Det är inte ett yrke. Det är en livsstil.
Tevespel, film, teveserier och musik. Ofta i den ordningen.
Eva Cassidy har lite elakt kallats ”världens bästa karaokesångerska”. Hon hade inget eget material, men både hennes röst och hennes tolkingar av låtar är fantastiska. Hon fick aldrig något större erkännande under sin livstid, trots en skara trogna fans. Eva dog i cancer 1996, och har sedan dess blivit uppmärksammad både i tidningar och teve. Hennes tolkning av ”Over the rainbow” är en av de bästa någonsin. Lyssna själv:
Andra bloggar om: eva cassidy, over the rainbow, musik
Det är såna här kvällar, när jag känner mig tom, melankolisk, liten och samtidigt likgiltig inför tillvarons intighet på ett sätt som inte ens en glättig sitcom av Vänner-kaliber kan lindra, det är såna här kvällar som Israel Kamakawiwo´oles version av ”Over the rainbow” är som bäst. Inslagen av ”What a wonderful world” hjälper till att förstärka den längtande, hoppfulla melankoli som bor i texten, och jag känner att sången förstår mig. Lyssna själv (Det här är inte originalvideon. Det är något corny fan som gjort en ointressant slideshow, men låten är bra).
Andra bloggar om: israel, israel kamakawiwo�ole, musik, over the rainbow
Michael Jackson som inspiration till affärsid�er kan vara både bra och dåligt. Ta Heron Citys barnpassning-slash-lekland, till exempel. Där kan barn bland annat kan köra elektriska bilar och motorcyklar. Intill körbanan finns en skyltdocka utklädd till polis som övervakar trafiken. Tittar du noga på dockan så ser du att det under visiret ser ut som en Michael Jackson-docka. I skala 1:1. Läskigt bara det, men det blir ännu läskigare när du inser att du är inne i en barnpassning. Dödsdömd affärsidé: ”Michael Jacksons barnpassning”.
Desto bättre idé på vinfronten har inspirerats av Michael Jackson: när föreståndarna för en vingård hörde att Michael Jackson kallade vin för ”Jesus juice” föddes just vinmärket ”Jesus juice”. Etiketten innehåller såklart referenser till både Jesus och Michael Jackson:
Vilken kyrka blir först med att ta in det märket som nattvardsvin? Kommer det som färskpressad variant? (Cred till Pac för länken)
Andra bloggar om: michael jackson, vin, jesus juice, affärsidéer
Jag är befriad från mitt Star Trek: Voyager-beroende. Jag trodde det skulle bli häftigare när Borgerna kom. Mörkare. Icke. Efter tre säsonger är det lika präktigt och glättigt som Kristin Kaspersen i lusekofta. Det häftigaste som hänt på trettiosex avsnitt är att Sarah Silverman har haft en roll i två av dem. Jag gjorde slut med Star Trek, och fick nästan omgående bekräftelse från Brafilm: paketet från dem innehöll inte nästa Star Trek: Voyager-skiva utan Clueless.
I mitt minne är Clueless allt det där som Mean Girls vill vara. Och även om den inte är det, så är Breckin Meyer med i den. Det räcker. Jag har en förträngd fetisch på den dumsnälla collegekillen. Jag skulle kunna analysera vad det beror på, men jag tror att det ramlar ut fler monster ur den ångestgarderoben än jag kan hantera så här post-Pride, så dörren får vara stängd ett tag till. Hur som helst är ”Breckin Meyer” vad du hittar i framtidens filmencyklopedier när du tittar under ”high school- och collegefilmer: den dumsnälla birakillen”. Jag går igång hårt på honom. Det roliga är att jag har sjukt svårt för dumhet i verkliga livet. Är det det här som alla sexologer menar när de pratar om skillnaden mellan fantasi och verklighet när oroliga killar skriver om att deras fantasier om sex med flickvännen slinter och blir en trekant med bästa killpolaren?
Andra bloggar om: star trek, clueless, film, breckin meyer
Jag sjöng om vilda, jonglerande nunnor istället för stridsvagnar (finns det något bättre svenskt ord för ”juggernaut”?) och kom på att jag det finns minst en felhörning i ”Bananflugornas Herre” av Fredrik Eklund.
I pocketupplagan står det på sidan 36:
[Christina Aguilera] skrek ”Wanna get dirty, sweat all over my body, wanna get randy, it’s time for my own album”
Personligen har jag hört något helt annat och var tvungen att kolla upp det. Texten går
It’s about time that I came to start the party
Sweat drippin’ over my body
Dancin’ gettin’ just a little naughty
Wanna get dirty
It’s about time for my arrival
Jag hade kunnat tro att det var ett artistisk grepp att låta sitt alter ego höra fel, om boken i övrigt inte varit så full av stavfel, felsyftningar och konstiga meningsbyggnader att jag var tvungen att läsa den två gånger. Första gången försvann budskapet i de konstiga liknelserna och språkfelen, andra gången upptäckte jag att det egentligen inte fanns något budskap. Det handlade mest om posering. Jag förstår inte hur kritikerna kunde ge boken så bra recensioner, men jag gissar att rädslan för att bli utpekad som heteronormativ idiot som inte fattar något om gayvärlden spelar in, liksom det faktum att någon som är bror med Sigge Eklund inte kan vara helt talanglös. Till kritikernas försvar skall sägas att boken säger så lite att den är som en sån där tyst kille som man i sitt huvud kan projicera alla möjliga fantasier på, istället för att bara inse att han förmodligen är tyst för att han är skittråkig.
En intressant bieffekt av boken är att Fredrik i mitt huvud tappade all sin attraktionskraft som sexobjekt.
Jag ska också tillägga att jag tycker att Fredrik ibland visar att han har talang för skrivandet. Bland alla liknelser som krupit ut från Twilight Zone-avsnitt finns där några som är riktigt fina, och vissa av hans observationer om Sverige och gayvärlden har en poäng. Herr Eklund behöver bara massor med träning, följd av finslipning, toppad med en språkkunnig redaktör som är hård på gränsen till sadism.
Andra bloggar om: musik, musiktexter, böcker, bananflugornas herre
Jag lät iTunes slumpa fram låtar under tiden jag städade. Jag gick och sjöng med som värsta Idol-materialet tills jag kom på mig själv med att sjunga något helt galet till BWO:s ”Juggernaught”.
Det blir så fel ibland. Ungefär som att jag till ungefär 24 års ålder trodde att Abba sjöng ”you can dance, you can die, having the time of your life” i ”Dancing Queen”. Det var en lite morbid textrad, tänkte jag varje gång, utan att reflektera över att de kanske sjunger något annat än ”die”. Det är då det är skönt att upptäcka att jag inte är ensam. Kissthisguy.com är en sajt som är ägnad åt just felhörningar i låtar. Namnet på sajten är taget från en av de mest berömda felhörda raderna: Jimi Hendrix ”Purple Haze”, där han sjunger ”’Scuse me while I kiss the sky”, men folk hör ”’Scuse me while I kiss this guy”.
Kan du gissa vilka originaltexterna till följande felhörningar är?
Vad jag sjöng? ”You come fighting like a wild, juggling nun”. Originaltexten är ”You come fighting like a wild Juggernaught”, men jag tycker att min text är minst lika bra.
Andra bloggar om: musik, felhörning, låttexter, humor
Det finns dagar som bara blir sådär oplanerat sköna.
Jag fick ha på mig en av mina favorit-t-shirts:
Jag fick fika med darling Charlie på Mälarpaviljongen, och hon sa ”Apropå det där du skrev om att vara lik folk, så säger jag bara: Wolverine.” Det var en leende Wolverine Micke som åkte till Täby för att hålla pass.
Jag fick se ”So you think you can dance”, trots att mitt pass slutade 20.30. Och trots att bussen var försenad. Varken Travis, Natalie eller Donyelle åkte ut. Såklart, för de är bäst. Jag kan bara inte bestämma mig för vem som är charmigare, Travis eller mac-killen i Apple-reklamen. Vem röstar du på?
Pirates of the Caribbean-trilogin och Matrix-trilogin Suverän första del, en måste-ha-på-dvd-rulle som man minns långt efter att den slutat gå på bio. Karaktärer man minns. Uppföljare som spelas in parallellt. En tvåa som visar sig vara småsunkig och sakna själ. Att satsa pengar på att trean i Pirates of the Caribbean kommer suga hårig getpung är som att stoppa in pengar på Föreninggsparbankens lönekonto: 0% ränta, 0% avkastning.
Loka-reklamen och Ramlösa-Reklamen Egentligen inte så lika eftersom Lokas är mycket bättre. Kanal 6 verkar ha en rolig reklampolicy, förresten. Loka sponsrar repriserna av ”Desperate Housewives” (skulle inte 6:an vara en kanal med grabbig profil, typ Jan Guillou och Leif GW Persson i en intim jaktstuga?) och Ramlösas film kommer först i reklampausen. Jag vågar inte satsa pengar på vilket varumärke som vinner mest på det, men jag kan satsa en slant på att varken Loka eller Ramlösa är lyckliga över ett sånt upplägg.
Pillan och Kajsa Pillans karriär åkte ner i avloppet med super G-fart när hon skrivit på kontraktet med Risifrutti. Nu är Kajsas karriär något stabilare än Pillans, men om jag måste satsa pengar på Kajsas karriär och Risifruttis voodoo-för-karriären-doktor sponsoransvarige så blir det den senare. USA-resan var så dyr att jag inte har råd med högoddsare för tillfället.
Andra bloggar om: reklam, pirates of the caribbean, risifrutti, populärkultur
Lyxbiografer här i USA är lyxiga på ett sätt som SF och Astoria inte kan stava till. Hittills har jag förvisso inte stött på en enda biograf som spöar Electric Cinema i London, men även den sämsta salongen vi varit i här i USA är bättre än den fläskigaste salongen på Filmstaden Sergel. The Bridge, biografen vi var på och såg Djävulen bär Prada, är inget undantag. Stolarna är breda och kan tippa bakåt när man lutar sig för en bekvämare nackvinkel.
Filmen är definitivt sevärd. Det är inte storyn som är det mest givande. Manuset innehåller få överraskningar, men är behagligt och utgör sällan något störningsmoment. Ett plus är att den är betydligt friare från klich�er än jag vågade hoppas. Det som är fantastiskt är Meryl Streep, som trots att hon för tankarna till Cruella De Vil i ”Pongo och de 101 dalamantinerna” (som spelas av Glenn Close) gör en fantastiskt bitchig roll utan att en enda gång höja rösten över låg samtalston. Tanken på Meryl Streeps karaktär från Djävulen bär Prada som möter någon av Suzanne Reuters bitchigare karaktärer borde kunna ge material till minst fyra dragshower på Pride i år. Anne Hathaway passar utmärkt i sin roll och är söt och trovärdig, liksom de övriga karaktärerna. Det som är bäst i filmen är dialogen. Välskriven och rapp drog den ner en hel del skrattsalvor från publiken. Flest från oss tre svenskar som skrattade på fler ställen än amerikanarna.
Åtta av tio i underhållningsvärde om man uppskattar bitchighet och askungesagor, annars sjunker underhållningsvärdet markant.
Andra bloggar om: filmrecensioner, film, djävulen bär prada, biografer
Om det är något jänkarna kan så är det underhållning. När man går in på en av deras nöjesparker är det som om världen utanför upphör att existera. Allt är bara happy, happy, joy, joy och rosaskimrande filter. Universal Studios är på det sättet i dubbel bemärkelse, eftersom det är en nöjespark med underhållning som tema. Redan Universal City, shoppingcentret utanför Universal Studios, är glatt, snällt och okontroversiellt men ändå spännande på ett filmvis. Verklighetsflykt i kubik.
Universal Studios är en nöjespark som ligger på samma område som Universal spelar in sina filmer på. Attraktionerna är alla knutna till filmer som Universal producerat, och bland höjdarna märks Terminator 2: 3D, Water World och Shrek 4D. Hollywood har alltid haft en egen uppsättning av verklighet och fysiska lagar.
Hur som helst, det bästa med filmen Water World är faktiskt spinoff-showen på Universal Studios. Vattenskotrar, explosioner och flygplan som kraschar i en sjö. Vad mer kan man begära av en show? Det är tack och lov inte Kevin Costner som spelar i den här uppsättningen, han är upptagen med att spela in The Guardian, en film om räddningsdykare. Men vänta, tänker du nu, har det inte redan gjorts en sån film med Robert De Niro och Cuba Gooding Jr? Jo. Men Kevin fick sån ambivalens kring sin manlighet efter trikåerna i Robin Hood – Prince of Thieves att han behöver göra så många machoroller han hinner, och han har tömt ut polis, brandman, brevbärare och mutanthjälte. What’s a girl boy to do? Han tar också med sig Asthon Kutcher i fallet. The Guardian kommer liksom The Postman och till skillnad från Water World, inte att få ett existensberättigande i form av en skön attraktion på Universal Studios. Det är nämligen inte Universal som gör filmen. Hur som helst, foton från Water World finns här.
Terminator 2 3D är också en sak man inte får missa på Universal Studios. Det är ganska mäktigt att se en blandning av livs levande skådespelare och 3D-film på tre biodukar. The Mummy, en lite annorlunda berg- och dalbanetur var också rätt skoj och läskigare än Van Helsing, som är något slags spökhuset light. Det läskigaste där var brudarna framför oss. De var så läskigt korkade att de blev rädda åt sina egna skrik när något skrämde dem. Som ett ekorrhjul i stereo.
Något man definitivt inte ska missa är The Back Lot Tour, en tur i öppna vagnar på själva studioområdet. Dels får man se rekvisita från faktiska filmer, till exempel bilar (både stillastående, exploderande och dansande), kraschade flygplan eller Psycho-hus, och dels får man ta del av specialeffekter och inspelningsscener. Vi fick se bilar som exploderade, King Kong som rev en bro och vara med om en jordbävning. Och så åkte vi förbi Whisteria Lane! En film som innehåller tre filmer från turen:
Fear Factor Live är en annan attraktion vi såg. De använde sig av besökare som deltagare i showen, och jag funderade allvarligt på att ställa upp. Jag tänkte att de inte skulle ha med äckliga saker som milkshake gjord på sur gammal mjölk, grisögon och ruttna fiskinälvor, toppat med larver och kackerlackor – men det var precis vad de gjorde. En tjej fick sitta med huvudet i en plastlåda som de stoppade ner massa skorpioner i. Galet och inte speciellt bra.
När vi skulle hem blev jag lite deprimerad över att jag ännu inte sett Jake Gyllenhaal. Jag blev ännu mer deprimerad när jag blev påmind om att det enda jag kommit i närheten av att ha sex med i USA är en stol och en ölflaska. Så jag gjorde det enda rätta: gick in på Ben & Jerry’s och köpte en chokladdoppad våffla med chocolate therapy, coffe with chocolate chunks och choclate chip cookie dough. Innan chokladterapin var jag deprimerad och kåt. Efter var jag fet, deprimerad och kåt. Inte ens margaritan i hotellbaren tröstade speciellt mycket.
Andra bloggar om: film, universal studios, los angeles, nöjesparker, resedagbok