En dag i livet som försöksperson

Det som är skönt med att vara försöksperson i medicinska studier är att det finns en rutin i dagen, samtidigt som jag har en hel del tid för mig själv. Så här såg första dagen ut i den här studien:

07:00 Blir väckt av sjuksköterskorna. Gick på toaletten och lämnade urinprov i en plastmugg. Toaletterna har inga lås på dörrarna, för att det aldrig ska vara en låst dörr mellan mig och hjälpen ifall något skulle gå galet. Istället tänds en röd lampa som styrs av en rörelsedetektor inne på toaletten. Efter toalettbesöket var det raka vägen tillbaka till sängen där jag fick elektroder fasttejpade på överkroppen, tio för EKG och fem för trådlös övervakning (telemetri).

07:15 Ryggläge i tio minuter för att stabilisera för EKG och blodtryck.

07:25 Temperaturtagning, EKG och blodtryck. Första EKG:t printas på papper, och tar bara drygt 30 sekunder. Termometern är snabb, det tar bara några sekunder för den att ta tempen under tungan. Ett engångsplaströr håller termometern hygienisk. Samtidigt tas blodtryck och puls. Blodtryck och puls tas tre gånger, en gång liggande sedan stående två och fem minuter senare, för att kolla att kroppen reglerar blodtrycket som den ska.

Perifer Venkateter
07:35 En perifer venkateter (bilden) sätts in i mitt högra armveck. Det är många blodprov som ska lämnas, och på det här sättet slipper jag många stick. Den kommer att sitta kvar i drygt två dygn den här gången. Det är lite hugget som stucket (ursäkta göteborgskan) om katetern kommer att kännas eller inte. Ibland hamnar den rätt i armvecket och känns lite obehaglig. Jag har tur, den hamnar perfekt. Jag känner knappt av den. Ett blodprov tas via katetern.

07:40 Mätning av lungkapaciteten. Det finns en risk för allergisk reaktion mot medicinen vi ska ta, och om jag förstått det rätt är det här en säkerhetsåtgärd. Spirometrin mäter hur mycket luft jag kan blåsa ut om jag fyller lungorna och gör en enda kraftig utandning. Jag sitter i en stol och blåser in i en handhållen apparat. Den mäter upp omkring 4,5 liter, eller 120% av snittet för min ålder.

07:50 En läkare kommer förbi och gör en undersökning av svalg, ögon, hud och lungor för att senare kunna fastställa om det uppstått någon skillnad till följd av en allergisk reaktion.

08:00 Läggdags igen. Inför varje EKG och blodtryck måste vi ligga stilla på rygg i tio minuter.

08:10 Tio minuters digital inspelning av EKG. Det här blir basen som alla andra EKG:n jämförs med, så det gäller att kunna ligga still. Jag somnar, så det är inga problem.

08:20 Telemetrin sätts igång. Det är en dosa som är kopplad till fem elektroder på överkroppen och trådlöst sänder EKG-kurvan till en central. Ifall någon får problem med hjärtat larmar det i lokalen och hos sköterskorna. Fotografering på avdelningen är förbjuden, vilket jag inte visste för tre år sen när jag tog en bild på hur telemetri-utrustningen såg ut då:
Telemetri

Dosan i sig ser ut så här:
Telemetri-dosa för trådlös övervakning av EKG

Jag får också göra ett standardiserat test för att avgöra psykiskt välbefinnande. Det handlar om skalor kring ångest, oro och stress. Urininsamling startar. Under ett dygn ska jag kissa i en plastdunk som byts ut efter sex respektive tolv timmar.

08:20 Blodprover tas. Tre rör i den här omgången. Rören rymmer mellan 3,5 och 10 milliliter. Det känns inte alls, eftersom kanylen redan sitter där. Kanylen funkar så att det är vakuum i provrören som drar ut blodet. Ett av provrören fylls inte riktigt, och sköterskan bestämmer sig för att ta bort korken och låta det droppa från den öppna katetern. Första gången hade jag förväntat mig att det skulle spruta ur den i en strid ström, men det är bara några droppar som kommer ut med varje hjärtslag.

08:40 Dags för en dos av medicinen vi ska testa. Medlet är en vätska som sprutas in i munnen på mig med en spruta, och jag får svälja ner den med lite vatten. Det här är också ”Zero hour” i schemat vi har fått. Där står saker som ”49 hrs: Standard breakfast” och ”54 hrs: Subject takes snack”, plus alla andra hålltider vi behöver hålla reda på. De flesta rum har en eller flera synkroniserade digitala klockor på väggarna, för att vi alltid ska ha samma tid.

Därefter följer mycket sängliggande med täta provtagningar, undersökning av lungor, hud och svalg, blodtryck och EKG. När jag får lunch vid 11:55 har jag lämnat 16 provrör blod, 7 blodtryck och 7 EKG:n.

Lunchen, spaghetti med köttfärssås, går ner i rekordfart. Det enda jag ätit sedan igår kväll är två deciliter yoghurt. Allt är standardiserat, och jag får inte äta något annat än det som står på min meny, på utsatta tider. En kopp kaffe ingår i lunchen. Mätt och med tillfredsställt koffeinbehov är det tillbaka till sängen för ytterligare en omgång tester.

Nu börjar det också dyka upp luckor med egen tid. Mellan 12:40 och 14:00 kan jag göra vad jag vill, likaså mellan 14:40 och 16:25 där det följer en kvart tester innan en längre ledighet. Ungefär så ser resten av kvällen ut.

Jag kopplar upp min dator mot det trådlösa nätverket, men det visar sig att de spärrar roliga sajter. Då pratar jag inte om såna som bibliotekarien på frireligiösa Mullbergaskolan råkat ut för, utan sajter som YouTube och IMDb. Mitt 3G-modem kommer väl till hands här.

I ett av dagrummen finns en Xbox 360 med spelet Guitar Hero World Tour. Jag gillar inte gitarrspelandet, men trumsetet är kul. Så kul att jag idag, två dagar senare, har ont i vänster handled efter att ha trummat lite för entusiastiskt till ”Hotel California”, ”What I’ve done” och ”Eye of the tiger”. Jag och Tomas, den av mina medpatienter jag bondat mest med är ett rätt bra team med honom på gitarr och mig på trummor. Vi försöker övertala en av de andra två att ta mikrofonen och ingå i vårt band, men de föredrar pingisbordet.

Dagens största äventyr på egen hand är annars duschen [infoga valfritt skämt på temat ”pingis”, ”ont i handleden”, ”dusch”]. Att duscha med telemetriutrustningen på sig är lite som att spela Twister med sig själv. Jag lyckas spola av två elektroder, men i övrigt sker inga olyckor.

Senast 24:00 ska lamporna vara släckta, och vi ska ligga i våra sängar. För övrigt är sjukhussängarna mycket bekväma. Jag sover som en stock, och med sina reglage är de bekväma att sitta och läsa eller använda datorn i.

Nur är det dags för nästa punkt i mitt mentala schema:
64 hrs, 20 minutes: Subject brushes teeth and goes to sleep.

Andras blogginlägg om , , ,

En hiss som fått spunk?

Jag förstår det pedagogiska greppet i att ha symboler under våningsplanen. Jag tänker på barn och dementa personer, som säkert har lättare att minnas att de ska trycka på ”flygplan” än på ”3”. Men vad föreställer B-knappens symbol? Jag tänker att det inte är en spunk i alla fall. Någon som har ett bra svar?
Hisspanel med mystisk symbol

Andras blogginlägg om , ,

We are ready to begin the test proper

Just nu sitter jag på AZCPU:C2.8447. I vardagsspråk är det ett av dagrummen på Astra Zenecas försöksavdelning, där jag ska befinna mig i nio dagar. Under de här dagarna får jag sova i en reglerbar säng, jag blir serverad tre mål mat om dagen, jag får hänga i dagrummen och kolla film, spela tevespel och biljard, jag får kissa i en dunk och förväntas lämna ungefär 4,5 deciliter blod i olika prover. Det är nästan som att vara på hotell. Givet är att jag bara får gå ut under en timme på givna dagar, och blir då vallad, så det kanske är mer hotell med inslag av fängelse. Men jag gör det frivilligt.

Jag och tre andra killar ska bidra med kunskap om hur våra kroppar hanterar en medicin för Alzheimers. Jag måste erkänna att jag någonstans hoppas på att det ska bli X-men (eller Heroes) av det hela.

Ett av nyckelorden i meningen ovan är ”killar”. Om jag har förstått det rätt bedrivs det mycket få studier av nya mediciner på kvinnor i fertil ålder. Jag gissar att orsaken är att samtliga (anlag till) ägg hos kvinnor redan är klara från födseln, och man vill inte riskera att en kvinnas ägg påverkas. En blandning av medicinsk etik och försäkringsmässiga frågor. Om man som osteriliserad kvinna i fertil ålder anmäler sig till Astra Zenecas försökspersondatabas får man ganska omgående ett svar om att man inte är lämplig att ingå i panelen. Jag klandrar varken medicinbolagen eller kvinnor som inte vill ta risken, men samtidigt är det synd – mediciner fungerar generellt bättre på män, och biverkningarna på män är bättre kartlagda just på grund av det här.

Från genus till geekish:

Trailern ovan är från spelet Portal, där du spelar en försöksperson på Aperture Science ”Enrichtment Center”, styrt av en dator med tveksam moral. För den som är bevandrad i Portal och datorteknologi är det ett kul sammanträffande att jag sitter på en avdelning som heter AZCPU. Det första som hände när vi kom hit var att vi fick ta EKG, alkotest och lämna blodprov som analyserades för att se att vi hållit oss till restriktionerna (ingen alkohol de senaste 72 timmarna, inga drycker innehållande taurin, inget nikotin och ingen hård träning). Och om AZCPU vore släkt med GladOS (datorn som kontrollerar ”the enrichtment center” i Portal) så skulle den säga:
Your specimen has been processed, and we are ready to begin the test proper

Under studien kommer vi att bära utrustning för att trådlöst ta EKG. En lärdom jag dragit från förra studien jag var med i: man ska inte tro att man kan onanera i duschen och skylla pulshöjningen på att ”man duschade varmt”. Det blir alltså nio dagars abstinens för min del. (Inte för att jag skäms för det, utan för att en av restriktionerna är att vi ska låta bli ’pulshöjande aktiviteter’).

Andras blogginlägg om , , , ,

På porraudit… förlåt, hypnosshow i Las Vegas, pt 6

Det var meningen att den här skulle postas på en fredag, ety det är en alldeles utmärkt fredagsvideo och en present till en pangbrud. Jag har varit lite upptagen under dagen, och tänker att lite porrfilmsaudition funkar vilken dag som helst i veckan. Jag tror att kommentarerna i videon säger det mesta som behöver sägas om just det här klippet. Utan att ta bort tjusningen av det här stycket kan jag avslöja att det kommer att sluta med något av en cliffhanger. Var inte orolig. Jag drar mitt strå till stacken i del 7. (Tidigare delar hittar du här)

Andra bloggares inlägg om , , ,

Sometimes they come back

Jag har fått frågan om min blogg hamnat på bloggtjyrkogården. Så är inte fallet.

Att bloggen varit mer eller mindre död zon har inte berott på torka så mycket som på en mental uppgraderingsprocess, som hållits igång av kognitiv beteendeterapi. Resultatet av denna inre maratonmarsch är en skiftning av fokus. Inåt istället för utåt. Bloggen är inte längre ett verktyg som jag behöver för att bolla tankar med mig själv, den kan istället bli ett utlopp för de slutsatser jag dragit.

Men det låter så luddigt. Istället kan jag berätta om vilka praktiska skillnader mellan Past-Micke och Present-Micke den långa resan innebär:
Jag kan mycket lättare skilja på sak och person när det gäller mig själv och andra. När jag till exempel blev av med körkortet i april (True story! 141 kilometer i timmen på en 110-sträcka. Körvanan jag fick i USA var inte enbart av godo.) tog det inte mer än en eftermiddag att förlika mig med faktumet. För ett år sen hade blamageguden hållig mig sömnlös i minst två veckor. Det jag är mest nöjd med är att jag, när Länsstyrelsen bad mig att ”yttra mig i ärendet”, kände att allt jag kunde säga till syvende och sist var en bortförklaring eller en ursäkt. Så jag tog mitt ansvar och skrev just det: jag tar fullt ansvar för att jag körde för fort. Nyckeln till frihet är att ta makten över sitt liv.

Jag har på mig offerkoftan i mycket mindre utsträckning. Jag insåg visserligen för länge sen att offerkoftan är en förbannelse jag hade lätt att ta på mig, och som tillsammans med midjeväska och ballongbyxor är ett av de mest osexiga plagg man kan ha på sig, men jag har aldrig haft så här lätt för att undvika den. Det finns ingen vinst i att gå runt och lida.

Jag är modigare. Jag kan gå fram till en kille jag tycker är snygg och börja prata med honom fast han står med ett par kompisar.

Jag omyndigförklarar inte människor lika mycket som jag brukade. Förut använde jag omskrivningar och indirekta svar som skulle imponera på den mest inbitna diplomat. Nu fattar jag på riktigt att när en vuxen människa ställer en fråga så förtjänar de ett rakt svar, inte ett svar som jag tycker är bekvämt att leverera.

Jag är inte sarkastisk i lika stor utsträckning som tidigare.

Jag hoppas att allt det här kommer att märkas i mitt skrivande också.

Andra saker jag har gjort under den här tiden:
Varit i Berlin och bott i Schönefeld. Man vet att man är i en gaystadsdel när det finns discokulor på balkongerna, och när designerhotellet ligger snett mittemot en balettskola och ett stenkast från åtta antikvitetsbutiker och fyra läder- och/eller gummi-butiker. Utbudet av sneakers är större än i Los Angeles. Berlin är verkligen fetischernas huvudstad.

Blockat över 160 ”vilken sorts … är du?”-applikationer på Facebook. Den här typen av applikationer får mig bara att tänka på dialogen mellan Phoebe och Rog (psykologen som Phoebe dejtar) i Vänner:

Actually, it’s, it’s quite, you know, typical behaviour when you have this kind of dysfunctional group dynamic. You know, this kind of, co-dependant, emotionally stunted, sitting in your stupid coffee house, with your stupid big cups, which I’m sorry, might as well have nipples on them, and you’re all, like, ”Oh, define me! Define me! Love me! I need love!”

Den värsta applikationen var ”Vilken sorts kvinna är du?” som definierade en bekant som ”Du är normalt kvinnlig”.

Insett att jag för första gången håller med folk när de säger att jag är lik någon: jag och Liev Schreiber har likheter i utseendet. De förstärks av skäggstubben han har som Victor/Sabretooth i Wolverine.

Förundrats över hur människor och media försökt vinkla grissnuvan till ett Pestens Tid-scenario. Som någon sa på Twitter tidigare idag: omkring 900 människor från svinfluensa, och alla vill bära ansiktsmask. Miljontals dör i AIDS, men få vill bära kondom.

Fastnat för böcker, film och serier om utanförskap, till exempel ”The Wheel of Time”, ”X-men” och ”Heroes”. Jag tror att det som triggar mig är hela ”embrace your inner freak”-grejen. Eller, för att lägga det i andra ord: lev ditt liv som du vill, inte som andra förväntar sig att du ska leva det.

Nu kommer det att bli lite mer frekvent bloggande framöver. Inte minst nästa vecka, när jag läggs in för en nio dagar lång medicinsk studie.

Andras blogginlägg om , , , ,

På hypnosshow i Las Vegas, pt 4

Tidigare delar: del 1, del 2 & 3

Förra delen avslutades med att jag fick en suggestion som involverade erektion.

Min första tanke när jag låg och hörde att jag skulle få stånd varje gång showvärden sa mitt namn var ”No way. Nog för att jag gjort det han tidigare planterat, men det här funkar inte så. Jag får inte stånd på kommando.”

När du kollar på filmen kommer du se att jag alltid gör en ansats att gömma skrevet när han säger mitt namn. Det var inte så att jag fick stånd, däremot blev det en reflex att dölja skrevet varje gång han sa mitt namn. Ju mer fokuserad jag är på annat runt omkring mig, desto starkare kickar reflexen in.

Enligt Wikipedia är estradhypnos bara bluff, och personerna är antingen med på det, eller så handlar det om grupptryck. Det kanske är så att de flesta hypnosshower är bluff, och jag kan bara svara för min egen upplevelse: jag var definitivt i ett tillstånd som närmast kan liknas vid att ha rökt ett par bloss gräs. Tittar jag på mitt beteende ser jag ut som om jag är berusad eller påverkad av något, och jag hade inte ens hunnit dricka min öl som jag köpt till shown. Att slappna av så plötsligt och totalt på en scen framför en massa människor är för mig ett totalt främmande beteende som jag inte riktigt kan se som ”resultatet av grupptryck”. Det är ungefär som att grupptryck skulle få mig att slå volter. Jag kan inte slå volter, ens om du lägger en naken Jake Gyllenhaal insmord i honung på en bädd av hundra miljoner dollar och säger att allt det är mitt om jag bara slår en enda volt. Då kan jag inte heller slå en volt om tvåhundra personer vill att jag gör det.

I nästa del: vi blir orangutanger som är först nyfikna, sen hungriga och till sist kåta. Efter det går det utför på riktigt.

Andra bloggares inlägg om , , ,

På hypnosshow i Las Vegas, pt 2 & 3

År 2006 var jag med i en hypnosshow i Las Vegas. Första delen publicerade jag för ett par veckor sedan. Här är andra.

Engelska är inte mitt modersmål, och även om har med CV-språk ”utmärkta kunskaper” i det så missar jag ibland saker. Som instruktionerna i prutt-sekvensen. Jag fattade att det hade något med fisar att göra, men jag hade inte hört alla instruktioner och därför förstod jag inte riktigt vad som hände runt mig. Jag tror att det också är ganska tydligt på min uppsyn – jag ser inte ut att vara den skarpaste kniven i besticklådan.

Del två är däremot desto roligare.

Brian (den första killen, han som får suggestionen att han ska dansa som Carlton i ”Fresh Prince of Bel Air” varje gång en Tom Jones-låt drar igång) stod framför mig i kön till showen. Om jag skulle beskriva honom på en fest så är han killen som lågmält sitter och chillar i ett mörkt hörn och dricker öl. Han är absolut inte festens centrum. När han får instruktionerna tänkte jag ”äh, aldrig”. Jag hade fel.

Kille nummer två, John, är han som är planterad. Det finns vissa gränser man inte passerar under den här typen av lätt hypnos, och en av dem är att ringa till folk man är ytligt bekant med, eller till familjemedlemmar, och säger ”Hi, it’s John and I just wanted to say that I suck cock for wooden nickles”.

Nästa person att få en suggestion som varar hela showen är jag. Hur det går? Det får du se.

Andras blogginlägg om , , ,

Dejtingspråket

Ross: Hey. Oh, oh, how’d it go?
Phoebe: Um, not so good. He walked me to the subway and said ’We should do this again!’
all: Ohh. Ouch.
Rachel: What? He said ’we should do it again’, that’s good, right?
Monica: Uh, no. Loosely translated ’We should do this again’ means ’You will never see me naked’.
Rachel: Since when?
Joey: Since always. It’s like dating language. Y’know, like ’It’s not you’ means ’It is you’.
Chandler: Or ’You’re such a nice guy’ means ’I’m gonna be dating leather-wearing alcoholics and complaining about them to you’.
Phoebe: Or, or, y’know, um, ’I think we should see other people’ means ’Ha, ha, I already am’.
Rachel: And everybody knows this?
Joey: Yeah. Cushions the blow.

Jag vet, det här är typ tredje gången jag citerar den här scenen från tredje avsnittet av ”Vänner”. Den är väldigt klarsynt i all sin enkelhet.

Idag är anledningen till citatet att jag lärde mig en ny fras i dejtingspråket:

”Jag vill inte såra dig” betyder, i lösa termer ”Det är inte så mycket att jag bryr mig om huruvida du blir sårad, som att jag helst slipper vara i närheten när det händer”.

Det känns lite pinsamt att ha kommit på det här vid 31 års ålder. Det här är liksom relationsreplikernas motsvarighet till Facebookgrupper av typen ”Sluta lemlästa gulliga små bäbisar”. Det finns ingen vettig människa som vill lemlästa små bäbisar, och det finns ingen vettig människa som vill såra någon man bryr sig om. Det innebär att a) personen bryr sig inte speciellt mycket om dig och/eller b) personen har något att berätta som förmodligen skulle såra dig, men det är alltid enklare att åsamka någon mycket smärta på avstånd än lite smärta mellan fyra ögon.

Korrekt replik på ovanstående konstaterande: ”Vet du, vi lägger ner. Det är inte jag, det är du.”

(Detta sagt utan speciellt mycket bitterhet, däremot desto mer ilska, ledsamhet och besvikelse. Det är de personer jag tror bäst om som också har makten att såra mig mest. Jag trodde väldigt gott om Mr L, och just när vi bestämt oss för att definiera vår relation som ”vänner” avslöjas en Twoface-twist som bäst passat i någon såpopera av typen ”Vänner och fiender”. Dikten har inget att komma med när verkligheten regisserar sig.)

Andra bloggares inlägg om , , ,