Etikett: Resor

Tips och bilder från Toronto

Första intrycket av Toronto var den rena, välfungerande flygplatsen med gratis wifi. Andra var den häftiga skyline som staden bjöd på när man kom in med taxi från flygplatsen. Skylinen ger löften om en storstadsupplevelse, och Toronto levererar.

Torontos skyline
Torontos skyline, foto av MSVG på Flickr

Kanada är intressant. På många sätt är det en mix av Europa och USA, inte minst på grund av språket. Franska och engelska är bägge officiella språk, och alla förpackningar och skyltar finns på bägge språken. Måttenheterna är för det mesta metriska, men man märker att rötterna finns i det imperiella systemet som USA fortfarande klamrar sig fast vid. Till exempel är informationen i taxibilarna angiven i kilometer, men när de anger sträckor görs det i tiondelar av en engelsk mil = 0.143 kilometer. På samma sätt är Cola-flaskorna 20 oz, men måttet anges i milliliter = 591 milliliter.

Vi bodde på ett helt nybyggt hotell, Le Germain Maple Leaf Square, som rekommenderas varmt. Bra frukost, schyst service och mycket fina rum med genomtänkt funktion. I samma byggnad finns Longos, en matbutik som har riktigt schyst frukost- och lunchbuffé i lösvikt. Allt från varma rätter till kalla sallader och fruktmix.

E11evens nota kommer i ett kuvert med The Damage på
'The Damage' står det på kuvertet som notan levereras i

Här finns också E11even, en ny restaurang som gör bra dirty vodka martinis och har schyst käk. Kycklingen, som är deras specialitet, var mycket bra och priset (25 dollar) helt överkomligt. Liksom Le Germain har E11even tänkt till lite kring detaljerna. Till exempel är drinkmenyn gjord på iPad (minus för utförandet dock, det går inte att beställa från den, och den visar verkligen bara menyn utan att dra fördel av den interaktiva plattform en iPad är).

Drinkmeny på iPad på E11even
Drinkmeny på iPad på E11even

Både Le Germain Maple Leaf Square och E11even ligger i Maple Leaf Square vid Air Canada Centre.

En häftig detalj, framför allt om man åker till Toronto på vintern, är att det under staden finns mer än 27 kilometer med tunnlar och gallerior kallat för ”PATH”. Butiker, caféer, restauranger och service som banker, kemtvätt och tandläkare. Egentligen är det en massa gallerior av olika storlekar som har gångar mellan sig. När jag på lördagen behövde ta mig till Apple Store i ett köpcentrum 1,6 kilometer bort från hotellet kunde jag gå inomhus hela vägen.


View Larger Map

I Toronto finns det gott om gratis trådlösa nätverk. Flygplatsen, hotellet, köpcentrumet vid hotellet och många gallerior skröt med gratis wifi. Det fungerar utmärkt, och är en skön räddning framför allt om man har iPhone och kör appar som ”Whats app” (gratis textmeddelanden) och ”Viber” (som Skype, fast med telefongränssnitt).

En sak man definitivt ska göra när man är i Toronto är att passa på att se en hockeymatch. Arenan, Air Canada Centre, rymmer 18 000 fans, och det är en gemytlig och häftig stämning. Kan man inte se matchen live kan man gå på Sports Bar som ligger i Maple Leaf Centre och som har blivit korat till Nordamerikas bästa sportbar. Där inne finns det så många och så stora teveskärmar, att det nästan ser mer ut som ett kontrollcenter hos NASA än en sportbar.

Hockeymatch på Air Canada Centre i Toronto
Utsikt från loge 511 i Air Canada Centre

Fler upplevelser bjuds det på på Guu, en japansk restaurang som får dig pepp på nolltid. Du kan inte boka bord, utan går dit och sätter upp dig på listan. Ett gott tecken är att många japaner går dit och äter. Faktum är att alla i personalen är japaner. När någon går står hela personalen och vinkar adjö och skriker hejdå på japanska.

Meny och sake-flaska på Guu
Meny och sake-flaska på Guu

Beställningar skriks och när någon fyller år sjunger hela personalen och klappar i händerna. Många av gästerna sjunger med. Det är stimmigt och stojigt och hemtrevligt. Maten är japansk och mycket god. Misosoppan som jag testade var mörkare och mustigare än den som traditionellt serveras i Stockholm. Vi åt också friterad brie med mango- och blåbärssås, sashimi på pilgrimsmussla och cheesecake gjord på röda bönor. Och en japansk pannkaka som serverades med en dekoration som fick den att se levande ut. Lite freakish att se hur dekorationen rörde sig:

Guu ligger på 398 Church St, och loggan utanför ser snarare ut som om det står ”CTull”. Väl värt väntan. Om du ska vänta länge finns det en del gaybarer längre upp på Church Street, som också verkar vara hjärtat i Torontos gaydistrikt.

Shopingmässigt kan man hitta high street-shopping på Yonge Street. Det tråkiga är att butikerna där är desamma som överallt annars. Apple Store, Abercrombie & Fitch, H&M, Hollister … går man utomhus och inte via underjordiska PATH-systemet så passerar man ibland lite mindre high street ställen, som till exempel det här stället med ”Totally nude interactive dancing”. Jag har ingen aning vad ”interactive” innebär.

Totally nude interactive dancing
Helnaken interaktiv dans - det låter som en upplevelse

Vill man hitta lite mer alternativ shopping rekommenderas Queen Street West, som sträcker sig från centrum och en bit västerut. Ju längre du kommer, desto mindre blir butikerna och galleriorna, och desto större fynd kan du göra. Jag var riktigt nära att gå in och kolla på prislappen på denna läderoutfit, men jag insåg snabbt att de aldrig skulle ha byxor som rymmer mina lår. Det skulle se ut som om jag hade långkalsonger i skinn. Jag gjorde dock en hel del andra fynd som kommer i en senare bloggpost.

Läderoutfit
Läderoutfit

Jag ska definitivt tillbaka dit. Kanada är verkligen som en skön mix mellan USA och Sverige.

Dos i Göteborg

Göteborg bjuder onekligen på en massa upplevelser. Jag är här för första gången på riktigt och har fått uppleva många saker. Vissa angenämna, andra inte. Det jag är mest besviken på att att den berömda Göteborgshumorn, som att bron över älven kallas ”Tolvan” för att ”den går över älva”, inte visade sig i namnen på frisörsalongerna. Stockholm vinner lätt slaget om mest göteborgska frisörsalongsnamn med ”Sax & Fön”, ”Hårley Davidson”, ”Magica de Sax” och ”Huvudverk”. Och då har jag bara listat salonger från Vasastan i Stockholm.

Angenämt var besöket på Konstmuséet och Konsthallen. Jag älskar stora oljemålningar i guldramar. Storslagna landskap, dekadenta konstnärsfrukostar i Paris – älskar’t! Renässansen, när man började studera människokroppen och måla muskulösa män är en annan favorit. Dock förtas en hel del av den upplevelsen av att dessa män bara kan räknas som välhängda om man jämför med sex månader gamla bebispojkar.

Hur som helst, muséet är värt ett besök. Framför allt gillade jag ett av verken i utställningen ”Omskakad spelplan”, ett fotografi av Annika Karlsson Rixon kallat ”Tidig sommarkväll i Los Angeles”. Jag har försökt hitta det online, men inte lyckats. Vid en första anblick såg jag två flator i något slags uniform som tittar på varandra, men strax såg jag att de snarare kollar förbi varandra med en drömsk blick. Det är som om de är där utan att egentligen vara medvetna om varandra. Det finns många lager i det fotot, när jag såg det på avstånd såg jag också siluetten av Los Angeles skyskrapor i bakgrunden. Väldigt 90-tal.

”Disidentifikation” är utställningen i Konsthallen som jag verkligen rekommenderar. Favoriten där är en skulptur, ”Tekannan” av Lukas Duwenhögger. Ett stycke som lyckas fånga mötesplatser för homosexuella, fjollighet och nazismens förtryck i en och samma skulptur.

Teapot
Teapot av Lukas Duwenhögger

Vill du balansera ut den kulturella upplevelsen med en konsumeristisk rekommenderas en shoppingtur i området ”Inom Vallgraven”: Grandpa och Fever är absolut värda ett besök, Dunderdon som är ett väldigt prisvärt märke med design i gränslandet preppy-workwear och framför allt Rag Time som är en second hand-butik för märkeskläder och dito skor (linneskjorta från Canali: 280 kronor).

Det du inte ska göra i Göteborg: se Sex and the City 2 (aka: ”den sämsta av Grumpy Old Men-filmerna”). Men det är inte Göteborgsspecifikt, och en annan historia för ett senare blogginlägg.

USA i bilder, pt 3

När jag ser vägen på sträckan Los Angeles – Las Vegas förstår jag varför amerikanska bilar har ”cruise control”. Landskapet förändras knappt, och man får leta efter detaljer som gör utsikten rolig.

David hade tagit på sig uppdraget att planera vår enda heldag i Las Vegas. Efter att har varvat ner framför vattenfallet på Wynn fick vi order om att infinna oss där klockan 10 nästa morgon.

Första aktiviteten var en helikoptertur med picnic i Grand Canyon.

Jag har sett Hooverdammen förut, jag har bara aldrig sett den från en helikopter. Fördelen med helikoptern är att den kan ta det lugnt och hovra ovanför ställen så att man verkligen får se dem. På bilden kan man också se den nya motorvägen och bron som byggs över passet.

Efter en halvtimmes helikoptertur kom vi fram till Grand Canyon. En annan fördel med helikopter just när det kommer till Grand Canyon är att flygplan inte kan komma speciellt nära. Flygplan får inte flyga nere i själva ravinen, och de kan definitivt inte landa där.

Vi landade på Hualapai-stammens territorium, en kilometer ner i ravinen.

Vår pilot var såklart den snyggaste av dem alla. Inte för att det säger så mycket, eftersom de andra var ”attractively challenged”, men söt var han.

Det enda som är mer civiliserat än att landa på Grand Canyons botten i helikopter är att stå och njuta av utsikten med ett glas champagne i handen. (Well, rent tekniskt var det ett plastglas, men civiliserat var det.)

När vi lyft igen och flög hemåt tog det inte många minuter innan vi såg snötäckta vidder. Det var en udda kontrast till hela dricka-champagne-i-solskenet-i-Grand-Canyon-grejen.

Vi var inte klara där. Efter att ha kommit hem och käkat en sen lunch och fräschat till oss drog vi till Ceasar’s Palace (inga muskulösa dörrvakter i romerska dräkter där – stor besvikelse) för att kolla på Bette Middler. Showen var fantastisk, och det finns två saker som gör att jag älskar henne än mer efter den:
Att hon lanserat en serie badprodukter som heter ”Bathhouse Betty”. Bette började sin karriär på badhusen i New York, och jag älskar att hon hyllar sitt (med amerikanska mått absolut inte rumsrena) ursprung.

Att hon i inledningen frågade ”where is my people?” för att få judarna att ropa och stoja, och sen frågade efter ”the gays” (”they travel in packs!”). Inga antaganden om att ingen ändå skulle våga ge sig till känna för att det ”kan vara känsligt”, ingen don’t ask, don’t tell-attityd.

Vi avslutade med att äta på Las Vegas bästa steak-restaurang. Snacka om att göra det bästa i Vegas.

(Förresten så såg jag att Anthony Cools bytt upp sig och numera kör sin hypnosshow på Paris, Paris. Endera dagen ska jag konvertera min video och lägga ut den på Youtube.)

Andra bloggares inlägg om , , , , ,

USA i bilder, pt 2

San Francisco har färre invånare än Stockholm, men har en skyline som lovar alla möjligheter, frestelser och synder som bara en riktig storstad kan leverera. Eftersom the Bay Area har ungefär hälften av Sveriges befolkning, kan San Francisco definitivt leverera vad dess skyline lovar.

En av turistgrejerna som är värd att göra är Alcatraz. Det är bara ett bolag som får lägga till vid ön, och det gäller att boka biljetterna i tid under turistsäsong. Fem dagar i förväg är en bra regel.

Alcatraz har varit militärfästning och militärfängelse innan det blev ett högsäkerhetsfängelse. Det kändes udda att befinna sig i något som jag bara sett i teveserier som ”Prison Break” och samtidigt veta att det här var på allvar.

Något man definitivt ska göra är att ta audio-guidningen runt inne i fängelset. Historier om rymningsförsök (det är fortfarande oklart om ett av dem lyckades) blandades med berättelser om vardagen på fängelset, allt berättat av tidigare fångar och fångväktare.

När solen låg på var det tillräckligt varmt för att gå i kortärmat, men så fort man kom in i skuggan, eller när solen gick ner (vilket den gör vid 17) så blev det kallt nog för skinnjacka. Det sägs att det här är den kallaste vintern på länge i San Francisco, men det är tidig vår med svenska mått mätt.

Keep clear. Varje gång jag ser det hör jag Korben Dallas säga ”I’m trying, i’m trying”. Jag lyckades hålla mig undan poliskonfrontation (om man räknar bort alkoholkontrollen). Trots att jag körde mot rött. Två gånger, och ena gången stod en polisbil stilla vid rödljuset på väge åt andra hållet. Jag pratar inte om att svänga höger, för det får man göra här. Till mitt försvar måste sägas att rödljuset (det var ett och samma jag körde mot bägge gångerna) såg ut att reglera en korsning och inte ett övergångställe. Men som Andy sa: ”Nåja, det var ingen som dog i alla fall”.

På vägen ner till Los Angeles, där vi skulle plocka upp David och Anders för vidare färd till Las Vegas, körde vi Highway 1. Den vackraste sträckan som Highway 1 passerar är Big Sur. Det är ett område utan några fasta gränser, men stället vi stannade till vid räknas definitivt till området. Området är så vackert att jag försökte ta ett panorama från Big Sur (jpeg, 17.6 mb)

Det är svårt att i ord beskriva hur högt ljudet är från vågorna när de slår mot stranden. Jag skulle lätt kunna tänka mig att bo vid havet, jag tycker att ljudet är rogivande. Andy höll inte med. Det finns få hus här, och de flesta värderas långt över 2 miljoner dollar. Även nu, under finanskrisen.

En rosa Domo har varit vår maskot i bilen hela vägen från San Francisco. Folk här får körkort på så lösa grunder att det är löjligt. Ingen framförhållning, inget konsvekvenstänk och ingen koll runt bilen. Kombinerat med rödljus där det går en sekund från att det blir rött åt ena hållet, till att det det blir grönt åt andra, är jag förvånad över att vi bara sett en bilolycka. Däremot är antalet tillbucklade bilar skyhögt.

Andras blogginlägg om , , , , ,

USA i bilder, pt 1

Min hjärna känns lite lätt överkokt av alla upplevelser under de senaste veckorna, och det känns som om det var ett par månader sen vi lämnade San Francisco och passerade Big Sur på vägen ner till Los Angeles. I verkligheten är det bara en dryg vecka sen, men en vecka full av upplevelser. Här är några av dem:

På vägen upp till San Francisco åkte jag Highway 1. När solen höll på att gå ner var jag nästan helt ensam på vägen. Ibland kom något enstaka möte, men för det mesta var det lugnt och stilla. Jag stannade till på en klippa och betraktade när solen gick ner (jag försökte rita det förut)

När Andy kommit upp spenderade vi en förmiddag i Castro. Vi hade bägge två kamerorna med, och tydlgien är amerikanare ovana att se systemkameror med lite större objektiv. Jag har tappat räkningen på hur många kommentarer och förvånade blickar min kamera fått.

Castro är fantastiskt. Den klassiska skylten tillhör biografen, och på hela gatan finns regnbågsflaggor på stolparna. Det här är ett av få ställen där heteropar är i minoritet och faktiskt drar ögonen till sig när de går hand i hand på gatan.

Den ena backen erbjöd bättre utsikt än den andra. När solen låg på blev det ganska varmt, och det här ser mer ut som en sommardag än som en vinterdag i den kallaste vintern på länge, enligt många San Francisco-bor jag pratade med.

Det finns inte många ställen där man kan hitta såna här budskap inristade i betongen innan den har stelnat. Oftast har klotter som innehåller ”gay” mer nedvärderande budskap.

Jag och Andy åkte ut till Muir Woods, ett gigantiskt naturreservat med Sequoia-träd (också kallade ”redwood”) norr om San Francisco. En timmes biltur där man får åka Golden Gate, och där man passerar vägar med namn som ”Panoramic Highway” och ”Shoreline Highway”. Ett av träden såg ut som något taget ur ”Sagan om Ringen”, framför allt i skymningen:

Andra turistiga saker som jag och Andy gjorde var att åka cable cars. När vi skulle köpa biljetter (5 dollar enkel resa) kom en riktig wheeler-and-dealer-snubbe fram till oss och erbjöd oss att köpa dagsbiljetter giltiga samma dag för 5 dollar styck. Vi kollade äktheten med en vakt och slog till. Första turen gick till Fisherman’s Wharf:

Det är populärt att sälja alla möjliga statyer i San Francisco. Lejon, tre apor på bänkar, delfiner, sjöjungfruar – vi såg det mesta. Den här var en av de mer bisarra, för vid en första anblick såg det ut som om pojken gjorde något annat med flickan än att lyfta henne.

Vid Fisherman’s Wharf finns ett museum över arkadspel och mekaniska underhållningsmaskiner. Allt från tidiga underhållningsmaskiner som visade filmer på lättklädda flickor (”See what the belly dancer does on her day off!”) till Ms Pacman och flipperspel. Den mest bisarra är definitivt Laughing Sal. Större än en fullvuxen människa står hon i ett kabinett och ser clown-läskig ut. Jag provade att mata in 50 cent, varpå hon började röra sig och skratta. Jag antar att meningen var att skrattet skulle smitta, men det kan vara den mest skräckfilmsliknande upplevelsen jag haft i mitt liv. Hade jag varit ensam i den hallen så hade jag behövt rena kalsonger.

Andras blogginlägg om , , ,

Not too shabby for Michael

Ross: Rach, Rach, I am so sorry. I am so-so sorry.
Rachel: Oh Ross, come on! You just did what you had to do.
Ross: That’s it? You’re not mad? I mean, it must’ve been terrible.
Rachel: Terrible? Hell, I was in Greece! That was a nice hotel! Nice beach, met the nice people. Not to shabby for Rachel.
Ross: So, what? That’s it?
Rachel: Well, yeah! We’re cool. Totally cool.

– Vänner, S05E02, The One With All The Kissing

Hotellt jag bor på är shabby, men det är rent och hela shabby-heten är en del av charmen. ”Utsikten” från rummet säger allt:

Tvättstället där jag lämnade in min tvätt såg också lite shabby ut, men några timmar och tolv dollar senare fick jag tvätten levererad i såna här fina paket:

Dim Sum-stället som jag och Andy gick in på idag såg mer än shabby ut. Jag har lärt mig att man inte ska döma boken efter utseendet när det gäller mathak här, så vi gick in och tog en omgång dim sum för två personer för 10 dollar – inklusive dricka. Stället må ha varit shabby, men maten var suverän.

Ett ställe som inte är shabby, men där både service och innehåll känns oinspirerat är Carnelian Room på 52:a våningen i San Franciscos näst högsta byggnad (555 California Street). Trots det är stället värt ett besök, mycket på grund av utsikten.

Imorgon blir det mer turistande i San Francisco. Det må vara julafton hemma i Sverige, men här i USA är det dagen innan jul. God jul på er allihop!

Andras blogginlägg om , ,

En lördag i San Francisco

Jag åkte över Bay Bridge i morse för att åka över till Bladium, ett gigantiskt komplex för alla möjliga former av träning. Gym, klättervägg, fyra gruppträningssalar, fotbollsplan, hockeyrink, boxningsringar – allt inhyst på en gammal flygbas.

Turen ut från San Francisco går inuti bron, och jag kände igen mig från otaliga biljaktscener på film. Hoppet från actionfilm till katastrofscenario är inte långt, och plötsligt tänkte jag ”tänk om det blev jordbävning nu”. Det andra som slog mig var ”well, då slipper jag förklara bucklan på bilen i alla fall”.

Igår skulle jag in i garaget och någon kom körandes lite för fort ut. Jag väjde och fick en snygg skrapa på sidan av bilen. Blamageguden höll mig vaken halva natten, och den där bucklan växte i mitt huvud tills hela sidan av bilen var söndersliten.

Ute på Bladium var jag med på ett Bodycombat-pass och instruerade Bodyjam. Gymkulturen här är lite annorlunda; Det är (uppenbarligen) okej att komma och gå mitt under ett pass. Dessutom ligger USA en månad efter resten av världen och har alltså ännu inte haft release på de nya programmen. Hur som helst, applåderna efter passet berättade att deltagarna var grymt nöjda.

På vägen hem går turen ovanpå bron och något jag inte visste var att de har vägtullar in i San Francisco. 4 dollar, endast kontant betalning. Har man inga kontanter får man (via biluthyrningsfirman) en räkning på 29 dollar. Det svenska vägtullssystemet är inte så dåligt när allt kommer omkring.

Apropå träning: igår passerade jag förbi Gold’s Gym här i Castro och tänkte att jag skulle kolla om de kör Bodypump där. Bingo! Ett pass skulle börja 45 minuter senare, jag fick träna gratis och jag hade träningskläder i bilen. Det var intressant att köra med vikter i pund istället för kilo. 10 pund är i runda slängar 4,5 kilo och det var intressant att välja vikter med valörerna 10, 5 och 2,5 pund.

En sak jag aldrig tänkt på var hur mycket man sticker ut (läs: hur många nyfikna blickar man får) som icke omskuren i en kultur där majoriteten är det. En sak som jag tänkte på innan var att risken är stor att gymmet dubblar som bastuklubb, och det stämde. Men det var inte porrfilms-sexigt utan snarare slakteri-köttigt. Utan att lägga moraliska värderingar i var folk väljer att ha sex så kan jag säga att jag har svårt att koppla av när folk har sex en meter från mig.

Hur som helst, efter gymmet drog jag ner med tvätt till en kemtvätt. 1,80 dollar kilot för att få kläderna tvättade och vikta är ett billigt pris för att slippa spendera dagen på en tvättomat, så jag lämnade in plaggen och tog bilen tillbaka till hyrbilsstället för att se vad skadorna skulle gå på. Kvinnan bakom disken var mycket vänlig, kom från Europa och förstod skillnaden mellan körstilen i Kalifornien (där uppkörningen består av att åka runt ett kvarter och inte krocka med någon) och Sverige. Hon tog en skadeanmälan och uppgraderade mig till ”luxury”-klass. Även om den nya bilen inte är lika snygg så är den mycket skönare att köra. Det känns nästan som om den svävar fram över marken.

Jag har avrundat dagen med att ta en tur runt i Castro, äta grymt bra dim sum köpt på ett hål i väggen-type of place och nu sitter jag på Starbucks och jobbar. Utanför står riktiga carolers och sjunger julsånger.

Dagens roligaste: en av butikerna som säljer allehanda sexhjälpmedel här i Castro hade en ställning med en massa olika varianter av nipple clamps. Mitt ibland dem hängde ett gäng såna här. Är det något nytt sextrick som kidsen börjat med?

Andras blogginlägg om , , ,

Solnedgång över Highway 1

Hur vet man om ett glossy magasin som riktar sig till män har en gay eller straight målgrupp? Enkelt: gaymagasinet innehåller typ nio sidor reklam för underkläder för män. Det straighta har P-Diddy i någon parfym- eller klockreklam (eller – om det är ett svenskt magasin, underklädesreklam från Dressmann).

Det slog mig när jag höll i en GQ och inte visste (så skjut mig) om målgruppen var gay eller straight. Det räckte med att bläddra och se annonserna för att fatta.

Igår körde jag highway 1 från Los Angeles till San Francisco. Rättelse: jag körde delar av sträckan. En LA-bo sa att körningen borde ta ungefär sex timmar, men med vägras, vägarbeten och en paus för att tanka bilen (180 kronor för 45 liter bensin) och mig själv (40 kronor för en 900-kaloriers hamburgare) hade jag bara kommit till Monterey vid 18-tiden. Vid det laget var det beckmörkt. Okej, jag stannade också till vid en utsiktspunkt för att kolla på solnedgången. Scenariot var magnifikt, och jag tog såklart en del foton med min kamera. Tyvärr har jag glömt sladden för att överföra bilderna till datorn hemma i Sverige, så jag har ritat en bild av hur solnedgången såg ut:

Anyhow, föreställ dig en magnifik solnedgång där jag står ensam på samma utsiktsplats som vi stannade till vid på resan 2006:

Jag hade redan från början stängt av the GPS Lady eftersom hon hela tiden envisades med att försöka få ut mig på motorvägen. När jag insåg att jag fortfarande hade dryga 200 kilometer att köra och att klockan var runt sex gick jag med på Cynosuras förslag att köra motorväg.

Halv nio checkade jag in på mitt hotell som ligger i China Town. Det är rent, och väldigt New York-sjaskigt. Dörrarna har en skjutregel på insidan, ”utsikten” är mot en liten bakgata som gjord för överfall och jag har en brandtrappa precis utanför fönstret. Rummet är så litet att jag har svårt att föreställa mig att det är ett dubbelrum. I love it.

Andras blogginlägg om , ,

West Hollywood är vad Mauro Scocco sjöng om i ”Till dom ensamma”

Man skulle kunna tro att West Hollywood är en oas i en heteronormativ öken (det här är trots att hemlandet för ”Män är från Mars, Kvinnor är från Venus). Visst finns det något vackert över att se polisbilar med West Hollywoods logotyp i regnbågsfärger, eller att se två regnbågsflaggor flanka en USA-flagga på refugen som skiljer körfälten på Santa Monica Boulevard åt. Det är häftigt att det finns marknad för en butik som ”The Circus of Books” med allt från hårdporr och Bruno Gmünder-böcker till biografier över gayikoner och böcker som ”Gay Witchcraft”, ”Sextrology”, ”Jesus loves you” och ”Satan Speaks!”. Det är mångfald.

Samtidigt är känslan här … ensam. Jag har inte sett ett enda par hålla varandra i handen. De flesta jag såg på Starbucks var antingen ensamma, eller vänner (eller par med väldigt liberal syn på hur mycket man kan flirta med andra i varandras sällskap). Det är som om alla var här tillfälligt, hela tiden på jakt, på språng efter något annat, något bättre, någon snyggare.

Min första tanke när jag gick runt här var att det är konstigt att något som West Hollywood existerar i ett land där homosexualitet är så kontroversiellt. Sen slog det mig att det är tvärt om: självklart är det här som West Hollywood finns. West Hollywood är den lilla enklav dit man vill förpassa ”de där” så att de kan få vara för sig själva och göra som de vill utan att störa idyllen på Main Street, USA.

Jag är inte säker på att jag skulle vilja bo här.

Medan jag jobbade på Starbucks och utforskade West Hollywood fick jag min första parkeringsbot – och jag lärde mig något på kubben: när man parkerar i USA och står i en backe ska man vrida framhjulen. Utåt om man står med fronten upp, inåt om man står med fronten ner. Gör man inte det riskerar man 15 dollar i böter:

Nu är det dags att sadla hästen och åka kustvägen upp till San Francisco. Vädret är grått och regnigt, men förhoppningsvis slipper jag ”mud slides” och rasade vägar (inträffade häromdagen på flera ställen i LA på grund av regn – det här stället blir lika kaotiskt vid regn som Stockholm blir vid första snön).

Andras blogginlägg om , , , ,

Shopping galore (men glöm inte bilen)

Igår spenderade jag lite tid i olika shoppingcentrum. Det var intressant att se skillnaderna. Beverly Center ser ut att vara ett jättekomplex från utsidan – och nog finns där många butiker. Men det säger mycket om hur bilburna Los Angeles-borna är när huset består av fyra våningar parkering och tre våningar shopping.

Än värre är The Grove, med sju våningar parkering – utsikten från högsta våningen är fantastisk – och en massa butiker på gatuplan. Där ser det ut som om någon med allvarlig julfetisch fått frispel och exploderat, och det luktar som ett horhus. Abercrombie & Fitch kör fortfarande sin grej med hög volym, skum belysning och halvnakna modeller. För två år sedan sålde de sin parfym genom att ha en diskret doft av den i kläderna. Det luktade liksom pojkvän om den t-shirt jag köpte, som om någon annan burit den och doften av hans parfym satt kvar i kläderna. Numera häller de parfymen i ventilationssystemet, och du kan lukta dig fram till butiken på hundra meters håll. Där inne blir det snudd på outhärdligt, men du luktar gott när du kommer ut. Är deras (manliga) modeller alltid lika flirtiga förresten?

Jag har aldrig varit inne i en riktig Apple Store (det finns ingen i Stockholm) och jävlar vad Apple är duktiga på att paketera sin image även i butikerna. I butiken i The Grove fanns inga kassor. Alla blåklädda anställda har portabla terminaler i vilka jag kan betala med mitt kort och få kvittot som PDF via mail. Det var ju precis det jag efterlyste, och det är väl självklart att jag hittar det hos Apple.

Hudvård för män är fortfarande lite främmande här. Varken Macy’s, Bloomingdale’s eller Sephora har mer än några märken och det starkaste verkar vara ZIRH. Däremot har modet närmat sig Europa, i alla fall när det gäller byxor på killar. Det är inte helt ovanligt att se killar med smal passform på byxor. Skjortor som är figursydda är fortfarande ovanliga, av blickarna jag fick när jag hade min Bläck-skjorta att döma.

Jag skulle ha ett par sneakers, men de enda jag gillade vid första ögonkastet fanns inte i min storlek. Däremot hittade jag en sjukt snygg skinnväska på Macy’s. Utifrån kvaliteten på skinnet (hey – jag har trots allt spenderat ett år med att vara ansvarig för Väskshoppen på Din Sko i Skärholmen) gissade jag att den låg nånstans på 2500 svenska. Prislappen sa 133 dollar, och numera bor min Macbook i en grymt snygg skinnväska.

Andras blogginlägg om , , ,