Sometimes they come back

Jag har fått frågan om min blogg hamnat på bloggtjyrkogården. Så är inte fallet.

Att bloggen varit mer eller mindre död zon har inte berott på torka så mycket som på en mental uppgraderingsprocess, som hållits igång av kognitiv beteendeterapi. Resultatet av denna inre maratonmarsch är en skiftning av fokus. Inåt istället för utåt. Bloggen är inte längre ett verktyg som jag behöver för att bolla tankar med mig själv, den kan istället bli ett utlopp för de slutsatser jag dragit.

Men det låter så luddigt. Istället kan jag berätta om vilka praktiska skillnader mellan Past-Micke och Present-Micke den långa resan innebär:
Jag kan mycket lättare skilja på sak och person när det gäller mig själv och andra. När jag till exempel blev av med körkortet i april (True story! 141 kilometer i timmen på en 110-sträcka. Körvanan jag fick i USA var inte enbart av godo.) tog det inte mer än en eftermiddag att förlika mig med faktumet. För ett år sen hade blamageguden hållig mig sömnlös i minst två veckor. Det jag är mest nöjd med är att jag, när Länsstyrelsen bad mig att ”yttra mig i ärendet”, kände att allt jag kunde säga till syvende och sist var en bortförklaring eller en ursäkt. Så jag tog mitt ansvar och skrev just det: jag tar fullt ansvar för att jag körde för fort. Nyckeln till frihet är att ta makten över sitt liv.

Jag har på mig offerkoftan i mycket mindre utsträckning. Jag insåg visserligen för länge sen att offerkoftan är en förbannelse jag hade lätt att ta på mig, och som tillsammans med midjeväska och ballongbyxor är ett av de mest osexiga plagg man kan ha på sig, men jag har aldrig haft så här lätt för att undvika den. Det finns ingen vinst i att gå runt och lida.

Jag är modigare. Jag kan gå fram till en kille jag tycker är snygg och börja prata med honom fast han står med ett par kompisar.

Jag omyndigförklarar inte människor lika mycket som jag brukade. Förut använde jag omskrivningar och indirekta svar som skulle imponera på den mest inbitna diplomat. Nu fattar jag på riktigt att när en vuxen människa ställer en fråga så förtjänar de ett rakt svar, inte ett svar som jag tycker är bekvämt att leverera.

Jag är inte sarkastisk i lika stor utsträckning som tidigare.

Jag hoppas att allt det här kommer att märkas i mitt skrivande också.

Andra saker jag har gjort under den här tiden:
Varit i Berlin och bott i Schönefeld. Man vet att man är i en gaystadsdel när det finns discokulor på balkongerna, och när designerhotellet ligger snett mittemot en balettskola och ett stenkast från åtta antikvitetsbutiker och fyra läder- och/eller gummi-butiker. Utbudet av sneakers är större än i Los Angeles. Berlin är verkligen fetischernas huvudstad.

Blockat över 160 ”vilken sorts … är du?”-applikationer på Facebook. Den här typen av applikationer får mig bara att tänka på dialogen mellan Phoebe och Rog (psykologen som Phoebe dejtar) i Vänner:

Actually, it’s, it’s quite, you know, typical behaviour when you have this kind of dysfunctional group dynamic. You know, this kind of, co-dependant, emotionally stunted, sitting in your stupid coffee house, with your stupid big cups, which I’m sorry, might as well have nipples on them, and you’re all, like, ”Oh, define me! Define me! Love me! I need love!”

Den värsta applikationen var ”Vilken sorts kvinna är du?” som definierade en bekant som ”Du är normalt kvinnlig”.

Insett att jag för första gången håller med folk när de säger att jag är lik någon: jag och Liev Schreiber har likheter i utseendet. De förstärks av skäggstubben han har som Victor/Sabretooth i Wolverine.

Förundrats över hur människor och media försökt vinkla grissnuvan till ett Pestens Tid-scenario. Som någon sa på Twitter tidigare idag: omkring 900 människor från svinfluensa, och alla vill bära ansiktsmask. Miljontals dör i AIDS, men få vill bära kondom.

Fastnat för böcker, film och serier om utanförskap, till exempel ”The Wheel of Time”, ”X-men” och ”Heroes”. Jag tror att det som triggar mig är hela ”embrace your inner freak”-grejen. Eller, för att lägga det i andra ord: lev ditt liv som du vill, inte som andra förväntar sig att du ska leva det.

Nu kommer det att bli lite mer frekvent bloggande framöver. Inte minst nästa vecka, när jag läggs in för en nio dagar lång medicinsk studie.

Andras blogginlägg om kbt, kognitiv beteendeterapi, utveckling, facebook, popkultur