Kategori: utan kategori

Det lite udda som inte riktigt platsar i de vanliga kategorierna.

Kvällsgrooming för blandhy

Nu är det groomingblogg igen.

Jag har rätt fet hy med vissa partier som ibland kan bli torra (framför allt vintertid). Jag har skäggstubb som ligger nånstans kring 11 på Mohs hårdhetsskala. Jag har tidigare skrivit om ett gäng produkter jag gillade, men jag har gjort slut med många av dem. Här är mitt nya recept på en tiominuters kvällsritual som ger enklare rakning, bättre hy och mindre porer:

Först ut rengöring med Clean Up från Decléor. ZIRH Clean åkte ut för att den löddrade för mycket, och var svår att skölja bort ordentligt. Dessutom känns ZIRH väldigt … straightacting. Hur som helst, Clean Up rengör bra, är lätt att skölja bort och är dryg.

Efter ansiktstvätt borstar jag tänderna (och tandtrådar!) för att låta huden torka ordentligt innan jag lägger på Shiseidos Hydrating Lotion. Jag har alltid tänkt ”ansiktsvatten? bah!” men bästaste Wille övertalade mig att testa. Nu är jag är helsåld på skiten. Ansiktsvatten är fantastiskt, dels fuktar det huden och dels drygar det ut de andra hudvårdsprodukterna.

Direkt efter ansiktsvattnet lägger jag på en annan produkt jag var skeptisk till från början: Clarins Skin Difference. Säljaren som rekommenderade den lovade guld och gröna skogar. Eller i alla fall att Skin Difference skulle göra skäggstubben lättare att raka på morgonen om jag applicerade produkten kvällen innan. Dessutom skulle produkten på sikt göra hårväxten glesare. ”Oh, really?” tänkte jag. Det blev inte guld, men väl gröna skogar. Jag får fortfarande skäggstubb framåt eftermiddagen, och den är lika tät, men den är definitivt mer lättrakad på morgonen. Flaskan består av två behållare med vätskor. Ena är oljebaserad och andra är vattenbaserad, och det gäller att hålla flaskan rakt när man doserar annars får man för mycket av den ena. Hyfsat dryg, och bara användbar för oss med pansarstubb. Men då väldigt användbar. Skin difference lägger jag så klart bara på där jag har skäggväxt, och jag fokuserar framför allt på halsen där jag har rätt känslig hud.

Som kronan på verket använder jag min favoritprodukt: Decléor Aromessence Baum Homme. Tidigare var Dr Brandts Pore Effect favoriten när det gäller nattkräm, och den är fortfarande bra. Aromessence Baum är bara bättre. Svag doft som påminner aningens om tigerbalsam (men på ett bra sätt), extremt dryg (vilket är tur, då en förpackning för dryga 340 kronor bara innehåller 15 ml) och är ännu mer välgörande för mina porer än Pore Effect. Aromessence Baum appliceras med en liten spatel som följer med förpackningen, eftersom produkten är ganska hård i konsistensen. Bonuspoäng för mycket snygg förpacking!

En gång i veckan använder jag Grapeseed Clay Facial Mask från California North mellan tandborstningen och ansiktsvattnet. Rengör djupt utan att torka ut, enkel att applicera. Doften är lite vass, och det känns definitivt mysko att ha en lermask som sakta stelnar i ansiktet, men allt som allt är det en bra produkt att ha i badrumsskåpet.

(Jag vill här påpeka att jag inte är sponsrad av Grooming.se, som de flesta av länkarna leder till. När de gäller svenska nätbutiker med hudvårdsprodukter för män som är värda att nämna, finns typ Grooming.se och Gents.se. Den senare känns lite för mycket som käcka mobilabonnemangskrängare gone grooming. Jag menar, tandblekning hemma? Är de en filial till teveshop? Deras utbud känns väldigt mycket Konsum. Grooming.se håller en lägre profil, har inga metrosexualitetskomplex á la ledarkrönikan i första numret av King Magazine och har ett bättre utbud. Men de har inte Shiseido.)

Imorgon: morgonritualen som gör att min hud känns fräsch hela dagen.

Andra bloggar om: , , , , ,

Bekräftelse 1: Strandbergs Syndrom

Roger: Now, now, now, what’s wrong, come on?

Phoebe: OK. It’s, I mean, it’s nothing, I’m fine. It’s just, er, it’s my friends. They, they have a liking problem with you. In that, er, they don’t.

Roger: Oh. They don’t.
[…]
Roger: Well, I’m not, I’m not at all surprised they feel that way.

Phoebe: You’re not? See, that’s why you’re so great!

Roger: Actually, it’s, it’s quite, you know, typical behaviour when you have this kind of dysfunctional group dynamic. You know, this kind of, co-dependent, emotionally stunted, sitting in your stupid coffee house, with your stupid big cups, which I’m sorry, might as well have nipples on them, and you’re all, like, ”Oh, define me! Define me! Love me! I need love!”

– Friends, S01E13, ”The one with the boobies”

Jag döper det härmed till Strandbergs Syndrom, tillståndet när självkänslan är som solsvedd hud, och all kritik är örfilar. När varje diss eller kritisk kommentar är en blydank i vågskålen, och de positiva kommentarerna väger kolibridun i motvikt. När det inte spelar någon roll hur högt hyllningskören sjunger, för de giftiga viskningarna är det man hör.

Så fort en Strandbergsdrabbad hamnar i en situation där prestationen bedöms, där det inte finns något facit som kan användas för att sätta prydliga bockar eller kryss i kanten, sätter symptomen in. Kreativa yrken eller hobbies är för svårt Strandbergsdrabbade ungefär vad ”solbada” är för albinos. Att dejta (”Hej, kan du bedöma mig som potentiellt pojkvänsmaterial, tack?”) är som att smörja in sig med saltsyra inför solbadet.

Andra symtom på Strandbergs Syndrom: over-achiever, lätt för verklighetsflykt (tevespel, någon?), prestationsångest, kill your darlings stavat ”genocide”.

Som vän eller anhörig till en person med Strandbergs är det lätt att alltid bejaka och berömma den drabbade för att undvika att utlösa symtomen. Det är ett grymt beteende, i längden leder det bara till att syndromet förvärras.

Min Strandbergs gör mig lätt bipolär. Min logiska sida inser exakt hur intetsägande jag måste vara för att bli älskad av alla, medan den andra kräks på kritiken och äter sen upp den bara för att återigen kräkas upp den i en oändlig slinga. I praktiken kan det se ut så här: för fem år sen lärde jag mig ordet ”pekoral” när jag fick det som kommentar på en grej jag skrivit. Där fanns fjorton andra positiva kommentarer, och överlag fick grejen betyg över medel, men den enda kommentar jag minns ordagrant är den med pekoralet.

Det har hänt mycket på de fem åren. Sakta men säkert blir min Strandbergs bättre. Idag måste jag få hård (eller elak) kritik på något som är viktigt för mig för att symtomen ska utlösas. Jag hade aldrig kunnat göra de här framstegen på egen hand. Jag vill tacka mina vänner för att de är ärliga och inte bara bejakande, min mamma för min uppväxt som gjort mig till en reflekterande person och Gud för att hen inte finns.

(Det här har legat som ett utkast ända sedan Mats Strandberg, som också fått låna ut sitt namn till syndromet, släppte sin första bok och sedan nojade över varje kritiker som var minsta negativ i sin recension. Att jag irriterade mig så mycket över den sidan hos honom säger mer om mig än om Mats.)

Andra bloggar om: , , ,

With greed

Igår uppträdde Cirkus Cirkör på Sergels Torg, som en del av Stockholms Kulturfestival. Showen bjöd på såväl dramatik som motorsågsjonglering och akrobatik. Det hela var som ett mindre avancerat men mer själfullt Cirque du Soleil.

Under avslutningen sjöng en live-kör medan ett regn av ballonger föll från Kulturhusets tak.

Ballongregn

Ballongerna hade texten ”With Love, Cirkus Cirkör” på sig, och en lyckokaka var fäst vid varje ballong.

With Love

Det är i just såna här lägen som vi människor visar att vi är djur, varken mer eller mindre. Istället för att ta en ballong och nöja sig, samlade folk på sig så många de kunde. Kärleksbudskap my ass.
With greed

Trängseln som uppstod under ballongregnet hade lika gärna kunnat vara ett gäng hungriga mufflonfår vid utfodringen på zoo.

(Fler foton från Cirkus Cirkörs föreställning finns på min Flickr-sida)

Andra bloggar om: , ,

Det är grejen med terminal 2F på Charles de Gaulle

Terminal 2F på Charles de Gaulle International Airport är en av åtta terminaler. Enda sättet att ta sig från terminal 2F till de andra terminalerna är transferbuss. Härifrån går alla Air France:s flyg till Storbritannien, Japan och Italien. Härifrån flyger Japan Airlines och Middle East Airlines. I cafeet på nedre plan får du betala 4,40 euro för en flaska Coca-Cola, byggnaden patrulleras av tungt beväpnade vakter och det finns eluttag placerade lite varstans så man kan ladda sin dator eller mobil.

Det är inte grejen med terminal 2F på Charles de Gaulle.

Grejen med terminal 2F på Charles de Gaulle är att de har en jättebutik med tidningar. Ungefär 40 sektioner med tidningar. Mumma för den internationella resenären, så länge hen pratar franska. Det finns nämlingen bara tre och en halv sektion med engelska tidskrifter. Det är grejen med terminal 2F på Charles de Gaulle International [sic!] Airport.

Tidningsbutik i terminal 2F på Charles de Gaulle

Andra bloggar om: , , ,

(Och det här inlägget är såklart en pastisch på sköna ”Det är grejen!”)

Random guide till Istanbul

Jag gjorde lite slumpmässiga anteckningar under vistelsen i Istanbul, och här kommer de ogenerat osorterade och lika slumpmässiga i såväl ämnesval som nyttighetsfaktor.

– Rökning är tillåtet i princip överallt. Det roligaste jag har sett var en taxi vi åkte med, som hade rökfri zon i baksätet men inte i framsätet. Kissfri zon i badkaret, någon?

– Kortbetalningar är mer utvecklade än i Sverige, trots att inkomstnivån inte är speciellt hög överlag (Turkiets totala BNP är lägre än Sveriges, och de har nästan åtta gånger så många invånare). Förutom att de på allvar kommit igång med att använda chip på korten och trådlösa terminaler, så har de även armbandsur som man betalar med genom att hålla dem framför en terminal.

– Bioföreställningar i Turkiet finns i två versioner: dubbade till turkiska och med turkisk text. De flesta biografer har en paus på femton minuter mitt i föreställningen, då man kan handla mer godis och läsk. Egentligen är det en kvarleva från tiden när man bara hade en projektor och behövde byta filmrulle, men då det främjar konsumtionen lever traditionen kvar. Don’t tell SF.

– Offentliga toaletter i de posha områdena (köpcentra, klubbar, turistattraktioner) verkar generellt vädligt rena. Jag har sällan stött på så fräscha toaletter i Sverige.

– Av någon anledning har man inte bokstavsordning bland de engelska nyheterna i boklådor. Däremot har man bokstavsordning när böckerna flyttar till de vanliga bokhyllorna.

– Ett av de bästa (well, i all fall snyggaste) köpcentrumen i Istanbul är Kanyon. Många butiker inklusive Harvey Nichols och Agent Provocateur, fräsch biograf med stora salonger, gym och restauranger i flera prisnivåer. Mycket posh och mycket västerländskt.

– Jag fick höra att det är varmt men inte speciellt fuktigt. Det var halvrätt. Varmt på sommaren, och mycket fuktigt. Få taxibilar har AC, de få som har det ser du genom att de kör med alla rutor uppvevade.

– Taksim är typ Istanbuls motsvarighet till Drottninggatan. Mycket sevärt på grund av sidogatorna, där de riktiga juvelerna ligger. Till exempel något slags outletgata där märkeskläder tillverkade i Turkiet, men som av någon anledning inte fick följa med till butikerna, kan köpas för 5 lire styck (ca 25 spänn). Märken vi hittade var H&M, D&G, sponsortröjor till Scandinavian Masters, Diesel och Betty Boop (!). Allt ligger huller om buller i stora högar och det är lite skattjakt över det hela. I Taksim finns även världens hittills godaste lemonad på The House Café. Även maten på The House Café är god, framför allt pizzorna (päron och roquefort-pizza, någon?). Musikintresserade hittar en hel klunga med butiker som säljer allt i instrumentväg.

– Ortaköy har ett hamnområde som är trevligt på kvällen. Även här finns ett The House Café, där man kan dricka drinkar och kolla på den stora bron när den ändrar färg.

– En av de bästa klubbarna vi var på heter 360 och ligger mitt i Taksim, på terrassen till ett av de högsta husen. Fantastisk utsikt över Istanbul. Bra housemusik med DJ slash livetrummis, runt hundringen för alla drinkar och is i pissoarerna (vilket är enormt civiliserat).

– Vill du gå på turkiskt bad, Hamam, ska du undvika Cagaloglu som skryter med att de är med i ”1000 places to see before you die”. Sönderturistat, behandlingarna är slafsiga och slumpmässiga och allt är kommersialiserat in absurdum. Vill du se insidan på det 300 år gamla badet ska du bara betala inträde och tvätta dig själv. Vill du ha en behandling på Hamam (vilket rekommenderas), välj en hamam som inte är turistig.

– Alla i Turiket kör som biltjuvar. Bilbälten används i princip inte, och de flesta taxibilar saknar själva låsen för bilbältena i baksätet. Att kolla döda vinkeln ingår inte i turkisk körkortsutbildning, istället är det upp till den som ligger i döda vinkeln att tuta om hen känner sig trängd. Taxiförarna tutar ofta och mycket, men det är onekligen spännande att ligga i döda vinkeln för en lastbil i 150 knyck på motorvägen. Överlag behandlas trafikregler mest som rekommendationer, men av någon absurd anledning fungerar det rätt bra. Taxi är billigt, dock är det inte ovanligt med taxichaffisar som blåser turister genom att köra omvägar.

– Istanbul väntar likt Kalifornien på Den Stora Jordbävningen som kommer sluka hela staden. Den istanbulska inställningen är fatalism: är det menat, så händer det.

– Om bögar och flator lider av internaliserad homofobi så lider turkar än mer av ett slags internaliserad rasism. Ju ljusare du är, desto finare. Mycket av high end-reklamen innehåller personer som ser ut att komma från norra europa. Vidrigt, men det går hem.

– Att uttala turkiska ord är lätt om man lär sig reglerna. ”Ğ” är stumt och förlänger bara vokalen innan. Bokstaven ”i” utan prick uttalas som ett mellanting mellan ”ö” och ”y”, medan ”i” med prick uttalas som vanligt. ”C” uttalas som g:et i engelskans ”George”. C med cedilj, ç, uttalas som ett kort ”ch” i engelskans ”choose” och s med cedilj, ş, uttalas som ett kort sh i engelskans ”she”. Jag fattade aldrig om det var någon skillnad mellan ”u” och ”ü”, men att uttala bägge som ett mellanting mellan ”y” och ”u” funkade bra.

– Enda moderna museet i Mellanöstern ligger i Istanbul. De har gratis inträde på torsdagar och det mest sevärda där var taket av böcker och Andreas Gursky-utställningen som pågår i en knapp månad till. I utställningen kan man bland annat se det som idag är världens dyraste foto: ”99 Cent II, Dyptych”

– Ser du judisk ut ska du passa dig på basaren. Det förekommer att det finns olika prislistor beroende på land, och (de som antas vara) judar får betala högsta priserna.

Andra bloggar om: , , ,

Nota med existensiell ambivalens

Nota, gäller ej som nota

Kolossen på Rhodos i all ära, men ett av vår tids underverk är servisen på O’Learys på Arlanda. Att de överhuvudtaget har kunnat tränas till att utföra mer komplicerade sysslor än att plocka löss från gästernas hår och kasta bajs runtomkring sig är inget annat än snudd på mirakel.

Andra bloggar om: , ,

Hur många femåringar kan du slå ner?

Okej, hypotetisk fyllediskussion av typen brainfuck, mercyfuck och punishfuck: Hur många femåringar kan du slå ner?

Regler:

  1. Ungarna är genomsnittliga femåringar vad gäller vikt, storlek och utveckling, med jämn könsfördelning.
  2. Ni är på ett inhägnat område, stort som en basketplan.
  3. Det finns inga lösa föremål eller tillhyggen (annat än femåringarna, då)
  4. Femåringarna är blodtörstiga motiverade. De kommer inte bli rädda oavsett hur mycket blodspillan eller våld det förekommer. De kommer att slåss till sista unge.
  5. De enda skydd som finns, förutom vardagskläder, är suspensoar i de fall det behövs
  6. Du får inte röra vid väggarna. De ger dig stötar motsvarande ett elstängsel. Femåringarna kan röra dem utan att få stötar.
  7. Om du blir medvetslös förlorar du, när alla ungar är medvetslösa förlorar de. En unge som slås medvetslös är ute. Medvetslösheten behöver inte bero på att de slår dig medvetslös. Tänk blodförlust.
  8. Ungarna har fått en dags träning i att jobba tillsammans för att ta ner en vuxen individ.
  9. Du börjar i mitten av rummet, med ungarna slumpmässigt utspridda runt omkring dig
  10. Kom ihåg Chucky innan du blir för kaxig i dina antaganden

Personligen lutar jag åt 50. Jag tror inte på taktiken att springa genom klungor som en murbräcka, eftersom det innebär risk att man snubblar. Att få tjugo femåringar över sig när man ligger ner är förmodligen en förlust. En femåring kanske inte är så stark, men att klösa och bita mot ögon och hals (tur att jag får ha suspensoar!) är förmodligen effektivt även när tio femåringar gör det. Jag måste erkänna att siffran blir annorlunda när jag tänker på en random förskoleklass jämfört med det här.

Pokerforum har haft en mycket underhållande off topic-diskussion i ämnet (rekommenderas varmt!). Originaldiskussionen kommer från en diskussion på tidningen 2+2:s forum. Mina regler är lite modifierade från originalet. (Tack Jonas för tipset!)

(Jag hoppas att alla föräldrar som läser den här bloggen har lika mycket distans till sitt föräldraskap som Teas mamma.)

Andra bloggar om: , ,

Skulle jag vilja ha sex? Slampa! Eller är du sugen?

21.56 2007-04-26 skrev mikey:
hej!

jag har en helt seriös fråga. hur funkar det att vara grundare till en klubb där ingen som söker one night stands får vara med, och samtidigt grundare till klubbar för folk som går på videoklubbar? Eller med att vara medlem i grupper som ”anonym bareback”, som ju per definition är ett one night stand?

00.19 2007-04-27 skrev killen med Madonna-hora-komplex:
Tänker inte alls så på det sättet, men kan förstå din tankebana.. ALLA sexklubbar ja ”äger” är egentligen inte mina utan finns bara under mina vingar då ja har ökat medlemsantalet i dessa klubbar med över 200% ,
sen för övrigt ha ja lärt mig att man kan ha mkt roligt genom att vara medlem i vissa klubbar och genom att andra avslöjar sig…. som spelar ”duktiga” på sina sidor och andra klubbar så kan man hitta samma person i en MYCKET extrem klubb där personen erbjuder det ena än det andra.

(Rubriken kommer från ett citat från darling Oswald)

Andra bloggar om: , ,

Konversation + söt klubb

12.47 2007-07-04 skrev [whatever]:
Tjenis, läget ?-

12.48 2007-07-04 skrev mikey:
tja tja! läget är okej. lite seg efer lunchen, snart tillbaka till jobbet. själv då?

12.48 2007-07-04 skrev [whatever]:

har också just ätit.
vad söker du ?

12.54 2007-07-04 skrev mikey:
den där frågan ställd så tidigt brukar vara detsamma som en sexinvit, så just nu är svaret: inte sex.

12.55 2007-07-04 skrev [whatever]
nej söker inte sex.
lycka till då.

12.57 2007-07-04 skrev mikey:
nu blir jag nyfiken: vad hade du förväntat dig för svar? det brukar vara typ ”vänner, pojkvän, sex” som är standardalternativen. ”sex” är ute ur leken uppenbarligen.

13.02 2007-07-04 skrev [whatever]:
en promenad eller fika var nog det jag hade tänkt mig….

– konversation mellan mig och en person på Qruiser, som behöver ett nytt lexikon om han tror att ”Vad söker du” betyder ”Vill du ta en promenad?”

Anyhow, jag hittade en klubb på Qruiser som jag tyckte var lite söt. Jag undrar om de får napp?

sotklubb.png

Andra bloggar om: , , ,

Jag är inte helt säker på att jag kommer sluta existera (Ave Ben & Jerry)

Ross: So, I just finished this fascinating book. By the year 2030, there’ll be computers that can carry out the same amount of functions as an actual human brain. So theoretically you could download your thoughts and memories into this computer and-and-and live forever as a machine.

Chandler: And I just realized I can sleep with my eyes open.

[Monica kommer in]

Monica: Hey!

Ross and Chandler: Hey!

Monica: (hoppar över en flyttkartong) Honey, that’s a great idea nailing the boxes to the floor!

Chandler: I didn’t nail the boxes to the floor.

Monica: Oh, So you can move them!

Chandler: Yes, and while I’m doing that, Ross has a great computer story for you.

– Friends, S06E07, The one where Phoebe runs

Det sägs att riktigt gamla människor känner sig klara med livet. Att de, om inte välkomnar, så i alla fall accepterar tanken på att de ska dö. Jag har svårt att tro att jag någonsin kommer känna mig så mätt på livet.

När jag var liten var min fascination för vampyrer snarare en fascination för deras odödlighet än något annat. Jag kunde aldrig bestämma mig för om priset var värt det. Jag kan fortfarande fundera på hur jag skulle göra om jag fick valet att leva för evigt, men aldrig se dagsljus på riktigt igen. Dessutom verkar vampyrer inte ha sex (well, förutom Selene i Underworld, då) vilket är typ döden. Inte undra på att Louis blev bitter – evigt liv och inget sex är en enkel biljett till Bitterville.

Anyhow, jag läser fortfarande boken som triggade min rekordkorta trettioårskris, som egentligen var en shit-jag-ska-dö-en-dag-kris snarare än en fan-jag-fyller-30-kris, och började fundera på följande scenario:

Tänk att man om femtio har superdatorer baserade på neurala nätverk, precis som vår hjärna. Ponera sen att man kan överföra alla minnen, erfarenheter, kunskaper och annat … jox från en människohjärna till dessa datorer som får det mesta vi har idag att likna trasiga kulramar. Ungefär som att kopiera innehållet på en CD-skiva till datorns hårddisk.

Möjligheten att vi kommer kunna läsa hjärnans innehåll och kopiera över innehållet till neurala nätverk är kanske lite långsökt. Men långsökt är en essentiell ingrediens i religioner. Hur som helst så skänker tanken mig ungefär samma tröst som jag gissar att en kristen känner vid tanken på ”livet efter detta”. Teknologi som religion. Högteknologism.

Det ironiska är att jag, vars största noja är att inte existera, som är hyfsat övertygad att jag inte alls kommer vara mätt på livet om jag så lever till hundratjugo, får panik av den här tanken.

Rent teoretiskt skulle jag kunna leva vidare som en virtuell varelse under en lång, lång tid. Visserligen även här utan sex, men jag slipper i alla fall döda människor för att suga blod ur dem vilket är en annan grej med vampyrer som för mig är snudd på en deal-breaker. Dessutom borde mänskligheten kunna framställa syntetiska kroppar som fungerar bättre än våra biologiska bara jag väntar tillräckligt länge. Eller klona fram min gamla kropp utifrån mitt sparade DNA.

Grejen är att jag vid tanken känner samma ångestkantade panikkänslor som jag känner inför tanken att jag kanske inte existerar en dag. Om man nu skulle kunna överföra allt i min hjärna, rubbet, till en levande, medveten kopia av mig så kommer kopian ändå inte vara jag. Inte ur mitt perspektiv. Frågar man kopian så är han såklart jag. Han skulle ha minnena, erfarenheterna, kunskaperna. För utomstående skulle han verka vara Micke av precis samma anledningar. Men den här känslan jag har just nu – att jag är – skulle försvinna i samma stund min hjärna slutar fungera. Hur jag än spelar så förlorar jag, för jag slutar existera.

Fatta, inte ens min egenpåhittade religion kan trösta mig. Jag ger härmed upp och startar officiellt Ben & Jerry-ismen: ”Vi kanske inte kommer leva för evigt, men vi ska njuta som fan på vägen dit.” Any takers?

Andra bloggar om: , ,