårt, med andra ord. Jag började leta ord i de nio bokstäverna PEK SMS DIP.

smisk
smed
smide
smek
miss
kemi

Det gick snabbt att hitta de sex första. ”Det här var ju lätt”, tänkte jag medan automatrösten i tunnelbanan sa ”Nästa Universitetet”. Två stationer kvar. Ett ord. Helt plötsligt var jag tretton igen hade slagit vad med universum. Jag måste hitta minst ett ord till innan jag kliver av vid Danderyds Sjukhus.

”Smik, mipp, demp, spim”. Nope. Tunnelbanan svarade med ”Nästa Bergshamra” Shit shit shit. Nästan hemma.

”Kemp, sems, skem”. Tunnelbanan är på väg över bron. 45 sekunder kvar, max.

”Skepp”. Nope, ordet måste innehålla ett M. Linda Nilssons röst säger ”Nästa Danderyds Sjukhus”. 20 sekunder.

”Smidskepp”. Nope, det är inget ord.

”MIDSKEPPS!” Det är fetstilat. Väl? Dörrarna öppnas, jag kliver av, lite orolig över att ha förlorat vadet.

Det sjukaste är inte att jag genomgick det här. Det sjukaste är att jag blev glad när i morse såg att ”MIDSKEPPS” mycket riktigt var det långa ordet i gårdagens Nian och att jag därmed vunnit.

Jag ser Future Micke för mitt inre öga i rollen som galna rollator-mannen. Han får galna utbrott varje gång han med rollatorn kör över ett A-brunnslock och stapplar fram skrikandes ”K, K, jag behöver ett K, var är ett K? K? K?”.

Andra bloggar om: ,

Morgonprocedur för blandhy (och svinto-stubb)

Jag har tidigare skrivit om min kvällsrutin. Här är morgonproceduren:

Jag duschar sällan på morgonen. Jag gissar att det är relativt ovanligt, men som gruppträningsinstruktör kör jag pass fem dagar i veckan och då hamnar duschandet oftast på kvällar. Det innebär att jag måste vara extra noga med att fukta skäggstubben på morgonen för att slippa rakbränna. Fyra-fem minuter med hett vatten, följt av Clean Up från Decléor fungerar fint. Två gånger i veckan använder jag peeling istället för vanlig rengöring, och ZIRH Scrub har fått foten till förmån för Jeu de Billes (också Decléor). Egentligen hade jag ingen anledning att ogilla ZIRH Scrub, annat än att de har samma koncepttänkande som NK hade när de döpte sin groomingavdelning till Manlig Depå. ”Män kanske handlar nattkräm och smink, men de gör det i något som nästan är ett garage i alla fall.”

När jag tvättat ansiktet och skäggstubben är lagom mjuk av vatten (och behandlingen med Clarins Skin Difference kvällen innan) torkar jag mig och har i ett par droppar Aromessence Homme (Decléor) i skäggstubben. Det här har snabbt blivit en av mina absoluta favoritprodukter. Doftar milt och vuxet, får rakhyveln att glida bättre och lugnar huden både före och efter rakning. Nackdelen med denna är att den är dyr. 500 kronor för en flaska på 15 milliliter känns dyrt trots att den är hyfsat dryg. Den är dock svårdoserad eftersom det är en pumpflaska. Jag hade tidigare ZIRH Prepare, som fungerar utmärkt som ett alternativ innan rakning (dock inte efter).

Efter oljan, direkt på med vatten och rakskum Rasage Tendresse (gissa märket?). Precis som alla andra Decléor-produkter doftar den milt, är skonsam mot huden och lugnar huden under själva rakningen. Jag har tidigare varit skeptisk till rakskum, eftersom det känns som om de tar slut direkt, men jag upptäckte att jag tog ungefär fem gånger mer än jag behövde. Och det är inte ens en överdrift.

Rakningen görs såklart med Gillettes Fusion Power. De billigaste originalbladen jag kunnat hitta finns för övrigt hos Clas Ohlson, 159:- för ett fyrpack. Rakbladen ger mig en fem, sex rakningar, vilket gör att varje rakning kostar omkring 7 kronor i enbart rakblad. Jag har funderat på att gå till en äldre rakhyvel som använder riktiga rakblad, men frågan är om det är värt besväret. Det är säkert ingen skillnad på rakbladen för Gillettes Fusion Power (den batteridrivna) och Gillettes Fusion (utan vibrationer), annat än 30 spänn på priset, men som den sucker jag är köper jag the real thing.

Hur som helst, efter rakningen sköljer jag bort rakskumsresterna med vatten, torkar ansiktet och har på ansiktsvatten (Shiseidos Hydrating Lotion). Ett par droppar Aromessence Homme för att lugna huden där jag har rakat, följt av en droppe Keep Comfort. Den senare känns mest som livrem till hängslena, men jag får sällan rakbränna ens när jag missat att fukta skäggstubben ordentligt och då känns det okej. Keep Comfort doftar svagt av oparfymerad blocktvål. Jag har ännu inte bestämt mig för om det är bra eller dåligt.

Som avslutning har jag i Keep Control (från samma firma som för tillfället dominerar mitt badrumsskåp). Keep Control mattar av huden, vilket är bra eftersom jag har lätt att få glansig hud. Effekten håller i sig hela dagen, och Keep Control fungerar betydligt bättre än Clarins hudkräm som ska lösa samma problem.

Jag vill återigen påpeka att jag inte är sponsrad av Grooming.se, de är bara den bästa svenska nätshoppen just nu. Jag vill också säga att jag inte är sponsrad av Decléor, trots att mitt badrumsskåp till största del består av deras grejer. Decléors produkter är helt enkelt sjukt grymma. Snygga förpackningar, vuxna och subtila dofter som ligger långt bort från den generiska Dubbeldusch-fast-för-ansiktet-lukt som omger många andra produkter och fungerar alldeles … alldeles underbart på min hud.

Andra bloggar om: , , ,

Kvällsgrooming för blandhy

Nu är det groomingblogg igen.

Jag har rätt fet hy med vissa partier som ibland kan bli torra (framför allt vintertid). Jag har skäggstubb som ligger nånstans kring 11 på Mohs hårdhetsskala. Jag har tidigare skrivit om ett gäng produkter jag gillade, men jag har gjort slut med många av dem. Här är mitt nya recept på en tiominuters kvällsritual som ger enklare rakning, bättre hy och mindre porer:

Först ut rengöring med Clean Up från Decléor. ZIRH Clean åkte ut för att den löddrade för mycket, och var svår att skölja bort ordentligt. Dessutom känns ZIRH väldigt … straightacting. Hur som helst, Clean Up rengör bra, är lätt att skölja bort och är dryg.

Efter ansiktstvätt borstar jag tänderna (och tandtrådar!) för att låta huden torka ordentligt innan jag lägger på Shiseidos Hydrating Lotion. Jag har alltid tänkt ”ansiktsvatten? bah!” men bästaste Wille övertalade mig att testa. Nu är jag är helsåld på skiten. Ansiktsvatten är fantastiskt, dels fuktar det huden och dels drygar det ut de andra hudvårdsprodukterna.

Direkt efter ansiktsvattnet lägger jag på en annan produkt jag var skeptisk till från början: Clarins Skin Difference. Säljaren som rekommenderade den lovade guld och gröna skogar. Eller i alla fall att Skin Difference skulle göra skäggstubben lättare att raka på morgonen om jag applicerade produkten kvällen innan. Dessutom skulle produkten på sikt göra hårväxten glesare. ”Oh, really?” tänkte jag. Det blev inte guld, men väl gröna skogar. Jag får fortfarande skäggstubb framåt eftermiddagen, och den är lika tät, men den är definitivt mer lättrakad på morgonen. Flaskan består av två behållare med vätskor. Ena är oljebaserad och andra är vattenbaserad, och det gäller att hålla flaskan rakt när man doserar annars får man för mycket av den ena. Hyfsat dryg, och bara användbar för oss med pansarstubb. Men då väldigt användbar. Skin difference lägger jag så klart bara på där jag har skäggväxt, och jag fokuserar framför allt på halsen där jag har rätt känslig hud.

Som kronan på verket använder jag min favoritprodukt: Decléor Aromessence Baum Homme. Tidigare var Dr Brandts Pore Effect favoriten när det gäller nattkräm, och den är fortfarande bra. Aromessence Baum är bara bättre. Svag doft som påminner aningens om tigerbalsam (men på ett bra sätt), extremt dryg (vilket är tur, då en förpackning för dryga 340 kronor bara innehåller 15 ml) och är ännu mer välgörande för mina porer än Pore Effect. Aromessence Baum appliceras med en liten spatel som följer med förpackningen, eftersom produkten är ganska hård i konsistensen. Bonuspoäng för mycket snygg förpacking!

En gång i veckan använder jag Grapeseed Clay Facial Mask från California North mellan tandborstningen och ansiktsvattnet. Rengör djupt utan att torka ut, enkel att applicera. Doften är lite vass, och det känns definitivt mysko att ha en lermask som sakta stelnar i ansiktet, men allt som allt är det en bra produkt att ha i badrumsskåpet.

(Jag vill här påpeka att jag inte är sponsrad av Grooming.se, som de flesta av länkarna leder till. När de gäller svenska nätbutiker med hudvårdsprodukter för män som är värda att nämna, finns typ Grooming.se och Gents.se. Den senare känns lite för mycket som käcka mobilabonnemangskrängare gone grooming. Jag menar, tandblekning hemma? Är de en filial till teveshop? Deras utbud känns väldigt mycket Konsum. Grooming.se håller en lägre profil, har inga metrosexualitetskomplex á la ledarkrönikan i första numret av King Magazine och har ett bättre utbud. Men de har inte Shiseido.)

Imorgon: morgonritualen som gör att min hud känns fräsch hela dagen.

Andra bloggar om: , , , , ,

Let’s waste time chasing cars around our heads

Det är fint när man säger saker utan att prata så mycket. Som när P bjöd med mig på middag hos två av hans vänner och efter middagen la sig nära mig i soffan så jag kunde smeka honom över halsen och bröstet. Eller när vi var på utomhusbio i Drakenbergsparken med några av hans kompisar och han låg med huvudet i mitt knä och somnade.

Jag sa det med Bodypump.

P hängde på när jag körde mitt pass igår. Jag hade så här framåt slutet på kvartalet plockat ihop ett best of-program. Jag hade valt ut mina favoritlåtar och inför varje låt berättade jag för deltagarna varför just den låten kommit med:

Rise med Safri Duo för att trummor är ett av mina favoritinstrument. Stomp! för att den samplar en slinga som visslas i Breakfast Club, en av mina favoritfilmer. California för att den är ledmotiv till O.C., som är en av mina favoritserier. Chasing Cars för att en av mina favoritkillar är med som gäst på passet.

Jag är inte såld än, men auktionsförrättaren är inne på ”…tredje…”

Andra bloggar om: ,

Handhångel 2: 8 veckor senare (rated G)

När Ted och Marshall i ”How I met your mother” stöter på ett problem lämnar de ibland över det till Future Ted och Future Marshall. Det är lite så det känns att skriva det här, att berätta en historia för en Future Reader. Mr P. kollade in min blogg, och det betyder att jag inte kan skriva om vårt dejtande i realtid. Jag tänker inte riskera att det skiter sig på grund av mitt bloggande för då måste jag svära över Past Micke. Det låter farligt mycket som att ångra sig.

Efter vår första dejt kom midsommar. Sen kom en massa städer mellan oss. Paris, New York, Istanbul, Visby. Very ”Sunshine in the rain”. (Fast det är rena lekskoleligan om man jämför med Dexo och pv). Som tur är tog det slut, och när bägge var i Stockholm igen blev det en uppföljare. Precis som reglerna för uppföljare kräver blev det mer av allt i tvåan; Mer snack, mer film, mer handhångel, mer connection. Precis som med ”Terminator”, ”Alien” och ”Shrek” var tvåan bättre än ettan.

Just skriver vi ett råmanus till del tre. Fast ”just nu” är förmodligen dåtid när det här publiceras. En hälsning till Future Micke: Nästa gång du ska på dejt, gå inte på kräftskiva dagen innan.

Andra bloggar om: ,

Manifest för mitt fjärde årtionde

Födelsedagar är egentligen rätt slumpmässigt. Två trettioåringar födda olika år behöver inte ens vara exakt lika gamla på sin trettiårsdag på grund av skottårseffekten. Hade vi firat i sekunder så har jag dryga två år kvar till en miljard.
Hade vi bott på Mars hade jag fortfarande varit mitt i tonåren och på Venus är jag snudd på femtio. Vi kommer få problem med vår tidräkning så fort vi börjar kolonialisera andra planeter.

Anyhow, här på jorden har jag gått från att vara äldst bland 20-somethings till att vara yngst bland 30-somethings. De första tio åren gick åt att bli en människa. De följande tio gick åt till att bli en individ. Jag har levt tio år som vuxen, och jag kommer leva minst sjuttio till. Här är manifestet för mitt fjärde årtionde:

MANIFEST FÖR MITT FJÄRDE ÅRTIONDE

Jag ska jobba på min zen-ness.

Jag har inte ångrat mycket sedan 20, och jag ska ångra ännu mindre nu. Varje gång jag oroar mig för något ska jag komma ihåg att mina problem är rätt små när allt kommer omkring.

Jag ska gråta mer.

Jag ska hångla mer än jag gjort som 20-nånting. Varje år ska jag prova på något nytt, vare sig det är att resa till ett nytt ställe, prova ett nytt yrke eller streaka genom det närmaste köpcentrat. Jag ska lansera min egen religion, men aldrig missionera för den.

Jag ska lära mig minst ett nytt språk.

Jag ska göra bort mig oftare, och jag ska skratta mera. Jag ska le varje gång en tjugoåring nojar över att livet är slut vid 30, men inte avslöja den behagliga överraskning som väntar dem då. Jag ska ge fler komplimanger till främlingar och folk jag tycker om, och jag ska ägna mindre energi åt människor jag inte gillar.

Jag ska göra minst tusen fallskärmshopp.

Jag ska stanna och njuta av nuet minst en gång varje dag, vare sig det är i tunnelbanan eller vid poolkanten. Jag ska hitta en följeslagare att dela allt det här med, vare sig det är Jake eller någon annan.

Födelsedagar är egentligen rätt fånigt. Det finns få stegvisa förändringar i livet, och jag är likadan idag som jag var igår. Ändå känns det som om mitt liv precis har börjat, så jag firar min födelsedag, snarare än årsdagen av min födelse.

Andra bloggar om: , , ,

Tacktal till den turkiska gästvänligheten

Jag vill härmed tacka följande personer och företeelser för att min Istanbul-vistelse blev fantastisk:

Ayşe och Erşan, som lät mig och Mr Endi bo i deras lägenhet, visade runt i Istanbul, tolkade och fixade ”special turkish price” på basaren (och köpte tandborstar när vi för tionden gången glömt göra det).

Taxichaffisen som kunde exakt två ord på engelska, (”very” och ”good”), kallade mig Michael Jackson och inte försökte blåsa oss trots att vi så uppenbart är två turistnollor. Däremot hoppas jag att Murat, den taxichaffis som blåste oss, köper sexuella tjänster av fel personer för pengarna och drabbas av fem sjukdomar på G (inklusive gonorré, gulsot och gangrän i sin ejderha) innan han förlorar sina taşak i en knepig olycka med en häftapparat.

Ahmet som släpat runt oss på bra (och mindre bra) klubbar och såg till att vi fick turkisk fyllemat innan han skickade hem oss fulla på lejonmjölk och något som färgades rött och smakade brustabletter när man blandade det med vodka.

Öhmer, en fantastiskt avslappnad och ödmjuk kille som bjöd in oss till en dag vid deras pool och sen på häng i hans fantastiska hus, med utsikt att döda för:

Utsikt att döda för

Jag upptäckte att min K800i har något som kallas ”panorama”. Då tar man tre bilder som telefonen syr ihop till en enda. Resultatet blir ungefär så här:
Utsikt att döda för

Starbucks för att de försåg oss med ett ”home away from home”. Jag borde egentligen bli skrämd av faktumet att det känns ”hemma” att gå in på en Starbucks. Efter att ha läst ut jPod är jag emellertid ännu mer förälskad i amerikansk populärkulturkapitalism än jag varit hittills.

I avdelningen ”thank you for sharing” kan jag berätta att Josh Hartnett spelar en vekling i 40 days and 40 nights. Jag har gått ”9 days and 9 nights” och jag har långt kvar innan jag börjar känna av de lindrigaste av hans symtom.

(Fortsättning följer …)

Andra bloggar om: , ,

(… på Turkiet i allmänhet. Fortsättningen, alltså.)