Killing my darlings: plats 10

Det är snart ett år sen jag började blogga privat.

När jag går tillbaka och skummar inläggen jag skrivit under året ser jag att det mesta är fluff. Flyktiga dagssländor. Ämnen som är underhållande på en jobbfika och sen glöms bort. De här inläggen är utfyllnad, en bakgrund för de riktigt bra inläggen att skina mot.

Jag bestämde mig för att välja ut tio favoriter bland mina inlägg. Texter som jag gärna vill att de nyare av mina stammisläsare tar del av, texter som på något sätt berättar om vem jag är. Jag trodde at det här skulle bli en enormt svår uppgift. Att döda sina älsklingar är den svåraste processen i skrivandet, och att välja ut älsklingar som är mer älskade än andra borde vara lika svårt.

Men det var det inte.

Under dagarna fram till Åsiktstorpeds ettårsdag kommer jag publicera de här tio favoritinläggen. Några av er har säkert läst flera av dem, några har det inte.

Anyhow, på plats tio: texten jag skrev kvällen efter att ha sett Brokeback Mountain för första gången. Jag höll ihop hyfsat tills jag kommit hem, sen bröt jag ihop. Jag grät i tre timmar, på ett hjärtskärande sätt jag inte gjort på riktigt länge. Jag minns fortfarande känslan av förlust som filmen lämnade kvar i mig.

Brokeback Mountain, juli 1989

Den dagen hade jag kommit hem från min tredje sommar på kollo. Jag var 12 år gammal, och det var första gången jag kände den där känslan av enorm saknad som annars är förbehållen kärlek.
Jag grät nog lite redan där, i bussen, när en av mina favoritledare springades längs med bussen skrek ut ett sista hej då, samtidigt som han frustrerat bankade på bussplåten med handflatorna. Jag antar att han skulle sakna oss lika mycket som vi saknade honom.

Det var först på kvällen som jag kände riktig, blödande saknad för första gången. Som något inuti gått sönder, försvunnit, men istället för blod så rann det tårar och de tog aldrig slut. De fyllde upp hela bröstkorgen och själen. Pojkar ska inte gråta, så jag försökte tappert trycka ned dem, fylla ut avgrunden med dem istället. Men de fick inte plats. Jag var 12 år, och för första gången kände jag de där okontrollerade hulkningarna, som om tårarna försökte ta med sig delarna av mitt trasiga hjärta på vägen ut.

Ikväll såg jag Brokeback Mountain. Det är svårt att förmedla känslan att för första gången se en film som jag kan relatera till utan förbehåll, utan avbrott. När skådespeleriet är så bra att karaktären och skådespelaren blir en och samma person, när karaktären är så trovärdig och sann att gränsen mellan honom och mig suddas ut. Kärleksscenerna, där jag tidigare nergraderats från deltagare till betraktare, tog ikväll steget från illusion till verklighet.

Ikväll fick jag för första gången vara deltagare hela vägen. Jag kunde identifiera mig med åtrån, passionen och saknaden på ett sätt jag aldrig kunnat tidigare. Jag har under 28 år lyssnat på sångerna. Ikväll kunde jag för första gången själv sjunga med.

Så det var så här det kändes den där julikvällen 1989.

Andra bloggar om: , , ,

14 reaktioner till “Killing my darlings: plats 10”

  1. Jag minns detta inlägg som vore det igår. Det var också det som förde mig till din blogg, via en google-sökning på brokeback mountain. Du vet, slösurfande och så plötsligt läser man något som griper tag och gör hela Al Gores Internet värt pengarna. Ett viktigt och vackert inlägg i blogghistorien!

  2. Jag minns detta inlägg som vore det igår. Det var också det som förde mig till din blogg, via en google-sökning på brokeback mountain. Du vet, slösurfande och så plötsligt läser man något som griper tag och gör hela Al Gores Internet värt pengarna. Ett viktigt och vackert inlägg i blogghistorien!

  3. Jag såg Brokeback Mountain i helgen. (Skandal att jag inte sett den tidigare, skämdes så mycket över det att jag var tvungen att skriva ut i min blogg) och jag grät hysteriskt jag med. Så jag känner igen mig, trots att jag inte alls kan relatera på samma sätt.
    Det är en av få filmer där jag grät även efter att filmen var slut, för att jag var l e d s e n och inte bara mitt i filmen för att det var sentimentala bilder eller stråkar eller citat.

  4. Jag såg Brokeback Mountain i helgen. (Skandal att jag inte sett den tidigare, skämdes så mycket över det att jag var tvungen att skriva ut i min blogg) och jag grät hysteriskt jag med. Så jag känner igen mig, trots att jag inte alls kan relatera på samma sätt.
    Det är en av få filmer där jag grät även efter att filmen var slut, för att jag var l e d s e n och inte bara mitt i filmen för att det var sentimentala bilder eller stråkar eller citat.

  5. Lika vackert nu som när jag läste det första gången. Och Micke, du vet hur förstörd jag var efter Brokeback. Jag grät i två veckor. Den filmen har utan konkurrens orsakat min största depression i vuxen ålder. Jag blir nästa lite rädd när jag läser ditt inlägg. Kan känna den där hopplösheten som jag kände efter att jag sett filmen första ggn… Stor filmhistoria!

  6. Lika vackert nu som när jag läste det första gången. Och Micke, du vet hur förstörd jag var efter Brokeback. Jag grät i två veckor. Den filmen har utan konkurrens orsakat min största depression i vuxen ålder. Jag blir nästa lite rädd när jag läser ditt inlägg. Kan känna den där hopplösheten som jag kände efter att jag sett filmen första ggn… Stor filmhistoria!

  7. Ellen: är det så? My god, då är jag ännu gladare för den här texten. För det var när du hittade mig som jag hittade dig, och vi ska ju bli gamla ihop. Med en Jake Gyllenhaal-kopia som stallpojke!

    Saom: Precis sådär var det. Jag bara kände som om jag förlorat något och kunde inte skaka av mig känslan.

    Bobby: I know. Jag kommer ihåg hur hooked du var på det. Jag har förresten ännu inte läst den där fortsättnings-spinoff-historien du tipsade om. Jag måste fan göra det.

  8. Ellen: är det så? My god, då är jag ännu gladare för den här texten. För det var när du hittade mig som jag hittade dig, och vi ska ju bli gamla ihop. Med en Jake Gyllenhaal-kopia som stallpojke!

    Saom: Precis sådär var det. Jag bara kände som om jag förlorat något och kunde inte skaka av mig känslan.

    Bobby: I know. Jag kommer ihåg hur hooked du var på det. Jag har förresten ännu inte läst den där fortsättnings-spinoff-historien du tipsade om. Jag måste fan göra det.

  9. Du måste läsa spinoffen. Two Crows Joy heter den om du glömt. Det är den andra delen iofs. Finns en första men den kommer jag inte ihåg vad den hette. Kan leta om du vill…?

  10. Du måste läsa spinoffen. Two Crows Joy heter den om du glömt. Det är den andra delen iofs. Finns en första men den kommer jag inte ihåg vad den hette. Kan leta om du vill…?

Kommentarer inaktiverade.