Etikett: Nojor

Normalstörd?

Rachel: Hey Chandler. Monica just broke my seashell lamp.

Chandler: Neat. I’m gonna die alone.

Rachel: Ok, you win.

Monica: Chandler, you’re not gonna die alone.

Chandler: Janice was my safety net, okay? And now I have to get a snake.

Phoebe: Uh-huh. Why is that?

Chandler: If I’m gonna be an old, lonely man, I’m gonna need a thing, you know, a hook, like that guy on the subway who eats his own face. So I figure I’ll be Crazy Man with a Snake, y’know. Crazy Snake Man. And I’ll get more snakes, call them my babies! Kids won’t walk past my place, they will run. ”Run away from Crazy Snake Man,” they’ll shout!

– Friends, S02E03, ”The One Where Heckler Dies”

Ett av mina favoritord är ”normalstörd”. Det används för att beteckna alla som inte har en annan typ av störning i hjärnan eller utvecklingen. Jag gillar det för att det är som en stor, blinkande neonskylt som pekar på en norm.

Ibland undrar jag om jag är normalstörd, som vanligtvis antar. När jag var yngre var jag snudd på övertygad om att det gick att få en typ av omen från universum, eller om det var ödet. Eller gud. Något slags högre makt i varje fall. Det gick till så att när jag verkligen ville att något skulle inträffa kunde jag satsa just den händelsen i ett vad; ”Om jag hinner till den där skylten innan nästa bil passerar …” eller ”Om jag kan ta mig hela vägen över torget utan att trampa på en enda skarv …”. Om jag vann, så skulle händelsen inträffa. Förlorade jag gick möjligheten att händelsen någonsin skulle inträffa, förlorad för all framtid. Det var den grejen och A-brunnarna.

Det där med A-brunnarna var nog ganska vanligt för många i min generation. Man fick aldrig gå på en A-brunn, för det innebar riktig jävla otur. Ibland hörde jag att det skulle ge tur att gå på K-brunnar, men det trodde jag bara på när jag hade trampat på en A-brun. Då kunde jag leta efter en K-brunn i förhoppningen att den skulle ta ut A-brunnen. Sådär höll vi på i Vårberg på nittiotalet. Very Fucking Åmål.

Det som inte är så Fucking Åmål är att jag fortfarande vid 30 års ålder blir lite orolig varje gång jag kliver på ett brunnslock med ett ”A” på. Det är inte som när jag var tonåring och knuffade till mina kompisar som höll på att trampa på en A-brunn, men när jag går ensam undviker jag A-brunnar utan att tänka på det. När jag blir medveten om det trampar jag bestämt på A-brunnen och tänker ”Äh, vidskepelse”, men någonstans innerst inne känner jag ett styng av oro. Tänk om …?

Igår satt jag på tunnelbanan på väg hem och bläddrade lite håglöst i Svenska Dagbladet. Min blick fastnade på ”Nian”, längst bak i kulturdelen. Ur nio, till synes slumpmässigt utvalda, bokstäver ska man skapa så många ord man kan. Minst fyra bokstäver i varje ord, bara fetstilsord ur SAOL, en given bokstav måste ingå i varje ord. Hur många ord man ska hitta för att få godkänt brukar ange svårighetsgraden. Igår räckte det med sju ord för ett G. Svårt, med andra ord. Jag började leta ord i de nio bokstäverna PEK SMS DIP.

smisk
smed
smide
smek
miss
kemi

Det gick snabbt att hitta de sex första. ”Det här var ju lätt”, tänkte jag medan automatrösten i tunnelbanan sa ”Nästa Universitetet”. Två stationer kvar. Ett ord. Helt plötsligt var jag tretton igen hade slagit vad med universum. Jag måste hitta minst ett ord till innan jag kliver av vid Danderyds Sjukhus.

”Smik, mipp, demp, spim”. Nope. Tunnelbanan svarade med ”Nästa Bergshamra” Shit shit shit. Nästan hemma.

”Kemp, sems, skem”. Tunnelbanan är på väg över bron. 45 sekunder kvar, max.

”Skepp”. Nope, ordet måste innehålla ett M. Linda Nilssons röst säger ”Nästa Danderyds Sjukhus”. 20 sekunder.

”Smidskepp”. Nope, det är inget ord.

”MIDSKEPPS!” Det är fetstilat. Väl? Dörrarna öppnas, jag kliver av, lite orolig över att ha förlorat vadet.

Det sjukaste är inte att jag genomgick det här. Det sjukaste är att jag blev glad när i morse såg att ”MIDSKEPPS” mycket riktigt var det långa ordet i gårdagens Nian och att jag därmed vunnit.

Jag ser Future Micke för mitt inre öga i rollen som galna rollator-mannen. Han får galna utbrott varje gång han med rollatorn kör över ett A-brunnslock och stapplar fram skrikandes ”K, K, jag behöver ett K, var är ett K? K? K?”.

Andra bloggar om: ,

Hur skulle du dö i SAW?

Okej, Jeopardykategorier i all ära, men här kommer en riktig utmaning: Om Jigsaw fanns, och började stalka dig – varför skulle han ta dig? Och hur skulle ditt scenario se ut?

Här är mitt scenario:

”Hello, Michael. You don’t know me, but I know you.”

”So far in your life, you have been going for the instant kicks and quick rewards. You’re so eager to get to the reward that you don’t take the time to savor the present. You are fast forwarding moments, ungrateful for the pleasure in between kicks.”

”I want to play a game. Since you can’t see the pleasure in the now, let’s see which pleasure you’ll choose to live without.”

Det finns få ögonblick som är så fantastiska som en klunk kall Gainomax choklad efter ett hårt, svettigt träningspass. Den söta, gräddiga smaken när jag är slut och uttorkad känns som att skölja munnen med … njutning. Synd bara att jag dricker den i typ två klunkar utan att egentligen känna smaken. Det var häromveckan, när jag druckit upp Gainomaxen och tänkte ”synd att de är så små, förpackningarna”, som det slog mig. Det är inte förpackningarna det är fel på. Det är mig. Jag har så bråttom att njuta att jag missar poängen. Jag har hela tiden siktet inställt på nästa njutning, nästa kick, utan att ta mig tid att njuta av nuet. Jag älskar när syrénen blommar, men har under de fyra år jag bott i Mörbylund alltid gått förbi syrénbuskarna utanför Danderyds Sjukhus utan att lägga märke till dem. Jag gillar att spela tevespel, och börjar oftast spela noggrant och njutningsfullet, men det slutar nästan alltid med att jag stressar igenom dem med något slags frebrig tvångstanke om att bli klar så fort som möjligt för att kunna göra något annat istället för att låta det ta tid och … well, njuta.

Jag är hela tiden på väg, jag är aldrig framme, och när jag är på väg är allt fokus på målet och inget på vägen.

Hade Jigsaw tagit mig så hade jag vaknat upp i en skitig industrilokal, uppspänd i en mekanism som krävde att jag antingen klippte av mig genitalierna med en rostig bultsax eller slet av mig en mask som rev ut min tunga och mina ögon på köpet. Resten av livet utan sex, eller utan syn och smak. För att stressa på mitt beslut lite skulle en ”Judas stol” vara inblandad. Ju längre tid jag tog på mig, desto mer tyngd hamnar på stolen.

judas_stol.jpg

Nu dattar jag DIG. Hur skulle Jigsaws fälla för dig se ut?

Andra bloggar om: , , ,

Den enes biffighet, den andres spinknoja

Jag vill alltid vara snabbare, starkare, snyggare, mer pedagogisk, mer påläst. BÄST. Och när jag nått dit vill jag bli ännu mer. Så har det varit hela livet.

Efter Bodyjampasset idag träffade jag lilleman som hade varit och styrketränat. Vi pratade om hur man tittar på andra och jämför oss. Jag tycker att det är rätt coolt att vara 18 år och sätta ord på den där känslan av värdelöshet såna jämförelser leder till. Det är framför allt modigt att våga prata om det.

Ett vanligt ställe för den här företeelsen är gymmet. Andra personer som lyckats med något jag själv kämpar med, accentuerar bara det jag inte lyckats uppnå. Jag är nöjd med mina ben, och jämför sällan benmuskler med någon annan. Skulle någon annan ha större ben än jag så känner jag inte alls samma grej som när någon har större axlar, eller större bröstmuskler, eller plattare mage eller något annat jag själv inte är (helt) nöjd med.

När jag jobbade i friskvårdsbranschen lärde jag mig att desarmera den här känslan av misslyckande som en jämförelse med andra förr innebar. Det var antingen det, eller att göra en Britney. (Alltså inte raka av sig håret, utan bli lite wacko light)

Jag måste samla mina tankar i det här ämnet, eftersom jag håller på med en text till en antologi om kroppssyn och ätstörningar, men just nu är jag så trött att jag inte tänker klart. Att försöka tänka är som att försöka fiska upp kokande spaghetti med en tesked. Varje gång jag får fatt i en tanke och försöker dra upp den, glider den tillbaks ner i grytan och blandar sig med de andra.

Nu ska jag sova. Imorrn har jag coachingdag med coacherna.

Andra bloggar om: , , , ,

Monstret under sängen och andra nojor

Apropå nojor (för det är nog det Mats menar, snarare än fobier):

De flesta av mina nojor går på något sätt ut på att jag skadar mig. Till exempel vassa hörn på möbler, jag tänker alltid att jag ska snubbla och träffa det där vassa hörnet med struphuvudet, tinningen eller ögat. Äh, det var väl inte så farligt, tänker du nu. Men jag mjukstartar bara …

En annan noja handlar om att slicka på kartongpapper. Sånt där brunt, strävt papper som suger upp hela fukten från tungan. Jag hatar att bara dra med fingrarna på sånt. Jag kan få lite samma känsla av att dra lågkvalitetsservetter ur en sån där servettburk de har på lunchrestauranger.

En tredje noja handlar om (håll i dig nu) duschdraperier. Där jag är instruktör har herromklädninsgrummet en duschkabin som är inbyggd som ett hål i väggen. När jag sätter på duschen bildas något slags luftrörelse som suger draperiet inåt, vilket resulterar i att det täcker min högerfot så tårna befinner sig på andra sidan av sagda draperi. Jag får genast tvångstankar att någon står där med en yxa och ska hugga av dem. Det är lite som reglerna för spelet mellan barn och monstret under sängen: allt som är under täcket (eller innanför duschdraperiet) är off limits för monstret, men sticker minsta tå ut är det okej för monstret att ta det (huvudet är för det mesta undantaget, förutom under vissa, specifika omständigheter).

Den absolut värsta nojan jag har handlar om att bli avsugen av någon som får ett epileptiskt anfall. Under ett sånt anfall kan man få kramper i alla muskler, inklusive käkmusklerna. Hej kastrationsångest! Som bonusinformation kan jag meddela att ungefär var tionde person beräknas få ett epileptiskt anfall någon gång under sitt liv.

Din tur. Vilka är dina favoritnojor?

Andra bloggar om: , ,

Självbild, senast uppdaterad 2001

De flesta tror att min syn på min kropp och på mat är balanserad.

Det stämmer.

Min syn på mat balanserar på knivseggen mellan en ortorektikers matfixering och en bulimikers hetsätning. Min syn på kroppen går på en tunn lina mellan en anorektikers fettvalks-spotting och en kroppsbyggares mardrömmar om försvinnande muskler. Fördelen med att vara en antingen-eller-personlighet är att jag kan balansera ytterligheterna mot varandra och för det mesta vara framstå som en frisk och balanserad person. Det kräver inte ens någon energi, det sker automatiskt. Ungefär som att gå, stå eller andas.

Sensommaren 2001 var jag en rätt genomsnittlig kille. Jag hade förlorat trindheten som satt sig under det år jag levde på Big Bite med räksallad, men jag var fortfarande lite mjuk och degig; Jag var en pommes frites-människa, en person som till anblicken ser smal ut men egentligen är fet. Jag var inte bara en pommes frites-människa, jag hade taskig kondition också. Den hade blivit bättre sen jag slutat röka efter åtta år, men den var ännu långt ifrån bra.

Förändringen började en dag i augusti. Jag och Wicke stod på Korsvägen i Göteborg och väntade på spårvagnen för att åka in till stan. Samtalet kom in på träning, och vi garvade åt att vi bägge hade träningskort som vi inte utnyttjade. Det ena ledde till det andra: jag hävdade att ”jag kan bara jag vill” och helt plötsligt hade vi slagit vad. Jag skulle gå upp sju kilo fettfri kroppsmassa under ett år. Insatsen var hög, om jag vann skulle jag få en resa till Australien. Året som följde medförde förändringar hos min kropp och i min syn på träning, men min syn på min kropp bestod. Min självbild hade inte förändrats.

Snabbspola fram till idag, fem år senare. Min kropp har förändrats ytterligare. Idag väger jag 87 kilo. Jag består av mindre fett än jag gjorde den där augustieftermiddagen för ganska exakt fem år sedan. Jag har kondition nog att orka leda ett intensivt pass eller springa två mil utan att någondera blir en nära döden-upplevelse. Min kropp har förändrats både utanpå och inuti, men min självbild hänger kvar.

Med jämna mellanrum får jag frågan ”Varför tränar du?”. Jag brukar alltid svara ”För att må bra”. Inte för att det är det politiskt korrekta svaret (för det är det). Inte heller för att slippa ifrån diskussionen om fåfänga som en viktig motivationskraft (för det är den). Jag mår verkligen bra av träning. Varje träningspass är en dos motståndskraft mot ortorektikern, mot bulimikern, mot anorektikern och mot den förtvinande kroppsbyggaren. Dosen varar i två, kanske tre, dygn, sedan måste jag fylla på igen.
Annars kommer de smygande: Bulimikern med sitt mantra ”Det spelar ingen roll, du har redan blivit fet ändå” sagt med en munfull Ben & Jerry’s Cookie Dough. Anorektikern som hulkar och skriker hysteriskt varje gång jag passerar en spegel utan att vara iklädd något säckigt. Kroppsbyggaren som föraktfullt säger ”du har ändå tappat det mesta av det du byggt upp”. Ortorektikern som sitter i ett hörn och apatiskt spelar på läpparna.

På ytan är min bild av mig själv vältränad, men precis så långt under ytan att han kan dyka upp när som helst bor den genomsnittliga, degiga killen från sensommaren 2001. Han finns där varje gång jag tar på mig skinnjackan jag köpte för åtta år sen. Han finns där när jag provar jeansen på Levi’s Store. Han finns där när jag ser mig själv naken i en spegel. Tyst står han och betraktar mig medan jag försöker ignorera honom. Han pratar aldrig. Han ler inte. Han bara tittar tillbaka på mig, allvarlig som graven, och hans ögon säger ”vad var det jag sa?” varje gång jag ätit något onyttigt.

Jag har blivit kompis med honom, för trots allt är han en av motivationskrafterna som driver mig till gymmet när jag är slut efter en jobbig arbetsdag och de andra motivationsfaktorerna väger lätt som en fjäder mot soffans tunga härlighet. Nån dag kanske han också blir vältränad och snygg, precis som jag är.

Andra bloggar om: , , ,

Ritsch, ratsch

Det är grymt att vara Bodycombat-instruktör. För det mesta är det grymt kul och grymt givande, andra gånger bara grymt.

Ta igår till exempel: efter uppvärmningen är det dags för första combat-låten. Fyra hopp åt sidan, sen två knän i huvudet på den fiktiva motståndaren, sedan tillbaka till början och blocka två (fiktiva) slag. Upprepa.

Tredje gången låter det ”ritsch, ratsch” när jag knäar motståndaren. Mina nyss så grymma militärbyxor har på två sekunder förvandlats till något slags halvmesyr till byxkjol. Men bara på höger byxben, som just rivits sönder från skrevet ner till under knät. Mina kalsonger syns. Deltagarna ser roade ut. Rodnaden i mitt ansikte har inget med ansträngning att göra.

Jag är tacksam över att jag tidigare lärt mig att man inte ska ha kalsonger med gylf när man leder den här typen av pass, eftersom vissa svällkroppar kroppsdelar kan hoppa ut genom gylfen. Den gången höll mina byxor ihop, turligt nog.

Samtidigt vet jag instruktörer som varit med om mycket värre saker. En instruktör blodade ner en deltagare på ryggen. Med mensblod. En annan skulle visa sitt träningspass på storbild, med deltagarna i fokus. Oturligt nog visade hen en sexakt, med sig själv i fokus. Spruckna byxor är inte så farligt när allt kommer omkring.

Andra bloggar om: , ,

David Gahan Maximus Bean, men kalla mig gärna Micke

Jag får fortfarande panik av att höra frasen ”Vet du vem du är lik?” och vill helst svara ”NANANANANANANANANA” samtidigt som jag håller för öronen på bästa femåringsmanér. Det bottnar i att jag upp till ungefär 20 års ålder blev jämförd med Mr Bean. Det är ungefär lika roligt som att ramla ner i ett kar med batterisyra, med den enda skillnaden att eventuella liknelser med Mr Bean skulle försvunnit vid ett fysiskt batterisyra-bad.

Självbilden är ibland bräcklig, och just när jag hade blivit lite kompis med mitt utseende så kommer det en sån här Richterskals-nia och totalt möblerar om landskapet. Jag har varit med om två såna självbildsbävningar: Mr Bean-perioden och dubbelspeglingseffekten. När jag för första gången såg mig själv bakifrån/i profil med hjälp av flera speglar. I en provhytt på H&M. Lysrörsbelysning är en skönhetsmakeover i jämförelse. Don’t do this at home kids, it causes severe emotional trauma.

Om Mr Bean var lågvattenmärket i min vet-du-vem-du-är-lik-period, så är Maximus höjdpunkten.

Igår sa E, en av mina (coolaste) instruktörskollegor att jag var lik han den där snubben Russel-nånting i den där gladiator-filmen. Gissa vem som blev stoltare än en påfågelhane bland nakenhönor? Russel Crowe i rollen som Maximus är en av de grymmaste filmkaraktärerna ever. Empires recension sammanfattar det hela rätt bra:

Russell Crowe was clearly born in a hard month, in a hard year during a freak outbreak of total hardness. The man exudes the physicality of a wild animal. Shifting testosterone like a pre-bloated Brando, he holds the screen with such assuredness and force you simply can’t rip your eyes away from him. When he looks pissed off (as he does for 90 per cent of the time), the movie possesses its own gravitational pull.

Det bästa är att det inte var första gången! Det hände en gång för några år sedan på Patricia, när en kille som jag haft en crush på sa något liknande:
– Har du sett Gladiator?
– Såklart. Bra film!
– Men det är ju du … han, alltså du, ni är så lika! Du är han!
Jag var för upptagen med att bli generad för att svara något sammanhängande, minns jag. Men gissa om det gjorde hela min kväll?

Nu ska jag visserligen erkänna att man kanske inte är så nykter när man är på Patricia. Och jag tror att E egentligen behöver glasögon, eller så var det inte mig utan mina armar han jämförde med Maximus. Jag har rätt schysta gladiatorarmar. Jag kan inte heller se några likheter mellan Mr Bean och Maximus, bortsett från att de är lika många. Slutsats: Mr Bean är människoapa och Maximus är homo sapiens. Jag är den felande länken.

Jag finner lite tröst i att jag de senaste 5-6 åren bara blivit jämförd med Maximus och David Gahan (sångaren i Depeche Mode). Dessutom hade jag som fjorton-femtonåring en grekisk (!) dubbelgångare som jag hörde om från flera olika håll. Fast det kanske bara var Rowan Atkinson som var på besök i stan.