Ingen hemlängtan

Omställningen att komma till en ny stad handlar om de små skillnaderna.

Som ”var köper man kritor?”. Att motorvägarna är av betong. Att alla priser på restauranger måste räknas upp med 20% på grund av dricksen. Att de flesta kör omkring med släckta lysen på dagarna, eftersom det inte finns något krav på tända halvljus dagtid. Att hälsningströskeln är lägre – i Sverige hälsar man knappast på folk när man kliver in i hissen på hotellet. Att the GPS Lady pratar om ”in .8 miles, keep right on I-10 West”, vilket inte säger mig något alls. Jag tror att det är alla de små sakerna som tillsammans skapar känslan av hemlängtan. När jag väl ser dem inser jag att jag inte har någon. Jag längtar inte hem. Det jag längtar efter är mina vänner, familjen och efter att få utforska det som dök upp från ingenstans.

Det är söndag förmiddag, och jag ska ta en sväng på Mulholland Drive och köpa ett par sneakers, och se vilka andra äventyr jag kan stöta på i LA.

Just ja, en specialhälsning till Andy: här är bilen vi ska åka runt med när du kommer hit.

Andras blogginlägg om , , ,

Korthantering, LA style

Jag har döpt The GPS Lady till Cynosura.

Det bästa med Cynosura att hon är grymt lösningsorienterad. Istället för att bli sur när jag missar en avfart eller högersväng så konstaterar hon torrt ”Recalculating” och ger mig den nya rutten. Jag hade inte tänkt ta en GPS från början. Förmodligen hade det kostat mig två-tre timmars extra bilkörning per dag i Los Angeles.

Saker som har förändrats sedan jag senast var här: det är lättare att äta hälsosamt. Igår, när jag trött, groggy och jetlaggad behövde middag på kvällen var ”Jerry’s Diner” det enda alternativet som inte krävde bil. Eftersom jag riskerade att somna bakom ratten var bilen inte ett alternativ. Alltså: en diner i en bowlinghall. Jag såg framför mig friterad ost med gräddsås och knaperstekt bacon, och andra varianter av friterad mat. Jag hade inte räknat med att de skulle ha grillat kycklingbröst med salsa, avocado och ångade grönsaker. (”Low fat”-alternativet på Virgin Atlantic var förresten stekt kycklingbröst utan sås eller kryddning, med ångkokta grönsaker. Low-fat, no-taste.)

Att klara sig utan kontanter i Los Angeles är inte svårare än i Stockholm, med undantag för dricks som inte betalas i samband med en nota. Jag var lite orolig för parkering, eftersom de fortfarande har gammaldags myntmatade, individuella parkeringsmätare på många ställen. Det var dock inga större problem: jag hittade en parkering som tog betalt med kort, och på ett fiffigt sätt. Jag noterade bara vilket nummer min parkeringsruta hade, matade in numret i parkeringsautomaten, drog mitt kort och behövde sedan inte gå tillbaka till bilen med en biljett. Nästan som att använda kortet som parkeringsbiljett.

7-Eleven tog kort utan att ta signatur, kod eller legitimation. Det gjorde Starbucks också. Andra ställen tog både leg och signatur (möjligen för att jag svarat ”No, I don’t live in the States” på frågan ”Would you like a membership card?”). Jag gillar enkelheten i Starbucks- och 7-eleven-fallet, men jag gissar att kortutgivarna och bankerna inte är lika nöjda.

Dagens roligaste: lyckokakan jag fick på den japanska lunchrestaurangen sa ”You will travel far and wide”. Nu är det dags att släpa mig ner till hotellgymmet för att inte somna. Min kroppsklocka envisas med att klockan är strax efter fyra på morgonen, men hon är i själva verket bara drygt sju på kvällen.

Andras blogginlägg om , , ,

Kortsvårigheter

Lustigt nog inträffar mina kortsvårigheter i det land där kreditkorten föddes. På flyget kunde jag ringa och sms:a direkt från min flygstol, det var bara att dra kortet i den kombinerade fjärrkontrollen slash telefonluren. När jag kom ut från flygplatsen möttes jag av en välkomstkommitté av ”volunteers” som stod och samlade in pengar till fattiga barn genom att hjälpa nyanlända resenärer med ett välkomnande och information.

I USA är välgörenhet större, vanligare och viktigare än i Sverige. Jag kände mig som, well, Grinchen, när jag sa att jag inte hade kontanter på mig.

Dricks på restauranger verkar inte vara något problem. Igår kunde jag lägga till 5 dollar på kort-slipen på samma sätt som i Sverige. Däremot är dricksen på hotellet värre. Om jag har förstått det rätt så är det kutym att dricksa städarna, och det är en utmaning utan kontanter.

En sak är säker: utan kort är det omöjligt att göra en sån här resa. På biluthyrningen var man mer intresserad av mitt Visa-kort än av mitt körkort, som lika gärna hade kunnat vara en inplastad teckning ritad av en femåring vad dem anbelangade. På hotellet kollade de inte min identitet överhuvudtaget, men de kollade mitt kort.

Nu följer två kontantlösa dagar i USA. Det ska bli spännande.

Andras blogginlägg om , , , ,

Låt oss prata vänlighet

Låt oss prata vänlighet.

Det här är första gången jag är ute och reser helt på egen hand sen jag var 16 och flög till New York. När jag kommit fram till Heathrow, hämtat bagaget från SAS-flighten och checkat in det igen på Virgin Atlantic satte jag mig och funderade på trygghetsbehov och vänlighet medan jag väntade på flyget till Los Angeles. Jag uppfattar mig själv som en person som har lätt att lämna min trygghetszon och ge mig ut i det okända. Det jag inte förstått tidigare är hur stort kliv bort från trygghetzonen det innebär att åka ensam till ett främmande land; Det är mycket skräckblandad förtjusning över den här resan.

Här, på Heathrow, bland människor av en massa olika nationaliteter, ursprung och destinationer, förstod jag varför det bildas ställen som Chinatown, Rinkeby eller Little Italy. Ett svenskt par som varit med på SAS-flighten från Stockholm passerade förbi mig och plötsligt kände jag en helt irrationell samhörighet med dem. De här två var inte mindre främmande för mig än vilken annan random resenär som helst, men kulturellt och språkmässigt har vi samma referensramar. När allt är främmande, från infrastruktur och myndighetspersoner, språk och omgivningar så finns det en enorm trygghet i att vara med främlingar som pratar samma språk och upplever samma konstigheter. Motmedlet mot den här typen av kluster baserade på utanförskap är såklart inklusion. En viktig form av inklusion är vänlighet från dem som redan hör hemma.

Några som inte är duktiga på att vara vänliga är SAS. Vid incheckningen vägde min väska för mycket. Kvinnan som satt i incheckningen hade en lätt mästrande ton när hon nöjd skickade mig för att betala för övervikten. Tydligen är det inte så vanligt, då en arbetskamrat till mannen bakom specialbagage-disken frågade ”Va? Tar du betalt?” vilket gav en urskuldrande axelryckning till svar.

Virgin Atlantic däremot påpekade att min väska var lite för tung, men att de bjöd på övervikten den här gången, och rekommenderade mig att skaffa en resväska till eftersom jag då skulle få ta med mig mer vikt. Vänlighet.

Flygplatser kan vara de vänligaste platserna på jorden, i alla fall när det gäller att betala med kort. På Arlanda hittade jag inte ett enda ställe som inte tog kort. Inte på Heathrow heller. Däremot finns det saker man inte kan fixa utan ett kort. Som att betala för övervikt på SAS.

(Kortläsare behöver däremot bli mer användarvänliga. Inte minst för synskadade. Jag kan på rak arm komma på fem olika varianter av sätt att dra eller stoppa in mitt VISA-kort i de vanligaste kortterminalerna i Sverige idag.)

Andras blogginlägg om , , , ,

Klockan är knappt 18, men det känns som 02:44

Monica: (entering from her bedroom) Pheebs, you’ve been up for 24 hours! Go to sleep, honey. Th-this isn’t healthy.
Phoebe: No, no, I’m fine, and y’know why? ‘Cause of all the riboflavin.

– Vänner, S03E22, ”The One With The Screamer”

Jag har snart varit uppe i 24 timmar, och känner
a) att det inte är någon idé att lägga mig, jag kan lika gärna börja gå på Los Angeles-tid redan nu.
b) mig ungefär lika vass som en tegelsten (men jag har inte fått i mig mitt betakaroten)

Jag är färdigpackad. Det här är de tre viktigaste detaljerna.

Så länge jag har dem kan jag tackla det mesta. Bortkommet bagage, vilseåkning, you name it. Om två timmar och fyrtiosex minuter kommer taxin. Nästa inlägg kommer från utlandet.

Andra bloggares inlägg om , , , ,

♥ Dublin

Fördelen med att resa ensam är att det är lättare att bli uppgraderad som singelresande än i grupp. Den här gången hade SAS överbokat flygrutten Dublin – Köpenhamn – Stockholm, och de avlastade genom att flytta på mig till direktrutten Dublin – Stockholm.

Förutom att jag sparar en timmes resande och slipper transfern i Köpenhamn, har jag också lärt mig att jag i framtiden kommer att betala extra för barnfria alternativ. Finns det inte, kommer jag att ha med mig smågodis spetsat med Valium.

Hur som helst, Dublin har en hel del att erbjuda:

Spännande arkitektur. Jag har aldrig sett en sån snygg integration av spännande modern arkitektur och äldre bebyggelse av det mer pittoreska slaget. Kanske är det just kontrasten som gör det hela så tydligt.

Modern arkitektur möter äldre

Göteborgshumor. Pubarna har ofta namn som till exempel ”The czech inn” eller ”The Hairy Lemon”. Den sistnämnda ligger på Lemon Street i närheten av Harry Street. Dessutom har de ett café med hembakta bakverk. Såväl bakverk som inredning är som hämtade från Harry Potters Hogsmeade. Namnet? Queen of Tarts, såklart.

Queen of Tarts

Taxibilar. Enligt uppgift finns det mer än 20 000 registrerade taxibilar i Dublin. På kvällarna fylls gatorna av familjefäder (jag såg inte en enda kvinnlig taxiförare) som köpt en taxilicens för 6500 euro, och kör in extrapengar. Resultatet är att du inte kan kasta en sten vid 11-tiden en lördagkväll utan att träffa en taxi. Fyra, fem timmar senare har familjefäderna åkt hem och lagt sig vilket resulterar i lite taxibrist.

Restauranger väl värda ett besök är:
Miller’s Pizza, som tar pizza från bukfylla på bakfyllan till välkomponerade matupplevelser. Ciao Ciao är mikrotinad fryspizza i jämförelse.
Saba, som har asiatiskt tema, och korrekta styrkeangivelser. Jag tog en nudelrätt som hade tre av fyra stjärnor. Styrkan var mig till belåtenhet, och som jämförelse tycker jag att de flesta asiatiska restauranger i Stockholm mesar när de säger att något är ”starkt”. Missa inte den fantastiska (alkoholfria) Lychee-coolern.
Diep le Shaker gör mycket bra thaimat som känns fräsch (till skillnad från den flottiga typen som många restauranger får till). Dessutom kan du få maten hemkörd.

Shoppingen är inte världsklass, men definitivt på en helt okej nivå. Manlig grooming är ännu ingen hit på Irland, vilket framgår tydligt på Brown Thomas, Dublins motsvarighet till NK. Utbudet av herrdofter motsvarar Åhléns i Åmål, och manlig hudvård ligger tio år efter Stockholm. Jag fick tag på snygga skor, snygg Nike-väska och fyllde på min filmsamling med queerklassiker som Querelle, Maurice och Torch Song Trilogy. Jag är en dålig bög, innan Dublin-besöket hade jag inte sett en enda av dem. Dessutom fick jag tag i Yossi & Yagger, en israelisk film om två soldaters kärlek, som jag länge velat se. Personer som vill driva en framgångsrik filmbutik i Stockholm bör göra ett studiebesök på Laser (filmbutik på St Georges Street). Jag och David gick in för att hitta Tales of the City och bägge gick ut med 7-8 titlar vardera. Deras utbud av ”gay interest” och musikaler var imponerande.

Jag vet att jag sa att jag inte skulle kunna tänka mig att flytta till Dublin. Jag tar tillbaka det. Dublin kan inte konkurrera med Londons shopping och nattliv, men Dublin är charmigt, vackert och vänligt. När jag gifter mig med Jake kommer vi att köpa hus utanför Dublin. I London kan man bo på hotell.

Andras blogginlägg om , ,

Att hångla irländskt

Gaylivet en lördagkväll i Dublin är mycket bättre än gaylivet en fredagkväll. Antingen det, eller så var jag och David fullare. Vilket nästan är samma sak. Hädanefter ska majoriteten av mina fyllor vara på ren vodka.

Här skulle jag kunna be Dublin om ursäkt för att jag sagt att majoriteten av irländare är fula. Gårdagskvällen bjöd på två snygga äkta irländare – varav ena var sjukt bra på att hångla. Men det finns två orsaker till att jag inte gör det:

Dels håller irländarna själva med att det finns överdrivet många one, two och threebaggers bland dem. Darren, till exempel, som var kvällens första snygging, fattade direkt varför jag sa ”I didn’t think you were” när han svarade ”Yes, I am” på frågan ”Are you Irish?”. Om inte det räcker, titta på det här uppslaget ur GCN (Dublins motsvarighet till QX) där de har mingelbilder från klubbarna:

GCN bilder från Dublins uteliv
Den andra orsaken är att den absolut snyggaste killen vi såg igår, och vi pratar en 9,5 på Jake Gyllenhaal-skalan, visade sig vara fransman.

Darren hade pojkvän, vilket både han och jag garvade åt (”Yeah, sorry ’bout that. You should go out tomorrow night, there are more goodlooking people out on sundays!”) och det såg ut som om jag inte skulle få hångla irländskt. Spy Bar (!) i Dublin, som på lördagkvällarna kör gayklubb (well, om nu bögar och massa straighta tjejer kan kallas för gay) stängde strax innan tre. Precis när vi var på väg ut ser jag en sjukt söt kille. Blonderad, visserligen, men när slingor är teh shit är en okej blondering inte så dålig (jag tror det kallas för smakanpassning).

Din, som han hette visade sig vara irländare, 21, frisör och väldigt bra på att hångla. Jag ska inte recenera hans sex-skills, eftersom fyllesex inte är ett rättvist underlag, men han var lika bra på att hångla på förmiddagen innan han stack.

Jag har så mycket mer att berätta, som alltid efter en helg med David. Men nu är det dags för mig att gå ombord på planet, och medan ni väntar kan ni titta på en av Dublins sötaste äkta irländare:Din, den snyggaste lilla irländaren

PS. Vore jag inte så kär i mitt jobb så skulle jag lätt överväga att flytta till Dublin.

Andras blogginlägg om , , ,

Micke does Dublin

Det finns en första gång för allt. Här i Dublin har jag för första gången upplevt att jag vill hångla, men misslyckas för att alla är så fula.

Det finns en hel del bra grejer med Dublin. De har Starbucks och Wagamama här. Det finns över 800 pubar i staden, som i övrigt är mindre än Stockholm. Det finns enorma parkområden mitt i staden.

Men Dublin skulle kunna ha hus byggda i guld, fontäner med champagne och gratis Ben & Jerry’s hela dan, och inte ens då skulle jag överväga att flytta hit. För att termen ”fuckable” här i Dublin ska bli mer än en teoretisk företeelse (tänk ”näcken” eller ”snömannen”) så måste den utvidgas till ”allt som har har minst två ben, puls och är kroppsvarmt”.

I alla fall när det gäller killarna. Tjejerna överlag ser förvånansvärt bra ut. Hade jag varit straight så hade jag kunnat ligga mig blå utan problem, eftersom utseendekonkurrensen här lämnar walk over genom sin blotta närvaro.

Jag funderar på att starta en biståndsorganisation, typ ”DNA-hjälp från folk till folk – svenskar donerar sperma och ägg för att fylla på snyggkvoten på Irland.”

Ikväll ska vi ut och undersöka det hippaste gaystället för att se om det kanske går att hångla där, utan att vara full på gränsen till alkoholinducerad koma.

Andras blogginlägg om , , , ,

Random guide till Istanbul

Jag gjorde lite slumpmässiga anteckningar under vistelsen i Istanbul, och här kommer de ogenerat osorterade och lika slumpmässiga i såväl ämnesval som nyttighetsfaktor.

– Rökning är tillåtet i princip överallt. Det roligaste jag har sett var en taxi vi åkte med, som hade rökfri zon i baksätet men inte i framsätet. Kissfri zon i badkaret, någon?

– Kortbetalningar är mer utvecklade än i Sverige, trots att inkomstnivån inte är speciellt hög överlag (Turkiets totala BNP är lägre än Sveriges, och de har nästan åtta gånger så många invånare). Förutom att de på allvar kommit igång med att använda chip på korten och trådlösa terminaler, så har de även armbandsur som man betalar med genom att hålla dem framför en terminal.

– Bioföreställningar i Turkiet finns i två versioner: dubbade till turkiska och med turkisk text. De flesta biografer har en paus på femton minuter mitt i föreställningen, då man kan handla mer godis och läsk. Egentligen är det en kvarleva från tiden när man bara hade en projektor och behövde byta filmrulle, men då det främjar konsumtionen lever traditionen kvar. Don’t tell SF.

– Offentliga toaletter i de posha områdena (köpcentra, klubbar, turistattraktioner) verkar generellt vädligt rena. Jag har sällan stött på så fräscha toaletter i Sverige.

– Av någon anledning har man inte bokstavsordning bland de engelska nyheterna i boklådor. Däremot har man bokstavsordning när böckerna flyttar till de vanliga bokhyllorna.

– Ett av de bästa (well, i all fall snyggaste) köpcentrumen i Istanbul är Kanyon. Många butiker inklusive Harvey Nichols och Agent Provocateur, fräsch biograf med stora salonger, gym och restauranger i flera prisnivåer. Mycket posh och mycket västerländskt.

– Jag fick höra att det är varmt men inte speciellt fuktigt. Det var halvrätt. Varmt på sommaren, och mycket fuktigt. Få taxibilar har AC, de få som har det ser du genom att de kör med alla rutor uppvevade.

– Taksim är typ Istanbuls motsvarighet till Drottninggatan. Mycket sevärt på grund av sidogatorna, där de riktiga juvelerna ligger. Till exempel något slags outletgata där märkeskläder tillverkade i Turkiet, men som av någon anledning inte fick följa med till butikerna, kan köpas för 5 lire styck (ca 25 spänn). Märken vi hittade var H&M, D&G, sponsortröjor till Scandinavian Masters, Diesel och Betty Boop (!). Allt ligger huller om buller i stora högar och det är lite skattjakt över det hela. I Taksim finns även världens hittills godaste lemonad på The House Café. Även maten på The House Café är god, framför allt pizzorna (päron och roquefort-pizza, någon?). Musikintresserade hittar en hel klunga med butiker som säljer allt i instrumentväg.

– Ortaköy har ett hamnområde som är trevligt på kvällen. Även här finns ett The House Café, där man kan dricka drinkar och kolla på den stora bron när den ändrar färg.

– En av de bästa klubbarna vi var på heter 360 och ligger mitt i Taksim, på terrassen till ett av de högsta husen. Fantastisk utsikt över Istanbul. Bra housemusik med DJ slash livetrummis, runt hundringen för alla drinkar och is i pissoarerna (vilket är enormt civiliserat).

– Vill du gå på turkiskt bad, Hamam, ska du undvika Cagaloglu som skryter med att de är med i ”1000 places to see before you die”. Sönderturistat, behandlingarna är slafsiga och slumpmässiga och allt är kommersialiserat in absurdum. Vill du se insidan på det 300 år gamla badet ska du bara betala inträde och tvätta dig själv. Vill du ha en behandling på Hamam (vilket rekommenderas), välj en hamam som inte är turistig.

– Alla i Turiket kör som biltjuvar. Bilbälten används i princip inte, och de flesta taxibilar saknar själva låsen för bilbältena i baksätet. Att kolla döda vinkeln ingår inte i turkisk körkortsutbildning, istället är det upp till den som ligger i döda vinkeln att tuta om hen känner sig trängd. Taxiförarna tutar ofta och mycket, men det är onekligen spännande att ligga i döda vinkeln för en lastbil i 150 knyck på motorvägen. Överlag behandlas trafikregler mest som rekommendationer, men av någon absurd anledning fungerar det rätt bra. Taxi är billigt, dock är det inte ovanligt med taxichaffisar som blåser turister genom att köra omvägar.

– Istanbul väntar likt Kalifornien på Den Stora Jordbävningen som kommer sluka hela staden. Den istanbulska inställningen är fatalism: är det menat, så händer det.

– Om bögar och flator lider av internaliserad homofobi så lider turkar än mer av ett slags internaliserad rasism. Ju ljusare du är, desto finare. Mycket av high end-reklamen innehåller personer som ser ut att komma från norra europa. Vidrigt, men det går hem.

– Att uttala turkiska ord är lätt om man lär sig reglerna. ”Ğ” är stumt och förlänger bara vokalen innan. Bokstaven ”i” utan prick uttalas som ett mellanting mellan ”ö” och ”y”, medan ”i” med prick uttalas som vanligt. ”C” uttalas som g:et i engelskans ”George”. C med cedilj, ç, uttalas som ett kort ”ch” i engelskans ”choose” och s med cedilj, ş, uttalas som ett kort sh i engelskans ”she”. Jag fattade aldrig om det var någon skillnad mellan ”u” och ”ü”, men att uttala bägge som ett mellanting mellan ”y” och ”u” funkade bra.

– Enda moderna museet i Mellanöstern ligger i Istanbul. De har gratis inträde på torsdagar och det mest sevärda där var taket av böcker och Andreas Gursky-utställningen som pågår i en knapp månad till. I utställningen kan man bland annat se det som idag är världens dyraste foto: ”99 Cent II, Dyptych

– Ser du judisk ut ska du passa dig på basaren. Det förekommer att det finns olika prislistor beroende på land, och (de som antas vara) judar får betala högsta priserna.

Andra bloggar om: , , ,

Tacktal till den turkiska gästvänligheten

Jag vill härmed tacka följande personer och företeelser för att min Istanbul-vistelse blev fantastisk:

Ayşe och Erşan, som lät mig och Mr Endi bo i deras lägenhet, visade runt i Istanbul, tolkade och fixade ”special turkish price” på basaren (och köpte tandborstar när vi för tionden gången glömt göra det).

Taxichaffisen som kunde exakt två ord på engelska, (”very” och ”good”), kallade mig Michael Jackson och inte försökte blåsa oss trots att vi så uppenbart är två turistnollor. Däremot hoppas jag att Murat, den taxichaffis som blåste oss, köper sexuella tjänster av fel personer för pengarna och drabbas av fem sjukdomar på G (inklusive gonorré, gulsot och gangrän i sin ejderha) innan han förlorar sina taşak i en knepig olycka med en häftapparat.

Ahmet som släpat runt oss på bra (och mindre bra) klubbar och såg till att vi fick turkisk fyllemat innan han skickade hem oss fulla på lejonmjölk och något som färgades rött och smakade brustabletter när man blandade det med vodka.

Öhmer, en fantastiskt avslappnad och ödmjuk kille som bjöd in oss till en dag vid deras pool och sen på häng i hans fantastiska hus, med utsikt att döda för:

Utsikt att döda för

Jag upptäckte att min K800i har något som kallas ”panorama”. Då tar man tre bilder som telefonen syr ihop till en enda. Resultatet blir ungefär så här:
Utsikt att döda för

Starbucks för att de försåg oss med ett ”home away from home”. Jag borde egentligen bli skrämd av faktumet att det känns ”hemma” att gå in på en Starbucks. Efter att ha läst ut jPod är jag emellertid ännu mer förälskad i amerikansk populärkulturkapitalism än jag varit hittills.

I avdelningen ”thank you for sharing” kan jag berätta att Josh Hartnett spelar en vekling i 40 days and 40 nights. Jag har gått ”9 days and 9 nights” och jag har långt kvar innan jag börjar känna av de lindrigaste av hans symtom.

(Fortsättning följer …)

Andra bloggar om: , ,

(… på Turkiet i allmänhet. Fortsättningen, alltså.)