Kategori: i mina skor

Vardagsliv, berättelser och anekdoter ur min privata tillvaro

Welcome to the real world. It sucks. You’re gonna love it.

”Det finns en mening med allt” är en replik jag fått höra ganska ofta på sistone. Varje gång någon säger det ryser min hjärna lite grann. Det är snudd på fatalism, tron att allt är förutbestämt. Att vi har ett Öde.

I min värld är fatalism bara ett sätt att kunna lasta en del av ansvaret för sina val på en tredje part. Gud, ödet, livet eller det där ”något” som många tror på. Om något är meningen spelar det ju ingen roll vilka val jag gör, eftersom det ändå kommer inträffa. (Som ett sidospår: Insidan i Svenska Dagbladet har idag en intressant artikel om att vår tro på den fria viljan påverkar vår hederlighet – ju mindre tro på fri vilja, desto ohederligare är vi)

Granne med fatalismen bor tanken som Alanis Morissette sjöng om i ”Ironic”:

Well life has a funny way of sneaking up on you
When you think everything’s okay and everything’s going right
And life has a funny way of helping you out when
You think everything’s gone wrong and everything blows up
In your face

Jag kommer ihåg hur tröstande jag tyckte att just den textraden i ”Ironic” var när jag var yngre. Ungefär som om det fanns en förutbestämd mängd skit jag kunde få av livet. Efter att ha utstått en viss nivå av skit skulle jag automatiskt kompenseras med något bra. När jag var som mest tonårslabil, vilket höll sig en bra bit in på andra sidan tjugoårsstrecket, tyckte jag att jag vadade omkring i skit till midjan och undrade ständigt när mr Right skulle dyka upp med min miljonvinst på lotto som kompensation.

Jag trodde också på det motsatta, det där att när det väl gick bra så kunde jag ge mig fan på att något skulle hända för att förstöra det. Det var först långt senare som jag förstod hur skrämmande tanken egentligen är, att det skulle finnas en begränsad summa lycka som kunde tilldelas varje individ innan en olycka drabbar henom. Med den livssynen blir det svårt att njuta av stunder när livet är fantastiskt.

Som nu.

När jag sa upp mig den fjärde januari kändes det fantastiskt. Jag hade bestämt mig, jag skulle hitta ett jobb jag brann för på riktigt. Jag var (nästan) aldrig orolig inför framtiden, men galet nyfiken på vad som skulle hända.

Det som hände var att jag kort därefter fick jobbet jag letade efter. På tisdag börjar jag på Hyper Island för att jobba med deras utbildningar. Det är en riktig Askungesaga.

Som grädde på moset fick jag för någon vecka sedan ett meddelande som gjorde mig glad. Och förvånad över att jag blev så glad. Det var Mr P som skrev att han kommit hem från sin utlandsturné, och jag har en rain check på en dejt. Jag hoppas att det regnar snart.

Andras blogginlägg om , ,

Jag ser döden, och plötsligt är livet vackrare

Jag vågar knappt erkänna det, men jag hade inte sett ett enda avsnitt av ”Six Feet Under” fram till för två månader sedan. Första avsnittet var okej, andra var bättre och någonstans mellan tredje och fjärde var jag fast. Jag älskar att serien består av personer som är mänskliga. Personer som jag gillar, skrattar med, blir irriterad på och vill krama om när något jobbigt händer. (Konstigt nog vill jag inte ligga med nån av dem.)

Men mest av allt gillar jag döden i ”Six Feet Under”. Döden har alltid för mig varit som den tuffa, oberäkneliga killen i sexan när jag själv är en tredjegluttare med töntig frisyr och fula skor. Varje gång han ens kan tänkas vara i närheten håller jag bara för öronen och blundar och öppnar dem inte förrän han är borta, för om jag inte märker honom så kanske han inte märker mig.

Jag gillar fortfarande inte honom. Men han kan nu gå förbi mig, och kanske till och med titta åt mitt håll, utan att jag får panik och lägger mig i fosterställning.

En annan bieffekt av att titta på ”Six Feet Under” under två månaders tid är att jag numera är nästan konstant medveten om hur bräckligt livet är. Jag vet inte hur många gånger om dagen jag ser mitt liv som en inledningssekvens till ett SFU-avsnitt, där jag snubblar på en slängd Punkt SE när jag springer för att hinna med tunnelbanan och bryter nacken, eller där killen i byggnadsställningen jag passerar under tappar skiftnyckeln som krossar skallen på mig, eller där jag får en aneurysm på toaletten och dör innan jag ens hunnit sjunka ihop.

Det som är fint med att vara så medveten om att livet är kort, bräckligt är att jag helt plötsligt ser det vackra i vardagen så mycket oftare.

Som när jag ser den snygga killen på Folkuniversitetets reklam för någon ekonomiutbildning en januarigrå onsdagsmorgon, medan jag omgiven av människor vars hjärnor redan befinner sig på deras fysiska destination åker rulltrappa vid Gärdets tunnelbanestation.

Eller när jag oväntat stöter ihop med en av mina bästaste vänner på Vivo T-Jarlen en tisdagkväll och får skratta som vi alltid gör när vi ses.

Eller när jag väntar på bussen en regnig måndagskväll, slut efter att ha lett ett danspass, och inser att mitt liv just nu bara består av en massa möjligheter. Kanske leder de till nånting, kanske dör de imorgon, men just där, just då har jag möjligheten att få några av de saker jag önskar mig mest under 2008.

Eller när jag läser mina favoritbloggar och får känslan av att inte vara ensam, lite samma känsla som när jag var liten och låg i sängen och lyssnade på när min mamma stökade runt i köket eller kollade på teve.

Okej, nu börjar jag låta som salongsberusad Björn Kellman på en strikt zoloft-prozac-diet. Det är dags att sluta innan jag också börjar slänga mig med saker som ”fånga sin dag och ge den mening” eller ”livsnjutare”.

(Men ni vet att jag älskar er, va?)

Andra bloggar om: , , ,

Ett avslut är alltid början på något nytt

Rachel: I’m training to be better at a job that I hate, my life officially sucks.

Joey: Look Rach, wasn’t this supposed to a temporary thing? I thought you wanted to do fashion stuff?

Rachel: Well, yeah! I’m still pursuing that.

Chandler: How… exactly are you pursuing that? Y’know other than sending out resumes like what, two years ago?

Rachel: Well, I’m also sending out…. good thoughts.

Joey: If you ask me, as long as you got this job, you’ve got nothing pushing you to get another one. You need the fear.

Rachel: The fear?

Chandler: He’s right, if you quit this job, you then have motivation to go after a job you really want.

Rachel: Well then how come you’re still at a job that you hate, I mean why don’t you quit and get ’the fear’?

Chandler: Because, I’m too afraid.

– Vänner, S03E10, ”The one where Rachel quits”

Jag har nästan aldrig bloggat om mitt jobb. Bara det i sig är ett tecken på hur lite jag brinner för vad jag gör på vardagarna. Från augusti och framåt har det för varje vecka blivit mer och mer tydligt att mitt jobb är för min kreativitet och drivkraft vad kryptonit är för Stålmannens styrka.

Håglös. Det är så andra hälften av 2007 kommer beskrivas i mina memoarer. Jag har tröstätit, tröstshoppat och spelat tevespel, men det har varit en oinspirerad och halvhjärtad verklighetsflykt. Hade jag inte haft instruktörsjobbet vid sidan av, där jag fått känna att jag gör något viktigt och bra, då hade jag vid det här laget varit så fet att jag inte kommit upp ur sängen. Inte för att jag hade velat, jag hade varit för deprimerad för det.

I början av hösten hade jag en förhoppning att det skulle bli annorlunda, bättre, roligare när vi nått den deadline vi hade i mitten av december. Det hoppet dog under hösten. Minnet av det höll mig flytande ända tills deadlinen nåddes och verkligheten slog mig: det blir inte bättre än så här. På min nuvarande tjänst kommer jag aldrig känna versucht. När jag insåg att jag hade söndagsångest redan på lördagseftermiddagen fick det vara nog.

Jag har just skickat ett mail till min chef där jag säger upp mig.

Jag har ingen aning vad jag ska göra härnäst, eller vad jag egentligen ska göra av mig själv överhuvudtaget. Men jag vet att om jag brinner för något så kan jag lära mig nästan vad som helst, och jag blir alltid bra på det jag brinner för. Alltid.

Det här är en av de läskigaste sakerna jag någonsin har gjort. Jag har ingen aning om jag kommer kunna betala räkningarna i mars. Jag vet inte vad jag kommer göra om tre månader. Men ingen kommer dö, det kommer inte startas världskrig och växthuseffekten kommer inte att skena bara för att jag har tagit det här beslutet.

Frihet är läskigt. Inte cancer-läskigt, utan bra läskigt. Jag ska hoppa fallskärm för första gången-läskigt.

Andra bloggar om: , ,

Dagens tips (färskvara!)

Jag gjorde årets största fynd under sluttampen av december månad. Åtta produkter från Decléor gick på 1182 kronor. Kids, behöver ni parfymer eller hudvårdsprodukter (gäller både killar och tjejer) så skynda ner till Buff på Biblioteksgatan. De har halva priset på alla parfymer och hudvårdsprodukter (utom Dermalogica och MD Formulation).

Önskelista

Monica: Alright. Phoebe?
Phoebe: Okay, okay. If I were omnipotent for a day, I would want, um, world peace, no more hunger, good things for the rain-forest…And bigger boobs!
Ross: Yeah, see.. you took mine. Chandler, what about you?
Chandler: Uh, if I were omnipotent for a day, I’d.. make myself omnipotent forever.
Rachel: See, there’s always one guy. ”If I had a wish, I’d wish for three more wishes.”
All: Hey Joey. Hi. Hey, buddy.
Monica: Hey, Joey, what would you do if you were omnipotent?
Joey: Probably kill myself!
Monica: ..Excuse me?
Joey: Hey, if Little Joey’s dead, then I got no reason to live!
Ross: Joey, uh- OMnipotent.
Joey: You are? Ross, I’m sorry..

– Vänner, S01E04, ”The one with George Stephanopoulos”

Drf på Teflonminne dattade mig. Här är sju saker jag önskar mig:

1. Att alla som inte är straighta skulle få en gloria under en vecka. Jag hör redan ljudet av när en miljon hakor träffar golvet. Visst skulle det innebära kris för många fans av herrfotboll, för amerikanska militären och för vissa religiösa församlingar, men det som inte dödar, härdar, right?

2. Att vi får kontakt med en utomjordisk civilisation. Jag tror att det är få saker som skulle få oss att sluta leta skillnader mellan ”raser” av människor och ena oss så mycket som vetskapen om att det finns något annat därute. Givet är att George junior skulle förolämpa skiten ur dem när han träffar dem i egenskap av ledare för ”the home of the free”, vilket skulle resultera i att de utplånade vår art – men hey, vi skulle vara jävligt enade på vägen dit.

3. Sex med Jake i omloppsbana. Inte helt omöjligt. Virgin Galactic har långt gångna planer på turistresor ut i rymden, och Jake och jag är ju redan semi-ihop. Sex i viktlöst tillstånd måste vara hur häftigt som helst. Officiellt har det inte förekommit, och är det sant är astronauter och kosmonauter gränslöst tråkiga. Skulle sex i noll g vara överreklamerat är sex med Jake alltid sex med Jake, så det är en vinst oavsett.

Okej, om jag skulle ta och lämna abstrakta ”Fred på jorden”-önskningar och ta det lite mer verklighetstroget:

4. Större lägenhet. Om du känner någon pensionär som vill flytta från sin tvåa i Gamla Stan för att hen inte orkar med trappor längre, och istället vill flytta till en lättskött, billig etta med stor balkong och badkar, nära grönområde och geriatriken på Danderyds Sjukhus så är jag öppen för bytesförslag. (Funkar även om tvåan ligger någon annanstans och innehavaren inte är pensionär.)

5. En belgian blue-variant av digital fotoram, aka en femtio tum stor OLED-skärm. OLED-skärmar är flat-teve med anorexia, bara några centimeter djupa. Att hänga en femtiotums OLED-skärm på väggen och använda den för att visa upp landskap eller tavlor efter humör skulle vara fantastiskt för mig som snabbt tröttnar på tavlor och bilder.

6. En tvättmaskin. Jag tvättar mer än en fembarnsfamilj. När 90 procent av tvätten utgörs av träningskläder, som har en tendens att inte lukta tårta, vore det skönt att kunna tvätta hemma när jag vill. Det innebär att jag måste ha en duschkabin också, eftersom badkaret behöver åka ut och det spelar ingen roll hur rena kläderna är om jag luktar apa.

7. Att kunna busvissla utan fingrar. Jag har tränat och tränat och det bästa jag kan få ut är lite spott och ett ljud som låter som en pytteliten, men mycket plågad, gnagare.

Andra bloggar om: , , ,

Tre kommentarer (Dagens citat)

And I am in Love with Micke.whos does BJ…King of BJ..

– Mrs Scofield kommenterar ett fotografi där jag figurerar. Sammanhanget får du fantisera ihop själv.

—

You had me at ‘Jake Gyllenhaal’

– Nicholai, en av killarna som skriver copy för Innocent, kommenterar mina Innocent-inlägg. Här pratar vi konsumentkontakt av tredje graden. Betyget sänks dock något av att mitt mail till Innocent, om huruvida deras innehåll kan vara lika gammalt som Brämhults förblir obesvarat två veckor efter att det skickats. För er som missat det så kan Brämhults ”färskpressade” juicer vara tio månader gamla när de tappas på konsumentförpackning. Färskt, ne?

—

Bara för att du är en livhatare, behöver du inte kränka andra lejon, som är charmiga, som är stilfulla, som är födda till LEDARE och inte till nollor som du. Är man lejon så är man älskad av ALLA, och då menar jag precis alla.

– Emina får frispel för att jag publicerat det alternativa horoskopet för lejon.

Andra bloggar om: , , ,

Saker att bli gråtmild för 3: att 8 spänn och en blick kan göra någon glad

När jag på tisdagskvällen satt på den relativt fullsatta tunnelbanan på väg mot Mörby Centrum gick en hemlös kvinna genom vagnen och tiggde pengar. Jag har sett henne tidigare. Hon ber alltid artigt om pengar och när folk inte ger henne något säger hon ”Tack ändå, ha en trevlig kväll” med en antydan till desperation i rösten. Jag tittade upp från min tidning medan hon gick genom vagnen, och det jag kände ett brinnande förakt för personerna som satt i vagnen. Ingen, inte en enda av alla dessa människor tittade upp på den här kvinnan. Inte när hon bad om pengar, inte som svar, inte ens när hon önskade dem trevlig kväll. Jag vet inte om hennes närmast mekaniska sätt och den korta tid hon väntar mellan ”Ursäkta, har någon av er ett par kronor att avvara” och önskningen om en trevlig kväll är ett resultat av att vetskapen att folk förmodligen inte bryr sig, eller för att hon så snabbt som möjligt vill därifrån. Egentligen spelar det ingen roll. Hade hon frågat om klockan, en upplysning som inte kostar något, så slår jag vad om att de flesta tittat upp och sett henne. Även om de inte haft klocka. När det handlar om några sketna kronor så är hon plötsligt osynliga kvinnan.

Det är så vansinnigt fegt att inte våga titta upp och säga ”nej, tyvärr”. Jag köper att man inte ger pengar, men att låtsas som om någon inte existerar är en vidrig form av bestraffning.

Äh jag bara skojar, det är inte alls förnedrande att behöva tigga pengar för sitt uppehälle. Gör man det kan man behöva den självförtroendeboost det ger att vara som luft i folks ögon när man artigt tilltalar dem.

Jag brukar aldrig ha kontanter med mig mig, men just då hade jag åtta kronor i jackfickan. Jag vet inte om ögonen tårades mer av ilskan åt de fega kräk som satt på tunnelbanan, eller av tanken att någon kan vara så svältfödd på bekräftelse och pengar att åtta kronor och att någon möter ens blick gör en så tacksam som kvinnan blev.

Nästa gång kommer jag högt fråga folk varför de inte ens kan se henne.

Andra bloggar om: , ,

Saker som utmanar min zen-ness, 2: Chiquitas mördarbananer

« Del 1: Goda människor som Anton Abele

En sak jag har svårt att ta med ro och bara skaka av mig är Chiquitabananer. Varje gång jag går in i random Pressbyrån-butik blir jag irriterad. Pressbyrån har nämligen bara Chiquita-bananer. För dig som inte orkar läsa på är en kort sammanfattning: Chiquita odlar bananer med bekämpningsmedel som skadar hälsan på dem som arbetar med odling och skörd, och Chiquita är inte ett dugg intresserade av att förbättra några som helst villkor för bananarbetarna. Däremot kan de tänka sig att betala för att skjuta av arbetare som är obekväma.

Anyhow, det är inte det som mest utmanar min zen-ness. De som utmanar min zen-ness är personer som tar bort klistermärket på Krav-märkta bananer för att få dem till samma pris som mördarbananer. Det är en sak att aktivt välja att köpa bananer som sparar en tia till det fascila priset av lite cancer och några missbildningar hos fattiga bananarbetare. Men att ta bort klistermärkena för att få de godare bananerna till det lägre priset är så lågt att de som gör det borde bitchslappas medvetslösa. Och det är alltså anledningen till att många butiker börjat plastförpacka Krav-bananerna. Stölderna alltså, inte att tjuvarna bitchslappas medvetslösa.

En stjärna till Coop, som bara har Krav-märkta bananer i sina butiker numera.

(Både Opassande och Bobby har dattat mig med ”Saker jag inte tänker ge en chans”, en dattning som jag antar på mitt eget sätt.)

Andra bloggar om: , , ,

Hey, that’s… that’s ”joincidence” with a ”C”

På tal om att livet regisserar sig:

Jag hade planerat att träna Bodycombat vid femtiden på SATS Odenplan, men planerna sprack framåt eftermiddagen när saker på jobbet drog ut på tiden.

Men vänta ett tag, SATS borde ha fler pass en onsdagkväll!

Japp, 18.30, Stureplan. Perfekt. Ända fram till ungefär 18.15. Instruktören hade fått akuta förhinder bara en timme innan passet. Den enda som kunde komma med så kort varsel var en box-instruktör, vilket fick mitt (och de andra deltagarnas) humör att falla. För den som inte tränar kan det te sig konstigt, kampsports-pass som kampsports-pass, men det är ungefär lika snopet som att vara inställd på att få chokladglass till efterrätt och istället få fruktsallad.

Men vänta ett tag, jag är ju instruktör!

Jag snackar med instruktören och berättar hur läget ligger till. Han tycker det är skitbra att jag kör, och ungefär då kommre vi på att det viktigaste verktyget saknas: musik. Att inte ha rätt skiva att köra till är som att gå upp på scen och, well, mima till musik man inte kan. Dessutom är stureplanscrowden rätt kräsen.

Men vänta ett tag, har jag verkligen tagit ur skivorna sen passet förra veckan?

(Jag sticker bort till omklädningsrummet.) Nej, skivorna ligger kvar. Allright, vi är på!

En dryg timma senare står jag i omklädningsrummet. Det är ganska lugnt, det är ganska få personer runt omkring och de flesta är på väg från gymmet. Onsdag kväll verkar inte vara den mest aktiva träninsdagen. Just när jag ska dra på mig jeansen kommer den in någon.

Men vänta ett tag, är inte det där en annan Johan?

Jo. För första gången sen gymnasiet träffade jag min (obesvarade) ungdomskärlek. Och jag var väldigt zen.

Okej då, inte helt zen då. Jag kanske kände ett styng av nöjdhet när jag insåg att
a) förtrollningen var bruten, trots att han är lika snygg nu som då
b) jag, elva år senare, var vältränad medan mr High School Jock var rätt … average.

(Om du uppfattade Vänner-referensen i rubriken är du som jag: sjukt Vänner-nördig.)

Andra bloggar om:

Saker som utmanar min zen-ness, 1: Goda människor som Anton Abele

Jag tränar medvetet på att vara zen. Framför allt handlar det om att inte irritera mig på saker jag inte kan kontrollera, att istället låta det passera och känna lugn. Som till exempel när hyllan med alla mina finglas åker i golvet och jag får kristallsplitter ända upp i sängen. Eller när jag tappar min nästan fulla flaska med rakolja i handfatet och får spendera fyrahundra spänn på en ny.

Det funkar. Inte varje gång, men det blir sakta bättre och bättre. Det är en häftig känsla att kunna aktivt välja om jag ska låta något irritera mig eller inte.

Vissa saker får jag jobba med mer än andra. En sak som jag ännu inte lärt mig att hantera är Goda Människor. (Det här är också första delen i dattningen ”Saker jag inte tänker ge en chans” från Opassande)

Jag kräker när Anton Abele öppnar munnen. Och då har jag aldrig hört killen snacka. Ja, det är jävligt tragiskt när en sextonåring blir dödad oavsett om det händer på Kungsholmen eller i Rinkeby (men det får lite mer uppmärksamhet om man är bekant med knugen & co). Men, för att uttycka mig i kidsens termer: OMG WTF LOLZORS?!?! ”Bevara oss från gatuvåldet” är kanske den mest pinsamma Facebook-gruppen ever. Jag går hellre med i ”Vi som tänder på förnedringsbajssex och Dressmann-kläder”, för då slipper jag i alla fall skämmas. (Skojar bara, jag skulle skämmas ögonen ur mig om jag sågs i något från Dressmann).

Det är samma lämmeltåg av amatörflagellanter som kröp upp på korset när Bobby Äikiä blev dödad. Då hette en av förgrundsfigurerna Vendettanbettan, nu heter han Anton Abele. Nästa gång en tragisk händelse inträffar kommer en ny Drottninggråterska träda fram och leda lidandet.

Jag hatar när folk fläker ut sin Godhet och vill bli sedda och bekräftade som den bästa Gråterskan, oavsett om det handlar om att gå med i en manifestation mot gatuvåld (HALLÅ? Vem fan är FÖR gatuvåld?), korsade säkerhetsnålar mot mord (eh?) eller ”Stoppa barnporren på internet!”-texter på nätcommunities.

De vidrigaste av alla vidriga Goda Gråterskor är alla som skickat in foton till Actionaid. Jag tror säkert att alla svältande människors lidande lindras enormt av att Kreti Pletisson fotograferat sig med en tallrik med texten ”MAT TILL ALLA!”.

Det är såna här saker som påminner mig om att hälften av jordens befolkning faktiskt befinner sig under begåvningsgenomsnittet. (Jag är dock osäker på Johan Sahlman från Östersund som skrev ”Äta bör man, annars dör man!” på sin tallrik på Actionaid. Smart och rolig eller misslyckad by-pass i hjärnan?)

Andra bloggar om: , , ,