Det är inte ett yrke. Det är en livsstil.
Utbildningen till styrketräningsinstruktör innebar diskussioner om allt möjligt. Höjdhoppning och högklackat, till exempel. Vi hade diskuterat att folk som går i högklackat ofta får kortare vadmuskler därför att man hela tiden befinner sig på tå.
Föreläsare: ”Det är inte alltid en nackdel att ha korta muskler. Vissa höjdhoppare, till exempel, har korta vader för att det ger lite extra kraft i hoppet.”
Deltagare: ”Men då kanske de borde börja hoppa i högklackat?”
Mars, 2003. Bästa bästaste Maria besöker KGB-bar i Stockholm. Hon blir betagen i Sovjet-kitchen, och frågar servitrisen: ”Är ägaren marxist?”
”Nä, han är svensk” svarar servitrisen.
QX befriade den svenska gayvärlden, och tog den sedan som gisslan.
En gång i tiden behövdes QX. Någon som gjorde en kommersiell tidning som riktar sig till en gaypublik. Någon som kunde uppmärksamma annonsörerna på en målgrupp de ofta missade och inte helt sällan uteslöt i sina annonser. Kvalitet var inte det viktigaste, det viktiga var att vi fanns. Vi fanns på PR-byråernas, annonsörernas och mediebyråernas radar.
Heder till QX för det. Heder till QX ägare för att de vågade satsa. Heder till Jon Voss, som vågat sticka ut hakan och vägrat vara bekväm. Heder till QX för att de fostrat fram skribenter som Mats Strandberg, som fläckvis är mycket begåvad.
QX befriade gayvärlden, den bröt igenom isen som är heteronormen, bara för att strandsätta gayvärlden i homonormen.
QX ser sig själva som talorgan för Sveriges homo- och bisexuella. Kolla på Gaygalan. QX har själva jämfört Gaygalan med GLAAD Media Awards:
För 17e gången hölls i lördags GLAAD Media Ward [sic!] i Los Angeles. USAs (lite större) version av GayGalan.
Dignitetsmässigt är det som att jämföra Videogalan med Filmfestivalen i Cannes.
Utåt sett vill man gärna framstå som en seriös journalistisk produkt. Jag vill påstå att man delvis lyckas när till exempel Svenska Dagbladet i en notis om Zanyar Adamo nämner att Zanyar varit nominerad till ”årets hetero” i Gaygalan, som vore det en merit.
Inåt jobbar man hårt för att hålla homonormen vid liv. QX-bögen är gayvärldens svar på Planksteksfolket. QX-bögen gillar schlager, shopping och Aussiebum. Han är mellan 30 och 40, men ständigt ”ung i sinnet”, han är svensk eller möjligen från ett västland. Han är politiskt intresserad om det gälller homofrågor, i brist på annat röstar han på det parti vars ungdomsförbund har den snyggaste ordföranden. QX-bögen går gärna ut och festar på Patricia och ser sig gärna som en blandning av Carrie och Samatha, med inslag av Patsy Stone om han är fjollig.
QX har ingen konkurrens idag. Det finns inte plats för två aktörer på en så liten marknad som Sveriges gayvärld är. Det innebär att jag får dras med QX kloakjournalistik i ett bra tag framöver. Journalistik som anser att ”Vilket land tävlar Andreas Lundstedt för i årets Eurovision Song Contest” är gaykunskap. Journalistik som säger att schlagerkvällen på Pride är det bästa av det bästaste, och bad som Phrank helst ska försvinna. Däremot kan typ Vikingarna få komma, för dansmusik i gayvärlden finns ju ingen annanstans. Journalistik där citat bara hittas på för att få ett fint avslut på en rätt medioker artikel.
Egentligen skulle jag inte bry mig. Att läsa QX är som att doppa kuken i ljummet vatten. Det är varken skönt eller obehagligt. Jag skulle inte bry mig alls, om det inte vore för att QX just gör sig till talorgan för också mig. Och om det inte vore för att QX, ivrigt påhejade av bögpöbeln, konkurrerat ut tidningar som Sylvester, Zon, Straight och Morriss. QX har aldrig skrivit något så bra som artikeln om fantasy ur gayperspektiv i Morriss, aldrig haft ett så snyggt egenproducerat modereportage som Sylvester eller kört en prylguide som är lika bra som Straights.
Jag ska inte ens gå in på flator. Jag antar att QX uttalat riktar sig till bögar och att flator får sitt lystmäte i Corky. Annars är Mian Lodalen inte alls så bright som hon verkar om hon nedlåter sig till att skriva för en HBT-tidning som är mer mansinriktad än Slitz, Café och Aktuell Rapport. Ta bara senaste Telenor-blir-Vodafone-annonsen i QX: Allt rött blir bögblått.
Kära mediagudar, hör min bön och döda QX. Låt det uppstå ett tomrum som fylls med något intelligentare än den här kackiga rosafärgade smörjan som inte ens duger att torka röven med.
(Jag vet att Kom Ut! finns, men det är inte en kommersiell tidning. Den är dock bitvis väldigt bra.)
En sommardag för några år sedan stod jag i kön till McDonalds-restaruangen vid Hötorget. Medan jag väntade fick jag höra följande konversation:
– Han festade så jävla hårt. Vet du hur mycket han drack i helgen?
– Näe …
– Nitton flaskor sprit och elva plattor öl. På fem personer!
– Vadå, på två dagar eller?
– Ja, och han blev inte ens bakfull!
Jag började ju raljera lite igår, så jag kan lika gärna raljera lite till.
”Bögar är så snygga”
”Bögar är så smarta”
”Bögar är så kreativa”
Bullshit. Det finns en del kreativa, smarta och/eller snygga bögar. Det en stor massa bögar som är rätt genomsnittlig. Och sen finns de riktigt småkorkade bögarna, som knappt kan stava till sitt eget namn (förmodligen för att det är ett dubbelnamn med specialstavning, typ Claëz-Davide). För några år sen spenderade jag ohemult mycket fritid på Sylvester, och då samlade jag på mig den här listan. Enjoy!
Funkar sjömansuniform också?
Jag älskar killar i sailor uniform….
Jag älskar att själva bära denna uniform…
Så straightacting att han är ful?
Jag är 186/76 ser bra ut…ingen skulle nog tro att jag är nyfiken på det här med killar .
Han vill inte knulla, han vill starta en modellagentur
Jag är en snygg invandrakille som gärna vill lära känna fler snygga killar i min ålder.
Jag gillar killar som är snygga o som inte bara tänker på att knulla så fort dom träffar mig!!!!!
Söker just nu snygga o sjyssta killar som jag vill ha kontakt me o som man kan hitta på nåt roligt me…………
SNYGGA INVANDRARE ÄR SPECIELLT VÄLKOMNA!!!
(men ni andra är oxå välkomna så ni behöver inte känna er mobbade, he he)
Om du är en kille i min ålder som är snygg/trevlig o nyfiken på att träffas så hör av dig……….du kommer inte ångra dig!!!
Ja, men punkter, utrops- och frågetecken används i alla fall med måtta!
Snygg,Läcker,Deffad,Tränad,och HUNK, missbrukas en aning här på sylle……har jag fel?????
Du får diskretion, men på ett villkor:
Du lutar dig tillbaka i min fåtölj, kollar lite p-rulle och får en skön behandling utan krusiduller…Gör det bra och 100% diskretion krävs och ges.
Det här är det mest positiva avslut han kunde komma på:
Jag är kanske hemskare än jag låter eller så ljuger jag bara. Vad är sant? Fråga mig!
Identitetskris på gränsen till illamående:
frågar du vad jag söker eller vem jag är så spyr jag
Wentworth (Miller) har tydligen ingen chans:
Helst ska du heta i stil med:
Johan
Anders
Thomas
Kalle
Patrick
Joel
Erik
Magnus
Peter
Då brukar det stämma ganska bra in med den sorts killar jag dras till .
Det här skrevs av en smal kille. Med ett BMI som överstiger hans IQ:
Tar emot komplimanger från äldre men svarar ej. I vilket fall som helst, skriv gärna.
För övrigt …
… kan det bli felkommunicerat även på andra ställen, som skyltar till exempel.
Jag har inte haft tevekanaler på snart två år. Inte ens ettan, tvåan och fyran. Jag hade massor med kanaler när jag flyttade in, det ingår i hyran. En morgon fanns kanalerna inte där, och jag har inte riktigt orkat ta tag i projektet att fixa det. Jag använder min teve för att kolla på dvd och spela tv-spel. (Påminn mig någon gång om att blogga om det konstiga i att dödsknarket Oblivion ännu inte varit med på löpsedlarna. Jag anar en konspiration.)
På senare tid har jag gått i tankarna att jag kanske vill kolla på teve i alla fall. Det är rätt frustrerande att upptäcka supersköna serier som O.C. eller Desperate Housewives, och försöka berätta för andra om storheten i dessa serier för att bli bemött med ungefär den här attityden. Jag har ännu inte sett ett enda avsnitt av Lost eller Prison Break.
Nu har Populärkultursjunkien gjort funderingen till ett fundamentalt val av typen Neo i Matrix. När jag läste inlägget om Osympatiska Reklampersoner mindes jag varför jag inte saknade tevekanalerna.
För att fortsätta på Matrix-temat: After two years, you know what I realize? Ignorance is bliss. (Det sista sagt med en munfull blodig stek)
Jo, Cypher har rätt. Det är dödsskönt att inte veta. Det är tack vare att jag inte har teve som jag kan använda Vanish Oxygel. Jag har egentligen inga riktiga principer. Men jag har ett (skruvat) sinne för estetik. Eftersom reklamen är här för att stanna så kan jag som konsument bara göra en sak: bojkotta produkter med kackig reklam som gör att jag måste ha skämskudde framför teven. Eftersom vi bevisligen påverkas av reklamen och oftast hugger det märke vi sett mest av (oavsett vad vi gillade reklamen) så är risken stor att man måste begå seppuku när någon upptäcker en Ajax Fete-de-Fleur i ens städskåp. Ska jag bli hjärntvättad så vill jag bli det på ett estetiskt vis.
Jag har inte köpt en Risifrutti sen Pillan glömde starta loppet för att hon inte ätit mellanmål. Ariel var länge en produkt jag inte tog i med tång på grund av ”Det blir inte bara rent, utan ultra-rent”. Jag köpte bara Colgate-tandkräm ett tag när de hade sin tecknade reklam med starka tänder, bara för att något av tandkrämsmärkena slutat med dubbad, tysk fulreklam. Jag var en aktiv reklamkonsument. Jag var det ända fram till Populärkulturjunkiens inlägg fick mig att rannsaka mig själv och inse att jag idag är en clueless reklamkonsument. Jag kollar ju inte på reklam.
Oanandes vad som väntade mig följde jag länken och kollade på Findus reklamfilmer på deras sajt, och nu blir det inga mer Findusprodukter på minst tre år. Grattis Felix!
Jag har inte vågat kolla på Vodafone-blir-Telenor-reklamen, för då måste jag troligen byta telefonabonnemang och det verkar skitjobbigt.
Fler produkter jag bojkottar:
Tom Cruise (En äkta Scientologi-produkt. Jag kan inte sponsra det här.)
Aquafresh (Kommer du ihåg familjen från helvetet som sa ”Det känns så … FRÄÄÄÄÄÄÄSCHT”?)
Boxer (Damien kan slänga sig i väggen. Robert är satans sanne son.)
Dressmann (Långt bortom skämskudden. Att skära sig i handlederna är ungefär rätt avledningsmanöver.)
Riesen (Kom hit så ska du få sportdelen uppkörd så långt i arslet att du kommer ha trycksvärta på halsmandlarna, ungjävel!)
Jamba (Alla inblandade borde få rektoskopi, där kameran är monterad på en pneumatisk borr doppad i saltsyra.)
Red Bull (Hm, vad rimmar på vingar? Kväljningar, kräkningar, hjärnförslitningar. Just det, det är ungefär vad reklamen ger mig.)
Webaid (Jag käkar hellre Bilar tills jag bajsar en ljusgrön krämig sötdoftande gegga än ger pengar till er. Och jag gillar inte Bilar!)
Lutherhjälpen (Ge fan i att fucka upp mitt samvete. Jag köper det dyrt med autogiro till Amnesty och Plan International.)
Philadelphia (Jag äter hellre kukost med rövsmör på än stödjer skiten.)
Vilken reklam hatar du? Och ska jag ta det röda eller det blå pillret?
Shit vad jag har hatat i det här inlägget. Visst är hat en underbar känsla, men jag vill balansera upp det med lite kärlek. Här har ni kärlek, i den här videosnutten. Kan man bli dömd till besöksförbud för att man stalkar någon i en blogg? Jag kanske ska fråga Karolina Lassbo. (Tack Ellen, för länken till videon.)
Scenario: En föreläsningssal en eftermiddag, under en kurs i presentationsteknik. Man har just kommit fram till ”användning av whiteboard”.
Föreläsaren: ”Kom ihåg att ta en svart penna och inte en blå eller så för det kan finnas färgblinda i gruppen”
(Historien är autentisk och utspelade sig 2003, då bästaste bästa Maria förberedde sig för sitt uppdrag i Panama)
Svenskar kan så här i vårtider lära japaner hur man trängs. I alla fall när det gäller att trängas på soliga ställen i innerstan en vacker lördag i april. Tre välplacerade bomber (Kungsträdgården, Sturehofs uteservering och köerna till glasskioskerna i Gallerian) skulle slå ut sisådär en 90 procent av stockholmarna.
Jag behövde ett par nya solglasögon och fick hjälp av Wille som smakråd. Fördelen med Wille som smakråd är att han är ärlig utan att vara elak. Problemet med Wille som smakråd är att han är bejakande utan hänsyn till priset. Den stående kommentaren är ”Jag tycker du är värd det!” oavsett om det gäller en tröja för 500 (Quiksilver, Tee for Two), solglasögon för 2000 (Oakley, Crosshair) eller en soffa för 8000 (THE One på Hamngatan). Mitt Visakort höll inte med om att jag var värd soffan, och jag vacklar nånstans mellan Wille och Visakortet.
På NK stod en tant och sjöng opera, och en annan tant presenterade styckena. Precis när vi var på väg ut raljerade presentationsdamen lite om hur populärt det var med genusperspektiv och hur progressiv operan var hade haft just genuspespektiv i dryga fyrahundra år. Precis när vi var på väg ut genom dörrarna kom hon med ett exempel: kastratsångarna. Om hennes genusperspektiv är att stympa småpojkar så är jag glad att hon jobbar på Operan och inte är jämställdhetsminister.
På Birger Jarlsgatan träffade Wille sin kusin, och medan han pratade med henne studerade jag de förbipasserande. Tidigare, på NK, hade jag konstaterat hur avtändande det var med mannekäng-typer. Såna som går, står och klär sig som om de ständigt befann sig på en runway. Där make-up och accessoarer, hår och minspel allihopa är … likgilitiga. Oimponerade. Det är rätt gott om såna typer på NK, både bland kunder och personal. För mig är sex med en Miss Softie förmodligen mer tillfredsställande och definitivt mer givande än sex med en vandrande skyltdocka. Missförstå mig rätt, Miss Softie är en bra grej. Och jag gillar snygga människor. Jag skulle i en annan värlt kunnat vara en dekadent, galen kejsare som hade stora salar med vackra människor lättklädda gick runt och förgyllde min tillvaro med sin skönhet. Mannekäng-typerna som plastgräs: snyggt på långt håll, men får stryk av fjolårets gråbruna övervindrade grästovor i vardagslivet.
På Birger Jarlsgatan slog det mig hur konstigt det är att vi aktivt går runt och kategoriserar oss som ”hetero”, ”homo” eller ”bi”. Eller, rättare sagt att heterosexuella gör det omedvetet och att heteronormen tvingar oss andra att kategorisera oss eller vara osynliga. Medan Wille pratade med sin kusin passerade ett par killar. Den ena såg jäkligt bra ut. Inte Jake Gyllenhaal-bra, men tillräckligt för att jag skulle kolla en gång extra. Direkt efter kom en kille som för mig hade samma sex appeal som ett näbbdjur. På samma sätt är det förmodligen för de flesta, att det finns en väldigt stor massa av människor som man finner oattraktiva, och sen finns det några individer som man av en eller annan anledning kan falla för. Ändå är det viktigt vilken könshalva av befolkningen ens potentiella partners kommer från. Varför då?
För övrigt …
… efter lite slösurfande på QX kom jag på att det bara finns en omskrivning för ”Jag söker inte snabba sexträffar” som är tristare än ”Jag söker inte sex”, och det är ”Jag är seriös”. Fast det senare kanske är en omskrivning för ”Jag är sipp”?
Det finns planer på att hålla en Pride-festival på Öland, eftersom Åke Green kommer därifrån. Det är humor, och det är framförallt ett bättre sätt att bemöta fundamentalister, reaktionärer och andra extremister än att sätta munkavle på dem med hjälp av lagar.
Det är dock Åke själv som roar mig allra mest. I en radiointervju säger han att det är olämpligt att hålla en gayfestival i Borgholm eftersom det ”kanske leder in fler [unga] människor på den homosexuella livsstilen”. Just det. Öländska ungdomar är vilsna och balanserar på kanten till den homosexuella avgrunden. Allt som behövs är en liten knuff från en illvillig pridefirare så drunknar ungdomen – njutandes! – i homosexträsket.
Teorin om att ”om man pratar om det, så kommer fler bli det” är fantastisk. Den enda teori som är bättre är den närbesläktaktade förförelseteorin, som säger att om man någonsin blir förförd till sex med en person av samma kön så är det kört. Man är liksom homosexuell för alltid efter en sån upplevelse.
Jag älskar dessa teorier eftersom de beskriver homosexualitet som något överlägset och starkt. Sex med någon av samma kön är det röda pillret i sexualitetens The Matrix. Heterosexualitet är det blå pillret, det bleka alternativet man är fast med om man inte träffar en Trinity eller Morpheus som kan hjälpa en ut.
Om det ändå vore så enkelt. Det tar emot lite grann att behöva lindra Åkes oro, men eftersom jag redan förnedrat mig genom att göra tvättmedelsreklam, så:
Käre Åke! Jag känner faktiskt flera heterosexuella, och så tråkigt tycker de inte att det är att vara hetero. De älskar, sexar, stressar, jobbar och lever på ungefär samma sätt som du och jag gör. Jag tycker det är fantastiskt av dig att känna sådan omtanke om din nästa! Du får bara inte utgå från att alla känner samma ambivalens inför att ett liv utanför heterogarderoben som du gör.
För övrigt …
… är BWO:s nya skiva fantastistiskt grymt jättebra.
… så ligger det nära till hands att skämta om multipla personligheter när följande lapp från lokalavdelningen i Riksförbundet för Social och Mental hälsa sätter upp denna lapp i porten. Om det inte vore så att jag misstänker att jag lider av vissa patologiska tillstånd själv. Är rejection junkie en diagnos man kan få i DSM IV?
Sigges blogg. För den sköna blandningen av populärkultur, nyheter, samtida betraktelser och för hans föräldraskap med självdistans. Om Douglas Coupland vore gud, och bloggosfären vore en uppföljare på Generation X så skulle Sigge vara en av huvudpersonerna.
Ellen. För Jake Gyllenhaal, slash fiction, Brokeback Mountain-stalking och inte minst för det klockrena dialogfragmentet:
”… HM. Det går så mycket MODE i att vara homosexuell nu.”
”Det har nog alltid frodats i buskarna, mamma.”
tv igår. För att hat kan vara en underbar känsla. Fast den kära satan har fel om Bounce. De kanske inte är tjugonånting, de kanske kör oldschool, men de har tagit streetdansen från ”kolla på mig vad jag är häftig” till ”kolla på mig så ska jag berätta något”. Dessutom är locking coolt. Kolla bara på Damon Frost.
Mitt liv som populärkultursjunkie. Om populärkultur är knark så är det här en av mina langare.
För övrigt …
… om jag vore porrskådis så skulle jag heta Billy Boner. Vad heter du?
