Igår fick jag från två av varandra oberoende håll tips om nakenbilderna på Jake Gyllenhaal från filmen ”Love and other drugs” (jag höll, Freudianskt nog, först på att skriva ”Love, sex and other drugs”). Den här gången är de äkta till skillnad från förra.
Jag kan konstatera att Jake har mycket fina ben och en söt liten rumpa. Faktum är att jag börjar undra om det inte är jag som nån gång i sömnen googlat ”liten naken sexis” och därmed hamnat på Pojkfrökens blogg, för det är ungefär det jag tänker när jag ser Jakes söta lilla häck. (Tack Gangster för tipset!)
Den andra bilden kommer från samma scen, men är lite hetsigare. Snudd på hysterisk, vilket rimmar illa med Jakes sexighet. Varför finns ingen pausknapp i animerade gif:ar?
Nu är bara frågan: ska jag vara orolig över att folk tar mitt OCD:ande över Jake på allvar och byta objekt till James Franco, eller ska jag bara vara nöjd med min positionering som den som får illustrera ”Jake Gyllenhaals stalker” i folks huvuden? Och täcker Trygg-Hansas drulleförsäkring lagningen av det sönderdreglade tangentbordet på min Macbook?
Man skulle kunna tro att det här är reklam för att Rafael är den nya (bottom-)stjärnan i Bel Amis stall av lite övergroomade östeuropeiska gay-for-pay-pojkar. Men det är en av bilderna i Emporio Armanis nya kampanj feat. Rafael Nadal och Megan Fox. Det biter inte på mig. Då är Dolce & Gabbanas kampanj mycket snyggare.
Min tidigare strategi gick i korthet ut på det här:
Jag gjorde uppdelningen ”privat, personligt, professionellt” som ett venn-diagram och placerade sedan de olika delarna av min digitala närvaro på rätt ställe. Min gamla personliga strategi i 'sociala medier'
Min nya strategi:
Jag har aldrig gillat uppdelningen ”professionellt – personligt”. Det antyder att där finns en binär skala (och än värre, en hierarki) där den ena utesluter den andra. Jag håller inte med. Man kan vara personlig och professionell, man kan vara endera eller ingen. De hänger inte samman. Jag är nästan alltid personlig, utom när jag till exempel handleder processer eller jobbar med varumärkesidentitet för andra varumärken än mitt eget; det är exempel på uppdrag som kräver att jag tar mitt ego ur bilden.
Jag tror inte heller att det finns en binär skala mellan ”professionellt – privat”. Det handlar om en sammanblandning där ”privat” är detsamma som ”intimt”. Vi gör oss själva en otjänst om vi fortsätter göra den sammanblandningen. Jag tror att de flesta professionella relationer blir bättre av en inblick i varandras privata liv. Jag har full förståelse för att du måste gå 15.30 varje dag för att du har barn som ska hämtas på dagis och är ensamstående förälder. Det går att ge andra inblick i ens privata sfär utan att för den skull avslöja intima hemligheter.
Jag tror också att man i många fall kommer undan med att vara intim på nätet så länge man inte pushar ut den informationen utan låter folk gör ett aktivt val att ta del av ens ”intima jag” genom att aktivt hämta hem informationen.
Jag ser e-post, Buzz, Twitter och Facebook som push-kanaler. Bloggen ser jag som en passiv kanal.
På samma sätt som jag alltid är en hel person i allt analogt jag gör, så ska jag vara det även i det digitala livet. På samma sätt som jag väljer vilka sidor av min hela person jag lyfter fram i olika situationer, så ska jag lyfta fram olika sidor av mig själv i olika digitala kanaler. Jag kommer alltså att vara privat på Twitter, men i en begränsad utsträckning. Ungefär på samma sätt som jag kan berätta privata detaljer om mig själv på fikarasten på jobbet, eller slänga käft med min härliga kollega Sören. Jag kommer alltid att vara som mest privat på min blogg, på samma sätt som jag är som mest privatperson i min lägenhet. Facebook kommer att ligga som ett mellanting, som ett café där jag sitter och pratar alla jag känner som kommer in, oavsett om de är vänner från förr, kolleger eller stammisar på mina pass på gymmet. Samtidigt låter jag bli dem som kanske inte har lust att prata med mig just där och då.
De största förändringarna det här innebär för mig är att är att jag väljer att bli mer stringent i det innehåll jag skriver på Twitter och att jag slår ihop mina bloggar till en enda. Det var faktiskt framför allt bloggarna som gjorde min tidigare strategi vinglig och vind; enligt den såg jag denna blogg som något privat och personligt. Det innebar att det skulle vara ett val att komma in och läsa inläggen. Jag skulle inte pusha ut dem. Alltså skaffade jag en professionell blogg, vilket förde in en extra tröskel för mitt skrivande; det blev ännu en blogg att administrera, hålla reda på och uppdatera. Två av tre inlägg jag tänkt skriva i min professionella blogg blev inte av på grund av den tröskeln. Den professionella bloggen löste inte heller problemet helt, eftersom jag även har en roll som gruppträningsinstruktör på World Class som jag bloggar om. Jag började pusha ut vissa inlägg på Twitter/Facebook. (I en parentes kan jag tillägga att inte heller en professionell blogg skulle ha räddat mig från min pinsammaste fadäs hittills i sociala medier.) Skulle jag skaffa en tredje blogg? Fortsätta driva två stycken?
Jag bestämde mig alltså för att slå ihop dem. Numera återfinns allt blogginnehåll jag producerar här, uppdelat på tre huvudkategorier: professionellt, privat och träning. Förstasidan kommer att innehålla samtliga kategorier. Respektive huvudkategori innehåller en hel del underkategorier, och det går att prenumerera på enbart huvudkategorierna.
En annan viktig faktor som jag inte hade uttalat sedan tidigare, och som Daniel Sköld formulerade så väl på Twitter: mitt privata/intima/personliga innehåll låg sedan tidigare ute på nätet, och den som ville hitta det kunde enkelt göra det. Ibland kom de in på min blogg för att jag skrivit något relaterat till sociala medier, och genast framstod jag som icke-stringent: å ena sidan har jag sagt att jag inte ska pusha min blogg då den är ibland är av privat intim karaktär, å andra sidan kommer de hit just genom en sån push.
Nu har jag istället samlat allt under ett tak och bjuder in mina professionella kontakter att besöka mitt arbetsrum i min lägenhet, för att fortsätta liknelsen om bloggen som mitt hem. De har också möjligheten att titta in i andra rum, men jag är tydlig med att det handlar om ett aktivt val att i så fall göra det.
Alla mina bloggläsare kan delas in i tre kategorier:
– de som följer och läser via RSS-läsare som Google Reader (faktum är att Flattr:s RSS-plugin för WordPress gett mig betydligt fler klick än de jag fått via sajten: 779 flattr-klick sedan november)
– de som följer och läser genom att komma till sajten med jämna mellanrum
– de som sporadiskt hittar något enstaka inlägg de velat läsa genom sökning hos Google
På det här sättet kan jag förenkla för de två första kategorierna att komma åt det innehåll de vill ha, medan de sista blir oberörda. Följaktligen har jag också uppdaterat texten ”om bloggen” så den reflekterar just det här.
Jag får också en enda plattform på nätet. Alla inlägg på min före detta professionella blogg, encee.se, har flyttats över hit och med hjälp av en enkel liten plugin som heter ”Simple 301 Redirects” omdirigeras alla inlägg därifrån till rätt inlägg här automatiskt.
Just nu pågår ett projekt på Facebook där frukostar från hela världen fotograferas och samlas på ett och samma ställe. Jag tror att det kommer att bli en ganska fascinerande samling, när man kan se hur olika frukostar kan se ut på olika ställen.
Här är mitt bidrag, samma frukost jag äter varje morgon. Breakfast of champions
– Gröt på rågflingor med mjölk, en näve blandade nötter (valnötter och cashewnötter) och två pepparkakor
– Två kokta ägg
– Nypressad apelsin- och jordgubbsjuice från Brämhults
(Pillren är omega-3, en multivitamintablett och en b-vitamintablett, typ Berocca)
Gröten är gjord på rågflingor istället för havregryn. Jag tröttnade på havregrynsgröt och insåg att rågflingor fungerar på exakt samma sätt: tre minuter i mikron och det är klart. Nötterna bidrar med viktigt och nyttigt fett. Pepparkakorna ger en svag sötma och en smak av kardemumma och kanel (tack till Anna Eriksson för tipset). De senare är kanske det bästa tipset jag fått för att snabbt och enkelt ge lite mer smak till gröt som annars kan smaka ungefär som den ser ut. Inget plock med sockerskålar och kryddburkar, ner med pepparkakorna och de löser upp sig nästan direkt.
Den här frukosten är enkel och snabb att tillaga, enkel att modifiera de morgnar jag behöver extra mycket mat (till exempel fredagar efter att jag kört dubbelpass Bodycombat + Bodypump på torsdagskvällar). Ett extra ägg, en dubbel portion gröt och lite mer nötter och frukosten innehåller mycket mer energi utan att jag egentligen behöver göra något annat än min vanliga rutin.
Om jag bara skulle välja med smaken skulle jag äta pannkakor med lönnsirap, äggröra och bacon, men frukosten behöver i min värld inte vara ”god”. De viktigaste kriterierna är att den ska vara ätlig och näringsriktig. Men mer om ”mat vs föda” i ett senare inlägg.
Det finns några varumärken jag verkligen gillar. Ben & Jerry’s. Nike. Apple. Google. Levi’s. Det finns många anledningar, inte minst bland dem är att de fyra sistnämnda är med HRC:s lista över bästa arbetsplatserna för HBT-personer. Den förstnämnda stöttade homosexuellas rätt att gifta sig genom att döpa om smaken Chubby Hubby till Hubby Hubby.
Det här handlar om hur min kärlekshistoria med Levi’s började, nämligen med dessa:
Levi's Twisted från 2001
De fyller tio år i år, mina Levi’s Engineered (eller Twisted, som de också hette när de lanserades). Jag älskar dem än idag, och jag skulle aldrig byta dem mot nya. Jag var precis hos skräddaren och hämtade ut dem efter att ha lagat grenen än en gång (jag ser det som en avgift på grova lår). Jag har lagat dem fem gånger och jag kommer att laga dem fem gånger till om de håller för det. Det lustiga är att min kropp ser annorlunda ut idag. Jag tänker att de måste ha varit betydligt mer baggy när jag köpte dem.
De började tidigt med att jobba med CSR utan att slå sig för bröstet, istället såg de att det skulle betala sig på lång sikt. De uppmuntrar mig som konsument att ta mitt ansvar. De lyckas väldigt bra med ”be honest, do good shit” för att vara ett stort varumärke.
Ungefär samtidigt som jag köpte dem körde Levi’s reklamfilmen ”Odyssey” producerad av Jonathan Glazer. Jag blev förtrollad när jag såg den. Den är än idag en av mina favoriter bland reklamfilmer. Enkelheten och dramatiken fångade mig; den innehåller en kille och en tjej utan att vara heteronormativ. Utan att anspela på sex. Den förmedlar produktens kärna: frihet. Det blir magiskt när reklamen med en snudd på episk ton lovar och produkten sedan levererar.
Förra veckan beställde jag en Directlife Acitivity Monitor från Philips. I grunden är det en avancerad stegräknare, men istället för att räkna på stegrörelsen mäter den aktivitet med hjälp av accelerometrar i tre ledder (fram-bak, upp-ner, höger-vänster). Den kan bäras i den medföljande lilla bältesväskan (som i sig är fånig, men det gäller alla bältesväskor), i en rem runt halsen som ett halsband eller i fickan.
Förutom själva monitorn ingår något slags coachingtjänst som ska bli intressant att utvärdera.
Den verkar rätt high-tech inuti och simpel utanpå. Inga knappar, ingen konfiguration. All kommunikation sker med hjälp av gröna lampor utanpå. Den kopplas till datorn via USB för att laddas och överföra information. Den hakar i USB-adaptern med magnet, ungefär som strömsladden till en Macbook. Jag ska nu kalibrera den i åtta dagar, och sedan testa den. Jag återkommer med en recension.
Uppifrån vänster: snöre för att hänga monitorn runt halsen, bältesväska, USB-adapter och själva monitorn
(Beställningen går bara att göra om man har tillgång till en adress i USA eller i Holland, men tjänsten och produkten går utmärkt att använda i andra länder. Tack Magdalena för hjälpen med leverans!)
Jag är glad att jag totalt har missat att Channel 4 i UK gjort serien ”Shameless”. Anledningen? Recensionen på IMDb som börjar med typ meningen ”Det här är en skitserie, se den brittiska istället”. Jag fattar att jag också skulle älskat den brittiska om jag sett den, men att slippa gå in i sån blind fanboyism att man inte kan se att den amerikanska kopian har riktigt bra sidor känns värt den missen.
Hur som helst, igår började alltså den amerikanska remaken av Shameless. Den började göras av HBO (vilket i min bok är en kvalitetsstämpel) och går nu på Showtime. William H Macy och Joan Cusack (we love her!) spelar i den, liksom en Justin Chatwin som vuxit upp från den trulige, osexige tonåringen i ”Världarnas Krig” och blivit en vuxen hunk:
Jag kan se den brittiska serien för mitt inre öga, och ser att delar är försnällade i den amerikanska versionen, men inte tillräckligt för att det ska störa. Rollbesättningen känns överlag bra, det finns personkemi och energi. I första avsnittet får jag främst en känsla för Fiona, Lip och Ian och jag gillar dem. Jag bryr mig tillräckligt om karaktärerna för att se fram mot nästa avsnitt. Det här är progressivt för att vara Hollywood, samtidigt som den har det där Hollywoodska seriefiltret som förvränger verkligheten till något lite roligare, vackrare och bättre.
Jag är säker att jag kommer att se den brittiska serien så småningom och älska den, men om du likt jag missat originalet kan du definitivt följa den amerikanska versionen.
Shameless, Glee och V kommer vara de serier jag lånar på internet följer den här våren.
PS. Jag köper alltid bra serier när de kommer ut på DVD/BluRay för att stödja dem.
Jag såg ”Hjärtslag” på Zita, som förmodligen är förra årets mesta felöversättning. Den franska titeln ”Les Amours Imaginaires” betyder ”de inbillade kärlekarna” och är en mycket mer korrekt beskrivning av filmen. Man ska inte klandra svenskarna allt för mycket dock, eftersom den redan till engelska är översatt till ”Heartbeats”.
Storyn avslöjas i princip redan i den franska titeln och i trailern (och mer utförligt i de flesta recensionerna av den) men det gör inget. Det är inte för överraskningsmomenten i storyn som du ska se den här filmen. Du ska se den för den snygga estetiken (älskare av Audrey Hepburn får sitt lystmäte), det fina fotot och den lagom djupa betraktelsen av hur lätt vi människor projicerar våra drömmar och begär på människor, om vad förälskelse kan få oss att göra och hur gräset alltid är grönare i våra fantasier.
Det som imponerar mest är att regissören, tillika en av huvudrollsinnehavarna, Xavier Dolan bara är 22 år gammal och det här är hans andra film som har premiär i Cannes. Bortsett från att han förbrukar dock en livstids användning av slowmotion i den här filmen, så är den värd att se om du är sugen på en lättsam, men inte mainstream, film. Skulle jag översatt titeln till svenska hade jag kallat den ”Inbillad kärlek och snygga kindpussar”.
Ser du den dessutom på bio stödjer du Folkets Bio istället för SF som ser kunder som ett nödvändigt ont.
Bästa scenen är från Nicolas (objektet för kärleken) födelsedagsfest. Att välja The Knifes ”Pass this on” till den här scenen är briljant.
På samma tema: Tom Tykwer (som gjort den riktigt sevärda ”Spring Lola”) har precis släppt en film som heter ”3” och handlar om ett medelålders par i Berlin som ovetandes om varandra blir förälskade i samme man. Jag tror att den kan ha en hel del potential.
Det finns så mycket deras miner säger: ”hej, jag är en galen mördare som kommer stycka dig, ha sex med kvarlevorna och sen äta upp dig”, ”First you give us the continuum transfunctioner, then we give you oral pleasure”, ”whoa, vem är du, var är jag, var är tåget som körde över mig och varför är jag naken?”. Jag är säker att du kan komma på några fler.
Det enda dessa dockors ansiktsuttryck inte säger är ”Hej, ha sex med mig”. Frågan då är, varför står de utställda på Sexmuseet i New York? Jag vet inte. Jag vet att materialet inte var speciellt behagligt (de hade två torsos som man fick röra) och att tjejdockans underliv smulade, vilket gav bisarronivån en extra skjuts.
Udda sexdocka av manligt kön på Sexmuseet i New YorkUdda sexdocka av kvinnligt kön på Sexmuseet i New York
(Jag skulle ändå rekommendera ett besök på Sexmuseet i New York, om inte annat så för ”så gör djur”-avdelningen som är facinerande, bisarr, häftig och intressant på samma gång.
