tidningar och media – Being Micke Kazarnowicz

King och reklamen

Senaste numret av King innehåller reklam från Dressman.

De enda personer som kan bära Manunderwear med värdighet är fjortonåriga killar vars mammor handlar kalsonger åt dem. Manunderwear är lika sexigt som Crocs och midjeväskor. Minns ni de speedoliknande kalsongerna i grälla pastellfärger man köpte på tub på H&M förut? De är ungefär lika coola som Manunderwear.

Bortsett från vad märken som Gucci och Dior tycker om att bli exponerade tillsammans med ett märke som får Överskottsbolaget att verka hett, så vet jag inte om jag vill läsa en tidning som vill visa mig Dressman-annonser.

Något jag gillade däremot var Hugo Boss annons med deras nya parfym, Euphoria. Doftprovet var jäkligt snillrikt i form av en liten våtservettsliknande sak som låg under ett tunt skyddande lager. Jag älskar fiffiga nya sätt att göra gamla saker på.

Jag ska snart sluta tjata om King, men en sak till: de har två insändare apropå homovänlighet och att King inte använder (halv-)nakna brudar. En (straight?) kille som gillar King eftersom den lyckas krossa fördomarna om att modetidningar är ”fjolliga”, och en från en bög som hyllar King för att den inte är sådär tonårsbrölig som Caf? och Slitz blir på grund av brudarna. Det må vara som det vill med den saken, men King är fortfarande heteronormativ och smått ängslig när det gäller homobiten. Man vet inte riktigt hur man ska förhålla sig, helt enkelt. Ta bara testet om fåfänga i förra numret, där man lyckades undvika att fastna i heternormativa fällan fram till sista frågan, där man föll dit så det skvätte.

Hur som helst. Kan man bli sunkstraightare än Dressman? Sunkstraighthet som dessutom smittar av sig på King.

Andra bloggar om: king, modemagasin, reklam, marknadsföring, dressman, heternormativitet

Jag är en koprofil kvinnohatare med pedofila tendenser

Jag är inte känd. Skulle jag, mot förmodan, bli det är det lika bra att jag erkänner direkt: jag är gravt korprofil, och kvinnohatare. Jag gillar inte män heller, och har flera gånger uttryckt en önskan om att lemlästa småbarn och värnlösa djur. Jag har fläckvis pedofila tendenser. Jag är potentiell massmördare, bedriver tidelag, incest och säljer gärna mina småsystrar till högstbjudande. Jag är typen som skulle få dig att hellre sova sked mellan Hannibal Lecter och Juha Valjakkala än att ta mig i hand.

Jag blir upphetsad av att avslöja kända kollegers och bekantas sexuella äventyr, deras otrohet, deras knark- och alkoholvanor. Jag uppmuntrar människokränkning, angiveri, hat och personförföljelse. Jag har ett behov av hat, förtal och snaskigt skvaller, och jag ser dessa tre bregrepp som synonyma med storhet. Jag tillfredsställer Alexander Bards perversioner – men även mina egna.

Jag har undgått upptäckt genom några förlåtande egenskaper som gör att du gillar mig ändå. Till exempel min fysiska och mentala perfektion, mitt stora självförtroende och mitt intresse för att föra diskussioner med andra vackra och intressanta människor med stort och sunt självförtroende.

Ovanstående kan styrkas med citat från privata samtal och mailkonversationer jag fört med vänner, arbetskamrater och bekanta. Givet är att citaten måste presenteras och tolkas av Mustafa Can och/eller i Dagens Nyheter.

Bögskräck mountain

Straighta killar brukar generellt ha svårare för bögar än vad straighta tjejer har. Nyckelorden här är ”könsroller” och ”sex”. Personer som annars är ganska självkritiska och blygsamma när det gäller det motsatta könet blir oemotståndliga sexobjekt när det gäller homosexuella individer av samma kön. Jag vet inte hur många gånger jag har varit med om att jag säger ”Jag är bög”, och det i straighta killars öron låter som ”Jag vill driva upp min svulstiga åderpåle i din baconros”, alternativt ”Min odödliga kärlek till dig hyser inga gränser, du guds gåva till homosexuella män”. Jag skulle för övrigt tro att flator är med om samma sak med (straighta) tjejer.

Hur som helst, association med homosexuella är snäppet mer ofördelaktigt för den manliga könsrollen, än för den kvinnliga – det är en av förklaringarna till straighta killars lite stela förhållande till bögar.

Uppenbarligen har manliga recensenter samma oavslappnade förhållande till Brokeback Mountain. Filmkritik-sajten med det fyndiga namnet ”Rotten Tomatoes” har samlat 228 recensioner av Brokeback Mountain. 30 negativa recensioner, 26 skrivna av killar. Jag har inte läst recensionerna. Jag har inte sett filmen än. Det här är knappast någon vetenskaplig undersökning, och kanske har recensenterna rätt i sina sågningar.

Har man anlag för bögnoja så lär en film om två killars kärlek innebära lite obehag, det är ett rätt intressant faktum att om de manliga kritikerna sågat filmen i samma proportioner som de kvinnliga så hade 16 och inte 26 män skrivit en negativ recension.

Spelar skådespelar-kön roll?

Med undantag för asykineser har Svenska Dagbladet en hel del bra grejer. Till exempel helgens ”Te som i Taiwan” som fick mig att fundera på att överge kaffet och gå över till te.

I gårdagens kulturdel skriver Erika Hallhagen att det är dags att ta bort könsprefixet i musikgalorna. ”Bästa manliga artist” och ”Bästa kvinnliga artist” borde slås ihop till en och samma kategori: ”Bästa artist”. Erika skriver:

Det finns liksom ingen anledning att könsindela musik. Det handlar inte om muskelstyrka och kriterierna för vinst är ju desamma.

Helt sant. Men det som fick mig att tänka var ingressen. Finn ett fel:

Det är galatider. Rockbjörnen, P3 Guld, Manifest, Grammisgalan, Guldbaggegalan […]

Just det, Guldbaggegalan är, till skillnad från de andra, inte ett musikpris. Det är ett filmpris. Jag skulle tro att det bara kändes naturligt att dra med Guldbaggegalan när man ska räkna upp exempel över aktuella galor, framförallt som det är en av de kändare galorna i samlingen. Men oavsiktligt eller inte så väcker kolumnen frågan: Kan man skippa könsindelningen även i filmgalor?

Jag tycker det känns ganska naturligt att skippa könsprefixet i musiksammanhang. Men filmfrågan är inte lika självklar. Här blir jag ungefär som Gudrun Schyman blir i deklarationstider: lite ambivalent.

Något ligger och gnager, och ja:t på frågan ”Kan man skippa könsindelningen även i filmgalor” blir inte det rungande ”JA” Jake Gyllenhaal skulle få om han bjöd ut mig på en dejt. Det blir mer ett slappt ”tja, det kan man väl”. Om inte annat så skulle det lösa problemet med kategoriseringen av Desperate Housewives-stjärnan Felicity Huffmans roll i Transamerica. Hon är en kvinna som spelar en man som är på väg att bli kvinna. Är det en manlig eller kvinnlig huvudroll? Som Aidan säger i ”The Ring”: It’s a conundrum.

Bu eller bä? Lämna en kommentar!

Asylkineser

Asylkines är en kandidat till årets nya ord. Svenska dagbladets förstasida (pappersversionen) pryds av detta ord, som inte bara är ett nytt ord utan också ett nytt sätt att använda ”asyl” som förled. Varför nöja dig med det anonyma ”asylsökande” när du samtidigt kan göra ett statement om din nationalitet? Vänligen notera att Migrationsverket ännu inte sanktionerat officiellt användande av ordet ”asyl” på detta sätt. Inofficiellt kan man dock vid hemskickandet bli jävla asylryss under champangefikat, som firar helt andra saker än ens hemresa.

Synd att taliban inte är en nationalitet, för ”asyltaliban” vore onekligen en cool visitkortstitel.