Nu är det offentligt: jag har sagt upp mig på Björn Borg och börjar i februari på Mag+ där jag ska jobba med att skapa digitalt innehåll och storytelling.
Jag skriver mer utförligt om processen och vad jag har lärt mig på min engelska blogg. Jag kommer att fortsätta skriva i min svenska blogg även framöver, inte minst för att upprätthålla mina kunskaper i svenska, men det kommer att komma en del personliga inlägg även i den engelska. Du får gärna följa mig både här och där.
En av mina operativa arbetsuppgifter är att sköta Björn Borgs internationella Facebook-sida. Det är lärorikt och intressant ur många aspekter, kanske främst för att det är en av få kanaler där vi direkt kan prata med konsumenterna utan filter som återförsäljare och distributörer.
En av våra plattformar kallas för ”Swedish Exports”. I korthet går det ut på att våra fans kan ta foton på sig själva för att visa sin personlighet i Björn Borg-underkläder, och har då chansen att vinna priser varje månad. En av sakerna jag är extra nöjd med är att vi istället för att använda våra imagebilder med professionella modeller, som denna:
… istället använder veckans Swedish Export, som vi korar varje måndag, som profilbild. Här är några exempel på foton vi använt:
Dessa fotografier modereras så klart. Det är förvånansvärt få pornografiska eller olämpliga fotografier som skickas in, och totalt sett under mitt år på Björn Borg har jag nekat en handfull fotografier. Veckans vinnande bidrag tycker jag är lekfullt och vågat. Väldigt lite ”porr” och väldigt mycket ”glimten i ögat”. Ska jag jämföra med underklädesreklam generellt så är denna väldigt lite ”sex”. Det mest pornografiska är att man ser sidan av bägge killarnas skinkor.
Våra fans älskade bilden. Trots 35 000 ”likes” är det sällan vi får så många kommentarer och gillningar på så kort tid som denna bild fick. Facebook däremot, tyckte att den var stötande (läs: pornografisk). Igår kväll fick jag ett meddelande att bilden raderats. Det intressanta är att det var mitt personliga konto som blev blockat tills jag (på två olika ställen, och tre gånger totalt) bockat för en ruta där jag lovar att jag läst Facebooks riktlinjer kring fotografier och lovat att i framtiden inte ladda upp fler ”stötande” fotografier. Dessutom bröts samtliga Facebook Connect-kopplingar jag hittills gjort (bara det i sig är ett stort jobb att återställa).
Det här är pudelns kärna kommer: Facebook gör uppenbarligen helt andra bedömningar än vi kring vad som är ”pornografiskt innehåll”. Det finns inget definierat, och när man är ett varumärke som sysslar med underkläder blir denna gränsdragning väldigt luddig och ibland godtycklig. Vad är ”stötande” här? Liksom andra stora företag (hej Google!) är Facebook en ansiktlös jätte som man aldrig kan prata med. Policies och riktlinjer appliceras utifrån ett knepigt godtycke som många gånger baserar sig i amerikansk mainstreammoral. I det här fallet är Facebook väldigt luddiga kring konsekvenserna om det här skulle upprepas igen. Kommer mitt personliga konto bli permanent blockat? Eller kommer de att radera Björn Borgs Facebooksida, som vi har investerat pengar i på flera sätt? Att i det läget få gehör för ett överklagande känns svårare än att boka en möte med Barack Obama. I det senare fallet vet jag hur jag skulle börja. Jag skulle framför allt få svar på mina förfrågningar. Facebook och Google är omöjliga att få någon riktig kontakt med (och med ”riktig kontakt” menar jag kontakt med personer som kan göra något och inte bara säga ”det är vår policy”). Små varumärken (med små menar jag mindre än Starbucks, NIKE och H&M) har väldigt lite att säga till och och får väldigt lite gehör hos Facebook. Det är något som behöver diskuteras och något som Facebook måste ta tag i.
Ett annat, mer akut problem, är att våra fans riskerade att tro att det var vi som raderat bilden, tillsammans med alla deras kommentarer.
Så här valde jag att lösa situationen. Jag skapade först en Facebook-vänlig version av bilden och gjorde sen en uppdatering med en liten glirling till Facebook:
Först och främst argumenterar Niclas utifrån att det skulle finnas en konflikt mellan att ta ställning/ansvar på riktigt och att tjäna pengar. Den konflikten är fiktiv. Man kan göra både och, ingendera eller bara ena av dem. Det finns flera vägar att gå, och bara där sker per definition ett ställningstagande.
Han missar totalt att IKEA inte bara tar ställning för homosexuella; de svär i kyrkan. Italien är ett katolskt land och har en konservativ syn på familj. Att i ett sånt klimat annonsera med ett homopar och säga (ungefär, översatt från italienska):
”Vi välkomnar alla familjer. Hos oss kommer du att känna dig hemma. Vi vill göra livet enklare för alla, alla familjer, alla par, vem de än är.”
är ett ganska radikalt ställningstagande som öppnar för en massiv proteststorm. (Faktum är att en av Italiens största dagstidningar kallar kampanjen för ”svensk imperialism”)
Han utgår också från att man tjänar mer pengar på att att sticka ut från normen än att följa den. Inte heller det är sant. Vi kan ta sajten Familjeliv.se (som verkar på en av världens mest progressiva marknader, Sverige) som exempel: hade de varit lite edgy hade de sagt att de var ”Sveriges största mötesplats för föräldrar”. Det ställningstagandet skulle vara långt ifrån ”queer”, det skulle på sin höjd vara neutralt. Istället väljer de ett konservativt ställningstagande: ”Sveriges största mötesplats för kvinnor”. Femtiotalet ringde och ville ha sin syn på kvinnorollen tillbaka, men Familjeliv.se är för upptagna att prata med annonsörer för att svara i telefonen.
Faktum är att när man tittar på reklam som på något sätt skildrar homosexuella, och undantar organisationer som jobbar med homosexuella eller företag som exklusivt riktar sig till en homosexuell målgrupp, så utkristalliserar det sig snabbt ett mönster: homosexuella – såväl personer som situationer – är oftast källan till ”the comic relief”. Det finns också få länder i världen där företag kommer undan med uttalad gayreklam som skildrar homosexuella ur ett neutralt eller positivt perspektiv. Ta till exempel Heinz kampanj i Storbritannien, som blev indragen sedan tittare ringt och klagat på att den var stötande. I USA har Disney blivit utsatta för bojkott när de gav samma rättigheter till homosexuellas partners som heterosexuellas länge haft.
Ett av de modigaste varumärkena när det gäller gayreklam, Absolut Vodka, ville inte köra en kontroversiell reklam som stod upp såväl för kvinnors som för homosexuellas rättigheter. Istället blev det Björn Borg som vågade nappa på idén och körde den (nu jobbar jag visserligen för Björn Borg sedan ett år tillbaka, men jag tyckte redan innan att just denna reklamfilm är en av de bästa homoinkluderande reklamfilmerna som någonsin gjorts). Jag vet inte om Absolut tackade nej för att det inte passade deras varumärke, eller för att den helt enkelt är för kontroversiell, men jag lutar åt det senare. Den här hade lett till en proteststorm och bojkotter om den visats på tv i USA. Tittar man på kommentarerna så är det från västländer som de mest hatiska kommer. USA, Polen. Jag har svårt att tro att Italien, ett av Europas mer religiösa länder, har en mer progressiv syn på homosexualitet.
Det är ofta, och i de flesta länder, mycket lättare att göra reklam som driver med homosexualitet, eller där heterosexuella män råkar göra något med homosexuella undertoner för att de älskar, säg, Doritos.
För varje reklam där homosexuella framställs i neutral eller positiv dager, kan jag visa dig tre av samma slag som Doritosfilmen ovan, eller värre. Faktum är att företag kan välja att vara direkt homofoba och tjäna pengar på det, som Cachaça Magníficas reklam från förra veckan:
Min huvudsakliga poäng är denna: företag ska tjäna pengar, annars är de ”non-profit organizations”. Företag kan marknadsföra sig, för att tjäna pengar, på samma sätt som Cachaça Magnífica eller Doritos; genom att driva med homosexuella och främja homofobi. Eller så kan de göra det som IKEA, Ben & Jerry’s, Google och Apple. Att säga att det inte är ett ställningstagande är att leva i en homosexuell bubbla som är väldigt liten och ytterst få förunnad.
Jag har har egentligen inte funderat så mycket på träningskallingar annat än att jag aldrig tränar i samma kallingar som jag bär till vardags. Till vardags är det bomullskallingar som gäller, på träningen föredrar jag syntetmaterial som torkar snabbare och inte suger åt sig lika mycket vätska som bomull. I övrigt har jag inte funderat så mycket på det. Ända tills jag för provade riktiga funktionskalsonger: material som andas och aktivt leder bort fukt, lite längre ben, och ficka för paketet.
Extra intressant är det eftersom jag för tre år sedan sågade Frigos kalsonger med just en ficka för paketet. Då var det dock mer kvaliteten på kallingarna än själva funktionen, även om den senare var omständlig med dragsko-konstruktionen. Här är funktionen enklare, det är en ficka utan dragskor eller inställning som separerar paketet från kroppen.
Just fickan håller paketet på plats utan att klämma in det, mycket på samma sätt som jag föreställer mig att en bra tränings-BH gör för tjejers bröst. En annan bonus här är att de sitter kvar på plats efter två tuffa pass, även om man som jag har fotbollslår. Samtidigt smiter de inte åt för hårt runt låren.
Igår hände dock en intressant sak. Fickan lyfter även upp paketet, och under andra passet så hamnade det lite snett. Shortsen jag hade på mig var ett par Nike i ett tunt tyg med ganska tungt fall. Konturer syns igenom väldigt bra. Det resulterade i att sista halvan av passet såg mitt skrev väldigt mycket ut som Julius skrev gör i bilden nedan (Julius är killen i röda Rufskin-byxorna, fotot från senaste numret av V Man och är signerat Mario Testino – det är värt att kolla in hela fotoserien)
Jag kunde inte gärna ställa mig och gräva i byxorna inför tjugotalet Bodypump-deltagare, så jag fick vackert försöka låtsas som ingenting. Nå, jag rev i alla fall inte sönder byxorna den här gången.