King och reklamen

Senaste numret av King innehåller reklam från Dressman.

De enda personer som kan bära Manunderwear med värdighet är fjortonåriga killar vars mammor handlar kalsonger åt dem. Manunderwear är lika sexigt som Crocs och midjeväskor. Minns ni de speedoliknande kalsongerna i grälla pastellfärger man köpte på tub på H&M förut? De är ungefär lika coola som Manunderwear.

Bortsett från vad märken som Gucci och Dior tycker om att bli exponerade tillsammans med ett märke som får Överskottsbolaget att verka hett, så vet jag inte om jag vill läsa en tidning som vill visa mig Dressman-annonser.

Något jag gillade däremot var Hugo Boss annons med deras nya parfym, Euphoria. Doftprovet var jäkligt snillrikt i form av en liten våtservettsliknande sak som låg under ett tunt skyddande lager. Jag älskar fiffiga nya sätt att göra gamla saker på.

Jag ska snart sluta tjata om King, men en sak till: de har två insändare apropå homovänlighet och att King inte använder (halv-)nakna brudar. En (straight?) kille som gillar King eftersom den lyckas krossa fördomarna om att modetidningar är ”fjolliga”, och en från en bög som hyllar King för att den inte är sådär tonårsbrölig som Caf? och Slitz blir på grund av brudarna. Det må vara som det vill med den saken, men King är fortfarande heteronormativ och smått ängslig när det gäller homobiten. Man vet inte riktigt hur man ska förhålla sig, helt enkelt. Ta bara testet om fåfänga i förra numret, där man lyckades undvika att fastna i heternormativa fällan fram till sista frågan, där man föll dit så det skvätte.

Hur som helst. Kan man bli sunkstraightare än Dressman? Sunkstraighthet som dessutom smittar av sig på King.

Andra bloggar om: , , , , ,

Komatos service

Nyligen uppdagades det att personer som ligger i koma kan vakna till liv av en sömnmedicin. Louis, som legat fem år i koma fick sömnmedicin mot spasmer i en arm, men istället för att somna vaknade han till liv i ungefär två timmar. Nu har han fått medicinen i sju år med följden att han under två timmar varje dag kan prata och röra sig. Medicinen har testats på 150 patienter, och 60 procent av dem har blivit bättre.

Tydligen har man kört dessa experiment i Stockholm, och numera släppt ut patienterna för att se hur de klarar sig i arbetslivet.

Ta till exempel tjejen som jobbade på Waynes Coffee i Konserhuset igår. Hennes koalasnabba service kan bara vara ett resultat av kombinationen hjärnskada och sömnmedicin. Jag tror hon måste sniffa lim också, eftersom hon lyckades glömma ”latte på SOJAMJÖLK” under den sekund det tog att vända sig från kassan till kaffemaskinen. Det var långt ifrån fullsatt, men kön var rätt lång på grund av hennes oförmåga att fungera. ”Man blir lite hjärnslö av att stå här en hel dag” sa hon ursäktande när hon misslyckades med min beställning. En dag? Hon måste stått där en vecka i sträck.

Jag är inte lika säker på om Roxypersonalen är hjärnskadad, om de bara knaprar Zolpidem i förebyggande syfte eller om de bara är allmänt söderflummiga. De verkade något smartare än tjejen på Waynes, men deras takt fick Kristina Lugn att framstå som Piff & Puff på speed. När jag skulle beställa min andra öl stod jag i baren med pengarna i handen och tittade på när en i personalen tog en kvart på sig att göra två dry martinis. Den andra irrade vilset runt och studerade kassan noga innan han slog in en stor stark och en tredje hade fullt sjå med att verka upptagen utan att verka göra något alls.

Lägg till tanten på NK Kök som var snorkig som fan och inte hade koll på deras sortiment så har du triss i kackig service.

Stockholmsk service i ett nötskal: antingen är den släpig och hjärndöd, eller så är den snorkig. Men den är mycket sällan bra.

Andra bloggar om: , ,

Dagbok från en dejt, del 3

« Dagbok från en dejt, del 2

Måndag 18 september
Frågan nu var: hur skulle jag göra? Hur länge är lagom att vänta? Jag hatar tredagarsregeln och jag är inte bra på dejtingspelet. Hur Carrie Bradshaw-van jag än kan vara när det gäller andra så är sanningen att Linda Rosing är bättre på Sveriges statsskick än jag är i såna här situationer. Måndagen spenderade jag i något slags trötthetskoma. Jag ledde pass på kvällen som gjorde ont redan under uppvärmningen. Är huvudet dumt, får kroppen lida. Huvudet led visserligen en hel del också, men det hindrade mig i alla fall från att överanalysera.

Tisdag 19 september
Tisdag eftermiddag bestämde jag mig för att det fick vara nog nu. Jag skulle ringa. Det är lustigt, jag har stått framför 200 högskolestudenter och föreläst, jag har hoppat fallskärm fler än 150 gånger och jag har suttit i morgonteve och pratat, men sällan har jag varit så nervös som när jag slog numret (okej då, första fallskärmshoppet var värre, men det här kändes verkligen vidrigt). Djupt andetag. Sitt ner. En signal. Två signaler. Telefonsvarare. Var cool.

”TjenadetärMickejagtänktebarahörahurlägetärochkollaomduvillhittapånågotnånkvälldukanväl-
slåensingalnärduhördtehärsåsnackasvitjena!”

Så mycket för coolhet.

Jag fick en utvärdering från beställaren av mitt gigantiska projekt jag skött under mina första sex månader på jobbet. Toppbetyg rakt igenom. Fantastiskt resultat, inte minst med tanke på hur omfattande projektet var och faktumet att jag aldrig jobbat med evenemang tidigare, men kontrollfreaket hindrade mig från att njuta. Jag vet inte om någon som inte är kontrollfreak fattar exakt hur jobbigt det är att lämna över kontrollen till någon annan. Skulle han ringa överhuvudtaget? Hur länge skulle det dröja isåfall? Det krävdes mycket energi för att kliva av den emotionella berg- och dalbanan och istället fokusera på arbetsuppgifterna. Tack och lov innebär tisdagkvällar Bodycombat och Bodyjam. Tack och lov, eftersom det annars hade varit triathlon i telefonbevakning. Som hade gjort mig spritt språngande galen, för telefonen ringde inte alls den kvällen. Fan.

Dagbok från en dejt, del 4 »

Andra bloggar om: ,

Farväl arsle

Jag är just hemkommen från att ha sett ”Farväl Falkenberg”. Om ”Lady in the Water” är favorittippad i kategorin ”Årets sämsta film” så är ”Farväl Falkenberg” klar favorit i kategorin ”Årets mest överskattade”. Visst, fotografin är härlig och greppet annorlunda. Men filmen lämnade mig totalt oberörd. Jag kände ingenting när den var klar. Jag rycktes inte med i berättandet, jag fattade inte vad filmen ville förmedla och jag kunde inte ens uppbåda lite hat för att jag suttit där och slösat bort nästan två timmar. Eller jo förresten, jag kunde uppbåda en hel del hat som riktade sig mot salong 1 på Saga. Det är Stockholms mest obekväma salong. Hur jag än vände och vred på mig så kändes det som om sitsen krympte och blev hårdare för varje minut. Jag satt i biositsarnas motsvarighet till Christine, och den lyckades hela tiden träffa ett ömtåligt ställe på skinkorna hur mycket jag än försökte byta ställning. Det kanske smittade, för jag känner fortfarande att mitt arsle är ömt och träaktigt på samma gång.

Det är synd, för Saga är också en av två biografer i Stockholm som har riktigt trevlig service. Den andra är Astoria i Sickla.

Hur som helst så applåderade ungefär halva publiken när filmen var slut. Det säger mer om hur dålig svensk film generellt sett är, än om hur bra just den här var. Hade det här varit en, säg kanadensisk eller brittisk produktion hade filmrecensenterna skrattat arslet av sig, och då hade jag sluppit få träsmak i mitt.

PS. Den som jämförde den här med ”Fucking Åmål” döms härmed till att se ett Kevin Costner-maraton i salong 1 på Saga. Utan pauser.

Andra bloggar om: , , , ,

Dagbok från en dejt, del 2

« Dagbok från en dejt, del 1

Lördag 16 september, kväll
På kvällen skulle jag och Christel hem till Wille och ha en soft hemmakväll. Mysbyxor, Ben & Jerry’s, pizza, snack och bra film. När jag gjorde mig i ordning satte jag på mig jeansen som min häck blir så snygg i, den nya bruna skjortan som sitter snyggt över bröstkorgen och min nya svarta mc-inpspiererade jacka. Mys my ass, vi skulle ut till stället där M skulle spela, och Wille och Christel skulle med om jag så fick släpa dit dem i öronen. Att gå dit själv skulle vara så needy och desperat att jag inte skulle återhämta mig före pensionsåldern, men att gå ut med två kompisar var just the thing. Ingen av dem var svårövertalad, som tur var.

Vi hade några timmar att slå ihjäl med vin, drinkar, prat och pizza hemma hos Wille innan vi drog till stället i fråga. När vi kom in var det lagom fullt med folk, och det var fullt ös. M stod i DJ-båset och jag tror att Christels exakta kommentar när hon fick se honom var ”Mikey, att se er två hångla vore som att se Brad och Angelina hålla på”. En vacker komplimang är en trovärdig överdrift.

Kvällen var suverän. Jag var lagom berusad för att känna en skön buzz i hela kroppen, musiken var verkligen bra (och det tyckte jag inte bara för att jag ville hångla upp DJ:n), och människorna var roliga. När Justins ”Sexy Back” spelades fick jag feeling igen.

Lång historia kort, Christel och Wille gjorde mig sällskap till stängningsdags. Christel drog vidare, Wille drog hem och jag skulle på nattpromenad med min coola DJ. Nattpromenaden blev oplanerat en natt-taxi följt av riktigt bra sex. Natten som följde var inte vilsam – jag är ovan att sova bredvid någon annan, och jag hade sprit i kroppen – men den var trevlig. Dagen efter blev hård och kvällen efter blev värre, men det var det värt.

Dagbok från en dejt, del 3 »

Andra bloggar om: , ,

Dagbok från en dejt, del 1

Jag har lovat mig själv att alltid vara ärlig i bloggen. Ibland är det riktigt svårt. 100-listan var tuff, trots att jag delade upp den i tio delar. Likaså kände jag mig mer naken än någonsin när jag publicerade historien om verklig kärlek. Det här leker i samma bollpark. Samtidigt är det här det mest spännande inlägg jag hittills krivit. Jag börjar skriva på den här historien idag, lördag 16 september och jag har ingen aning hur den kommer sluta.

Lördag 16 september, eftermiddag
När man går på dejt med någon man träffat över nätet spelar det egentligen ingen roll hur långa brev jag växlat och hur många foton jag sett. Den bilden jag har stämmer sällan helt överens med verkligheten. Ofta är skillnaderna tillräckligt små för att övergången ska bli smidig, men ibland är de stora nog för att jag ska snubbla mentalt på dem.

Jag har märkt att jag redan de första tre sekunderna på dejten bestämmer mig för ”ja”, ”nej” eller ”kanske”. Tidigare när jag dejtade folk blev det oftast ”nej”. Numera är det ”kanske” som dominerar, medan ”ja” är lika sällsynt nu som då. För att komplicera det lite kan kan såklart ett ”nej” bli till ett ”kanske”, ett ”kanske” kan bli ett ”ja”, och ett ”ja” kan bli ett ”Jag äter hellre en burk plåster”.

Dejten med M idag var ett ”ja” som blev ett ”ja!”. Det där jobbiga, pinsamma ”jaha, det var så här du ter dig irl, och nu då?”-ögonblicket försvann lika snabbt som det kom. Det var inte tyst speciellt långa stunder under vår promenad från Hötorget till Kungsträdgården via Djurgården och Gamla Stan. För mig kändes det som om vi vid en första anblick hade tillräckligt gemensamt för att fungera ihop, och samtidigt var tillräckligt olika för att det inte ska bli ospännande.

Jag är normalt rätt avslappnad och laidback när det gäller sociala kontakter. Men så fort det gäller dejter så är det som om jag skulle lida av personlighetsklyving, men istället för Dr Jekyll och Mr Hyde så är det Micke och Herr Tönt. Jag är så jävla ocool när det gäller dejter.

Vi hade pratat om bra låtar just nu och jag nämnde Justin Timberlakes nya singel, ”Sexy back”, som jag trodde han skulle gilla. Dejten avslutades med en sväng till Megastore, där han köpte singeln och vi sa hejdå på T-centralen med ett ”Vi hörs!”. ”Jag hoppas verkligen det”, tänkte jag.

Dagbok från en dejt, del 2 »

Andra bloggar om: ,

Två kolor var allt som krävdes

Varje gång jag ser honom i korridoren ser han stressad och butter ut. Med en rynka mellan ögonbrynen går han förbi och tittar rakt framför sig. Jag la märke till honom redan första veckan på nya jobbet. Jag tror att jag sett honom någonstans förut, men jag kan inte för mitt liv komma på var.

Han ser bra ut. Medellång, mörkblond, smalt ansikte och schyst, avslappnad klädstil för en säljare. Jag har aldrig haft någon anledning att inleda ett samtal med honom, och jag har ingen aning vad han heter. Han ser ut som en Fredrik.

Häromdagen städade jag efter mitt stora evenemang jag projektledde och hade en kartong kolor som skulle tillbaka till ägaren. Med kartongen under armen promenerade jag upp en våning för att lämna godiset på rätt ställe, lämpade av den på ägarens skrivbord och grabbade en näve kolor till mina arbetskamrater som var förkrossade över att jag faktiskt skulle lämna tillbaka hela kartongen. Färska choklad och mint-kolor är lite av en hårdvaluta här på kontoret.

På väg ner igen passerar jag en arbetsplats där han sitter. Han tittar väldigt koncentrerat på sin skärm, och jag tänker ”Äh, vad fan …” och ger honom två kolor i förbigående. ”Här, du ser ut att behöva några”, säger jag och hinner precis se hans överraskade och strålande leende, som jag besvarar med ett eget, innan jag fortsätter ner till min våning för att fortsätta efterarbetet.

Plötsligt känns hela dagen lite roligare.

Andra bloggar om: ,

Lars Ohly spelar fickpingis

Här är lite valuta för pengarna för dig som betalar tevelicens. Lars Ohlys långfingergest i all ära, men det är betydligt roligare att se Lars Ohly spela fickpingis. Det enda som skulle kunna toppa det här är Lars Ohly som spelar fickpingis mot Göran Persson. På bortaplan.

(Cred till Erik för tipset)

Andra bloggar om: , ,