Det är bara fjorton dagar kvar tills många ger löftet att komma i form inför Beach 2011. Gymmen kommer att fyllas till brädden under januari och februari och Arla kommer sälja Keso som aldrig förr (januari är tydligen den månad som Arla säljer mest Keso, som är en fettsnål proteinkälla).
Jag tänkte dela med mig av mina reflektioner och de fallgropar jag (fortfarande) faller i, de jag undvikit och hur jag gör det.
En av fallgroparna föll jag nästan i i torsdags kväll och blev påmind om en regel jag följer: att införa samma policy för mig själv som stater har mot terrorister: förhandla aldrig. Har jag lovat mig själv att träna så gör jag det, punkt.
Jag hade varit iväg i Toronto och inte tränat på över en vecka. Torsdagskvällar har jag normalt dubbelpass, Bodycombat följt av Bodypump men den här veckan börjar julschemat vilket innebär bara Bodypump på torsdagar. Jag hade bestämt mig för att stanna och köra Bodycombat själv för att inte tappa konditionen. Att köra dubbelpass är vidrigt de första gångerna, men när jag väl vant kroppen vid det funkar det utmärkt. Det accelererar träningen, blir mer effektivt eftersom jag ändå är på gymmet och som en bonus känns entimmespassen korta.
Som alltid när jag varit borta en vecka från träningen – framför allt när jag varit hyfsat inaktiv – så kändes första passet tungt. Benen skakade redan i rygglåten på Bodypumpen, och i slutet på axellåten skakade armarna helt okontrollerat. Efter passet stod jag helt slutkörd med Bodycombat-skivan i handen och tänkte ”shit vad trött jag är. Jag körde jävligt hårt under Bodypump-passet, och det var ju första passet på en vecka. Det borde räcka … och armarna känns som bly, det kommer ändå inte bli lika effektivt.”
Den fällan kan jag bara undvika när jag är medveten om att den finns där. Så fort jag kände igen förhandlingstanken så fanns bara en sak att göra: stoppa in skivan och börja, hur tungt det än kändes. Och det gick. Halvvägs in i andra låten hade jag glömt att det var jobbigt, och framåt låt 5 var jag taggad. Det som hade kunnat bli lite skamsen besvikelse över att jag lät mig själv förhandla bort ett träningspass blev istället tillfredsställelse över att jag orkat och gjort det jag föresatt mig.
Regel: jag förhandlar aldrig med mig själv om träning samma dag. Det är ett löfte som jag gett mig själv. Ett knep när förhandlingstankarna kommer är att tänka: hade jag förhandlat bort det om jag lovat min bästa kompis att träna med henom?
