Etikett: Resor

Shopping my religion

Las Vegas har allt. Sol, shopping, nöjen och gratis drinkar – allt i ett luftkonditionerat ökenklimat. Det är en overklig stad, det är svårt att föreställa sig att någon föds eller bor här. Det är lite som om Vegas vore en enorm festival, och när den tar slut så försvinner alla till sina riktiga hem i andra städer. Det är bara det att festivalen aldrig tar slut. Du kan äta frukost dygnet runt, du kan gambla på 7-eleven och du kan supa dig redlös på snorbilliga, om inte gratis, drinkar. 2 dollar för en rejäl margherita är inga pengar med svenska mått mätt.

Du kan också shoppa dig lycklig i Las Vegas. Glasögonen är snygga, men hur ser jag ut?Uttrycket ”den som säger att lycka inte kan köpas för pengar vet inte var hen ska shoppa” måste ha myntats just här. Jag blev i alla fall lycklig när jag hittade precis rätt solglasögon för en spottstyver jämfört med vad de kostar hemma (de är dock inte tillräckligt snygga för att lyckas dra uppmärksamheten ifrån att jag ser smått intelligenshämmad ut). Och Abercrombie & Fitch finns ju inte ens i Sverige, vilket är synd. All personal som jobbar på A&F-butiken här i Vegas ser ut att ha hoppat ur sommarkatalogen. Det första som mötte oss innanför ingången är en kille som ler och hälsar kunderna välkomna. Vilket skulle kunnat vara vardag i vilken annan butik som helst i USA, men på Abercrombie & Fitch står killen såklart med bar överkropp och visar upp ett charmigt leende och ett deffat sexpack. Eftersom han inte var till salu (jag frågade) fick jag nöja mig med en t-shirt, ett halsband och ett armband.

I morse körde vi extreme sunbathing. Det är som att sola, men i extrema förhållanden. 38 graders värme redan klockan nio på morgonen, och ”extreme UV-levels” enligt väderleksprognosen. Jag tänkte att vi ändå ska åka förbi stället där man testsprängde atombomber, och strålningen därifrån borde ta ut den eventuella hudcancer jag lyckats odla här i Las Vegas.

På kvällen såg vi en av Cirque du Soleil-showerna som går här i Las Vegas. Cirque du Soleil är som cirkus med trapetskonstnärer, clowner och eldslukare, fast utan djur och lite häftigare. Dekor och scenkläder förde tankarna till Final Fantasy, Soul Reaver och Planescape Torment, vilket var nog så häftigt. Jag blev aldrig helt fast i showens magi, jag satt mest och undrade över tekniken bakom som var minst lika imponerande som artisterna. Vilket säger mest om tekniken, eftersom artisterna verkligen är cirkusartister av världsklass. Det är kul att ha sett Cirque du Soleil en gång, men med biljettpriser på 150 dollar styck är jag glad att jag inte är en fembarnsfamilj.

Jag har ännu inte vunnit något på maskinerna, men jag har fått tre gratisdrinkar. Vilket går rätt jämnt ut.

Imorrn ska vi till Stratosphere. Vi får se om jag lyckas behålla förståndet på deras galna attraktioner.

Andra bloggar om: , , ,

Viva Las Vegas!

Vi är här nu.

Hotellet är alldeles nybyggt, men det ligger en bit bort från ”the Strip”, vilket förklarar hur rummen kan vara så stora och så billiga. Rummet är större än min 24 kvadratmeters etta hemma i Stockholm, och utsikten är också snäppet bättre.

Vägen hit var som på film. Långa raksträckor, vidsträckta vyer, värme, hägringar, bilolyckor och shopping.

Bilolyckan var rätt otäck. Den vita bilens däck exploderade och den åkte av vägen. Alla fick bromsa in kraftigt, och en bil bakom oss höll för hög fart. Föraren valde att köra av vägen för att inte köra in i bilarna framför och åkte istället istället in i vägdelaren och voltade. Körmönstret är väldigt speciellt på vägen, folk som tränger sig in i luckor tvingar alla andra att hålla mindre avstånd, vilket leder till just såna här kedjeolyckor.

Shoppingen var fantastisk. Wilsons Leather: En läderjacka i bra skinn för 100 dollar. Billabong: Snygg somrig skjorta för 28 dollar. Quiksilver: två shirts och snygga flip-flops i läder för 48 dollar. Den som sa att man inte kan köpa lycka för pengar har aldrig varit på en riktigt bra factory outlet.

Fler foton från dagen finns här. Nu är Wicke och Fredrik här, vi ska ut och göra Vegas.

Andra bloggar om: , , ,

33 timmar på ett dygn

Ska du flyga över Atlanten i boskapsklass rekommenderar jag Virgin Atlantic. Servicen är varken den bästa eller den sämsta, men käket var med vardagsmått hyggligt (vilket motsvarar ”suveränt” med flygplansmått). Underhållningen på ekonomiklass hos Virgin Atlantic skulle funka i vilken förstaklass-avdelning som helst. Ett trettiotal filmer att välja på som du kan starta, spola och stoppa som du vill plus teveserier (Simpsons, Scubs, The Office) och reseguider. Dessutom fanns en del spel, även om tanken var bättre än utförandet. För alla som minns Battlemail från -99 kallt så lever och frodas det på Virgin Atlantic.

Jag såg bland annat ”Lucky Number Slevin” som räddades från totalflopp av den rappa dialogen. Jäklar vad Josh Hartnett ser ut som om han vore Brad Pitts och Tommy Lee Jones okände son i vissa scener.

Jag lyssnar alltid på säkerhetsgenomgången. De som är uppmärksamma vid genomgången och läser säkerhetsfoldern har större chans att klara sig vid en eventuell olycka. När de pratar om nödlandningar är det alltid ”in the unlikely event of an emergency landing”, vilket är förståeligt. Men idag hörde jag ett nytt sätt att få passagerarna att känna sig omhändertagna: ”The cabin is pressurized for your comfort”. Nästa steg är att säga ”We will not choke you, or spill hot coffee on you, for your comfort.”

Ingen Jake Gyllenhaal än, men däremot flög Woody Harrelson i samma plan som vi. Han är kortare och snyggare än jag trodde han var. Imorrn drar vi til Las Vegas via Barstow. Nu ska jag sova så rummet slutar gunga.

Andra bloggar om: , , ,

Resfeber rörande roadtrip

Resväskan står packad.

Jag har länge tänkt på hur menlöst det är med snygga klistermärken, man har ju ingenstans att sätta dem när man fyllt femton och det inte längre är coolt att pryda pojkrumsdörren med ett klistermärkespotpurri. Nu kom jag på ett av få ställen man som vuxen kan sätta snygga klistermärken på: resväskan. Jag satte ett Apple-klistermärke på min väska. Jag hoppas inte någon PC-fanatiker har sönder den nu.

Jag har äntligen dammat av cd-samlingen och laddat Ipodden med favoritlåtarna.

Musik är viktigt för mina reskamraters mentala hälsa. Jag har en musiksmak spretigare än håret på en sjuttonårig rejvare, och är kinkigare än ett hungrigt tremånaders kolikbarn, när det gäller att anpassa musik efter humör. Pulp Fiction, Bodies Without Organs, Alice in Chains, George Michael, Audioslave, Shirley Bassey, Black Eyed Peas, Madonna och Nirvana. Bland annat. Sigge frågade för något tag sedan vilka klyschor jag inte skulle använda om mitt liv så stod på spel och jag kom inte på några då. Nu kom jag dock på en jag hatar: ”Jag är allätare när det gäller musik”. Skitsnack. Jag har ännu inte träffat någon som säger så och gladeligen lyssnar på happy hardcore, folkmusik, dansband och Enya. Mainstreampop är bra, men det innebär inte att man är allätare, lika lite som man är globetrotter bara för att man varit i New York, London och Paris.

Egentligen skulle det varit häftigare med en rosa buss, köpt från tre svenskar som heter Lars, Lars och Lars, men det närmaste uthyrningsföretaget hade var en enorm stadsjeep med kaptensstolar. Den står någonstans i Los Angeles väntar på att få ta mig, Wicke och Fredrik på en roadtrip i Kalifornien, Nevada och kanske så långt som Mexico.

Jag hoppas att det här innebär att Jake Gyllenhaal är singel igen. Funkar inte tröjfipplet på någon hona så funkar det garanterat på mig. Det mesta som Jake gör funkar på mig. Förutom en stass bestående av flip-flops, midjeväska och två postit-lappar över bröstvårtorna. Fast om han ber snällt och ler lite charmigt … Jag har datorn och videokameran med för att dokumentera eventuellt Jake Gyllenhaal-hångel och andra sevärdheter.

En hemläxa: Om du skulle få ta med dig två bloggare du inte känner IRL på en roadtrip, vilka skulle det vara? Och varför?

Andra bloggar om: , , ,

London, baby! (Tips för nybörjaren)

Om du som jag är nybörjare på London, men till skillnad från mig inte har någon cool D. som kan guida dig runt, så har jag gjort en lista över saker som på ett eller annat sätt gav mig en upplevelse:

Här är några av höjdpunkterna i trakterna av Notting Hill:

  • Kitchen and Pantry, ett kaf� som för tankarna till Vänner. Sköna lädersoffor, WiFi, schyst latte och god färskpressad juice. Ett skönt ställe vare sig du vill varva ner eller koppla upp. Ligger på Kensington Park Road, i samma kvarter som ”The Travel Bookstore” från filmen ”Notting Hill”
  • Electric Cinema. En biograf utöver det vanliga. Suveränt sköna fåtöljer med fotpallar och bar där du kan beställa drinkar och snacks. Mycket civilierad biograf med ljud från filmen inne på toaletterna, så att du kan hänga med i filmen även om du behöver pinka av all champagne.
  • Art Apart. Galleri med unga brittiska konstnärer. Mycket bra konst och värt att besöka även om man inte planerar att köpa något.
  • Agent Provocateur. Porriga underkläder av damsnitt och sköna attiraljer som den här piskan med handtag i Swarovski-kristall.
  • Zucca. Restaurang som är perfekt för en bakfyllebrunch. Hur varmt det än är utomhus är undervåningen behagligt sval. Juicen på apelsin, tranbär och fläder är en återställare i sig, maten är klart godkänd och kaffet mycket gott. Ligger på Westbourne Grove.

I andra delar av London:

  • Harvey Nichols. Varuhuset som är vad NK vill vara. Börja med expresshissen till matavdelningen, högst upp i huset. Mycket snygg produktlinje med eget varumärke. Allt från peppar till kaffe, marmelad och oliver. Trots ett hyfsat högt pris är det här ett billigare sätt att piffa upp köket än att gå till Poggenpohl-butiken. Slappa en stund i baren innan du passerar resten av varuhuset på vägen ut.
  • Shanghai Tang-butiken. Asiatisk design med västerländsk touch. Kläder och inredningsdetaljer. Vem bryr sig om att man inte röker cigarrer när humidoren är hjärtskärande vacker? Prisläget är rätt högt: 45 pund för en anteckningsbok, 60 pund för ett sjukt snyggt set om tre doftljus.
  • Naturhistoriska Museet. Utställningarna tilltalar både barn och vuxna, till skillnad från Naturhistoriska i Stockholm som tilltalar antingen barn eller folk med mycket brinnande intresse för insekter.
  • Tekniska Museet. IMAX-biografen är en riktigt skön upplevelse. Skiljer sig från IMAX-biografen på Naturhistoriska Riksmuseet i Stockholm: den i Stockholm är kupolformad och får 3d-effekt genom kupolen, den i London är en gigantisk platt duk med 3d-glasögon på publiken. Den platta duken ger en bättre upplevelse än kupolen. Filmen om månlandningarna var bra, och jag gissar att undervattensfilmen är ännu bättre. Stor yta med uställningar som innehåller bilar, raketer, flygplan och allt annat du förväntar dig av ett tekniskt museum. Och tydligen en simulerad jordbävning som jag inte alls är bitter på att jag missade.

Andra bloggar om: , , , ,

London baby! (Spermavalar och raketer)

Jag har sagt det förut: de som gör museiutställningar i Sverige har bara två målgrupper: barn under 12 år och hardcorefantaster i ämnet. Naturhistoriska i Stockholm är ett praktexempel på utställningar som antingen riktar sig till barn eller till folk som får ribba av går igång hårt på insekter och uppstoppade fåglar. Det var det här som gjorde att jag var lite skeptisk till Londons Naturhistoriska Museum. Min skeptism smälte snabbt undan när jag insåg att det här var ett naturhistoriskt museum på allvar. Dinosaurieskelett och lättbegripliga fakta var toppen, men höjdpunkten var den rörliga modellen av en T-rex.

Och så såg vi skelettet av en spermaval. Bara en sån sak.

Tekniska Museet bjöd på allt från raketer och rymdkapslar till flygplan, bilar, motorer och en IMAX-biograf med riktig 3d-upplevelse. Vi hade bara en dryg timma och valde att gå på en film om månlandningarna. Hade jag haft en halvdag så hade jag lätt kunnat bränna den där. Nästa gång …

Andra bloggar om: , , ,

London, baby! (Ab Fab Electric style)

Skillnaden mellan att besöka någon i en stad jämfört med att åka som (clueless) turist, är densamma som skillnaden mellan att köpa en Breitling-kopia istället för ett original. Man får billigt turistsskräp och missar det verkligt fina innehållet. D:s version av London är lätt att älska. Den är häftig, levande, kontrastrik och full av upplevelser på ett sätt som en turistkopia inte kan vara.

Harvey Nicks cookie canIgår tog vi en sväng i Patsy och Edwinas fotspår: vi besökte Harvey Nichols. Här pratar vi seriös shoppingupplevelse. Harvey Nicks grafiska profil för matvaror är allt det där som Hemköps inte är. Kryddor, kakburkar, teförpackningar och bordsunderlägg med Harvey Nicks snygga utformning lyfter även det tristaste kök till Gaggenau-standard light. Jag fick hejda mig för att inte köpa mer än tvålen och kakorna.

Ett annat fynd var Little I, en rosa mintförpackning med en riktig spegel inne i förpackningen. Så fantastiskt bra och snygg att jag kommer fylla på med Ozon-pastiller, om jag så ska peta i dem en och en, när originalet tagit slut.

Efter shoppingen ledde Patsys och Edwinas andar oss till baren på Harvey Nicks. Varuhusets egna rosa champagne var visserligen lockande, men eftersom vi varit ute kvällen innan var vi ansvariga och beställde in rosa alkoholfria drinkar. Man behöver inte sluta vara gay bara för att man är ansvarsfull.

På kvällen bjöd Electric Cinema på en bioupplevelse som saknar motsvarighet i Sverige. Det här är en biograf med riktiga skinnfåtöljer, fotpallar och sidobord. Inne i biografen finns en bar där man kan köpa drinkar, snacks och smårätter innan filmen börjar. Fortfarande vägledda av Patsy och Edwina utrustade vi oss med varsitt glas champagne innan filmen, United 93, satte igång. Filmen i sig var inte alls lika bra som biografen, men det säger mer om biografen än om filmen.

Andra bloggar om: , , , ,

London, baby! (Stockholmare är lantisar)

Stockholm är ingen storstad. Stockholmare som tror att Stockholm är en storstad, samtidigt som de skrattar i mjugg åt mindre svenska städer som har ”storebrorskomplex” och gärna vill efterhärma metropolen Stockholm, är riktiga praktlantisar. Jag är en riktig praktlantis.

En storstad har en kritisk massa, tillräckligt stor befolkning så att det kan finnas butiker som säljer porriga damunderkläder och rosa piskor med Swarovski-kristaller i handtaget. En storstad har utrymme för gayklubbar med olika inriktningar: klubbar för fashionistas som lyssnar på pop, klubbar för alternativhobbitar som dansar till electro trash och klubbar för Abercrombie & Fitch-kloner som baröverkroppade rör på fötterna tilll umpa-umpa-umpa. En riktig storstad har utrymme där oliktänkande och annorlunda samexisterar istället för att assmileras och likformas.

Både Trash Palace och Ghetto kändes lika befriande som mitt första besök på Tip Top som knappt utkommen artonåring. Bägge gångerna handlade det om en insikt om att ”det finns andra som jag”, en känsla av tillhörighet, som jag knappast trodde jag kunde uppleva igen. Första gången övergick frihetskänslan som existensen av andra homosexuella gett mig över i en känsla av att bli kvävd och inpressad i en homonorm. Du har lämnat dem, nu måste du bli en av oss.

Igår, tio år senare, kom upplevelsen att jag inte alls behöver bli en av ”oss” för att jag har lämnat ”dem”.

Jag älskar Stockholm. Det är en vacker stad med härliga människor och häftiga upplevelser. Men Stockholm är ingen storstad. Stockholm är ett major lillebrorskomplex till storstad, fast med skärgård.

Andra bloggar om: , , ,

London, baby! (Konst och tunnelbaneragg)

Art Apart är ett måste om du är i London. Samtida brittisk konst, jäkligt bra sådan.

Äh, vem försöker jag lura – jag kan ingenting om konst. Men jag vet att jag hittade fem tavlor jag gillade på studs. Tyvärr finns inga av dem på bild. Vissa av konstnärerna får noll träffar på Google. Jag undrar om jag skulle få ta kort därinne om jag frågade? Det är så synd att de här konstverken går osedda förbi.

Efter en intensiv shoppingtur på Oxfords street, som resulterade i två snygga t-shirts, en skjorta och ett bälte tog jag tunnelbanan hemåt. På tunnelbanan börjar en kille med snygga ögon och ett schyst axelparti utstickandes ur sitt linne småprata med mig. Vi skulle till samma station, Ladbroke Grove, och när vi klivit av och skulle åt olika håll presenterade vi oss och han avslutade med ”You’ve got really beautiful eyes. Really beautiful.”

Jag blev sjukt generad och lyckades prestera ett ljud som skulle kunna tolkas som ”oj, tack, vad generad jag blir” eller ”shit, plötslig magsmärta”. Han avslutade med ”Have a really nice stay in London, Mike” och gick åt sitt håll. Jag vandrade glad, generad och förvirrad hemåt. Och insåg att med vår konversation och mitt sätt att reagera på hans komplimang lätt hade kunnat tolkas som straight, men något social turist. Det är i alla fall så jag hade tolkat någon som betedde sig som mig.

Konstigt att något sånt aldrig hänt mig i Stockholm, men i London händer det första dagen. Sammanträffande, eller är det sån skillnad på Londonbor och Stockholmare? Jag kanske bara är snyggare i London. Eller så florerar någon smittsam ögonsjukdom i London.

Andra bloggar om: , ,

London, baby! (Det är som på film)

Jag har ju egentligen aldrig varit i London på riktigt. Jag har bara sett det på film, ”Notting Hill” till exempel. Det är illavarslande, för verkligheten har en tendens att inte kunna leva upp till filmens bild av sig själv. Los Angeles lyckades inte alls för sex år sedan. Milano föll också rätt platt. Paris gjorde visserligen ett framgångsrikt försök men London … London lyckas hittills fullt ut och mer därtill.

En bidragande orsak är att jag bor på Kensington Park Road, i samma hus som The Travel Bookstore från Notting Hill. En annan är att jag har världens coolaste D. som värd och guide. Just nu är han på jobbet, och jag sitter på ett Vänner-style-café, dricker en latte och skriver av mig de första intrycken innan de drunknar i det myller av upplevelser som jag tror den här helgen blir.

På flyget tänkte jag att det är stor skillnad på brittiska och svenska piloter. ”Good evening, ladies and gentlemen, this is your captain speaking” är en fras som får till och med mig att stänga öronen, trots att jag är långt ifrån en van flygresenär. Men piloten på British Airways-flyget igår pratade på ett personligt sätt, lovade att förmedla resultaten i den pågående fotbollsmatchen och skojade till det lite grann redan under introduktionen. Inte bara det, när vi hade landat och fick vänta en halvtimma innan vi kom till gaten och sen ytterligare tio minuter medan rampen krånglade, då fick han alla att sitta kvar lugnt och stilla genom att på ett lättsamt sätt berätta vad som var fel och hur länge det kunde dröja (”I see now that the engineer is kicking the ramp, we’ll see if that solves the problem. If it doesn’t, we have stairs on their way”)

Senare berättade D. att British Airways har det som policy för piloterna: professionell och personlig. Briljant idé. Jag vet inte hur mycket min flygrädsla lättat på grund av fallskärmshoppningen, men det finns någon flygrädsla kvar så lyckades pilotens personliga sätt få mig att känna mig fullständigt trygg.

Jag missade att det finns ett snabbtåg från Heathrow in till stan à la Arlanda Express och tog tunnelbanan. Det var i och för sig en vinstlott på sitt sätt, för jag fick sällskap av Harry. Föreställ dig Abercrombie&Fitch möter huvudrollsinnehavaren i skön romcom. Lägg till charmig självsäkerhet, en glimten i ögat och en brutal omedvetenhet om sitt utseende. Då har du en bild som i jämförelse med Harry ser ut som en krumryggig neanderthalare. Han hade t-shirt, slitna jeans och kom till och med undan med sexighetsdödaren nummer två: flip-flops (nummer ett är midjeväska).

Redan här började upplevelsen av att ha klivit in i en film: här hade vi en kille som annars bara ses i collegefilmer. Jag pratade min halvkackiga engelska och var mycket medveten om att vi svenskar bara är bra på engelska i jämförelse med befolkningen i isolerade Rumänska bergsbyar. Jag vet att jag har en tendens att prata fortare när jag blir stressad, och försökte hålla ner tempot vilket gjorde min svenska accent ännu värre. En del av mig ville bara rusa av på första bästa station, en annan ville hångla upp honom mot väggen. En mycket schizofren upplevelse som lämnade mig lite darrig, halvförvirrad och fick mig att missa min nästa anslutning. Jag kunde bara tänka två saker: ”Varför tog jag inte ett kort på honom?” och ”Var fan är bögbomben när jag behöver den?”

När jag gått och lagt mig fortsatte de schizofrena känslorna. En del av mig skämdes för att jag låtit D. övertala mig att sova i sängen medan han tog soffan, den andra delen fantiserade om att stöta på Harry under fredagen, vilket leder till en fika på ett skönt café som följs av instant kärlek och sedan kris av typen romcom (”Mike, I have a fiancée back home”. Självklart reder vi ut problemen även om det ett tag ser illa ut och vi bägge vandrar i regniga miljöer och tittar olyckligt på lyckliga förälskade par. Men kärleken vinner och vi lever lyckliga i alla våra dagar. Jag menar, är jag i filmernas version av London så är jag. Nu ska jag undersöka exakt vilken genre av film jag har hamnat i.

Andra bloggar om: , , ,