Onsdag 20 september
Vad var dealen, egentligen? Jag vet att jag ibland har lätt att bli betagen i personer, men det här kändes löjligt. I alla fall för den rationella delen av mig. Samtidigt kunde jag inte släppa det. Jag gjorde mitt bästa för att kliva av berg- och dalbanan, men den här gången satt jag fastbultad i karossen och fick sköta arbetet medan hjärnan malde. Tur att arbetsuppgifterna innebar mycket rutinjobb. Jag ringde och anmälde mig till streetfunk-klasserna 18.00 och 20.30 på Danscenter, jag behövde något som tvingade hjärnan att jobba med annat.
Jag visste ju egentligen vad problemet var. Ovisshet. Ovisshet är ett långtsamt och effektivt gift för kontrollfreak. Och egentligen visste jag ju också hur det låg till med intresset från M:s sida. ”Fatta vinken” skrek den lilla, lilla rationella delen av mig, och tog i ända från tårna i hopp om att nå fram. Men resten av mig hade förvandlats till Mr Tönt och höll nu för öronen sjungandes ”LALALALALA”. Jag vet att det är klyscha att ”hoppet är det sista som överger en”, men det är sjukt sant i mitt fall. Varje gång jag ser om Brokeback Mountain hoppas jag att Ennis ska gå med på Jacks förslag om att flytta ihop på en gård.
Att inte ringa är den enklaste utvägen för den ena parten, och den svåraste för den andra. Samtidigt kan man ju fråga sig vad man är skyldig efter en dejt. Men i ögonblicket gjorde ovissheten att jag inte hade distans, och kontrollfreaket spelade sin roll väl. Medan jag satt och åt en hälsotallrik på caf?t i hörnet av Götgatan och Folkungagatan mellan lektionerna bestämde jag mig för att sluta låtsas som om jag hade någon stolthet. Hade jag någon, så åt helvete med den. Jag skulle byta bort den för ett avslut.
Jag ringde igen.
Han svarade.
”Tja, det är Micke, hur är läget?”
”Tja! Det är lugnt, jag jobbar”
”Ah, då ska jag inte störa. Jag ville bara höra om du kände för att hänga lite nån kväll?”
”Visst. Jag jobbar nu, lägger du dig tidigt ikväll?”
”Jag är på söder och har en klass till vid 20.30, sen är jag uppe till midnatt i alla fall”
”Okej, jag ringer efter jobbet”
Lektionen gick sjukt bra.
Och nu är klockan 23:41, och han har inte ringt. En rationell sida av mig inser det absurda i situationen. Jag menar, FATTA VINKEN. Det skulle inte kunnat vara tydligare om han så semaforerat budskapet från Globen samtidigt som tio nakna nymfer tolkade det i en dans på Sergels Torg. Tyvärr är den rationella sidan bara passagerare, den kan bara titta på medan något slags masochistiskt överjag har tagit kontrollen och satt kursen på ”MAXIMAL FÖRNEDRING – HÖGSTA HASTIGHET”.
Så vad gör jag? Jag skickar ett meddelande till honom:
hörru marcus, jag vet att jag redan lämnat över bollen till dig, (för att inte tala om att jag med största sannolikhet framstår som en needy jäkel, fast stolthet har å andra sidan aldrig varit min starka sida heller) men jag är inte mycket för att låta saker bara rinna ut i sanden.
jag kan ta ett nej, jag är inte gjord av porslin. men jag har svårt när man ska höra av sig och inte gör det. det lämnar en liksom hängande i ingenstans ett tag.
Den här gången fick jag ett avslut.
hej. förlåt att jag inte är så angelägen. tycker att du verkar vara mkt trevlig och snäll. känner kanske att vi är lite olika. hade en trevlig lördag med trevlig avslutning på den. hoppas att vi kan ses mer ute och hittas på ngt kul.
just nu är jag inte i läge för att starta något nytt än så länge. hoppas att du inte känner att jag är orättvis. ha det så bra. vi ses. kram
Jag säger ju det. När det gäller dejtning så är jag Dr Micke och Mr Tönt. Men jag är i alla fall bra som Mr Micke.
