Kategori: i mina skor

Vardagsliv, berättelser och anekdoter ur min privata tillvaro

Korthistorier

Ovan: mitt livs första parkeringsbiljett. Betalad med kort, såklart.

Nu när jag inte ens behöver mynt för att kunna parkera, började jag fundera på vad jag kan och inte kan betala med kort, och på vilka problem kortbetalare i Sverige egentligen stöter på. Mina läkarbesök betalar jag med kort. Alla mina körkortskotstnader är betalade med kort (well, utom avgifterna till Vägverket). Om man är lagd åt det hållet kan kollekten betalas med kort (i ett monster till möbel, kallad kollektomat) och till och med sex kan köpas med kort i (lagliga) bordeller i Las Vegas.

Så vad är problemet?

Jag sökte runt på nätet. Förutom många historier om småbutiker, frisörer och pizzerior som inte tar kort – och det senare kan vara ett nog så stort problem en bakissöndag när närmaste bankomat är stängd – så är det bara köp av bil som verkar vara knepigt; Varken kort eller kontanter är välkomna, postväxel är istället det vanligaste betalningsmedlet.

På den (göteborgs-)humoristiska sidan kan vi konstatera att fotografer inte tar kort, i alla fall inte på fotomässan i Nacka Strand 2007.

En ännu roligare historia hittade jag på ett nätforum:

”Min flickvän har precis fått VISA kort och efter dragit kortet så har står det ”VISA KORT”, alltså att man har just ett VISA. Men hon höll fram kortet och visade kassören.. hon trodde att hon skulle visa kortet helt enkelt och detta har tydligen gjort flera gången innan jag sa åt henne.”

Sen hittade jag det jag sökte efter. Det mest pikanta av alla historier om ställen som inte tar emot kort:

Nordea utfärdar Visa-kort, och ett av försäljningsargumenten är kortet kan användas på 24 miljoner inköpsställen över hela världen. Nordeas egna kontor räknas uppenbarligen inte dit.

Andras blogginlägg om , , ,

Dame Edna was here

Jag väntar på en kompis, och slank in på ett café på Odengatan för att maila lite. I kassan möts jag av denna skylt:

Jag tänkte börja argumentera, men så hörde jag att en kille försökte växla på vilket tjejen i kassan svarade ”Vi får inte öppna kassan” och förstod att det inte var någon idé. Så jag köpte en te och en läsk, signerade kvittot på 61 kronor med ”XOXO Dame Edna” och funderade på att rista in det här luffartecknet i deras dörrpost:

Andras blogginlägg om , , ,

Kontantlös i Stockholm – den verkliga utmaningen

Bor man i en storstad i Sverige är det en utmaning i sig att hitta utmaningar i att leva kontantlöst. Jag har nästintill aldrig kontanter på mig, och enda gången det ställt till problem för mig det sista halvåret (fritt ur minnet) är

Kiropraktorbesöket. Det här faller lite i gråzonen mellan att köpa något från ett företaget och att köpa något från en privatperson. I det senare fallet måste man ha kontanter eller möjligen köra banköverföring. Här skulle jag vilja se en möjlig lösning för att använda mitt Visa-kort för att betala de där 300:- för grejen jag köper från nån random person på blocket.se, eller för all del kunna låna ut en hundring till min kompis utan att behöva göra en banköverföring eller (ännu värre) gå till bankonomaten.

Toalettbesök i Gallerian. Det som irriterar mig här är mängden jobb jag behöver lägga ner för att betala struntsumman 5:- för att få pinka. Att plocka ut 100 spänn ur bankomaten för och sedan växla hundringen till sedlar och mynt kräver att jag är sprickfärdig av kissnödighet. Plus att jag sen har den värsta formen av kontanter i fickan: mynt. Att NK tar ut fem spänn för ett toalettbesök i toaletten högst upp i varuhuset är ännu värre. NK försöker hålla sig borta från billighetsstämpeln, och inget säger ”billigt” som att ta ut 5 spänn för ett toalettbesök. Till och med Ryan Air som tar betalt för allt hade ”nu inför vi toalettavgift” som ett aprilskämt.

Inträdet på klubbar. Jag tänker främst på Lino och G, men jag gissar att det gäller de flesta ställen med inträde. Det här irriterar mig varje gång. Jag kan betala med kort på stället, men inte i dörren.

Garderobsavgifter. Senast Det här är också en fjuttig summa och ett typexempel på när man sätter sin egen bekvämlighet som företagare framför service till gästerna. Baka in den här struntsumman i inträdet istället.

Det här är egentligen inga problem. Utmaningen med att leva kontantlöst är snarare motståndet jag får utstå när jag ska betala en mindre summa med kort. I vissa fall kommer motståndet indirekt i form av skyltar som önskar kontanter (och då är ändå en lunch inte en struntsumma), i andra fall i form av djupa suckar och sura miner när jag räcker fram kortet. En annan variant är en extra avgift när jag betalar med kort om summan understiger ett visst belopp.

Vilket förresten påminner mig om något än mer bisarrt: vissa nätbutiker tar ett påslag när jag betalar med kort – som om det skulle finnas ett alternativ. CDON.com gör det för sina ”downloads”, Virgin Atlantic tar en summa för kortbetalningar och likaså gör Flygstolen.se. Att få betala för att få betala är möjligen rimligt om man kommer med en ovanlig valuta, typ zimbawesiska dollar, inte när man använder ett av västvärldens vanligaste betalningsmedel som dessutom är valutaoberoende.

För i tiden använde sig luffarna av tecken (”luffartecken”) som ristades in på dörrposter och staket för att berätta för nästkommande luffare om eventuella faror som hundar, om vilka som bor i huset och vilket mottagande man kan förvänta sig.

Här är en konkret idé till Visas PR-folk: ge ut klisterlappar med ett modernt kortbetalarspråk, som kan klistras på dörrposterna och dörrarna till caféer, tobaksbutiker och andra etablissemang så att jag kan berätta för nästkommande kortbetalare om vilket mottagande hen kan förvänta sig när hen ska betala sin 12-kronorskaffe eller 15-kronors chokladkaka med kort. Ett märke för ”inga problem med kortbetalningar” ett för ”kortbetalningar funkar, men personalen blir grinig” och ett för ”kontantlösa göre sig icke besvär”.

Det skulle göra mitt liv som kortbetalare enklare och lite roligare.

Andras blogginlägg om , , , ,

En latte tack. Kan ni kolla om jag är gravid också?

”XOXO, Dame Edna”. Så ska jag underteckna nästa kortköp, och se om personen i kassan märker någon skillnad. Jag tror inte det, för det är väl ungefär en gång av hundra som någon gör en ansats att kolla namnteckningen jag sätter på kvittot.

I morse hämtade jag ut mitt körkort. ”Medtag legitimation. Ombud kan ej hämta ut försändelsen” stod det tydligt på avin. På Postens Företagscenter kollade kassörskan mitt leg, hämtade brevet och sprättade sen upp det för att kolla körkortet. Jag fick alltså identifiera mig för att kassörskan skulle få öppna brevet och identifiera mig.

Senare köpte jag en latte på Sveriges svar på Starbucks, Espresso House. Tillgängligt, men långt ifrån bäst. (Vill man ha riktigt bra kaffe går man till Cocovaja).

Tekniskt sett betalade jag med mitt Visa-kort, men det var via proxy: jag fyllde på mitt Coffee Card med en hundring, och betalade i sin tur med det. Det blev påtagligt där var skillnaden i behandlingstid. Och den skillnaden bestod just av räcka fram körkort – kolla Visa-kort mot körkort – skriva på kvittot-proceduren. Mina händer var iskalla vid det laget, och en signatur jag klottrat dit med foten hade varit ungefär lika lik signaturen jag nu skrev under med.

Så, för att svara på den indirekta fråga som Oswald ställde i gårdagens inlägg: det är inte kortbetalningen i sig, det är identifikationsprocessen som skapar köerna.

Det här får mig att önska att vi kunde gå direkt till ”biometri” utan att passera gå. Inget mer fipplande med flera kort, ingen koll av legitimation, inga signaturer, inga bortglömda koder. Mitt leg har ett chip, mitt Visa-kort har ett chip (varför har inte mitt körkort ett chip?) och dessa chip hade lika gärna kunnat innehålla information om mitt tumavtryck som jämförs med det som scannas in av en terminal. Eller ännu hellre: näthinnescan som i Minority Report. Som en bonus kan man få reda på sin hälsostatus, eftersom vissa tillstånd kan upptäckas just genom näthinnescanning. Då kan vi tala om att bokstavligen få ett kvitto på att du är gravid (om du nu är det):

Andras blogginlägg om , , , ,

Det är nästan en centimeter per krona

När blogg stavades ”dagbok på nätet” och Reload.org var the A-list för svenska nätdagböcker, vilket var ungefär samtidigt som Bruce Willis och Ben Afflecks oljeborrarskills hindrade en jätteasteroid från att förstöra jorden, fanns en nätdagbok som bara bestod av inscannade kvitton. Jag minns att jag gillade den, för jag kunde fantisera så mycket kring historien bakom varje kvitto.

Det var en tid när cash verkligen var king, trots bankernas ihärdiga försök att lansera alternativet Cashkortet († 2004) och att köpa en latte med kort var ungefär lika lätt som att få tag på en hyresrätt i innerstan.

Det finns en sak som som var enklare förr, när cash var king: kvittona. Kolla på kvittot jag fick när jag köpte en latte på Pressbyrån i morse (22 centimeter!):

Hälften av kvittot består av obskyra koder, och andra hälften skulle kunnat klämmas in på hälften så stor yta med lite eftertanke. Hey, här är en idé: när allt annat går digitalt, varför inte en digital kopia av kvittot också?

Andras blogginlägg om , , , ,

Jag = king of the world, cash = not.

Jag känner mig fortfarande som king of the world.

Det handlar om kapacitet. Om att klara av saker.

Idag träffade jag min terapeut för sista gången på den här sidan nyår. Vi är bägge nöjda med vad jag med hennes hjälp åstadkommit under åtta veckor. Nu ska jag inte göra några fler förändringar, målet nu är integrera de förändringar jag gjort så de sitter i ryggraden. Nu sitter de ytligt, men det tar något halvår innan nya beteenden integreras helt. Kognitiv beteendeterapi är lite grann som autobahn till förnyelse.

Idag fick jag avin om mitt körkort, tillsammans med ett inbetalningskort på 200:- i tillverkningskostnader. För den som är nyfiken på kostnaden för att ta ett körkort på åtta veckor från scratch så kostade det mig 30 340:- (ouch!) Det är första gången jag räknar ihop totalbeloppet, och det må se högt ut så här, men jämfört med den känsla av frihet körkortet innebär så … Anyhow, för det priset klarade jag både teori och uppkörning på första försöket, jag körde inte in i någon (thai-)restaurang, och jag känner mig redo att köra bil ensam.

Jag har en kropp som orkar köra ett tungt Bodypump-pass direkt efter ett hårt Bodycombat-pass, jag har en hjärna som kan ta in koreografin till bägge passen på två dagar, och, well, det här året kommer att omnämnas i mina memoarer som ”det bästa hittills”.


Ah, en grej till: från och med imorgon (eh, tekniskt sett idag, då klockan är över midnatt) är jag med i Visas ”Cash is NOT King”. Det handlar om att under tio dagar (försöka) klara sig endast med ett (och förhoppningsvis sitt eget) Visa-kort och blogga om upplevelsen. Nu har jag visserligen redan svart bälte (6 dan) i att klara mig utan kontanter, men det kommer att bli intressant att se hur det funkar när jag drar till USA. Eller Valdermarsvik för den delen.

Andra bloggares inlägg om , , ,

Frihet

Monica: Hey, Joey, I don’t think that you should leave Chandler alone. I mean it’s only been two days since he broke up with Kathy. Maybe you can go fishing next week?

Joey: Look, there’s nothing I can do for him right now, he’s still in his sweat pants, that’s still Phase One. Y’know? I’ll be back for Phase Two, I would never miss Phase Two.

Monica: What’s Phase Two?

Joey: Gettin’ drunk and going to a strip club.

Rachel: How does going to a strip club help him better?

Ross: Because there are naked ladies there.

Joey: Which helps him get to Phase Three, picturing yourself with other women.

Ross: There are naked ladies there too.

Joey: Yeah.

– Vänner, S04E14, ”The One With Joey’s Dirty Day”

Igår fredags drog jag och ett gäng vänner till Why.not’s fest på Wennergren Center. Det är en rätt magnifik festvåning högst upp i huset, med sån utsikt att jag kunde se mitt hus därifrån. Eller Cedergrenska Tornet i varje fall, och det är inte så långt från där jag bor.

Jag firade mitt lyckade körkortsprojekt. 1 oktober började jag köra på körskola, 26 november hade jag uppkörning i Stockholm för att hinna få körkoret innan min resa till USA. Det var tajt, inte minst med tanke på att ungefär 4 av 10 kuggades på uppkörningen under 2007. Jag kan göra det mesta om jag bara bestämmer mig för det, och nu väntar Californien, Highway 1 och en Chrysler 300. Det är frihet att kunna ta mig dit jag vill och själv styra över färdmedlet.

Jag firade att jag äntligen är tillbaka på ett ställe där jag kan titta på personer och känna attraktion. Det är liksom fas 4 (men utan de nakna damerna). Det är frihet, en värld full av möjligheter.

Där var mycket folk, och där var mycket bekräftelse och flirtar. Där var roliga samtal med sköna människor. Och plötsligt, omkring 01.00, var där mr. O. Det som inte var där, var den huggande ångesten i mellangärdet. Jag gick fram och hälsade, och vi pratade. Jag återvände till den sista och svåraste situationen, och det kändes rätt. Det kändes bra. Det är frihet, eftersom det inte finns något som begränsar mig.

Att stå på 24:e våningen i Wennergren Center och kolla ut över Stockholm med känslan av att världen är precis så vidöppen som utsikten – kvällen kunde inte bli bättre än så. Det sägs att man ska sluta när man ligger på topp, och det var precis vad jag gjorde. Jag åkte hem, med känslan av att vara king of the world. Och den har jag fortfarande.

Andra bloggares inlägg om , ,

One Art

The art of losing isn’t hard to master;
so many things seem filled with the intent
to be lost that their loss is no disaster,

Lose something every day. Accept the fluster
of lost door keys, the hour badly spent.
The art of losing isn’t hard to master.

Then practice losing farther, losing faster:
places, and names, and where it was you meant
to travel. None of these will bring disaster.

I lost my mother’s watch. And look! my last, or
next-to-last, of three beloved houses went.
The art of losing isn’t hard to master.

I lost two cities, lovely ones. And, vaster,
some realms I owned, two rivers, a continent.
I miss them, but it wasn’t a disaster.

— Even losing you (the joking voice, a gesture
I love) I shan’t have lied. It’s evident
the art of losing’s not too hard to master
though it may look like (Write it!) a disaster.

Elizabeth Bishop

Andra bloggares inlägg om , ,

Att återvända

Det är svårt att beskriva allt som händer i mitt huvud just nu. Det här är ingen charterresa till Mallis med all inclusive. Det är snarare en oplanerad långflygning till Asien, med en kraschlandning någonstans i djungeln och sedan en strapats med fantastiska utsikter och jobbiga utmaningar.

Jag visste att kognitiv beteendeterapi var ett effektivt verktyg, men det jag inte tänkte på är att den miljö jag befinner mig i om dagarna är ett fantastiskt växthus för de frön som jag sår tillsammans med min terapeut under själva sessionerna. Sjumilakliv är ordet.

Det jag gillar med KBT är att det som terapiform inte ger några svar. Inget ”min terapeut säger …” utan snarare ”jag känner att …” eller ”jag behöver …”. 

En sak som är jobbig med uppbrott är alla de där sakerna som man förknippar med den andra personen. I mitt fall scones-frukostarna på Espresso House. Den nyförälskade kyssen på Gamla Stans tunnelbaneperrong en torsdagsmorgon i augusti. Värmen från hans hand när den låg på mitt knä i biosalongen. Blåbär. Vasastan öster om Sveavägen. Och minnena.

Det enklaste beteendet är att fly. Att undvika allt det där. Fika på Wayne’s istället. Inte gå på Saga, biografen där vi såg ”Into the Wild”. Blåbärspaj? Nej, tack. Jag tar äppelpajen.

Problemet med det är att negativ förstärkning, att undvika saker man förknippar med ångest eller smärta, är den starkaste formen av förstärkning. Varje gång jag väljer att undvika minnet som väcks när jag kliver av vid Gamla Stan förstärks bandet, och ångesten nästa gång blir värre. Genom att undvika situationerna undviker jag att bearbeta sorgen och begränsar min valfrihet.

De här valen sker ofta omedvetet. Autopiloten navigerar för att minimera den kortsiktiga ångesten och smärtan. Genom att istället bli medveten om beteendet, och göra aktiva val, kan jag programmera om min autopilot. Det kostar mer energi och är smärtsammare på kort sikt, men leder till större frihet.

När jag pratade med Sara (min terapeut) om det här kallade hon det att återerövra. Jag gillar inte riktigt den termen, för det låter som om jag tar tillbaka något som blivit stulet. Jag väljer att kalla det ”att återvända”. Till platser, situationer och minnen. För allt det där är redan mitt,  det är bara dolt under en frätande hinna av sorg och ångest.

Det bästa är att under hinnan finns något vackert och istället för att vara ledsen över att det är över, kan jag sakta men säkert börja vara glad för att det hände.

Andras blogginlägg om , , , , ,

Manifest för Friends and Future Exes

En dag satt jag och Robin och diskuterade dels att det finns så många aktiviteter som man vill göra, men som det krävs ett större gäng för, dels att det är så sjukt mycket roligare att träffa killar via vänner, och dels att det vore spännande att dra ihop alla våra singelkompisar på aktiviteter. Idén om en singelklubb föddes, och nu håller den på att förverkligas. ”Friends and Future Exes” är född.

  1. ”Friends and future exes” är ett privat aktivitetsnätverk
  2. Syftet är att uppleva saker med andra och umgås under avslappnade former.
  3. Nätverket baserar sig på ”six degrees of separation”-principen. Det innebär att bara grundarnas vänner och bekanta, och vänner och bekanta till dessa, kan bli medlemmar.
  4. Bara singlar kan delta i klubbens aktiviteter.
  5. En medlem som hamnar i ett förhållande blir vilande. Vilande medlemmar kan inte delta i Friends and Future Exes aktiviteter.
  6. Aktiviteterna publiceras här på nätverket, och varje aktiv medlem kan anmäla sig och en eller två vänner som inte är medlemmar i mån av plats. Icke-medlemmar får delta förutsatt att den medlem som bjöd in dem deltar. Tackar medlemmen nej, så tackar han samtidigt nej för sina icke-medlem-vänners räkning också.
  7. När en icke-medlem deltagit i två aktiviteter kommer han att bli inbjuden till att bli medlem.
  8. Det är inte okej att vara anonym. Ingen utomstående kan logga in på nätverket, och alla förväntas presentera sig med sitt riktiga namn och ett foto föreställande sig själv.
  9. Cruising och one night stands har sin absoluta plats i livet. Det är dock inte syftet med Friends and Future Exes.
  10. We don’t do straight. We don’t do boring. But I repeat myself.

Tek Yön är turkiska och betyer ”enkelriktat”.

Inbjudan till mina vänner och bekanta kommer under veckan.