Kategori: Inlägg av privat natur

Barhäng & hångel (och telefonernas Jake Gyllenhaal)

Om det funnits något direkt förhållande mellan hur roligt man haft under gårdagskvällen och graden av bakfylla så hade jag varit bakfull ända fram till påska.

Efter att ha dansat in helgen på mitt Bodyjam-pass (fredagar 17.30 måste vara den ultimata tiden att köra Bodyjam på) åkte jag hem och körde hela grooming-kitet. Dusch, peeling, rakolja, rakning, after shave-balm, fuktkräm och, som kronan på verket, min nyinköpta foundationkräm. Who dear? Gay dear? Me dear? Yes dear! Men var inte orolig, det är inte vilken fjollfoundation som helst, självklart är det en foundation ”pour homme”.

Raskt hem till Wille där jag lyckades fläcka ner min splitt nya slips med thaigryta innan vi, en flaska vin och fyra portioner mat senare, stack iväg till Torget. Blomparaden på disken vittnade om att Torget återigen vunnit något av priserna på Sveriges (något mindre) version av GLAAD Media Award QX Gaygala. Ingen skugga över Torget, det är ett fantastiskt vattenhål i den ökentorra ankdamm som gaylivet i Stockholm är, men Torget har ungefär lika mycket motstånd i den här kategorin som Jake Gyllenhaal har från Bert Karlsson och Gollum i kategorin ”Årets hångelvänligaste hunk”.

Vodafone Mercedes McLaren
David, impeccable as always, slöt upp direkt från flyget och gjorde mig till föremålet för det övriga sällskapets avund genom att ge mig mobiltelefonernas Jake Gyllenhaal. Det enda som kan göra den snyggare är om det faktiskt är Jake Gyllenhaal som håller i den, eftersom man kan spegla sig i metallic-finishen. Ölet, som jag använt vodafone_mclaren_open.jpg
för att skölja ner den halva vinflaskan, sköljdes i sin tur ner av vodka cranberry medan vi gick igenom en snabbkurs i raggning baserad på Neil Strauss ”Spelet”. Jag insåg framåt midnatt att en Ramlösa nog var på sin plats, men David och Wille höll inte med och Ramlösan ersattes raskt med mer vodka cranberry.

Tio minuter innan Torget stängde insåg jag att två av mina favoritinstruktörer var där. Oväntat, då straighta par sällan går till gayställen, och så kul att jag glömde bort att gå hem och istället hamnade på Connection. Som tur var hade min Hångla
berusningsgräns nått det stadium som krävs för att få utbyte av den högstadiediscoliknande känslan som konstant råder där. Musiken var väldigt högstadiedisco också, det enda som fattades var ”What is love” med Haddaway och lite hångel. För att råda bot på det senare bjöd jag en snygg kille på Hångla-tuggummi mot löfte att jag fick kräva tillbaka det med ränta sen.

Om någon såg mig smådansa i kön till Connection var det inte på grund av musiken, det var för att jag just då kom på att jag glömt pinka under hela kvällen. Om vattennivån i Mälaren höjdes natten till idag så har det inget med smältande polarisar att göra, det var bara jag som pinkade en flod. Just lättnaden att få pinka hade lätt kunnat bli den största upplevelsen på Connection. Det hade varit enormt tragiskt om den avslutande minnesvärda upplevelsen på en höjdarkväll skulle bli ”att få lätta på trycket”, så framåt tretiden inkasserade jag hånglet med ränta, hämtade jackan, inkasserade mer grovhångel på gatan och tog sen taxi hem. Ensam. Fyllehångel är fantastiskt, fyllesex är det inte.

Andra bloggar om: , , , ,

Självmord, tabu, media

Jag är imponerad av kvaliteten på kommentarerna till inlägget om mediernas tystnad kring Johanna Sällströms självmord. Jag började skriva svar i kommentarsfältet, men kände att det blev för långt för en kommentar. Så här är istället ett längre inlägg:

Flera personer påpekar att medias tystnad har att göra med smittofaran: skriver man om självmord kommer fler begå det. Jag är nyfiken på vilka erfarenheter detta baseras på, om det är enstaka artiklar i Sverige, eller om det handlar om erfarenheter från andra länder där man är mer öppen med medierapporteringen. Hur som helst så tycker jag inte att det här är ett giltigt argument. Det innebär att filmer, sånger, bilder, böcker och andra typer av berättelser kring självmord inte ska skrivas – eller i varje fall uppmärksammas – och att tystnad är det bästa vapnet. Men uppenbarligen fungerar inte tystnaden, då vi varje år förlorar i runda slängar tre gånger fler personer till självmord än i trafikolyckor. Dessutom bidrar tystnaden till att suicidforskning och -prevention inte får mer resurser, då ingen pratar om ämnet och ingen vet något om det. Det drabbar anhöriga till personer som inte stått ut med smärtan i form av skam, och det drabbar personer som brottas med smärtan i form av en skrattretande dålig vårdapparat.

Jerry påpekar att media i fallet Micke Dubois faktiskt skrev om självmordet, så jag måste ta tillbaka lite av kritiken. Uppenbarligen kan media skriva om det, men det är fortfarande så att det i de allra flesta fall inte talas om självmord. Man hävdar att det är av ”hänsyn till familjen”, men jag köper inte att lidandet blir lindrat av att man skriver ”självmord” mellan raderna. Det ökar snarare lidandet. Genom att skriva det mellan raderna, istället för att skriva det rakt ut (eller inte alls), förmedlar att det här är något skamligt, något man inte bör prata högt om. Jag tror att en av de värsta sakerna man som anhörig stöter på i sorgearbetet är att folk runtomkring inte vet hur de ska bete sig. När den första chocken har lagt sig och man kommer tillbaka till jobbet för att få stabilitet och rutin i vardagen igen blir man snarare påmind och brännmärkt genom att andra inte vet hur de ska bete sig. Det blir än värre när det rör sig om något tabubelagt. När min kompis kom tillbaka till jobbet tystnade folk när hon kom nära. De slutade skratta och skoja som de normalt gjorde. Till slut sa hon åt dem: ”Ni måste lägga av med det här. Det är min syster som dött, det är inte jag. Jag är ledsen, men det betyder inte att ni inte får vara glada.”

En norsk läsare, Fr.Martinsen , påpekar att man i Norge numera skriver om självmord, men skriver inte om tillvägagångssättet för att undvika just copycat-effekten. Jag tror att det här är en viktig faktor: man behöver inte grotta i detaljer kring metoden. Men jag tror att det är viktigt att man benämner självmord för vad det är och eliminerar tabut kring att prata om det. Om man vid varje artikel där självmord nämns la ut en faktaruta med var man får hjälp – och om samhället såg till att vi hade sätt att hjälpa dem som hamnar i en så djup depression – så tror jag inte att man skulle råka ut för copycat-självmord i samma utsträckning.

Ett par kommentatorer, David och Sandra, undrar varför man inte ska vänta på en obduktion. I just det här fallet rådde det, såvitt jag förstått, inga tvivel bland journalisterna, om att det var självmord. Eftersom jag inte ser självmord som något skamligt, och det enda misslyckande jag ser är samhällets, så ser jag inte heller att det är fel att skriva om det när man vet. Däremot håller jag med om att man inte ska spekulera i osäkra fall.

I övrigt skriver Niclas på Deep|Edition bra om Johanna Sällström och om självmord:

De människorna [som säger att ”så gör inte en mamma”] har aldrig mött ångestens mörka hundar. De har inte sett panikens vidriga svettiga ansikte i spegeln. De har aldrig sugits ner i det avgrundssvarta – där inget annat finns än andetagen från demonerna. Jag har varit där. Och då och då står jag på kanten och tittar ner.

Det som gör mig förbannad är samhällets totala passivitet i frågan, och hur mycket myter det finns kring depressioner och självmord. Och att det fortfarande ses som något skamligt i att må så sanslöst dåligt att man, trots att man inte vill dö, inte ser någon annan utväg.

Andra bloggar om: , , , ,

Medietystnaden kring Johanna Sällströms självmord

Johanna Sällström begick självmord.

Det vet varenda reporter som har skrivit om det, men medierna håller tyst om det. Jag är säker på att varenda inblandad tycker att de är finkänsliga och moraliska som, istället för att skriva att ”Johanna Sällström tog livet av sig”, gör omskrivningar som

Hon hittades livlös i sin lägenhet i Malmö sent på tisdagskvällen. Enligt polisen i Malmö finns inga misstankar om brott.

Formuleringen ovan kommer från DN. Liknande formuleringar har såväl SvD som Expressen och Aftonbladet. ((Som jag förstår det plockas vissa blogginlägg som kommenterar artiklarna hos både DN och SvD bort manuellt. Jag sätter en hundring på att det här inlägget inte kommer synas bland länkarna till bloggar som kommenterar artiklarna.))

Missförstå mig rätt. Det är både moraliskt och finkänsligt. Om man tillhör Världen Idag-kristna. I den stora världen är det snarare okänsligt, skenheligt och oetiskt. Är Johanna Sällströms död mindre tragisk beroende på sättet hon dog på? Blir de anhörigas lidande mindre när de också får brottas med skammen kring självmord, som är en följd av tabut? Kommer Johanna Sällströms dotter att sakna sin mamma mindre för att vi tycker att det är skamligt att prata om psykisk ohälsa?

Johanna Sällströms självmord vittnar om ett enda misslyckande. Ett misslyckande hos svensk psykiatri, då Johanna såvitt jag förstått sökt hjälp för den depression hon led av. Medias tystnad kring självmordet bidrar således inte bara till tabut, och därmed skammen för de anhöriga, tystnaden gör också att det inte blir någon debatt kring psykiatrins och sjukvårdens misslyckande.

Tabut kring att tala om självmord bidrar också till att det finns många vanföreställningar kring ämnet. När en nära väns syster gick i behandling efter depression och ett självmordsförsök skrev hon ett häfte med fakta kring självmord och depressioner. En sak som fastnade för alltid var formuleringen ”Jag ville inte dö. Det gjorde bara för ont att leva”. (Behandlingen hjälpte inte, hennes depression blev värre och hon tog livet av sig.)

Tabut kring självmord får större följder än så. Det man inte pratar om finns inte, och det som inte finns behöver inte åtgärdas. Vi vet att folk dör i trafiken, och vi har också en nationell handlingsplan för att minska antalet döda. År 2002 dog omkring 540 personer i trafiken. Samma år tog 1485 personer livet av sig. Trafiksäkerhetsforskning får mer än 70 miljoner kronor per år. Suicidprevention får 2 miljoner ((Källa: SPES, förening för anhöriga och närstående till personer som begått självmord)). Proportioner, någon?

(Uppdatering: många intressanta kommentarer fick mig att utveckla tankarna kring självmord och tabun lite till i ett eget inlägg)

Andra bloggar om: , , , ,

Alla komplimangers dag

valentine_choklad_s.jpg
När jag kom till jobbet i morse låg den här på mitt skrivbord. När jag tittade runt hade alla på avdelningen fått en tub choklad med en personlig komplimang. En fantastisk gest, och ett mysterium – det är nämligen ingen som vet vem som ligger bakom.

Helt plötsligt gillar jag alla hjärtans dag, trots att jag är singel. (Förresten så har jag fått smeknamnet ”levande Wikipedia” på jobbet, hur coolt är inte det?)

Andra bloggar om: ,

Lyx för hud

”Buy quality, cry once” heter det, och nog grät min plånbok alltid när jag beställde hudvårdsprodukter för över 1600 kronor. När jag väl använt produkterna ett par veckor grät ännu mer, men glädjetårar bekräftar bara att devisen har rätt.

Jag har hela tiden använt Biotherm Hommes produkter. De var tidigast ut på marknaden med en hel produktserie för killar, och jag var tidig att haka på dem. Vanedjur som jag är så fortsatte jag köpa deras produkter trots att det idag finns en uppsjö märken och produkter. Bättre märken och produkter. Framför allt om man, som jag, har fet hy med porer där dagisklasser kan gå vilse.

Så, har du också fet hy är det här ett bra kit:

Dr. Brandt’s Pore Effect. Fuktkräm för fet hy. Det här är dr_brandt_pore_effect.jpg
den enskilt dyraste produkten i mitt badrumsskåp, men den är helt klart värd pengarna. Krämen i sig känns ganska fet, och innehåller bland annat Tea Tree Oil, vilket också märks på doften. Själva krämen ligger i en liten behållare som är innesluten i den klara plasten, vilket gör att kartongen ser ut att innehålla mycket mer av produkten än vad själva förpackningen gör. Jag blev lite snopen när jag packade upp den och såg hur lite kräm den kartongen egentligen innehöll. Det här är också det enda jag kan invända mot Pore Effect. Huden är mjuk och smidig och så här fyra veckor senare har jag kanske inte mindre porer, men de är definitivt mindre synliga. Pore Effect används med fördel som nattkräm (som bonus så drar den också i egenskap av nattkräm bort straightactingpoäng motsvarande ”byta om till mjukisbyxor när man kommer hem från jobbet”). Totalbetyg 10 av 10. Kostar omkring 530 kronor.

zirh_clean.jpg
ZIRH Clean. Snygg metallflaska med varje dag-rengöring för alla hudtyper (yeah, right). Rätt trögflytande i konstistensen, det tog några gånger innan jag lärt mig doseringen. Luktar okej, möjligen lite … syrligt. Fungerar bra för fet hy och räcker länge. Innehåller mentol, vilket gör att en viss Fisherman’s Friend-känsla infinner sig på huden efteråt. Totalbetyg 7 av 10. Hur som helst är den värd sitt pris (mellan 200 och 250 kronor beroende på inköpsställe).

ZIRH Scrub. Snygg metalltub med ansiktsskrubb. Dryg, effektiv med en svag, behaglig doft. Bästa skrubb-produkten jag hittills testat. Jag saknar ingenting i den. 10 av 10 i betyg, och helt klart värd sitt pris (omkring 230 kronor).

ZIRH Fix. Punktbehandling för finnar och utslag. Förpackningen är enorm med tanke på hur lite som går åt varje gång. Ger något slags effekt, men det känns mest som om den lokalt torkar ut huden och därmed finnen man applicerat den på. Doftlös. Priset är inte högt med tanke på hur stor förpackningen är i förhållande till förbrukningen, men som helhet är den inte värd mer än 4 av 10 i totalbetyg. (Kostar omkring 320 kronor)

(Jag är inte sponsrad av ZIRH. Barasåattnivet.)

decleor_keep_control.png
Decléor Keep Control. Fantastisk fuktkräm för fet hy. Den fuktar och tar samtidigt bort glansigheten. Hyn blir matt och återfuktad. Dryg. Doftar svagt och mycket behagligt, med toner av rökighet. Ren lyx som gör mig sjukt nyfiken på resten av Decléors produkter. 10 av 10 (och kudos till David för tipset om Decléor). Kostar strax under 300 kronor (och jag skulle lätt pröjsa mer).


Okej, en sista grej jag måste tipsa om är ghd sculpting wax från Thermodynamics. Jag har inte bara fet hy, jag har glansigt hår också. Tydligen är det något som eftersträvas, eftersom schamporeklamen ofta utlovar att man får glansigt hår, men jag hatar det. ghd scuplting wax är the shit. den gör håret matt och gör att man kan få till ett knullrufs som säger ”Tredagarsorgie. Tio personer. Vill du vara med?” Doftar behagligt av rökig liljekonvalj. Drygt och värt de 300 kronorna burken kostar.

Andra bloggar om: , , , , , , ,

Glidslem & stjärtsmör

Här om dagen fick jag ett sms:

”Dagens fula ord är köttfitta. Kan inte sluta tänka på det.”

Jag kontrade med de fulaste orden jag kan tänka mig:

Glidslem, stjärtsmör, vårtgård och pojkfitta. Bubblare: köttros och baconros.

Eftersom det här inlägget passerat allt som ens påminner om god smak avslutar jag med en riktigt vidrig pest eller kolera:

Skulle du hellre ställa dig upp och förklara vad felching betyder första gången du träffar din partners hela släkt, eller äta en macka med stjärtsmör på?

Andra bloggar om: , ,

Helgens reflektioner

Jag skrev tidigare att jag saknar ett bra svenskt uttryck för ”razor burn”. Andra engelska uttryck som jag gärna skulle se en exakt svensk motsvarighet till är ”pet peeve”, ”procrastinate” och ”How VERY dare you?”.

Amerikanerna har, i varje fall på västkusten, ett annorlunda kösystem många ställen. I Sverige bildar vi en kö till varje kassa på bio till exempel, medan det där inte är ovanligt med en och samma kö till alla kassor. Man ropas helt enkelt fram till första lediga kassa när det är ens tur. Enda stället jag sett såna köer på i Stockholm är Urban Outfitters. Det känns som om amerikanarnas sätt att köa är effektivare. Framförallt som det i Stockholm börjar bli allt vanligare med att par eller större sällskap delar upp sig och ställer sig i två eller flera köer när köerna är ungefär lika långa. Sedan sluter hela gruppen upp runt den första person som kommer fram till sin kassa. Det medför en del förvirring i alla köer. Jag fattar inte att svenskar, som är så rädda för att välja fel och sticka ut på fel sätt, inte anammat det amerikanska kösystemet – som förutom att vara effektivare, också undviker situationer där man kan tappa ansiktet i förvirringen.

På tal om Urban Outfitters: där jobbar en kille som är så sjukt charmsnygg att jag bara vill grabba tag i hans hängslen, trycka upp honom mot väggen och turbohångla upp honom i brygga. Jag hoppas bara att han är smartare än den snygga tjejen på MQ som rekommenderade min kompis att köpa en sorgslips när han skulle ha tag i en svart, smal vardagsslips. Sorgslips kommer aldrig bli coolt eller kreddigt eftersom det bara vittnar om att man har dålig koll. Dessutom trodde jag att det var kutym att sälja sorgslipsar utan någon större förtjänst, men MQ skulle ha över 200 för sin. Slipsgossen tog 120 när jag köpte min.

Vissa taxiförare är idioter, och jag har träffat deras ledare. Igår gick jag över vägen i mitt bostadsområde när en taxibil från Taxi Stockholm kom farande uppför backen. Istället för att sakta ner gasade han och tutade. Hade jag inte hoppat åt sidan så hade han klippt mig rätt snyggt. Han är på väg mot en återvändsgränd, förmodligen för att hämta upp en körning. Med adrenalinnivåer jag inte varit i närheten av sen mitt första fallskärmshopp drar jag upp dit han parkerat och frågar vad han han håller på med, han höll ju på att meja ner mig. Hans svar var ”Vadådå, du står ju här nu?”. Hade jag haft aningens sämre impulskontroll så hade jag dragit ur honom ur bilen och nitat honom. Istället tog jag registreringsnumret på bilen och hans namn. Sen ringde jag Taxi Stockholm. Tjejen i växeln tog uppgifterna och sa att hon skulle ”anmäla honom”. Vi får väl se vad det innebär. Tills jag hör något från Taxi Stockholm kommer jag välja något av de andra stora bolagen.

Andra bloggar om: , , , , , , , ,

Fem rakblad är fler än fyra

Jag sålde rakapparaten och återgick till enbart rakhyveln. Jag insåg att jag kan raka mig varannan dag med rakhyvel och ha samma skäggstubb andra dagen som jag hade konstant med rakapparaten. Jag har dock några pet peeves när det gäller rakhyvelrakning. En är att jag har ett ställe på halsen som blir rött och irriterat när jag rakar mig. (En annan är att det inte finns något bra uttryck för ”razor burn” på svenska. Rakhyvelsbränna? Konstlat. Rakirritation? Det låter som ett förstadium till snedtändning.) Sen gillar jag inte att det är så svårt att komma åt hårstråna precis under näsan, och att få en jämn linje kring polisongerna.

Min största pet peeve är dock att Gillettes reklamfilmer är reklamvärldens hissmusik på panflöjt. Racerbilar, stridsflygplan och grabbiga familjefäder så helylle att Kristin Kaspersen framstår som ett heroinberoende femöresluder i jämförelse. Menlöst. Jag har försökt bojkotta dem och hitta andra alternativ. Jag har provat rakblad från Apoteket. Coop. Wilkinson Sword. De har en sak gemensamt: det tog inte många rakningar innan de blev så slöa att varje hårstrå slet med sig blodiga köttstycken från ansiktet. Torrakning med rivjärn tedde sig som ett skonsamt alternativ.

Det som grämer mig ännu mer är att jag nu när jag testat Gillettes nya rakhyvel, ”Fusion Power”, måste erkänna att det är rakhyvlarnas Rolls Royce. Tillsammans med några av ZIRH:s produkter har den löst alla mina pet peeves med rakhyvelsrakning. Eller nästan alla, reklamen suger fortfarande.

Det jag var mest nyfiken på var det extra, enkla bladet gillette_fusion_power.gif
som sitter på ovansidan av rakbladshuvudet, som ska komma åt att raka på svåråtkomliga ställen, och på ställen där man behöver precision (som vid polisongerna). Det fungerar utmärkt. Dessutom förstår jag skillnaden på ”rakning” och ”nära rakning” efter att ha rakat mig med den här hyveln igår. Den låg som klistrad mot huden i varje drag. När jag var klar med rakningen tänkte jag ”Så det var så här släta mina kinder var när jag var elva”.

Men det är inte enbart rakhyvelns förtjänst. Jag har också följt en av mina favoritdeviser, ”Buy quality, cry once”, och investerat i bra rakprodukter:

ZIRH Shave Cream. En ganska tjock rakkräm, tänk tandkräm i konstistensen. Fungerar utmärkt för mig som har grov skäggväxt, just den tjocka konstistensen gör att den kan lyfta upp skäggstråna ordentligt. Doftar svagt, en ganska generisk krämdoft. Jag har inte använt den så länge, så jag vet inte hur länge en tub räcker, men med ett pris på omkring 180 kronor är det inte hela världen om den bara räcker en månad. 9 av 10 i betyg.

ZIRH Prepare. Tistelolja som förbereder hud och skäggstubb för rakning. Instruktionerna för den här produkten lämnar mycket att önska: det är inte alls tydligt att man måste mjuka upp skäggstubben med vatten först (eller så är det bara jag som verkligen har skäggstubb som får Svinto att likna något man torkar spädbarn i baken med). När jag väl fattat det så upptäckte jag att den verkligen gör skillnad för rakningen. Stället på halsen där huden alltid blev irriterad av rakning är ett minne blott. Man kan bli avskräckt av förpackningen storlek kontra priset (runt 230 kronor), men den är dryg. Det räcker med bara några droppar. Dessutom är den parfymfri och doftar bara vagt av olja (mat, inte diesel). 8 av 10 i betyg.

ZIRH Erase. Lugnar huden efter rakning. Tidigare produkter jag använt har varit krämer, så det var något av en överraskning när den här visade sig vara lika lättflytande som vatten. Måste appliceras med hjälp av bomull, men går snabbt in i huden. Minus för doften, som ligger åt gubbhållet. Tänk ”Kouros”. Har man problem med rakfinnar och irriterad hud efter rakning är den definitivt värd sitt pris (omkring 350 kronor). 7 av 10 i betyg.

Jag har också upptäckt att när man väl vet vilka produkter man ska ha så är det oftast billigare att handla på nätet. De två svenska butiker jag hittat är Gents.se och Grooming.se. Den förra verkar något billigare, den senare verkar ha något större utbud. Eftersom jag också handlade märken som Dr. Brandt (kommer i ett senare inlägg) så valde jag Grooming.se, och de levererade snabbt och effektivt. Annars lär man kunna handla produkterna på NK Manlig Depå (ett namn som påminner om Gillette-reklamen, för övrigt), Åhléns City och de flesta större parfymerier.

Andra bloggar om: , , , , , ,

Bloggutmaning: Den skvallrande mobilen

Jag är sisådär ett halvår efter, redan i september förra året uppmanade fröken Harrysson folk att skriva en lista över ord man lagt till i sin mobils ordbok. Tydligen säger det en hel del om dig som person. Eller i alla fall om vilken typ av meddelanden du skickar, vilket är same same, but different.

Jag tycker att den utmaningen fick alldeles för liten spridning, mig veterligen var det bara Oswald och Aronson som hakade på det här. Att jag inte hakade på den då beror på att min mobil var sprillans ny då, och innehöll exakt tre nya ord. Nu har jag samlat på mig en massa, och jag måste säga att både Oswald och Fröken Harrysson ligger i lä med sina 62 respektive 21 ord. Inte ens Aronson klår mig med sina 114. Hur som helst så vinner jag på snuskfaktor teknisk knockout med mina 128. Men då ska jag erkänna att jag inte bara skriver sms i min mobil, jag mailar och porrsurfar på Qruiser läser intressanta artiklar på nätet med den också.

När jag väl läser min lista slår det mig hur mycket slang jag använder, hur mycket engelska uttryck jag slänger mig med, och att listan trots allt skvallrar lite om vem jag är med blogguttryck, fallskärmslingo och gymtermer.

b-, bakis, bånge, adrenalin, betagen, bion, citering, bitti, allright, blogg, bodycombat, bodyjam, bodystep, bodypump, combat, course, åsiktstorped, brunch, åva, favvo, feeling, dega, dejt, dejta, efterskott, dexter, fnittra, föreläste, förskonad, försov, förväxling, dude, funkat, funktionerna, gallerian, hångel, hångla, hårig, hehe, hey, gmail, imho, inloggad, hood, imorrn, instruerar, inverness, invigt, isabel, gruppträning, gryttjom, hyena, gymmet, kackig, käkat, jäklar, kanel, läskig, japp, kåt, jävla, kazarnowicz, lilleman, lino, knulla, kudos, luska, mailet, masserade, mellandagarna, mens, mikey, mills, njoy, mjukheten, mobilen, onöjd, mörby, omtänksam, ouch, sabre, raffinera, schyst, salsa, script, parta, perfa, rigga, shit, pimp, shopping, slagga, slanten, slappat, skövlas, skräckfilm, plugget, skumpa, snåret, sorry, pröjs, qruiser, runk, straight, sure, sushi, surround, sweden, swooping, täby, talesätt, tandem, tapeten, veliga, tibble, vicka, thing, tinnitus, titti, tjenare, trosorna, tuggummi, tuttar, xbox, yeah, wordpress, worldclass

Din tur (och har du ingen egen blogg kan du parasitblogga här nedanför)

Andra bloggar om: , , ,

SL:s bojkott av tuttar är slut

För ganska exakt ett år sedan bojkottade moraltanterna Stockholms Lokaltrafik ordet ”boobs”. Lindex fick göra sina annonser med en sl_gillar_tuttar_igen.jpg
version för tunnelbanan, och en för annan utomhusaffischering. Frasen ”We love boobs” gick inte hem hos tjänstemännen. Nu verkar det vara okej igen, med tanke på denna affisch som sitter på väggarna i bland annat Slussen. Frågan är: har SL fått ny marknadschef, eller är det här ett resultat av ”allt rött blir blått”? Hur som helst så gillar jag det. Inte tuttar alltså, utan att man får skriva ”boobs” på reklamaffischer i tunnelbanan.

Andra bloggar om: , , , , , , ,