I min bokhylla har jag en vit kartong märkt ”Foton & minnessaker”, där jag har handskrivna brev som utväxlats med kompisar på utbytesår, diplom från ishotell och bungyjump, skolkataloger från högstadiet, tidningar från kollo och tafatta försök att skriva fantasyhistorier som trettonåring. De flesta av dessa minnen har gått i ide och väcks bara när jag rotar igenom lådan för att sedan sakta blekna ner i sömn igen.
Bloggen är till stor del en förlängning av denna papplåda: ett av de viktigaste syftena med bloggandet är att minnas. De flesta av mina upplevelser har inga fysiska saker att klänga sig fast vid. Det går inte att ta ett foto av en dröm. En fantastisk måltid skickar inga vykort. Hade jag kunnat måla eller skapa musik hade det kunnat vara ett sätt att kapsla in upplevelserna för framtiden, nu är det språket som fyller min kreativa ådra.
Bloggen är därför ett fotoalbum med textade bilder av upplevelser.
På plats sju kommer förmodligen den enskilt bästa text jag publicerat här på Åsiktstorped. Det är också, mig veterligen, enda gången jag med en text kunnat beröra någon så pass mycket att personen börjat gråta. Kärlek kan vara en så sanslöst stark upplevelse.
Verklig kärlek
Vi kysstes. Längtan, åtrå, lycka och passion slogs om vem som var starkast i den känslostorm jag aldrig tidigare upplevt. Det var konstigt att de abstrakta känslorna kunde orsaka en sån stark fysisk förnimmelse, ett sådant tryck i mitt mellangärde. När han kysste mig på halsen lättade trycket i vågor av skratt. Han tittade upp med ett leende. Hans ögon tindrade med ett eko av mitt skratt. Jag blåste lätt i hans öra och han kunde inte heller hålla skrattet inne. Jag tittade på honom, ömsint förbluffad över hur lycklig han såg ut när han skrattade i mina armar. Hans ögon var stängda, men jag visste att de under ögonlocken glittrade med hela den pojkaktiga charm han besatt. Hans skrattande mun, flankerad av smilgroparna. De varma, lena läpparna som för några sekunder sedan varit pressade mot mina. För första gången slog det mig hur lik han var Johan. Mitt livs första kärlek. Minnet av att stå där ensam, trasig, övergiven flöt upp till ytan och frös allt annat till svart is. Just då öppnade han ögonen och tittade på mig. Med ens klarnade isen och smälte. Minnet drunknade tillsammans med mig i de brunaste, vackraste ögonen i världen. Han var inte Johan. Han brydde sig. Han älskade mig.
Någonstans långt bak i hjärnan noterade jag att vi befann oss i mitt barndomsrum i Vårberg. Det var egentligen bisarrt, men precis som minnet drunknade allt sånt i vågorna av kärlek. Vi kysstes. Det finns inga ord som kan beskriva den eufori som ordlöst viskades av våra läppar. Vi var allt, hela världen, bortom oss fanns ingenting.
Det gick för honom. Så stark var hans åtrå, att bara den antydan om sex som våra kyssar innebar, bara känslan av mina fingertoppar mot den lena huden på hans överkropp räckte för att ge honom orgasm. I samma ögonblick försvann det monotona pip som var tvivel från mitt inre, och det var först i tystnaden jag hörde att det funnits där. Han tittade lite osäkert på mig och jag drunknade en sväng till i hans mörkbruna ögon. Vi kysstes igen. Det ögonblicket varade för evigt.
Kvällen därpå satt jag på en middag. Vi satt i en jättesal med tiotals långbord. Det måste ha befunnit sig minst femhundra personer på middagen, men tanken bara fladdrade förbi i utkanten av mitt medvetande. Jag lyssnade på mina bordskamraters konversation, men jag hörde inget. Med jämna mellanrum hotade den där jordbävningen av lycka att återigen bryta ut. Jag kämpade ned den, för jag hade en vag aning att det kanske inte var helt lämpligt att börja skratta nu. Konversationen verkade allvarlig.
När middagen var uppäten och dryckerna uppdruckna började folk lämna salen i klungor. Jag satt kvar med mitt sällskap och tittade på människorna som strömmade förbi. Jag visste, kände att han befann sig nånstans där.
Snart kom han gående. Mitt hjärta svällde tills jag fick svårt att andas när han såg på mig och log. Det var på riktigt. Jag log en spegelbild av hans fåniga, lyckliga min. Han stannade till vid mig och sa
– Jag måste umgås lite med de där personerna men jag …
Han blev avbruten när en av “de där personerna” tog tag i honom.
– Kom nu rå, hörde jag personen säga, lite halvt otåligt. Han blev meddragen, men innan han försvann i klungan tittade han tillbaka och sa
– Jag känner mig fullständigt …
Det sista ordet drunknade i ljudet från de förbipasserande människorna, men det gjorde inget. Det behövdes inte. Jag visste, och jag kände precis likadant.
—
Jag gick i solen när telefonen i min ficka gav ifrån sig sms-pip tillsammans med en glad liten vibration. Jag insåg att jag betedde mig på det där dumsnälla, fåniga sättet som jag alltid hatavundats förälskade personer, men allt det där spelade ingen roll längre. Meddelandet var såklart från honom. Han kunde inte bärga sig tills vi sågs ikväll. Bara han och jag, ytterligare ett ögonblick som skulle vara för evigt.
Jag vaknade och den där euforiska lyckan fyllde mig på nytt. Ikväll … ikväll vad? Jag tittade på klockan. 06:23. Under ett förvirrat ögonblick släppte drömmen sakta släppte taget om mig och jag miste något jag aldrig haft. Lyckan en solig eftermiddag förbyttes till ordlös saknad en gråblek, regnig lördagsmorgon. Det är lustigt att en så lycklig dröm kan efterlämna en så verklig sorg.
[Den här drömmen hade jag för tre år sedan. Jag har varken innan dess, eller senare, haft en dröm som varit lika verklig och påtaglig. Den här texten skrev jag samma dag för att försöka hålla kvar minnet av känslan. Det funkade, även om det är svårt att för någon annan förmedla styrkan i känslorna, men jag kommer ihåg. Varje gång jag läser den så minns jag hur fantastiskt det kändes. Om det verkligen är så här det känns så är kärlek det bästa knarket i världen.]
Verklig kärlek
Vi kysstes. Längtan, åtrå, lycka och passion slogs om vem som var starkast i den känslostorm jag aldrig tidigare upplevt. Det var konstigt att de abstrakta känslorna kunde orsaka en sån stark fysisk förnimmelse, ett sådant tryck i mitt mellangärde. När han kysste mig på halsen lättade trycket i vågor av skratt. Han tittade upp med ett leende. Hans ögon tindrade med ett eko av mitt skratt. Jag blåste lätt i hans öra och han kunde inte heller hålla skrattet inne. Jag tittade på honom, ömsint förbluffad över hur lycklig han såg ut när han skrattade i mina armar. Hans ögon var stängda, men jag visste att de under ögonlocken glittrade med hela den pojkaktiga charm han besatt. Hans skrattande mun, flankerad av smilgroparna. De varma, lena läpparna som för några sekunder sedan varit pressade mot mina. För första gången slog det mig hur lik han var Johan. Mitt livs första kärlek. Minnet av att stå där ensam, trasig, övergiven flöt upp till ytan och frös allt annat till svart is. Just då öppnade han ögonen och tittade på mig. Med ens klarnade isen och smälte. Minnet drunknade tillsammans med mig i de brunaste, vackraste ögonen i världen. Han var inte Johan. Han brydde sig. Han älskade mig.
Någonstans långt bak i hjärnan noterade jag att vi befann oss i mitt barndomsrum i Vårberg. Det var egentligen bisarrt, men precis som minnet drunknade allt sånt i vågorna av kärlek. Vi kysstes. Det finns inga ord som kan beskriva den eufori som ordlöst viskades av våra läppar. Vi var allt, hela världen, bortom oss fanns ingenting.
Det gick för honom. Så stark var hans åtrå, att bara den antydan om sex som våra kyssar innebar, bara känslan av mina fingertoppar mot den lena huden på hans överkropp räckte för att ge honom orgasm. I samma ögonblick försvann det monotona pip som var tvivel från mitt inre, och det var först i tystnaden jag hörde att det funnits där. Han tittade lite osäkert på mig och jag drunknade en sväng till i hans mörkbruna ögon. Vi kysstes igen. Det ögonblicket varade för evigt.
Kvällen därpå satt jag på en middag. Vi satt i en jättesal med tiotals långbord. Det måste ha befunnit sig minst femhundra personer på middagen, men tanken bara fladdrade förbi i utkanten av mitt medvetande. Jag lyssnade på mina bordskamraters konversation, men jag hörde inget. Med jämna mellanrum hotade den där jordbävningen av lycka att återigen bryta ut. Jag kämpade ned den, för jag hade en vag aning att det kanske inte var helt lämpligt att börja skratta nu. Konversationen verkade allvarlig.
När middagen var uppäten och dryckerna uppdruckna började folk lämna salen i klungor. Jag satt kvar med mitt sällskap och tittade på människorna som strömmade förbi. Jag visste, kände att han befann sig nånstans där.
Snart kom han gående. Mitt hjärta svällde tills jag fick svårt att andas när han såg på mig och log. Det var på riktigt. Jag log en spegelbild av hans fåniga, lyckliga min. Han stannade till vid mig och sa
– Jag måste umgås lite med de där personerna men jag …
Han blev avbruten när en av “de där personerna” tog tag i honom.
– Kom nu rå, hörde jag personen säga, lite halvt otåligt. Han blev meddragen, men innan han försvann i klungan tittade han tillbaka och sa
– Jag känner mig fullständigt …
Det sista ordet drunknade i ljudet från de förbipasserande människorna, men det gjorde inget. Det behövdes inte. Jag visste, och jag kände precis likadant.
—
Jag gick i solen när telefonen i min ficka gav ifrån sig sms-pip tillsammans med en glad liten vibration. Jag insåg att jag betedde mig på det där dumsnälla, fåniga sättet som jag alltid hatavundats förälskade personer, men allt det där spelade ingen roll längre. Meddelandet var såklart från honom. Han kunde inte bärga sig tills vi sågs ikväll. Bara han och jag, ytterligare ett ögonblick som skulle vara för evigt.
Jag vaknade och den där euforiska lyckan fyllde mig på nytt. Ikväll … ikväll vad? Jag tittade på klockan. 06:23. Under ett förvirrat ögonblick släppte drömmen sakta släppte taget om mig och jag miste något jag aldrig haft. Lyckan en solig eftermiddag förbyttes till ordlös saknad en gråblek, regnig lördagsmorgon. Det är lustigt att en så lycklig dröm kan efterlämna en så verklig sorg.
[Den här drömmen hade jag för tre år sedan. Jag har varken innan dess, eller senare, haft en dröm som varit lika verklig och påtaglig. Den här texten skrev jag samma dag för att försöka hålla kvar minnet av känslan. Det funkade, även om det är svårt att för någon annan förmedla styrkan i känslorna, men jag kommer ihåg. Varje gång jag läser den så minns jag hur fantastiskt det kändes. Om det verkligen är så här det känns så är kärlek det bästa knarket i världen.]
