Etikett: shopping

Kalsonger för fotbollslår

Som jag har skrivit tidigare finns det vissa nackdelar när man har fotbollslår. Att hitta rätt kalsonger är på vissa sätt svårare än att hitta rätt byxor.

Problemet med att ha stora lår i fel kallingar är tvåfaldigt: dels riskerar man att kallingarna kryper upp i häcken (En så kallad ”arne”, om det sker från höger eller vänster sida. Sker det från bägge är det en ”dubbel-arne”). Dels kan låren skava mot varandra vilket ger upphov till skavsår som är både smärtsamma och orsakar en rätt skitnödig gångstil. Det senare förvärras i kubik om kalsongerna har sömmar som kan skava vid benens insidor.

JC:s kalsonger, ”Adam”, har bra passform när det gäller lårens storlek. De har också lite roligare design med både enfärgade och mönstrade tyger och har en skön, bred resår som håller för tvätt. Största nackdelen är att de har rätt grova sömkanter vid lårens insidor. De har också en tendens att krypa upp i häcken. Visserligen inte lika långt som H&M:s egna märke som ibland behöver hittas med hjälp av koloskopi, men det är inte speciellt bekvämt. Hittills är de dock det bästa lågbudgetalternativet jag hittat, med tre par för 199 spänn.

Salming har många snygga kallingar, men passformen på dem är knepig. Jag har provat både medium och large, och enda skillnaden är hur mycket benen kryper upp och hur … knepigt själva paketet ser ut i dem. Det är som om kalsongerna är gjorda för att innehålla könsorganens motsvarighet till Linda Rosings bröst. Många av modellerna innehåller också en hög andel syntet, vilket är ett stort NO-NO när det gäller vardagskallingar (däremot är det fantastiskt i träningskalsonger). Med tanke på priset förväntar jag mig både bättre passform, bättre material och bättre hållbarhet.

Björn Borg går bort på grund av en pinsam VD som vid en intervju sagt att ”I våra kalsonger får man mera sex”. Märket är förvisso inte lika skämmigt som Dressmanns släkten-kommer-på-dig-när-du-onanerar-pinsamma ”Man underwear”, men inget jag skulle vilja hittas död i.

The shit när det gäller kalsonger för fotbollslår är Calvin Klein. Passformen på deras kallingar är utmärkt. De sitter bra kring låren och kryper inte upp i häcken. Påsen för paketet är väldimensionerad, och de sitter bra även efter en hel dag. Det finns inga jobbiga sömkanter som kan skava mot lårens insida, och sömmarna på utsidan är lite skruvade (tänk Levi’s Engineered). Enda minusen är att de är enfärgade vilket är tråkigt i längden, och att resåren är lite väl smal. De verkar dock hålla formen efter tvätt, och är hittills de enda märkeskallingarna värda sitt rätt höga pris. Buy Quality, Cry Once.

Andra bloggar om: , , ,

Jeans för fotbollslår

Min före detta kollega på gymmet, Christel, har vid ett par tillfällen utnämnt min rumpa till �fastaste häcken i Täby�, vilket är enormt smickrande. Jag är rätt nöjd med mina fotbollslår och min fasta häck, men det finns en aning smolk i min bägare. Smolket stavas ”att hitta byxor och kalsonger”.

Bästaste bästa Maria är tillbaka i Sverige på blixtvisit, och vi spenderade halva fredagen på shopping. Jag behövde lite sobrare kontorskläder utan att det blir kostym, och Maria tände på alla fyra. Hon utnämnde sig direkt till min stylist och pekade på saker jag skulle prova. Efter en dryg timma hade jag utökat min garderob med två skjortor, en manchesterkavaj, pullover och gubbkeps.

Byxorna däremot, blev svårare. Jeansmodet just nu är ganska smalt, vilket ställer till problem. Jag provade sju olika modeller som alla skulle vara ”rätt rymliga i låren” medan Maria sa ”gå bort en bit”, ”vänd dig om” och ”jag är skeptisk”. Det var jag också; 506:orna funkade inte ens när jag gick upp till 34 i midja, likaså var det med tre andra spridda modeller. Tvätten på jeansen satte också vissa begränsningar, eftersom jag var ute efter en mörk tvätt. En positiv överraskning var att Levi’s har uppdaterat sin 501-modell och gjort den rymligare i låren. 509:orna är också sobra, bredare i låren utan att vara baggy. Alltså: har du också breda lår och problem med att hitta rätt jeans, kolla in Levi’s 501 och 509. Även Levi’s Blue (modell 5000) i ”greyed out”, som innehåller 26 procent av ett mer flexibelt material, passar oss med grova lår och fungerar utmärkt på såväl krogen som på ett kundmöte.

Därutöver finns också Levi’s Engineered-modeller, men de känns aningens mer ”leisure” än ”business”. Dessutom hade modellen jag provade igår lock på bakfickorna, sänkte totalbetyget till ”inte värda att köpa”.

Andra bloggar om: , , ,

Shopping my religion

Las Vegas har allt. Sol, shopping, nöjen och gratis drinkar – allt i ett luftkonditionerat ökenklimat. Det är en overklig stad, det är svårt att föreställa sig att någon föds eller bor här. Det är lite som om Vegas vore en enorm festival, och när den tar slut så försvinner alla till sina riktiga hem i andra städer. Det är bara det att festivalen aldrig tar slut. Du kan äta frukost dygnet runt, du kan gambla på 7-eleven och du kan supa dig redlös på snorbilliga, om inte gratis, drinkar. 2 dollar för en rejäl margherita är inga pengar med svenska mått mätt.

Du kan också shoppa dig lycklig i Las Vegas. Glasögonen är snygga, men hur ser jag ut?Uttrycket ”den som säger att lycka inte kan köpas för pengar vet inte var hen ska shoppa” måste ha myntats just här. Jag blev i alla fall lycklig när jag hittade precis rätt solglasögon för en spottstyver jämfört med vad de kostar hemma (de är dock inte tillräckligt snygga för att lyckas dra uppmärksamheten ifrån att jag ser smått intelligenshämmad ut). Och Abercrombie & Fitch finns ju inte ens i Sverige, vilket är synd. All personal som jobbar på A&F-butiken här i Vegas ser ut att ha hoppat ur sommarkatalogen. Det första som mötte oss innanför ingången är en kille som ler och hälsar kunderna välkomna. Vilket skulle kunnat vara vardag i vilken annan butik som helst i USA, men på Abercrombie & Fitch står killen såklart med bar överkropp och visar upp ett charmigt leende och ett deffat sexpack. Eftersom han inte var till salu (jag frågade) fick jag nöja mig med en t-shirt, ett halsband och ett armband.

I morse körde vi extreme sunbathing. Det är som att sola, men i extrema förhållanden. 38 graders värme redan klockan nio på morgonen, och ”extreme UV-levels” enligt väderleksprognosen. Jag tänkte att vi ändå ska åka förbi stället där man testsprängde atombomber, och strålningen därifrån borde ta ut den eventuella hudcancer jag lyckats odla här i Las Vegas.

På kvällen såg vi en av Cirque du Soleil-showerna som går här i Las Vegas. Cirque du Soleil är som cirkus med trapetskonstnärer, clowner och eldslukare, fast utan djur och lite häftigare. Dekor och scenkläder förde tankarna till Final Fantasy, Soul Reaver och Planescape Torment, vilket var nog så häftigt. Jag blev aldrig helt fast i showens magi, jag satt mest och undrade över tekniken bakom som var minst lika imponerande som artisterna. Vilket säger mest om tekniken, eftersom artisterna verkligen är cirkusartister av världsklass. Det är kul att ha sett Cirque du Soleil en gång, men med biljettpriser på 150 dollar styck är jag glad att jag inte är en fembarnsfamilj.

Jag har ännu inte vunnit något på maskinerna, men jag har fått tre gratisdrinkar. Vilket går rätt jämnt ut.

Imorrn ska vi till Stratosphere. Vi får se om jag lyckas behålla förståndet på deras galna attraktioner.

Andra bloggar om: , , ,

En plastig utsida ger insidan ingen chans

Svenskar kan så här i vårtider lära japaner hur man trängs. I alla fall när det gäller att trängas på soliga ställen i innerstan en vacker lördag i april. Tre välplacerade bomber (Kungsträdgården, Sturehofs uteservering och köerna till glasskioskerna i Gallerian) skulle slå ut sisådär en 90 procent av stockholmarna.

Jag behövde ett par nya solglasögon och fick hjälp av Wille som smakråd. Fördelen med Wille som smakråd är att han är ärlig utan att vara elak. Problemet med Wille som smakråd är att han är bejakande utan hänsyn till priset. Den stående kommentaren är ”Jag tycker du är värd det!” oavsett om det gäller en tröja för 500 (Quiksilver, Tee for Two), solglasögon för 2000 (Oakley, Crosshair) eller en soffa för 8000 (THE One på Hamngatan). Mitt Visakort höll inte med om att jag var värd soffan, och jag vacklar nånstans mellan Wille och Visakortet.

På NK stod en tant och sjöng opera, och en annan tant presenterade styckena. Precis när vi var på väg ut raljerade presentationsdamen lite om hur populärt det var med genusperspektiv och hur progressiv operan var hade haft just genuspespektiv i dryga fyrahundra år. Precis när vi var på väg ut genom dörrarna kom hon med ett exempel: kastratsångarna. Om hennes genusperspektiv är att stympa småpojkar så är jag glad att hon jobbar på Operan och inte är jämställdhetsminister.

På Birger Jarlsgatan träffade Wille sin kusin, och medan han pratade med henne studerade jag de förbipasserande. Tidigare, på NK, hade jag konstaterat hur avtändande det var med mannekäng-typer. Såna som går, står och klär sig som om de ständigt befann sig på en runway. Där make-up och accessoarer, hår och minspel allihopa är … likgilitiga. Oimponerade. Det är rätt gott om såna typer på NK, både bland kunder och personal. För mig är sex med en Miss Softie förmodligen mer tillfredsställande och definitivt mer givande än sex med en vandrande skyltdocka. Missförstå mig rätt, Miss Softie är en bra grej. Och jag gillar snygga människor. Jag skulle i en annan värlt kunnat vara en dekadent, galen kejsare som hade stora salar med vackra människor lättklädda gick runt och förgyllde min tillvaro med sin skönhet. Mannekäng-typerna som plastgräs: snyggt på långt håll, men får stryk av fjolårets gråbruna övervindrade grästovor i vardagslivet.

På Birger Jarlsgatan slog det mig hur konstigt det är att vi aktivt går runt och kategoriserar oss som ”hetero”, ”homo” eller ”bi”. Eller, rättare sagt att heterosexuella gör det omedvetet och att heteronormen tvingar oss andra att kategorisera oss eller vara osynliga. Medan Wille pratade med sin kusin passerade ett par killar. Den ena såg jäkligt bra ut. Inte Jake Gyllenhaal-bra, men tillräckligt för att jag skulle kolla en gång extra. Direkt efter kom en kille som för mig hade samma sex appeal som ett näbbdjur. På samma sätt är det förmodligen för de flesta, att det finns en väldigt stor massa av människor som man finner oattraktiva, och sen finns det några individer som man av en eller annan anledning kan falla för. Ändå är det viktigt vilken könshalva av befolkningen ens potentiella partners kommer från. Varför då?

För övrigt …

… efter lite slösurfande på QX kom jag på att det bara finns en omskrivning för ”Jag söker inte snabba sexträffar” som är tristare än ”Jag söker inte sex”, och det är ”Jag är seriös”. Fast det senare kanske är en omskrivning för ”Jag är sipp”?