Etikett: usa

Uppdaterat New York-tips

UPPDATERAT 2012-03-26 Nu går det att få 3G-data i USA via AT&T!

Du behöver 1 GoPhone-abonnemang, en iPhone (funkar fint på 4 enligt källor, och min 4S funkar utmärkt) och wifi vid aktiveringen, för att fixa inställningarna.

Gör så här:

Gå in i en AT&T-butik. Be att få köpa enbart ”a GoPhone kit” utan telefon. Säg inte att det ska vara till en iPhone, då kommer du bara att få en massa argument om att det inte fungerar. Jag fick frågan och sa att jag hade en Android-telefon hemma som jag tänkte använda. Du kan inte  få ett micro-SIM, så du kommer att behöva klippa till SIM-kortet för hand.

Det finns fyra alternativ:

  1. fritt med 10 cent/minut i samtalskostnad och 20 cent per sms, kostnaden dras från en förköpt pott
  2. 2 USD per dag du använder (ringer/sms:ar), fria samtal och sms den dagen. Kostnaden dras från en förköpt pott
  3. 25 USD för 250 fria minuter, fria sms. Gäller i 30 dagar.
  4. 50 USD för obegänsat med samtal och fria sms  i 30 dagar.

Du måste lägga till ett datapaket . Det bästa är 25 USD för 500 MB data.

Jag valde alternativ 2) så för 50 USD (eller drygt 57 med skatt i New York) fick jag 250 minuter, fria sms och 500 MB data.

Jag åkte hem, stängde av ”cellular data” under inställningar, klippte till kortet och stoppade in det i telefonen.

Via wifi surfade jag sedan till unlockit.co.nz/unlockit/ i Safari på min iPhone. Där valde jag att ändra inställningarna till USA – AT&T och installera profilen som sajten gav mig.

Jag gick in och satte på ”cellular data” och voila: fungerande 3G på kontantkort.

Använder du det här rekommenderar jag starkt att du Flattrar originalkällan (jag var den första som Flattrade det inlägget trots att det är 10 månader gammalt) och/eller ger en liten slant till upphovspersonen bakom Unlockit (kan göras genom att surfa från en desktop till sajten). ᔥ

Gamla tipset (funkar fortfarande om du inte vill testa AT&T)
Det är fortfarande T-Mobile som gäller, men nu heter deras kontantabonnemang ”S70 Loose Activation Kit”. Det finns med 0.5 GB data och 2 GB data. Det senare kostar 70 USD (76.21 inkl. skatter), det förra är 20 USD billigare. I bägge ingår ”unlimited calls and text messages”.

Det lustiga är att jag var inne på T-Mobilebutiken på 700-nånting Broadway och möttes där av ”yeah, we don’t have that anymore” när jag frågade om det gamla abonnemanget. När jag frågade om något liknande så sa hon att det inte fanns något såvida jag inte var student och hade ett studentvisa. Jag gick nedslagen därifrån och tänkte att jag var utlämnad till wifi på Starbucks, men bestämde mig för att ge en annan T-Mobilebutik en chans eftersom samma sak hände förra gången.

I nästa butik var tjejen extremt hjälpsam, sa att det jag ville ha inte fanns men det fanns ett liknande (det jag skaffade). Kontentan: lita inte på någon i butikerna i USA. Ser de lite trötta och ointresserade ut så är chansen stor att de inte vet. Inte ens om de är ”manager”.

UPPDATERING:
Det går att köpa kit även hos Radio Shack, se kommentaren från Magnus Svedberg nedan.

Har du ett kort som köpts för mindre än tre månader (90 dagar sedan) och inte har några pengar (de 70 dollar du fyller på gäller i 30 dagar) kan du fylla på det via telefonen med hjälp av ett kreditkort. På det sättet kan du ha tillgång till nät direkt när du kliver av planet. Det är också ett bra sätt att återanvända kort och slippa jaga rätt på T-Mobile/Radio Shack-butiker.

Stoppa in SIM-kortet.
Ring upp nummer *233
Följ instruktionerna. Du behöver ett kredit/betalkort (både siffrorna, giltighetsdatum och cvc-kod). Du behöver också veta vad faktureringsadressen för kortet är, och telefonnumret som kortet är registrerat på (det vill säga ditt nummer hemma i Sverige, inte det amerikanska nummer du ska fylla på). Jag fick slå in mitt telefonnummer två gånger, första gången påstod den att numret inte var detsamma som kortföretaget hade. Andra gången fungerade det. För dig som vill behålla ditt amerikanska nummer är tipset att fylla på kortet inom tre månader från sista påfyllning även om du inte är i USA (kan göras via T-Mobiles sajt)

Snyggaste Nigeriabrevet hittills

Gmail har blivit riktigt bra på att sortera bort de flesta Nigeriabreven. Faktum är att Facebook är det stället där jag oftast får Nigeriabrev numera. Idag slank dock ett mail igenom, och det är riktigt välgjort. Hade jag varit med i ”Diversity Visa lottery”, alltså det visumlotteri som amerikanska staten anordnar varje år, och haft mindre kunskaper om Nigeriabrev och teknik så hade det varit lätt att gå på detta. Inte minst just därför att Gmail blivit så bra på att sortera bort scam-mail att just att det slipper igenom är lite av en kvalitetssäkring i sig.

Mailet kan du se nedan. Det som är avancerat är att de har både mitt namn, mitt mobilnummer och min födelsestad. Det skulle inte förvåna mig om det ligger manuell research bakom det här. Det är väformulerat. Det enda som avslöjar det vid en första anblick är, förutom det faktum att jag inte är med i lotteriet, adresserna. Amerikanska myndigheter har .gov och inte .com. Löftet om ”bostad, hälsoförsäkring och garanterat jobb” lite för bra för att vara sant, men på det hela förstår jag om någon skulle gå på det här.

Snyggt nigeriabrev som sägs komma från U.S. Department of State

USA i bilder, pt 2

San Francisco har färre invånare än Stockholm, men har en skyline som lovar alla möjligheter, frestelser och synder som bara en riktig storstad kan leverera. Eftersom the Bay Area har ungefär hälften av Sveriges befolkning, kan San Francisco definitivt leverera vad dess skyline lovar.

En av turistgrejerna som är värd att göra är Alcatraz. Det är bara ett bolag som får lägga till vid ön, och det gäller att boka biljetterna i tid under turistsäsong. Fem dagar i förväg är en bra regel.

Alcatraz har varit militärfästning och militärfängelse innan det blev ett högsäkerhetsfängelse. Det kändes udda att befinna sig i något som jag bara sett i teveserier som ”Prison Break” och samtidigt veta att det här var på allvar.

Något man definitivt ska göra är att ta audio-guidningen runt inne i fängelset. Historier om rymningsförsök (det är fortfarande oklart om ett av dem lyckades) blandades med berättelser om vardagen på fängelset, allt berättat av tidigare fångar och fångväktare.

När solen låg på var det tillräckligt varmt för att gå i kortärmat, men så fort man kom in i skuggan, eller när solen gick ner (vilket den gör vid 17) så blev det kallt nog för skinnjacka. Det sägs att det här är den kallaste vintern på länge i San Francisco, men det är tidig vår med svenska mått mätt.

Keep clear. Varje gång jag ser det hör jag Korben Dallas säga ”I’m trying, i’m trying”. Jag lyckades hålla mig undan poliskonfrontation (om man räknar bort alkoholkontrollen). Trots att jag körde mot rött. Två gånger, och ena gången stod en polisbil stilla vid rödljuset på väge åt andra hållet. Jag pratar inte om att svänga höger, för det får man göra här. Till mitt försvar måste sägas att rödljuset (det var ett och samma jag körde mot bägge gångerna) såg ut att reglera en korsning och inte ett övergångställe. Men som Andy sa: ”Nåja, det var ingen som dog i alla fall”.

På vägen ner till Los Angeles, där vi skulle plocka upp David och Anders för vidare färd till Las Vegas, körde vi Highway 1. Den vackraste sträckan som Highway 1 passerar är Big Sur. Det är ett område utan några fasta gränser, men stället vi stannade till vid räknas definitivt till området. Området är så vackert att jag försökte ta ett panorama från Big Sur (jpeg, 17.6 mb)

Det är svårt att i ord beskriva hur högt ljudet är från vågorna när de slår mot stranden. Jag skulle lätt kunna tänka mig att bo vid havet, jag tycker att ljudet är rogivande. Andy höll inte med. Det finns få hus här, och de flesta värderas långt över 2 miljoner dollar. Även nu, under finanskrisen.

En rosa Domo har varit vår maskot i bilen hela vägen från San Francisco. Folk här får körkort på så lösa grunder att det är löjligt. Ingen framförhållning, inget konsvekvenstänk och ingen koll runt bilen. Kombinerat med rödljus där det går en sekund från att det blir rött åt ena hållet, till att det det blir grönt åt andra, är jag förvånad över att vi bara sett en bilolycka. Däremot är antalet tillbucklade bilar skyhögt.

Andras blogginlägg om , , , , ,

Shopping galore (men glöm inte bilen)

Igår spenderade jag lite tid i olika shoppingcentrum. Det var intressant att se skillnaderna. Beverly Center ser ut att vara ett jättekomplex från utsidan – och nog finns där många butiker. Men det säger mycket om hur bilburna Los Angeles-borna är när huset består av fyra våningar parkering och tre våningar shopping.

Än värre är The Grove, med sju våningar parkering – utsikten från högsta våningen är fantastisk – och en massa butiker på gatuplan. Där ser det ut som om någon med allvarlig julfetisch fått frispel och exploderat, och det luktar som ett horhus. Abercrombie & Fitch kör fortfarande sin grej med hög volym, skum belysning och halvnakna modeller. För två år sedan sålde de sin parfym genom att ha en diskret doft av den i kläderna. Det luktade liksom pojkvän om den t-shirt jag köpte, som om någon annan burit den och doften av hans parfym satt kvar i kläderna. Numera häller de parfymen i ventilationssystemet, och du kan lukta dig fram till butiken på hundra meters håll. Där inne blir det snudd på outhärdligt, men du luktar gott när du kommer ut. Är deras (manliga) modeller alltid lika flirtiga förresten?

Jag har aldrig varit inne i en riktig Apple Store (det finns ingen i Stockholm) och jävlar vad Apple är duktiga på att paketera sin image även i butikerna. I butiken i The Grove fanns inga kassor. Alla blåklädda anställda har portabla terminaler i vilka jag kan betala med mitt kort och få kvittot som PDF via mail. Det var ju precis det jag efterlyste, och det är väl självklart att jag hittar det hos Apple.

Hudvård för män är fortfarande lite främmande här. Varken Macy’s, Bloomingdale’s eller Sephora har mer än några märken och det starkaste verkar vara ZIRH. Däremot har modet närmat sig Europa, i alla fall när det gäller byxor på killar. Det är inte helt ovanligt att se killar med smal passform på byxor. Skjortor som är figursydda är fortfarande ovanliga, av blickarna jag fick när jag hade min Bläck-skjorta att döma.

Jag skulle ha ett par sneakers, men de enda jag gillade vid första ögonkastet fanns inte i min storlek. Däremot hittade jag en sjukt snygg skinnväska på Macy’s. Utifrån kvaliteten på skinnet (hey – jag har trots allt spenderat ett år med att vara ansvarig för Väskshoppen på Din Sko i Skärholmen) gissade jag att den låg nånstans på 2500 svenska. Prislappen sa 133 dollar, och numera bor min Macbook i en grymt snygg skinnväska.

Andras blogginlägg om , , ,

Kortsvårigheter

Lustigt nog inträffar mina kortsvårigheter i det land där kreditkorten föddes. På flyget kunde jag ringa och sms:a direkt från min flygstol, det var bara att dra kortet i den kombinerade fjärrkontrollen slash telefonluren. När jag kom ut från flygplatsen möttes jag av en välkomstkommitté av ”volunteers” som stod och samlade in pengar till fattiga barn genom att hjälpa nyanlända resenärer med ett välkomnande och information.

I USA är välgörenhet större, vanligare och viktigare än i Sverige. Jag kände mig som, well, Grinchen, när jag sa att jag inte hade kontanter på mig.

Dricks på restauranger verkar inte vara något problem. Igår kunde jag lägga till 5 dollar på kort-slipen på samma sätt som i Sverige. Däremot är dricksen på hotellet värre. Om jag har förstått det rätt så är det kutym att dricksa städarna, och det är en utmaning utan kontanter.

En sak är säker: utan kort är det omöjligt att göra en sån här resa. På biluthyrningen var man mer intresserad av mitt Visa-kort än av mitt körkort, som lika gärna hade kunnat vara en inplastad teckning ritad av en femåring vad dem anbelangade. På hotellet kollade de inte min identitet överhuvudtaget, men de kollade mitt kort.

Nu följer två kontantlösa dagar i USA. Det ska bli spännande.

Andras blogginlägg om , , , ,

Klockan är knappt 18, men det känns som 02:44

Monica: (entering from her bedroom) Pheebs, you’ve been up for 24 hours! Go to sleep, honey. Th-this isn’t healthy.
Phoebe: No, no, I’m fine, and y’know why? ‘Cause of all the riboflavin.

– Vänner, S03E22, ”The One With The Screamer”

Jag har snart varit uppe i 24 timmar, och känner
a) att det inte är någon idé att lägga mig, jag kan lika gärna börja gå på Los Angeles-tid redan nu.
b) mig ungefär lika vass som en tegelsten (men jag har inte fått i mig mitt betakaroten)

Jag är färdigpackad. Det här är de tre viktigaste detaljerna.

Så länge jag har dem kan jag tackla det mesta. Bortkommet bagage, vilseåkning, you name it. Om två timmar och fyrtiosex minuter kommer taxin. Nästa inlägg kommer från utlandet.

Andra bloggares inlägg om , , , ,

Överraskad av kärlek

Jag är kär.

Jag sitter på flight VS 8 som precis lyft från Los Angeles och känner något som jag aldrig känt förut i vuxen ålder: att jag inte alls vill åka hem efter en semester. Inte ens en pytteliten minsta smula. Jag har påbörjat en returresa, men det känns inte som om jag åker hem.

Jag minns när jag fattade att jag var kär i Dan. Vi hade dejtat ett tag, och om någon hade frågat mig om det innan ögonblicket av klarhet, så hade jag svarat �Jo, det känns väl bra�. Glöden fanns ju där, den låg och pyrde lite småtrevligt. Jag räknade med att den, som de flesta gånger tidigare, skulle falna när föremålet uppvisade en Micke-inkompatibel sida. Jag var så fokuserad på att invänta den där akten som skulle blåsa ut glöden att jag missade att glöden blivit en fyrbåk. I rulltrappan på Heron City, på väg hemåt efter ett biobesök, överrumplades jag av att jag var kär.

Samma överraskning väntade på mig i Disneyland. Föremålet var inte en man, men känslan var densamma. Jag satt i en fåtölj, upphissad framför en gigantisk, kupolformad duk och flög fram över Kaliforniens miljöer. Jag flög fram över öken och sandstrand, genom vingårdarnas grönska och storstadsnattens ljusspäckade mörker till Santa Cruz bränningar i solnedgången. Jag såg Sierra Nevada byta vinterskrud mot porlande bäckar, och jag såg San Franciscos kullar bortom Golden Gate-bron. I förrigår, i Skysurfin� California, vald på måfå till vår sista attraktion på USA-resan, fick jag en sammanfattning av allt det där som jag sett och upplevt de senaste två veckorna, och jag insåg att jag var kär.

Innan jag åkte hit sa jag att jag aldrig skulle kunna tänka mig att bo i Los Angeles. San Francisco, absolut, men inte Los Angeles. Shit vad fel jag hade.

Andra bloggar om: , , , ,