totally unstraight – Sida 7 – Being Micke Kazarnowicz

Lite salongsfähig homofobi funkar även på Twitter

Ibland blir jag påmind om att homofobi fortfarande anses salongsfähigt av den stora massan.

Idag var det en tweet av @Tyskungen som påminde mig:

Haaaaata Surtfown! Bögar är vad de är! Böööögar!

Reaktionen från hans 300+ followers var två ifrågasättanden:
@Tyskungen Har dom flörtat med dig?
@Tyskungen Men vad nu!? Vad är det för fel på bögar helt plötsligt? (udden av det ifrågasättandet trubbades av när uppföljningstweeten var ”@lordFredruk @Tyskungen Jahaa, ja, ja. Då förstår jag. Tourettes kan ju hända den bästa.”)

Det här handlar inte om @Tyskungen. Hans uttalande säger mer om honom än om något annat. Jag fattar att han använde ”bög” som synonym för ”dum i hela jävla huvudet” och inte i bemärkelsen ”kille som knullar med killar” (och i den förra bemärkelsen kan jag tycka att han är rätt bögig själv). Det här handlar om den passivitet eller ursäktande attityd som homofoba uttalanden ofta möts av i sociala arenor. En passivitet som få skulle acceptera om det handlade om någon annan grupp med svagare ställning i samhället. Folk orkar inte ta fajten, orkar inte framstå som politiskt korrekta utan rycker lite på axlarna och garvar med. Eller ursäktar personen. Det är vad citatet ”det är inte de dumma människorna som är problemet, det är de intelligenta människornas passivitet som är det” handlar om.

Andra bloggares inlägg om @tyskungen, twitter, homofobi, bögar

Pridesammanfattning + bilder från Prideparaden 2009, pt 2

Årets fest: Bögjävlarnas underklädesfest. Den hölls redan på tisdagen, men stack ut i mängden. Avslappnat, roligt, svettigt, bra musik och mycket hud. Det enda som var tråkigt var att festen hölls på en tisdag och slutade klockan ett.

Årets nyhet: Bungyjump i Pride Park. Peak Experience ställde dit en 90-meterskran (och den sötaste funktionären av dem alla) och visste inte om det skulle gå runt, men bögarna och flatorna hoppade flitigt och det blev en succé.

Årets tristaste repris: Rengöringsskummet i urinorarena tog slut på onsdagkvällen och fylldes på … aldrig. Hur man för elfte året i rad kan göra samma misstag undgår mitt förstånd.

Årets succé: 90-talskvällen, som kommer att ta rollen som den nya schlagerkvällen. Att se Dr Alban och Haddaway i duett, höra ”What is love?” live och sen dansa till E-type (med originaluppsättning i bandet!) och ”This is the way” var magiskt. Jag gjorde varje 90-talssteg jag kunde få plats med på den lilla dansytan jag hade.

Årets flopp: Schlagerkvällen. Till och med QX, som sällan sågar saker (dags att byta chefredaktör, kanske?) sågade floppen.

Årets karriärbarometer: Söndagsshowen på stora scen. Jag vill inte påstå att Nanne Grönwalls karriär är på väg utför, men att gå från att vara ett nummer på populäraste kvällen (torsdagen) till att bli söndagsunderhållningen (när parken är en-tredjedelsfull med folk som inte ids gå hem efter drugbingon) är onekligen inte ett steg i rätt riktning.

Årets kommentar: ”Seså, schas. Spela inte kränkt. Vi är alla kränkta här.” Robert Fuchs och de övriga i Cunigundas Mammor var i högform under årets drugbingo.

Årets ”det är så dags nu”: Grillen precis innan Zinkensdamms IP hade regnbågsflagga utanför. Elva år senare, och sista året Pride är i Tantolunden.

Pridelycka Ungefär så här lycklig kan jag också känna mig av Pride.

Securitas Det var mycket uniformer i årets Prideparad. Poliser, militärer, brandmän, sjuksköterskor och: väktare. Jag gillar speciellt killen som gick med skylten ”Stolt kollega”. Han har mer civilkurage än Hammarbys och AIK:s A-lag (som inte var representerade alls) har tillsammans.

Såpbubblor Det är lite synd att sajten ”whatsgaytoday.com” har lagt ner. Jag är ganska säker på att ”såpbubblor” kommer högt upp på listan över saker som är gay.

Sjömanskvintett Jag har rannsakat mig efter fetischer, men där andra ser ”fem personer i sjömansutstyrsel” ser jag ”en kille med bar överkropp”.

Röda änglar. En av damerna som stod bredvid mig på bron över Kungsgatan tyckte att ”de är jättefina, men vad är det där röda bandet?”. ”Det är prostatacancer” blev svaret från damen bredvid. Jag kände mig tvungen att rätta dem.

RFSL Regnbågen Jag gillar verkligen dövas och hörselskadades motsvarighet till hörandes ”klappa händerna”: de lyfter upp händerna i huvudhöjd, med handflatorna framåt och vrider sen händerna i snabb takt.

Less is more Ibland, även i färg- och kreationsstarka sammanhang som Stockholm Pride, kan klyschan ”less is more” vara sann.

QX sektion QX hade, likt SLM, änglar som annonserade deras ekipage. Jag föredrar SLM:s mörkare variant framför QX vanilj-änglar, men QX hade kanske den bästa musiken under bägge gångerna jag såg paraden. De hade också en jättelycklig Ken aka Oswald i sjömansuniform på flaket, och utan konkurrens den största folkmassan bakom sig direkt efter start.

Pride Park i Tantolunden by night. I år hade man byggt upp en mycket snyggare scen än tidigare år. Man hade dessutom flyttat den. Det var som om någon hade möblerat om mitt vardagsrum medan jag var bortrest, och jag var vilse i parken den första halvtimman. I år hade man också dekorerat elstolparna med ljus, vilket gav en snygg effekt.

Polyamorösa Det gör mig glad att den här sektionen växer för varje år. Det är dags att på riktigt börja driva frågan om fler än två vårdnadshavare för barn (inte bara för regnbågsbarn, utan också för skilsmässobarn) och så småningom få staten att inrätta civila partnerskap som kan ingås av fler än två parter.

Black Angels De svarta änglarna förebådade SLM:s ekipage. Jag har alltid tyckt att uttrycket ”kissed by an angel” är läskigt (tänk bokmärkesänglar, eller Dogma) men det här kan jag absolut förlika mig med.

Baby girls Jag vet inte om Barney Stinson i ”How I Met Your Mother” skulle säga att det här var ”sexy” eller ”kinky”. Inte för att de två tar ut varandra, det är snarare som en Bostonruta. (Colloquial: var hamnar dessa två på the crazy-hot-scale?)

Anarchopride Jag är ett fan av att låta alla som ställer upp på Prides grundläggande värderingar gå i Paraden, men det är en miss att placera arga, unga anarkister längst bak. De borde placeras nånstans i mitten. Nu blev det något slags antiklimax-slut på paraden. Dramaturgi, people!

Amnesty En av sektionerna som berörde mig mest. ”Gay rights are human rights” är något som inte ens alla svenska myndigheter fattat. Ironiskt nog var en av dem, Migrationsverket, representerad i paraden.

Burlesk modevisning. Jag gillar den burleska sektionen. Hela Agent Provocateur-looken är i mina ögon sexig på tjejer, och hommagen till Heath Ledger som Jokern i The Dark Knight är briljant!

Kyrkan i Sitges. Den har ingenting med Pride att göra. Förutom att Sitges är rätt gay. Men det är en fin bild.

So facking proud Om jag trodde på reinkarnation så skulle jag vara övertygad om att jag under mina senaste liv varit göteborgare, för jag älskar såna här vitsar.

Folkhemshomon Mark Levengood och Jonas Gardell rev ner en hel del applåder även på Kungsgatan, vilket visar deras etablerade status som folkhemshomon.

Marching for those who can’t Det här är den sektion som berörde mig absolut mest. Solidaritet är en hörnsten i hela pride-rörelsen, och det blir väldigt effektfullt att ha en sober, tyst sektion med förtejpade munnar bland de (övervägande) lättsamma ekipagen.

Lilla spindelmannen Den här lilla krabaten gjorde mig riktigt glad. Att någon så liten är så trygg i paraden känns skönt, och den lilla linslusen flexade för alla kameror.

Libra Okej, det är inte Babsans och Debenhams hunk-ekipage från 2006 (som för övrigt ännu inte slagits av något ekipage sedan dess), men det var kanske det sexigaste ekipaget i årets prideparad. Och då pratar jag inte om Carola.

Karaoke Prides styrelse hade livemusik framförd av Prides snyggaste (och smartaste) band med bland annat Julia, Isobel, Helena Bergman och Sanna Rayman. Kärlek! (Jag gillar speciellt hur lycklig Isobel ser ut i andra bilden)

Hetero Utstyrseln till vänster på den här bilden är kanske den bästa på årets Pridetema: hetero.

Gyrohjul Jag hoppas att det inte var samma person som snurrade i det här hela paraden. Jag testade det här i parken under torsdagskvällen, och jag blev rätt andfådd efter bara fem minuter.

Harry Potter slash fiction Jag är lite ledsen över att den här sektionen minskat från tidigare år. Jag hade gärna ett en utökning av slash fiction. Förslag på framtida slash fiction-teman: X-men, Teletubbies, Sagan om Ringen, Kill Bill, Pirates of the Caribbean, Alien, Matrix.

Harnesk och piska Rent estetiskt den snyggaste outfitten i SLM:s ekipage, men det kittlar fortfarande ingenstans.

Hanky Jag antar att det är den regerande Mr Gay Sweden som står ovanför Bobby och Mirre, men jag måste opponera mig lite mot titeln. Det borde vara ”Cute boy sweden” efter ”Mr” förutsätter ”man” och well … om jag hade ett jobb för en man så skulle jag inte skicka den pojken.

Söt gaypolis Fortfarande ingen fetisch, han hade varit söt även utan uniformen.

Ballonger i Pride Park På lördagen hölls den traditionsenliga tysta minuten för alla som dött i AIDS. Sedan sjöng Andreas Lundstedt ”Ovan regnbågen” samtidigt som ballongerna släpptes upp mot den kvällsblå himlen. Jag tycker att det här är en fin tradtion.

Alla mina bilder kan ses på Flickr. Samtliga är okej att använda för icke-kommersiellt bruk så länge du ger mig cred (och gärna en länk).

Andra bloggares inlägg om stockholm pride, prideparaden, prideparaden 2009, fotografier, homorelaterat, hbt

Bilder från Prideparaden 2009, pt 1

Här är ett urval av de bilder jag tagit under gårdagens parad, tillsammans med kommentarer. Det kommer fler, jag behöver bara sova ikapp lite först. Kan du inte bärga dig kan du gå till min Flickr-sida där du hittar samtliga foton i hög upplösning. De är fria att använda för icke-kommersiellt bruk så länge du ger mig cred (och gärna en länk).

Andra bloggares inlägg om stockholm pride, pride, prideparaden 2009, fotografier, hbt, homorelaterat

En handfast lärdom i heteronormen (learning by getting molested)

Jag insåg ikväll vad det jobbigaste med att en dag plötsligt vakna upp som kvinna skulle vara: att ständigt vara ett objekt.

Först en generalisering: i dagens samhälle är vi fortfarande till mångt och mycket skolade till killar är jägare (subjekt) medan tjejer är byten (objekt). En av de bra sakerna med att vara bög är att man i gaylivet skolas in till att flyta mellan bägge. Så fort man kommer ut på sin första gayklubb börjar inskolningen i objektsrollen. Subjektsrollen är inlärd sedan tidigare, på samma sätt som vi lär oss att pojkar inte ska gråta, att kvinnor är duktigare på att vara omhändertagande och så vidare.

Ikväll var vi i Prideparken. Snabbspola fram till omkring 23, när A Camp just gått av stora scenen. Området framför lilla scenen har förvandlats till ett dansgolv där latin- och r’n’b-rytmer börjar spelas. Jag får feeling och hoppar upp på dansgolvet. Vi dansar och hoppar, det blir varmt. Efter ett tag tar jag av mig skjortan, helt medveten om att jag går djupare in i objekt-rollen när min överkropp är bar. Det är här aha-upplevelsen börjar. Uppenbarligen är det faktum att jag är lättklädd ett startskott till att börja ta på mig. Det är som att slå på en knapp. Plötsligt behöver man inte längre köra hela grejen med att flirta, skapa kontakt och känna in om det finns något intresse. En rycker i mitt skärp och öppnar det en bit. Lite senare försöker försöker en ta på mina bröstvårtor. Jag tappade räkningen på hur många gånger min häck blev nypt eller greppad under de fyrtio minuterna jag dansade med bar överkropp.

Jag säger som Leeloo i ”Femte elementet”, när hon trycker en pistol mot Korbens tinning efter att han försökt kyssa henne Törnrosa-style: ”Senno ekto gamat!”

Sofia, min straighta arbetskamrat och vän som debuterar på Pride i år, undrade varför jag var så vass och arrogant mot några av killarna. Jag förklarade att jag inte gillar att man ser mig som något slags public domain bara för att jag väljer att vara lättklädd. Hon ser först förvånad ut, och säger sen ”Välkommen till min värld”. Det slår mig då att (straighta) tjejer måste leva i den här rollen varje gång de går ut på (straight) klubb. Ju mindre, färre eller porrigare kläder du har, desto mer lovligt byte är du. Det gäller överallt, hela vägen in i rättssalen där din klädsel kommer att diskuteras och värderas ifall du skulle råka ut för en våldtäkt.

På väg hem diskuterar vi killar, och Sofia tar upp ett exempel: en kille får tag i sin tjejkompis mobil, går igenom den och hittar nakenbilder på henne. Han skickar dessa till sin egen mobil. När det uppdagas blir tjejen rasande, kräver att han raderar bilderna och säger upp bekantskapen. Killen försöker lugna henne med ”Men vadå, du har inget att skämmas för, din kropp är jättefin!”. I hans värld har tjejen uppfyllt sin roll som objekt. Hon kan inte bli kränkt av det mer än en stol kan bli kränkt av att någon sitter på den.

För straighta tjejer (eller tjejer oavsett läggning som hänger på heteroklubbar) är det här kanske som att skriva att vatten är vått. För mig var det en praktisk erfarenhet av något jag bara känt till i teorin. Jag ser det poetiska i att jag lär mig det här i Pridepark under ett Pride som har ”hetero” som tema.

Andra bloggares inlägg om stockholm pride, pride, pridepark, antasta, objekt, subjekt, könsroller, heteronormen

Bögkaka söker bögmaka

Två fenomen med homosexuella män som vi har observerat och diskuterat under vår Barcelona- och Sitges-vistelse hittills:

Ett:
Är det vanligare att bögar och flator blir tillsammans med en klon av sig själva, eller är det bara synligare för att bägge har samma kön (och därmed även utseendemässigt kan bli kloner)? Det som triggade diskussionen var det här blogginlägget, eller mer korrekt: den här bilden:

Jag kan inte släppa tanken på ett det ser ut som ett tvillingpar (nå, där ena har färgat håret då) och inte ett bögpar (vilket det alltså är) på bilden. Jag sitter inte och kastar pil i gummibåt, jag erkänner villigt att jag allt som oftast raggat på killar som är lika mig i såväl klädstil som kroppsbyggnad och utseende. Så visst, utseendemässigt skulle jag lätt kunna tänka mig någon som jag. Men när frågan blir: ”skulle du vilja dejta dig själv?” blir mitt svar ett solklart nej. Inte för att jag inte gillar mig själv, utan för att förutsägbarheten skulle tråka ihjäl mig. När den jag är tillsammans med gillar exakt samma grejer, vill exakt samma saker, har samma intressen och vet vad jag tänker innan jag ens har sagt det (och inte för att han känner mig bra, utan för att han känner sig själv) så försvinner all spänning i relationen. Det blir som att läsa en bok jag redan vet slutet på. Det blir tråkigt. I don’t do boring.

Brukar du falla för personer som är som du, eller faller du för personer som är olika dig?

Två:
Vi kom fram till att talesättet ”bättre en fågel i handen än tio i skogen” på bögspråk blir ”bättre tio potentiella ragg på krogen, än ett val i handen”. Det finns liksom alltid något bättre bakom nästa hörn. Snyggare, smartare, roligare, större muskler, större kuk, mer spännande. Att välja en betyder att välja bort alla andra, och rätt som det är så står man där med ett andrahandsval medan ens personliga Jake Gyllenhaal valsar förbi. Problemet är att det i de flesta fall snarare är åren som valsar förbi, och har med sig bitterheten i släptåg.

Samtidigt är bögar extremt noga med att aldrig stänga dörren. Det är sällan ”tack, men nej tack” och desto oftare ”tack, inte just nu”. Jag vet inte om det är vetskapen att man i så fall bränner bron till något potentiellt bra (men inte lika bra som det som kanske finns bakom hörnet), eller om det bara är en försäkring mot bitterheten som smyger sig på när man gått runt tillräckligt många hörn utan att hitta sin Jake.

Nu är det snart middagsdags här i Sitges. Vi har gjort en av gaystränderna idag, vilket var en smått bisarr upplevelse. Nästan bara män så långt ögat når, och jag har aldrig sett en mer bokstavlig köttmarknad än så här. Just nu sitter jag utanför hotellet med ett glas vitt och tittar ut över medelhavet och förbipasserande människor. Fortsätter vädret vara så här komer jag att komma hem med en dödligt snygg solbränna lagom till Pride.

Andras blogginlägg om singelliv, homorelaterat, relationer, attraktion, dejting

Saker jag lärt mig: att storleken spelar roll

Dejtingsaj… förlåt, matchmakersajten (”Vårt psykometriska test gör att vi fungerar som en matchmaker istället för bara en online dejting tjänst.”) gay-parship.se har inte riktigt förstått hur oattraktivt det är att framstå som desperat. Sen i april har jag under fyra tillfällen fått mail från dem med rubriker i stil med ”Det här är sista chansen: din rabatt gäller bara idag”.

Jag gick med av nyfikenhet; Vad är det de erbjuder som jag inte kan hitta på, säg Qruiser, Sylvester eller Dudesnude, förutom det ”psykometriska testet”.

”Vetenskaplig matchmaking”. Det kan liksom inte gå fel. Det vetenskapliga består i att svara på (god dag yxskaft-)frågor som ”Trivs du bättre inom dina egna fyra väggar än i sällskap?” och berätta vilka bildtexter du skulle sätta till bilder som denna:

Vissa frågor har relevans, men det stora misstaget de här testerna gör är att utgå från att människor vet vad de vill ha. Det gör de inte.

Här om sistens blev jag medveten om just det. Jag dejtade en kille som är snygg, smart, har självdistans och humor och ändå var det något som inte kändes helt hundra. När jag väl insåg vad det var, var det ungefär samma aha-upplevelse som när jag ser detaljen på mindfuck-bilder av den här typen.

Hade du frågat mig i våras om fysisk storlek på killen (och då menar jag hela killen, inte kuken) jag dejtar spelar roll hade jag sagt ”nä”. Nu har jag lärt mig att det för mig är viktigt att jag kan bli utmanad (men inte övermannad) intellektuellt och fysiskt i en relation. Go figure.

Andra bloggares inlägg om dejting, singelliv, gay-parship.se, vetenskaplig matchmaking

En prolog till ”att våga”

När jag, Robin och Ken brunchade igår pratade vi om att en nackdel med internet är att det har gjort bögar bekväma och fega. Istället för att gå fram till någon ute på krogen, väljer man att leta upp personen på Qruiser eller Facebook och ta kontakt där. Likaså är ”geografisk närhet” en viktigare faktor än huruvida personen är snygg eller inte när det gäller sexragg. Det förekommer även utanför klubbar och nätcommunities: En bekant, som får förbli anonym, efterlyste här om veckan en snygg konduktör han sett på tåget upp till Stockholm. Samtidigt som han fortfarande satt på tåget.

Eftersom livet regisserar sig självt hittade jag en status på Qruiser som tydligt illustrerar det här lilla paradigmskiftet: förut hette det ”Jag kommer aldrig att träffa någon”. Nu heter det ”Jag kommer aldrig träffa någon på Qruiser”.

Andras blogginlägg om qruiser, flirtar, ratt, homorelaterat, att våga, förtvivlan

Hej Dorian, det är jag som är Saida

Dorian går i konkurs.

Först och främst: Vad var det jag sa?

Sen: Det är inte så konstigt. De hade inget innehåll att konkurrera med. Jag vet inte om Jake Rydqvist bara försökte blidka QX när han sa att Dorian inte konkurrerade med dem. Jag vill tro att det är så, för alternativet är att Jake på allvar ansåg att han inte var en konkurrent. I det fallet kan vi inte utesluta att fettsugningen till stor del skedde i hjärnvävnaden. (Mental note: det vore ett intressant – och elakt – experiment att berätta för människor besatta av att vara så smala som möjligt att deras hjärnor består av 60% fett, och kolla paniken i deras ögon.)

Jag tror att det går att ta en del av QX:s plats med relativt billiga medel. Sätt ihop en (snyggt layoutad) blogg med fasta avdelningar skrivna av människor som Bengt Held och Tor Billgren (Antigayretorik), Henrik Tornberg, Roger Wilson & Bögjävlarna, Pojkfröken, Dexo (bägge återfinns numera på Looking for Messiah), Ken Olausson. För att nämna några få förmågor som du redan idag kan läsa på internet. Se till att Twingly-länka tillbaka till bloggar och engagera läsarna med kommentarer. Var aktiv i andra sociala medier. Vips, så är QX lämnade där de hör hemma: på 90-talet, och bögsverige är plötsligt en grymt innehållsrik gaysajt rikare. Flatorna är visserligen utelämnade här, men det är å andra sidan status quo från dagens behandling i QX hur som helst. Och jag tror att rätta vägen är att nischa sig ännu mer, snarare än att försöka tilltala både bögar och flator.

Andra bloggares inlägg om dorian, qx, gaymedia

Ett annat slags kontraster (gay = sin)

Jag älskar hur musiken agerar soundtrack till både vackra och livsbejakande i sceneriet, och den inteloranta och stundtals hatiska dialogen. Kanske behöver man ligga sitta i en sjukhussal i ljuset från den jämngrå himlen för att uppskatta videon till fullo, men jag ville dela med mig.

GAY = SIN from Matthew Brown on Vimeo.

(via Aqurette)

Andras blogginlägg om gay = sin, homorelaterat, kontraster

Jag ÄR en av De Andra

För de läsare som inte känner mig är det kanske bäst att ta det från grunden. Jag är en av ”de andra” för att jag är homosexuell.

Med det sagt är det sällan jag i vardagen aktivt ser mig som en av ”de andra”. Jag är öppen på jobbet och bland mina vänner. I 95% av den kontext jag befinner mig i under en normal vecka – i alla fall där det räknas – är det känt vem jag är.

Ibland eliminerar jag de sista fem procenten genom att bära en eller annan t-shirt med ett budskap som få kan misstolka. Det är gånger som nu, när jag befinner mig på Astra Zenecas CPU för att vara försöksperson som mina medpatienter påminner mig om att jag är en av ”de andra” – ironiskt nog genom att anta att jag är som ”de”.

”Jag vet inte om det kommer att ändra din åsikt om honom, men han är gay”, sa en av killarna när vi diskuterar hur bra serien How I Met Your Mother är och hur bra Neil Patrick Harris är i den. ”Har du tjej?” frågade en annan när vi diskuterade sängbäddning och byte av lakan under en promenad.

Jag ser mitt varandes en av ”de andra” som en tillgång, och – vilket kanske är viktigare – som frihet. Det är självklart inte gratis; Allting har sitt pris. Men priset jag betalar för att vara bög i Sverige på 2000-talet är lätt värt den frihet det innebär:

Det bästa med att vara bög är att jag är friare än heterokillar. Om en heterokille gillar att dansa och blir dansinstruktör så riskerar han att få sin sexuella läggning ifrågasatt. Jag får min könsidentitet bekräftad när jag gör klassiskt macho saker, och jag får min sexuella läggning bekräftad när jag gör klassiskt omanliga saker. Vinst varje gång.

Det finns inga förväntningar på barn eller giftemål. Om jag får barn så är det resultatet av planering och aldrig efter ett oskyddat semesterligg på Mallis, eller som något jag gör för att rädda ett förhållande på väg mot sitt slut. Det är okej för mig att objektifiera män: jag får uppskatta Abercrombie & Fitch och Franklin & Marshall utan att bli kallad för sexist. Jag får kolla på porr av samma anledning.

Att vara en av ”de andra” är en tillgång eftersom jag tvingats att tänka igenom vem jag är. Att vara homosexuell tonåring under 90-talet i Sverige var ingalunda lätt, och det är de jobbiga perioderna som är de mest utvecklande. Det fanns få förebilder och inga färdiga svar. Jag fick göra mina egna, vilket varit en mycket lärorik resa.

Jag ♥ SR. Det är, som jag ser det, enda giltiga argumentet för att ha tv-avgift (sic!). Det finns ingen reklamradiokanal i Sverige som kommer i närheten av att producera program som P3 Dokumentär, På Minuten och Spanarna. Nog för att de flesta radiokanaler gör försök med morgonshower, men dessa landar mer på olika nivåer av ”skämskudde” än i närheten av ”Morgonpasset med Lantz i P3”.

På måndag kommer Brunchrapporten i P3 köra sex timmar radio om utanförskap, kallat ”Dom andra”. De uppmanar folk att blogga om sina upplevelser av att vara en av ”de andra”. Förutom att det svider i mitt språkestetiska sinne att se ”de andra” skrivet med (numera även i skriftform erkänt) talspråk, är jag nyfiken på hur många som kommer att välja att se sitt utanförskap som en tillgång och vilka som väljer att se det som en offerboja att släpa på resten av livet. Andra aspekter på att vara en av de andra kan du läsa bland annat hos Trollhare och Julia.

[Fun-fact #453: Allt har sitt pris, så även kunskap. När barn lär sig skriva och stava tappar de sin mycket utvecklade fonetiska hörsel. Det är inte en slump att många barn från början skriver ”duv” istället för ”du”. Det finns ett stumt d i slutet av du som vi som kan stava sällan hör, eftersom vi vet att ordbilden är ”du”.]

Andras blogginlägg om brunchrapport, p3, dom andra, homorelaterat, utanförskap