På hypnosshow i Las Vegas

Jag har alltid undrat om det där med hypnos funkar. I Sverige krävs Socialstyrelsens tillstånd för att anordna hypnosshower, och det är sällan de får tillåtelse. Men Las Vegas är inte Sverige, och när jag var där 2006 hittade vi en hypnosshow på Excalibur.

Showen baserades på att personer från publiken ställde upp som frivilliga. Ska man göra något, så ska man göra det ordentligt. Jag ville verkligen veta, och enda sättet var att testa själv. Jag klev upp på scen.

Själva hypnosen var ganska enkel. Det handlar om avslappningsövningar där man ska slappna av i hela kroppen. Vi hade ett ganska behagligt blått sken i ögonen, så att vi knappt kunde se publiken även när vi hade ögonen öppna. Det lyste igenom ögonlocken lite grann. Där fanns en känsla av att jag var ensam på scen när jag blundade och slappnade av i hela kroppen. Jag har både gjort och guidat avslappningsövningar under min tid som personlig tränare, så jag var klar med kroppen innan han hunnit klart med benen. Det lustiga är att huvudet kändes ganska tungt när jag var klar, och jag lät det hänga mot bröstet.

Jag minns inte hela hypnosförfarandet exakt, men jag minns att när jag satt där, så avslappnad jag kunde vara (trodde jag) så började showvärden gå runt och kolla huruvida deltagarna var tillräckligt avslappnade eller inte. Han tog mig i handen och ryckte till, och det var som om han stängt av alla mina muskler. Jag föll ihop i en position som inte ser speciellt bekväm ut på videon, men det kändes som världens mest komfortabla ställning att sova i.

Det fanns två lägen, ett när vi ”sov” och ett när vi var ”vakna”. Anthony, som showvärden hette, hade förklarat att vi skulle vara medvetna om vad han sa och tänka ”Jag kan gå ner när jag vill”. Men som han sa, ”You’ll just not want to [go down from the stage]”.

Det var ungefär 20 som satt på scen till att börja med. En hel del skickades ner direkt efter hypnosen, eftersom de uppenbarligen inte blivit hypnotiserade. Ytterligare några skickades ner efter första instruktionerna. Minst en var planterad, han var inte hypnotiserad på riktigt utan var en skådespelare. Förmodligen är han en säkerhet ifall ingen alls skulle visa sig vara hypnotiserbar, och dessutom en dragkrok för att få igång oss andra.

Att vi sov stämmer inte riktigt. Jag hörde allt han sa, jag hörde publikens reaktioner och jag kunde tänka ganska logiskt. När Anthony till exempel ger instruktionerna i videon nedan om att vi ska spela ett instrument tänker jag ”No way, sånt gör inte jag. Jag tänker gå ner från scen.” Sen händer något. Det är som en reflex att resa sig upp och följa hans instruktioner, och när musiken väl satte igång … well, du kommer att få se själv:

Det finns såklart ytterligare delar i den här följetången. Avslutet är ett jätteklimax (och jag pratar inte bildligt). To be continued …

Andra bloggares inlägg om , , ,

Till och med satelliterna såg Obamas installation

Två miljoner människor var på plats för att se Obamas installation live. När så stora folkmassor samlas på ett och samma ställe ser satelliterna det. Geoeye-1, som sköts upp förra året och bland annat förser Google med satellitbilder, fångade allt på bild.

Området kring Washington-monumentet i vanliga fall:

Området kring Washington-monumentet under Obamas installation:

Här är en större version av bilden med själva Capitol Hill på.

(via Techcrunch)

Andras blogginlägg om , , ,

Dagens citat (eller: kan man göra en sugblomma på en köttflotte, kanske?)

Fyrtioåriga män som med allvarliga miner diskuterar problemen med ”Smack my pony”, ”Den lilla orrstjärten”, ”Tyska benet” och ”Sugblomman”.

– ur DN:s artikel ”Dags för en köttflotte”, som handlar om annorlunda aktiviteter för män

Andras blogginlägg om , ,

One Art

The art of losing isn’t hard to master;
so many things seem filled with the intent
to be lost that their loss is no disaster,

Lose something every day. Accept the fluster
of lost door keys, the hour badly spent.
The art of losing isn’t hard to master.

Then practice losing farther, losing faster:
places, and names, and where it was you meant
to travel. None of these will bring disaster.

I lost my mother’s watch. And look! my last, or
next-to-last, of three beloved houses went.
The art of losing isn’t hard to master.

I lost two cities, lovely ones. And, vaster,
some realms I owned, two rivers, a continent.
I miss them, but it wasn’t a disaster.

— Even losing you (the joking voice, a gesture
I love) I shan’t have lied. It’s evident
the art of losing’s not too hard to master
though it may look like (Write it!) a disaster.

Elizabeth Bishop

Andra bloggares inlägg om , ,

Olyckliga kombinationer på Apoteket

Vilken skulle vara den mest tveksamma kombinationen man kunde köpa på Apoteket? Två-tre föremål som tillsammans antyder att personens etik, hygien och/eller sociala förmåga är starkt ickefunktionell.

När jag diskuterade med Robin kom vi fram till följande:

– Tenutex, maskmedel och en sjudagarsdos Doxyferm (inte helt ovanligt vid klamydiainfektioner)

– Lavemangskit, engångshandskar och en napp

– Laxermedel, vuxenblöjor och starkaste varianten av Propavan (sömnmedel)

– Storpack glidmedel, Rohypnol och dagen efter-piller

– Bubblare: Hemorrojdsalva och frågan ”Har ni tandkrämstuber för refill?”

Andra bloggares inlägg om ,

Hur mycket skitstövel är du?

Av karaktärerna i ”Sex and the City” har jag alltid identifierat mig mest med Carrie, tätt följd av Samantha.

Egentlingen har jag bara sett sporadiska avsnitt av serien, och jag håller just nu på att skrubba bort denna blinda fläck på min popkulturella allmänbildning. Medan jag kollat på de första avsnitten har jag insett att min identifikation med Samantha (frigjord, avslappnad och pragmatisk) snarare handlar om min rädsla att vara motpolen Charlotte (hämmad, pryd och pretentiös).

En annan sak jag insåg är att vad ”jag önskar att jag vore”, snarare än ”är”: lika rak i min kommunikation i dejting-situationer som karaktärena i ”Sex and the City” (oftast) är.

När jag läste om Kims icke-avslut tänkte jag ”Vilken jävla skitstövel”. Den tanken väckte mitt samvete, som sekunden senare påpekade
– ”Men det där är ju du i de flesta av dina tidigare dejtingsituationer”.
– ”Eh? Jag är väl ingen skitstövel?” tänkte jag tyst, vilket fick mitt samvete att fnysa
– ”Jodå, du är en. Det är din idealbild som inte är det.”

Jag tror att det gäller de flesta av oss. Vi ser oss inte som skitstövlar, men ibland agerar vi som sådana. En person jag känner, vi kan kalla honom Y, är en av de rakaste personer jag vet. ”Skitstövel” finns inte med på listan över ord jag skulle beskriva honom med. Y dejtade en gång en tjej som det funkade hyfsat bra med. Hyfsat, förutom en major deal breaker: hennes underliv luktade … well, inte fitta. I det läget fanns det bara en sak för Y att göra. Slut. När vi pratade om det rådde jag Y att berätta för henne. Hur awkward ögonblicket än är när någon berättar att man har ett illaluktande underliv (eller dålig andedräkt, eller luktar svett, eller har någon annan omedveten brist i fräschheten) så är det i längden något som man vinner på. Y gjorde slut utan att berätta. Jag vet vilka fantasier det väcker när man dejtar någon, har sex och sen blir dumpad utan någon vidare förklaring. I hennes skor hade jag tänkt ”skitstövel”.

Jag upplever att att det är få gånger människor är så otydliga i sin kommunikation som när det kommer till dejting och relationer. Hur många omskrivningar, försköningar och oskrivna regler finns det inte? För att sammanfatta det med en scen från en annan popkulturell företeelse:

Ross: Hey. Oh, oh, how’d it go?
Phoebe: Um, not so good. He walked me to the subway and said ’We should do this again!’
all: Ohh. Ouch.
Rachel: What? He said ’we should do it again’, that’s good, right?
Monica: Uh, no. Loosely translated ’We should do this again’ means ’You will never see me naked’.
Rachel: Since when?
Joey: Since always. It’s like dating language. Y’know, like ’It’s not you’ means ’It is you’.
Chandler: Or ’You’re such a nice guy’ means ’I’m gonna be dating leather-wearing alcoholics and complaining about them to you’.
Phoebe: Or, or, y’know, um, ’I think we should see other people’ means ’Ha, ha, I already am’.
Rachel: And everybody knows this?
Joey: Yeah. Cushions the blow.

För mig har det alltid varit just viljan att inte såra, i kombination med att det är mycket lättare att såra någon på avstånd, by proxy, som gör att jag tidigare har ”cushion the blow”. Som när jag för tre år sedan dejtade en kille som i början hade hela paketet: snygg, charmig, talför. Efter ett tag insåg jag att hans ”men …” var att han inte tog några inititiativ alls. Det var jag som föreslog och bestämde. Jag gjorde slut med något bullshit om att jag ”inte var redo för det här”. (Jag rodnar faktiskt när jag skriver det här).

Det slug mig att en enkel formel för att räkna ut sitt skitstövel-tal är att besvara följande frågor:

1. Hur många dejter, där du under dejten insett att du inte vill träffa personen igen, har du avslutat med något i stil med
a) ”Det här var trevligt, det måste vi göra igen!”
b) ”Det här är var trevligt, men vi ska nog inte ses igen. Du är inte min typ.”

2. Hur många gånger har du dejtat en person under längre tid och avslutat det:
a) genom att låta det rinna ut i sanden/undvika personen/dra till med en klyscha osanning i stil med ”Det är inte du, det är jag”?
b) med att verkligen berätta för personen hur du (inte) känner och varför?

Lägg ihop svaren på 1a och 2a, och dela det nya talet med summan av 1b + 2b.

Mitt skitstövel-tal hamnar nånstans på över 20. Jag kan inte ändra på det som varit, men framöver tänker jag hålla min skitstövel-kvot så låg som möjligt.

Andra bloggares inlägg om , , ,

90-talet ringde och ville ha sin aviavgift tillbaka

Samtal med GE Money Bank:
– Hej, jag heter Micke och jag köpte en Dell-dator och fixade finansieringen via er. Jag betalar via autogiro, men jag får ändå pappersavier. Hur gör jag för att slippa dem?
– Det går inte.
– Eh? Menar du att jag måste få två A4 per månad till en kostnad av 19 kronor per gång för att jag har ett lån hos er?
– Ja, så länge du har krediten.
– Hur kommer det sig så här 2008?
– Vi jobbar helt enkelt inte på det sättet.

Well. Nästa gång blir det inte GE Money Bank.

Andra bloggares inlägg om , ,

Time to make amends, kids

Chansen att jorden ska gå under på fredag är minimal. Det är en kvalificerad gissning, men ibland har forskarna fel i sina teorier som gissningarna baseras på. Skulle det värsta inträffa så kommer vi hur som helst inte ens hinna bli förvånade, än mindre känna något annat.

På fredag testkörs Large Hadron Collider1. Jag kan inte tillräckligt mycket om fysik för att fatta mer än att den kan ge oss en inblick i kvantmekanik som potentiellt skjuter fram vår utveckling långt. Kryddan för oss lekmän är att det finns en minimal chans att det skapas ett svart hål som växer och slukar jorden

Tre dagar kvar att leva. Lek med tanken, och fundera på vad du skulle göra de sista dagarna.

1 Hadron. Inte Hardon. Large Hardon Collider låter visserligen roligare, som en porr-rulle för nördiga size queens.

Andra bloggares inlägg om ,