Jag är inte helt säker på att jag kommer sluta existera (Ave Ben & Jerry)

Ross: So, I just finished this fascinating book. By the year 2030, there’ll be computers that can carry out the same amount of functions as an actual human brain. So theoretically you could download your thoughts and memories into this computer and-and-and live forever as a machine.

Chandler: And I just realized I can sleep with my eyes open.

[Monica kommer in]

Monica: Hey!

Ross and Chandler: Hey!

Monica: (hoppar över en flyttkartong) Honey, that’s a great idea nailing the boxes to the floor!

Chandler: I didn’t nail the boxes to the floor.

Monica: Oh, So you can move them!

Chandler: Yes, and while I’m doing that, Ross has a great computer story for you.

– Friends, S06E07, The one where Phoebe runs

Det sägs att riktigt gamla människor känner sig klara med livet. Att de, om inte välkomnar, så i alla fall accepterar tanken på att de ska dö. Jag har svårt att tro att jag någonsin kommer känna mig så mätt på livet.

När jag var liten var min fascination för vampyrer snarare en fascination för deras odödlighet än något annat. Jag kunde aldrig bestämma mig för om priset var värt det. Jag kan fortfarande fundera på hur jag skulle göra om jag fick valet att leva för evigt, men aldrig se dagsljus på riktigt igen. Dessutom verkar vampyrer inte ha sex (well, förutom Selene i Underworld, då) vilket är typ döden. Inte undra på att Louis blev bitter – evigt liv och inget sex är en enkel biljett till Bitterville.

Anyhow, jag läser fortfarande boken som triggade min rekordkorta trettioårskris, som egentligen var en shit-jag-ska-dö-en-dag-kris snarare än en fan-jag-fyller-30-kris, och började fundera på följande scenario:

Tänk att man om femtio har superdatorer baserade på neurala nätverk, precis som vår hjärna. Ponera sen att man kan överföra alla minnen, erfarenheter, kunskaper och annat … jox från en människohjärna till dessa datorer som får det mesta vi har idag att likna trasiga kulramar. Ungefär som att kopiera innehållet på en CD-skiva till datorns hårddisk.

Möjligheten att vi kommer kunna läsa hjärnans innehåll och kopiera över innehållet till neurala nätverk är kanske lite långsökt. Men långsökt är en essentiell ingrediens i religioner. Hur som helst så skänker tanken mig ungefär samma tröst som jag gissar att en kristen känner vid tanken på ”livet efter detta”. Teknologi som religion. Högteknologism.

Det ironiska är att jag, vars största noja är att inte existera, som är hyfsat övertygad att jag inte alls kommer vara mätt på livet om jag så lever till hundratjugo, får panik av den här tanken.

Rent teoretiskt skulle jag kunna leva vidare som en virtuell varelse under en lång, lång tid. Visserligen även här utan sex, men jag slipper i alla fall döda människor för att suga blod ur dem vilket är en annan grej med vampyrer som för mig är snudd på en deal-breaker. Dessutom borde mänskligheten kunna framställa syntetiska kroppar som fungerar bättre än våra biologiska bara jag väntar tillräckligt länge. Eller klona fram min gamla kropp utifrån mitt sparade DNA.

Grejen är att jag vid tanken känner samma ångestkantade panikkänslor som jag känner inför tanken att jag kanske inte existerar en dag. Om man nu skulle kunna överföra allt i min hjärna, rubbet, till en levande, medveten kopia av mig så kommer kopian ändå inte vara jag. Inte ur mitt perspektiv. Frågar man kopian så är han såklart jag. Han skulle ha minnena, erfarenheterna, kunskaperna. För utomstående skulle han verka vara Micke av precis samma anledningar. Men den här känslan jag har just nu – att jag är – skulle försvinna i samma stund min hjärna slutar fungera. Hur jag än spelar så förlorar jag, för jag slutar existera.

Fatta, inte ens min egenpåhittade religion kan trösta mig. Jag ger härmed upp och startar officiellt Ben & Jerry-ismen: ”Vi kanske inte kommer leva för evigt, men vi ska njuta som fan på vägen dit.” Any takers?

Andra bloggar om: , ,

Handhångelfråga

Chandler: I am telling you, years from now, schoolchildren will study it as one of the greatest first dates of all time. It was unbelievable! We could totally be ourselves, we didn’t have to play any games…

Monica: So have you called her yet?

Chandler: Let her know I like her? What are you, insane? It’s the next day! How needy do I want to seem? I’m right, right?

Joey and Ross: Oh, yeah. Yeah. Let her dangle.

Monica: I can’t believe my parents are actually pressuring me to find one of you people.

– Friends, S01E20, ”The one with the evil orthodontist”

Egentligen var vädret det sämsta tänkbara. Det var en typisk ta en kopp varm choklad och spränga sig själv i luften-kväll. Jag hade haft en halvt avslagen och oproduktiv helg, och förväntade mig inga stordåd från min sida. Det kanske var därför det blev så avslappnat. Istället för att försöka simma i en förutbestämd riktning la jag mig och bara flöt med.

Dejten med mr. P kan sammanfattas så här:
Graf över dejten med mr P

Fråga: fake yawn-move light som ursäkt för handhångel i biomörkret, är det Peter Parker i Spider-man 1 (charmig tönt) eller Peter Parker i Spider-man 3 (skämskuddetönt)? Inte för att jag någonsin skulle göra det, men jag har en kompis …

(Kompisen hälsar förresten att en biodejt med handhångel är värd minst tre whatever-dejter utan något hångel alls. Barasånivet.)

Andra bloggar om: ,

Bögjävlar anamma

”Bögjävlar” har fått marinera i ett par dagar, sedan jag läste ut den i helgen. Det mesta som behöver sägas om den sägs av Dexo.

Till exempel att det egentligen är såna här texter en bra svensk gaytidning borde innehålla. Det här är inte lika mycket en bok som en samling riktigt bra artiklar från en tidning som skulle kunna vara riktigt intressant.

Eller att det är intressant att Karl Andersson och Destroyer inte kommer till tals i boken, vilket vore helt naturligt. Det roliga är att Anders Wallner hade då fått det mycket svettigt om öronen och hade fått skriva den ena bortförklaringen efter den andra för det faktum att Prides ”kulturdel” ägnar sig åt moralisering. Vilket är vidrigt mycket värre än om programmet bara bestod av Anna Book och Samatha Fox. (Anders, om du läser det här ser jag fram emot ditt resonemang i frågan.)

Hur som helst är Pride bara ett symtom, inte ett problem. Ett symtom för att gayvärlden i Sverige är en liten ankdamm där det inte finns plats för något annat än mainstream. Marknaden är för liten. Jag är lika ledsen som Bögjävlarna är för att Backroom Matches (som låter mindre bra på skiva, men som är suveräna live) får så lite publik att de är förvisade till lilla scenen strax innan midnatt, eller för att tidningar som Straight och Sylvester inte överlever.

Bögjävlar som bok är klart läsvärd oavsett. Alla texter är smarta (och alla Bögjävlarna ligger högt på min brainfuck-lista), och även om samtalen ibland känns … stylade, så innehåller även de guldkorn. Om jag fortfarande vore inblandad i utbildningen av skolinformatörer för RFSL Stockholm så skulle den bli obligatorisk lektyr på kursen.

Däremot tror jag att Bögjävlar som blogg kommer bidra med mycket mer till gaykulturen i Sverige än boken gör.

(Boken Bögjävlar har ISBN 9173893129)

Andra bloggar om: , , ,

Världsrekord i 30-årskris

I morse hände något konstigt.

Jag gick hemifrån sådär speedad som man kan vara morgonen efter en dålig natts sömn och en fullspäckad dag framför sig.

På tunnelbanan till jobbet reflekterar Svetlana, en av huvudpersonerna i boken jag läser, hur en av hennes kolleger åldrats. Det slår henne väldigt plötsligt. Tidigare har hon mest tänkt på att tiden för henne går mycket långsammare för dem än för alla på jorden, då de färdas nästan i ljusets hastighet. Precis när jag läst det kliver jag av på Gärdets tunnelbanestation. Jag tänker återigen på hur grå och trist den bruna färgen på stationen känns, och får som vanligt bunker-feeling.

Utanför Pressbyrån får jag syn på en bild på Anders Lundin på någon av kvällstidningarnas bilagor. Jag tänker på hur gammal han ser ut, och förstår förvåningen Svetlana känt i boken bara någon minut tidigare.

I den långa gången ut mot Tegeluddsvägen drabbas jag av en kvävande känsla. Jag fyller 30 i år. Jag är dödlig. Livet har ett slut, och just då kändes det som om slutet närmade sig så snabbt att det skulle hinna ikapp mig innan jag hunnit ut ur tunneln. En del av mig reflekterade roat över att det var otippat att drabbas av trettioårskris på grund av Anders Lundin och en bok, medan största delen paralyserat av skräck stirrade på det här monstret som plötsligt hoppat ut ur ångestgarderoben.

När jag kom ut i solskenet försvann känslan lika fort som den dykt upp. Kompakt-kris. Very 2007, ne?

Andra bloggar om: ,

”Politiskt inkorrekt” var inte ens riktnumret, nu är det vår anknytning

Jag har flera gånger tidigare tipsat om t-shirt hell, en nätbutik som säljer t-shirts med kul budskap. Från början hade t-shirt hell en avdelning som hette ”worse than hell” där du kunde hitta t-shirts med de mest politiskt inkorrekta budskapen. De råkade såklart i trubbel och tog bort avdelningen, men under en begränsad tid säljer de ut sitt lager med budskap som kan få Världen Idag-kristna att börja gråta, dig att bli nedslagen och mamma att bli stolt.

Här är några av höjdarna:

Very politiskt inkorrekt
Very politiskt inkorrekt
Very politiskt inkorrekt

Storlekar, modeller och färger är begränsade. Jag köpte till exempel sista ”Frat boys give the best head” tillsammans med mina två andra fynd: ”I take the the out of psychotherapist” och ”This shirt is written in homosexual – can you read it?”

Andra bloggar om: , , ,

Tandläkaren (insert Psycho-music here)

Jag var hos tandläkaren idag. Det är inte honom rubriken syftar på.

Visste du att b-skräckisen ”The dentist” är delvis baserad på en sann historia? Originalet är en av tandläkarna i Storholmsskolan i Vårberg under åttiotalet. Det har skett lite förvanskningar i historien, till exempel har Corbin Bernsen ihjäl folk medan orginalet bara torterade småbarn. Hon suckade mycket besviket när jag som barn skräckslaget bönade om bedövning, för att sedan sätta dit sprutan och sedan börja borra direkt. Att ge en bedövningsspruta och börja borra direkt är ungefär som att ta på kondomen efter utlösningen och tro att man nu slipper oönskade graviditeter. Jag har ett minne där jag i ren smärtreflex slår bort borren när den träffar en nerv. Istället för att bedöva mera, eller i alla fall vänta in den första bedövningen bad hon sköterskan hålla i mina händer. Jag hopas att hennes intimhygien-skills var bättre än hennes tandhygien-skills, för ena lagningen hon fixade åt mig resulterade i en rotfyllning när jag var 14.

Jag vet inte varför hon var sån eller var hon försvann sen, men jag hörde rykten om att hon förlorat sin ende son i en drunkningsolycka och gav upp tandläkaryrket för sin nya hobby: hockeymasker och skogspromenader i mörkret. True story.

Hur som helst resulterade det hela i en viss aversion för tandläkare i allmänhet och tandläkarborrar i synnerhet för min del. Vilket gjorde att jag, när jag tappat en av hennes lagningar och fått ett hål i en tand som jag kunde smuggla flyktingfamiljer i, gick med hålet i fyra år innan jag tog mig i kragen och släpade mig till en tandläkare.

Vid det här laget var jag lika rädd för de förebrående blickarna och dömande kommentarerna från en eventuell tandläkare, som jag var för tandläkarborren. Jag såg framför mig hur jag skulle bli tvungen att få något slags protes för att mina tänder vid det här laget var genomdöda, för jag kände ingenting trots att hålet var stort nog att rymma hela ärtor.

Det var tur att jag då fick tipset om Thomas Cederholm, min nuvarande tandläkare. Han är typ raka motsatsen till mrs Vorhees. Pedagogisk, smart, lugn och trygg. Jag kände mig inte alls som om jag blivit utskriven från Betty Ford som nykter alkoholist och återvänt två veckor senare onykter, nerspydd, påtänd och sexberoende när jag kom in där med min krater till fyra-år-gammalt-hål. Han lagade hålet med en lagning som håller än idag (it’s alive!), rättade till ett fel i min rotfyllning och fick mig att börja använda tandtråd.

Anyhow, det jag skulle säga var att mina tänder vid min årliga undersökning idag var väldigt bra rengjorda och i mycket bra skick. Och att om du behöver en tandläkare i Stockholmsområdet så är Thomas definitivt att rekommendera, framför allt om du har en lindrig tandläkarskräck.

Andra bloggar om: ,

Var är clownen?

Bur i Twilight Zone

Den här buren står på Mariatorgets tunnelbanestation, på perrongen in mot stan. Jag vet inte vad historien bakom den slitna pallen och de dammiga bollarna är, men det saknas bära en gråtande clown och en barnröst som säger ”welcome to the third place” för att det ska bli riktigt jävla skitläskigt. Framför allt runt midnatt en söndagskväll, när stationen är nästintill övergiven i övrigt.

Andra bloggar om: , , ,

London(l)ista, plats 1: Beach Blanket Babylon-Brunch

Det finns inte så mycket glam kring bakfylla. Att vakna och känna sig lätt illamående, uttorkad och svullen har en fab-faktor bara snäppet högre än den på ett par crocs. Det är svårt att känna något slags elegans och finess när ens känsloregister reducerats till ”mmm, sex” och ”mmm, flottig mat”. Då är det tur att det finns ställen som Beach Blanket Babylon.

Beach Blanket Babylon

Tänk dig en rätt classy restaurang med dukade bord och trevlig service. Klä sedan ut restaurangen till en Liberace-inspirerad drag queen. Då har du ungefär Beach Blanket Babylon. Om kvällarna är det en populär bar, på söndagsförmiddagar det bästa stället att få boten mot bakfylla: Eggs Benedict.

Att äta brunch på Beach Blanket Babylon skulle skänka gayness och stil till en lönnig tysk med bar överkropp, jesussandaler och midjeväska.

Andra bloggar om: , , ,